Print artikeln

Begärets paradoxer

Skriven av: Ebba Witt-Brattström |

L. Onerva (1882–1972), pseudonym för Hilja Onerva Lehtinen, har i den finska litteraturhistorien fått rollen av inspiratris och musa till författarkamraten Eino Leino vars biografi hon skrev. Denna “skönhetens och mänsklighetens hängivna prästinna” var dock mer än så. Hon tillhörde den nya generationen akademiskt utbildade kvinnor och skrev själv drygt trettio verk. Hon debuterade med diktsamlingen Sekasointuja (Disharmonier) 1904, och det är som författare till en lyrik som “förknippar livsnjutning med lidande” som hon har blivit erkänd. Som prosaförfattare däremot, har hon ansetts vara “alltför intelligent, alltför analyserande” (I. Havu: Finlands litteratur 1900–1950).

L. Onerva var gift med en kompositör och akademiskt utbildad. Hon hade studerat både medicin och estetik. Hon skrev ett trettiotal verk, huvudsakligen lyrik, men också romaner, noveller, ett drama och den stora biografin i två delar om Eino Leino. Hon översatte också fransk litteratur till finska.
Diskussionerna i tiden om kvinnans lägre intelligens och psykologi (hos framför allt Weininger och Lombroso) sätter spår i Onervas texter där de arbetas in i dialogen i form av manliga påståenden som kvinnorna får motsäga.
Också Aino Kallas gick med sin ironiskt hållna Nainen, jolla oli aivot (Kvinnan som hade hjärna), 1912, i dialog med Otto Weininger och den “filosofiska epidemi” hans bok Geschlecht und Charakter hade startat vid de finska universiteten.

Ändå är det L. Onerva som skriver den första moderna romanen i Finlands historia, Mirdja (1908), som är hållen i en fragmentariskt modernistisk stil och beskriver ett psyke och hennes sökande – genom erotiken – efter kunskap om sig själv. I Onervas prosaverk utforskar de kvinnliga gestalterna kompromisslöst vad man kunde kalla begärets yttersta villkor. Den pessimistiskt färgade analys av könsrelationernas låsta positioner som hennes noveller och romaner ger har uppenbarligen inte tilltalat de manliga kritikerna. Den kvinnliga argusblicken riktas mot mannen som befinns väga för lätt. Den enda njutningen i Onervas passionshistorier uppnås genom insikten om att det är omöjligt att älska mannen eftersom idealiseringens tid är förbi.

Konstnärssjälen Mirdja Ast, uppfostrad av sin farbror till att bli en fri kvinna, når aldrig fram till ett skapande. I romanens bildspråk förknippas det dunkelt med att föda barn, något som Mirdja aldrig gör. I stället går hon in i en kvinnlig Don Juanroll och relaterar främst till män. Jakten på insikt i det egna väsendet går via erotiska relationer: “Kom till mig, alla skattsökare! Jag vinkar, drar och lockar er till mig, ty genom er kommer livet till mig och jag vill lära känna livet och mig själv.”

L. Onerva renodlar stilmedel som ger Mirdjas sinnesrörelser maximalt utrymme; paradoxer, fria associationer, inre monologer och dialoger i realistiskt avskalad miljö. En obalanserad, desperat sökande kvinna framträder, vars pendlande mellan ytterligheterna melankoli och storhetsvansinne, masochism och sadism, mansidealisering och mansförakt slutar i sinnessjukdom.

Onerva, L. (1882–1972) (fi): Medusahuvud, u å. Teckning. Finska Litteratursällskapets Arkiv, Helsingfors

L. Onerva fokuserar de destruktiva faserna i förhållandet mellan könen. Kasten är tvära. De startar i förälskelsens första, idealiserande fas – som kräver underkastelse av kvinnan: “Plåga mig, sparka mig, förtär mig till döds. Ät upp mig bit för bit! Var som en tempelskändare, vanhelga och röva! Var grym och stark och sök ditt eget och beröva mig allt, så att jag känner det som om en stark storm hade gått över mig!” Och de slutar i den fas då mannen misslyckats med att leva upp till ett nietzscheanskt övermänniskoideal: “Hon kastade en blick på Runar … Inget hade hänt på hans kant. Allt var som förut. Och liksom drabbad av ett blint raseri kastade Mirdja sig över Runar och – slog besinningslöst.”

Idealiseringen är endast möjlig på kyrkogården. När Mirdjas sinnessjukdom slagit ut i full blom beger hon sig varje natt till sin döde makes grav för att hålla hemliga kärleksmöten med honom. “Så underbar du var efter din död, Runar, så skön och vit som marmor! Så upphöjd och oåtkomlig du var i dödens höga majestät.”

Begärets paradox hos L. Onerva är att det åtrådda objektet måste vara ouppnåeligt. I novellen “Diktaren och hetären” som ingår i samlingen Jerusalemin suutari ynnä muita tarukuvia (Sko- makaren från Jerusalem), 1921, tillspetsas detta i en fabel. En girig egyptisk farao tvingar sina sju döttrar att tjänstgöra som hetärer för att öka hans förmögenhet. Den yngsta, sångerskan och dansösen Arkhidike, blir mot sin vilja en firad hetär på ön Cypern. Hennes melankoli bryts när hon möter Myrtaios som dock försmår henne för en enkel flöjtspelerska som inte älskar honom och därför inte utgör något hot mot hans inre balans. När oraklet rått Arkhidike att låtsas kall inför Myrtaios och uppmärksamma den stilige Alyattes lyckas hon väcka hans kärlek. Efter tre månaders kärlekslycka offrar Arkhidike sitt liv för att få behålla Myrtaios kärlek. När hon kastar sig i havet från en klippa blir han kärlekens eviga fånge. “Hade du försökt hålla mig kvar, hade jag varit fri. Men då du gav mig min frihet, förblir jag din eviga slav. Och detta visste du, din sköna häxa!”

Den korta novellen “Rösterna” i novellsamlingen Murtoviivoja, 1909 (Brytningslinjer, 1910), uttrycker en kvinnlig bitterhet mot mannen som inte önskade “själarnas förening” utan endast kropparnas. I mötet med mannens drift “dog” kvinnan och “förlorade sin själ” och därmed sin förmåga till kärlek.

Den enda möjliga kärleksförbindelsen för Onervas kvinnogestalter är att uppleva en idealisering som liknar trubadurdiktningens höviska kärlek med en hetsande distans till det ouppnåeliga objektet. Med psykoanalytikern Lacan skulle man kunna säga att detta är en symbios inom ett narcissistiskt paradigm. Vad Onervas litterära gestalter söker identifikation med är inte ett annat subjekt utan en projektion av sin egen inbillning, en narcissistisk metamorfos. Det finns inget utrymme för den andres begär. Begäret riktas i sista instans mot det Absoluta, mot döden.

L. Onervas typiska novellstil renodlar existensen och fokuserar sin analys på psykiska betydelsekomplex. I “Viha” (Hatet), en annan av novellerna i Murtoviivoja, skildras ett äktenskap som krympt ihop till en ordlös, kylig pakt. Hatet är allt som återstår för den underordnade kvinnan: “Hatet blev för henne en hederssak och hennes enda lycka. Hatet blev hennes bättre jag, hennes förtrampade människovärdes sista vapen.” I kortdramat “Autius” (Ödslighet) från samlingen Mies ja nainen (Man och kvinna), 1912, konstaterar kvinnan: “Kärlek existerar inte. Det finns endast dess vålnad”. Och till en dylik kärlekens gengångare förvandlas huvudpersonen i romanen Inari, 1913. Inari är en vetenskapskvinna som lever i ett fritt förhållande med den polygame konstnären Porkka. Inari försöker motsvara hans krav på en perfekt kvinna men det innebär att hon får ge avkall på sitt eget begär, något hon döljer för Porkka som självbelåtet förklarar: “Du är ingen öm vilohamn. Du är för vis, du tänker ständigt och tvingar även andra att tänka. Du anar min trötthet och då upplever jag den dubbelt. Det är ingen vederkvickelse för själen. När jag är trött behöver jag en kvinna som är god, dum och förälskad, en kvinna som ser mig som stark och gudalik och som betjänar mig därefter.” Det är tveksamt om Onerva menar att Inaris självförnekelse skall uppfattas som ett bidrag till illusionsspelet mellan könen eller om det skall uppfattas som verklig kärlek från Inaris sida, en kärlek som accepterar den andra parten sådan han verkligen är. I slutscenen ligger hon i grönskande gräs och konstaterar att hon lika gärna kunde ligga några meter längre ned, i mullen. Med Inari pejlar Onerva in det traditionella, asymmetriska begärsförhållandet mellan könen, det som ofta resulterat i manlig polygami och kvinnlig monogami.

Det helt nya i förhållande till samtiden var inte Onervas fokusering på kvinnans längtan efter frihet och sanning, utan hur hon lägger tonvikten vid erotikens betydelse för genomförandet av vad som egentligen är det moderna genombrottets värdighetsprojekt, att skapa en kvinnlig självkänsla som förnekats av både romantikens könsdualism och den moderna tidens sexualiserade könsförhållande.