Vid sekelskiftet 1900 började Ellen Key (1849–1926) avveckla två stora livsprojekt: Lärarinneskapet vid en fristående progressiv skola och föreläsarverksamheten vid Arbetareinstitutet i Stockholm. När Ellen Key lämnade katedern och talarstolen, var det för att koncentrera sig på sitt skrivande. 1900 hade hon nämligen publicerat Barnets århundrade – en titel som skulle visa sig rymma en nästan profetisk genomslagskraft – och särskilt i Tyskland hade detta verk haft så stora framgångar att hon kunde hysa förhoppningen att kunna leva av inkomsterna från sin penna. Ellen Key var alltså ingalunda okänd, då hon på allvar började sin verksamhet som skribent. I åratal hade det stormat kring hennes person, ömsom från konservativt, ömsom från radikalt håll.
På Arbetareinstitutet hade hon hållit föreläsningar över historiska och kulturella ämnen och försökt nå breda folkliga lager för att inspirera dem att tänka i stora historiska perspektiv. Det var genom hennes föreläsningar om världsklassikerna och de moderna nordiska genombrottsförfattarna, som den vanlige mannen och den vanliga kvinnan fick göra bekantskap med exempelvis Amalie Skram. I publiken fanns bland andra den unga blivande författaren Tora Dahl, som sen blev utfrusen i sin skola för tilltaget att gå och lyssna på Ellen Key, men också uppretade manliga läkarstudenter som kastade ägg på föreläserskan.
Erfarenheterna från katedern på Anna Whitlocks skola och från talarstolen på Arbetareinstitutet i Stockholm var värdefulla för Ellen Key. Genom publik- och elevreaktioner övertygades hon om de retoriska greppens betydelse för förmedlingsprocessen. En lära hon senare spann vidare på i andra delen av Lifslinjer II, där pedagogikens lustfyllda dimension framhävs:
“… med plikten som enda drifkraft kommer man ej långt; … den verkar som när man tappat åror och segel och vrickar sig fram med styret. Lusten är seglet som fångar vinden; den svagaste fläckt af denna ger mera fart än hela pliktbegreppet!”
Som skribent debuterade Ellen Key redan 1874 med en uppsats om Camilla Collett i Tidskrift för hemmet. Det var på uppmaning av redaktören, Sophie Adlersparre, som hade ögonen öppna för unga kvinnliga begåvningar. Ellen Key hade föredragit att skriva om sin hjärtesak vid denna tid, folkhögskolan, med det avrådde redaktören från. Ämnet ansågs vara för kontroversiellt. Och snart visade det sig att Ellen Key var för radikal för den konservativa Sophie Adlersparre. Hon hann skriva en uppsats om poeten Elisabeth Barrett Browning, men brytningen blev ett faktum när Adlersparre ville skära i en text om romanförfattarinnan George Eliot.
Ellen Key orienterade sig nu mot de unga åttitalsradikalerna och tog till orda i tidskrifter som stod “Det unga Sverige” nära: Verdandi, Revy i litterära och sociala frågor, Ur dagens krönika och Framåt. Hon deltog i “Svältringen”, och hennes eget hem i Stockholm blev samlingsplats för kulturellt intresserade. Key slog ofta på stort i sin föredragsverksamhet och det var i hög grad hennes förtjänst att 1880-talets intellektuella debatt tillfördes ett europeiskt perspektiv.
En tredje ståndpunkt
Men det var först 1889, som Ellen Keys namn blev riktigt känt i offentligheten. Uppretad av tryckfrihetsdomarna mot bland andra Hjalmar Branting och Axel Danielsson, samt över nedläggningen av den frisinnade tidskriften Framåt, höll hon i början av 1889 en rad protestföredrag i Göteborg och i Stockholm. I mars inbjöds hon att hålla ett inledningsanförande i Uppsalas studentförening Verdandi, där hon hävdade att en inskränkning av yttrande- och tryckfriheten i ett samhälle inte värnade kulturella värden (vilket motståndarna argumenterade för), utan tvärtom hämmade den kulturella utvecklingen. Föredragen utkom i tryck i mars 1889 och förde strax till en hetsig debatt i Aftonbladet.
Under de närmaste åren var Ellen Key ständigt i skottlinjen. Exempelvis så gick historikern Anders Fryxells dotter, Eva Fryxell, 1893 till angrepp på henne i Svensk Tidskrift med artikeln “Kvinnliga författaretyper för den naturalistiska riktningen inom litteraturen på 1880-talet”. Artikeln är en recension av två biografier skrivna med anledning av matematikern Sonja Kovalevskijs och Anne Charlotte Edgren Lefflers död. Eva Fryxell tog de båda biografierna som utgångspunkt för ett angrepp på de kvinnliga författare som anammat naturalismen och övergivit den kristna livsuppfattningen. Samtidigt insinuerade hon att detta “avfall” var lika med en anslutning till “fri kärlek”. I sitt utförliga svar introducerade Key sedlighetsdebattens tredje ståndpunkt, genom att ta avstånd både från sedlighetsivrare och talesmän för fri kärlek, två varianter av samma “monomani”: “Den s.k. bohemen blev lika monomanisk i sitt kretsande kring detta enda, sinnenas rätt, som man på den andra sidan blev det, under kretsandet kring detta enda, sinnenas undertryckande.”
Men det avgörande ideologiska blåsvädret var ett faktum först 1896. Då hade Ellen Key i Danmark hållit föredraget Missbrukad kvinnokraft, utan att det väckte någon särskild uppståndelse. Men när samma föredrag hölls i Sverige och gavs ut som skrift tillsammans med Naturenliga arbetsområden för kvinnor, utbröt en proteststorm mot Keys hållning i kvinnofrågan.
I Missbrukad kvinnokraft polemiserade Ellen Key nämligen mot vad hon uppfattade som överdrifter i feminismen. Och det var ett laddat ämne. Det var allt det ouppklarade och dubbelbottnade i kvinnorörelsen som nu kom till ytan och skapade en våldsam röra. Även vännerna, som exempelvis Alfhild Agrell, reagerade, och från Finland kom Minna Canth med inlägg i den häftiga debatten.
Det var frågan om den “kvinnliga särarten”, som fick motsättningarna att framträda. I föredraget påpekade Key att man och kvinna självklart skulle ha lika rättigheter, men samtidigt varnades mot det “missbruk” som likarättskampen sig själv oförskyllandes kunde medföra: “Detta missbruk kan kännetecknas så, att kvinnorna i främsta rummet satt in sina frigjorda krafter på områden, där de tävlat med männen och därunder till stor del försummat att utveckla och bruka sin djupaste kvinnliga egendomlighet.”
I detta föredrag utkristalliserades moderskapet som kärnan i Ellen Keys könsfilosofi. Moderskapet ses inte enbart som biologiskt, utan också som en andlig kapacitet, som gör kvinnorna ägnade att verka inom yrken som fordrade medkänsla och inlevelseförmåga. Följaktligen skulle kvinnor kunna utveckla sin särart till fullo som exempelvis läkare, lärare, kritiker, skådespelare och trädgårdsmästare, medan det skulle vara att missbruka kvinnokraften att tvinga in kvinnor i yrken som krävde ett mera individuellt, “hänsynslöst” skapande.
Även om Ellen Key kände sig missförstådd och bland annat försökte utveckla sina synpunkter mindre tillspetsat i skriften Kvinnopsykologi och kvinnlig logik, avslöjade polemiken en inre spänning i kvinnorörelsen, som, beroende på sammanhanget, endast kunde framstå som antingen radikal eller konservativ, för likhet eller för särart.
Ellen Key framstod som en omdiskuterad gestalt inte bara i kvinnofrågan, utan överhuvudtaget. I frågan om förhållandet mellan tradition och modernitet i den kulturella utvecklingen satte Ellen Key fokus på det sammansatta. Det var i ansträngningarna på att förena motsägelserna i konservatismen och radikalismen till något mer komplext, som Ellen Key blev en omdiskuterad gestalt.
Redan Ellen Keys första essäsamling, Tankebilder I–II (1898), präglas åtminstone delvis av denna strävan efter syntes. Förutom tidigare publicerade uppsatser, innehåller samlingen dessutom två nyskrivna dialoger, utformade som pastischer över Almqvists ramberättelse till Törnrosens bok. Dialogerna var ett stilistiskt experiment, varigenom Ellen Key försökte att få fram svårformulerade nyanser i frågor som rörde nationalism, konst och individualism. Typisk för hennes önskan att se sammanhang, där andra såg skillnader, var också hennes värdering av Almqvist som “Sveriges mest moderna författare”. Under denna titel hade hon för en andäktigt lyssnande skara av den svenska kultureliten bidragit till en Almqvistrenässans under 1890-talet. Föredraget hölls för övrigt först i Norge och är ett otvetydigt uttryck för Ellen Keys betydelse för den kulturella omorientering som skedde vid århundradets slut.
I dedikationen till Tankebilder I–II (1898), visar sig Ellen Keys syntesskapade patos genom framställningen av livet som en rörelse:
“Till de unga – af alla åldrar – de hvilka äga idealitet – ehuru de inse idealens föränderlighet.”
Som sådant blev Ellen Keys författarskap ett medium. Det pekade inte in mot sig själv, det skapade inga fiktioner, utan verkade snarare som en smältdegel, från vilken ständigt nya legeringar utvanns. Hennes skrifter är på en och samma gång uttryck för en oerhörd mottaglighet – Goethe, Schiller, Almqvist, George Sand, Ibsen, Spencer, Mill och Nietzsche har på olika vis ristat in sig i hennes tankevärld – och samtidigt originell i sin originalitet, de visionära, kombinerande greppen. Traditionen ställs inte i motsättning till moderniteten, utan förstås i ljuset av Ellen Keys dagspolitiska engagemang. Kvinnosaken, arbetarrörelsen, folkbildningen och det moderna brottet mellan naturvetenskap och religiösa förhållningssätt är överallt närvarande som kontext i författarskapet.
Den skrivande människan
Från sekelskiftet, då Ellen Key hade kapat förtöjningen med de mera fasta förankringarna som lärare och föreläsare, kastade hon sig över arbetet med sitt stora verk Lifslinjer I–III (1903–06). Här kunde man verkligen tala om en satsning. Med denna essäistiska trilogi ville hon nå en ny generation med en tankebyggnad som omfattade inget mindre än kärleken, religionen och samhället.
Verket framträder som en imponerande konstruktion, där tillsynes oförenliga element uppträder som poler i en spänningsfylld syntes: kvinnofrigörelse och moderlighet, kristendom och hedendom, individualism och socialism, skönhet och politik är inte begrepp som utesluter varandra, utan krafter som ingår i en ömsesidig växelverkan. Där 1880-talets tänkande var kausalt och analytiskt, är paradoxen den grundläggande tankefìguren i Lifslinjer. Verket förenar således åttiotalsengagemanget, då problemen sattes under debatt, med en nittiotalets känslighet – inte idén, utan rörelsen, är essensen i Ellen Keys livstro.
“Lifstron är med ett ord den syntes, som i sig innefattar evolutionism, solidaritet och individualism. Lifstrons sedelag är att de krafter, som i och genom släktlifvet, samfundslifvet och det personliga själslifvet sättas i rörelse, bara brukas så, att de verka lifs- och lyckogörande på det hela och på den enskilde, vare sig dennes kärlek, arbete och tro sedan bereda honom en glädjestrålande eller en sorgestrålande tillvaro.”
(Ellen Key i Lifslinjer III. )
Därför flyttas synvinkeln från de fasta formerna till livets skapande aspekt, och det erotiska ses som en gudomlig skapelse i det mänskliga, där mannen och kvinnan ömsesidigt förlöser varandras skapande sidor. På denna punkt kom Key inte endast i motsättning till den radikalt orienterade delen av kvinnorörelsen, där det framförallt handlade om att säkra kvinnans rätt till individuellt självförverkligande, utan gick även i konfrontation med det konservativa lägret.
“Individualiseringen är redan så stark, att den tänkande allt oftare hejdar sig när orden “mannen” eller “kvinnan” glidit över läpparna. Ty männen sinsemellan, kvinnorna sinsemellan äro redan nästan lika olika som män och kvinnor hvarandra.”
(Ellen Key om förhållandet mellan individualitet och kön i Lifslinjer l.)
Ett undertryckande av erotiken var nämligen i hennes tankesystem det samma som ett undertryckande av alla skapande krafter: “… ej endast inom könslifvet, nej inom hvarje område för skapandet, är sinnligheten den närande och bärande jordmånen, framför allt den erotiska sinnligheten.”
Också inom pedagogiken satte sig Ellen Key i en slags tredje position. I samklang med internationella strömningar, och i linje med folkhögskolans betoning av utbildningens kreativa dimension, vände hon sig mot det tvång skolan genom sitt plugg- och examensraseri utövade på eleverna. Att hon inte heller kunde ansluta sig till feministernas jubel för varje ny kvinna som tog student- eller universitetsexamen, understryker det utmanande i hennes pedagogiska tankar. I stället för det institutionella och instrumentella satte hon även här det skapande som måttstock: “Enhvar inser det orimliga i att på det estetiska skapandets område bruka pliktbegreppet som rörelsekraft. Ingifvelsen kommer eller kommer icke. Och när den kommit, uppnår den verkningar, som tiotusen timmars pliktknog ej kan åstadkomma. Det borde ej vara svårt att inse, att ju mer det etiska handlandet närmar sig den geniala ingifvelsens art, dess fullkomligare blir äfven detta.”
När de kristna frågade sig hur människan skapades, intresserade sig Ellen Key för hur människan blev skapande. Och medan kvinnorörelsen krävde formellt likaberättigande, intresserade sig Ellen Key för frigörelsen av den särskilt kvinnliga skaparkraften i det “erotiska” mötet. Inte blott kvinnans möte med mannen, utan moderns med barnet, lärarinnan med sina elever, trädgårdsmästaren med sina plantor, konstnären med sitt stoff…
Utåt markerade Ellen Key sig som en engagerad, men samtidigt oavhängig deltagare i det politiska livet. Hon sökte kontakt med den växande socialdemokratiska rörelsen och blev 1894 den första kvinnan i Sverige, som höll ett första maj-tal, men hon gick aldrig med i socialdemokratiska partiet. I rollen som kritisk sympatisör kunde hon nämligen fortsätta att medla mellan “individualism” och “socialism”, för att citera titeln på en av hennes skrifter från 1895. Här hävdade hon, att den enskildes rätt att utveckla sin särskilda personlighet paradoxalt nog säkrades genom den socialistiska gemenskapen: “Brödjäktet, näringsbekymren, de mäst tärande, slöande och förfulande av alla sorger, prägla nu det enskilda liksom det offentliga livet. De hämma rundt om oss otaliga möjligheter att älska, njuta och skapa.”
Myten
Det nya seklets första år tillbringade Ellen Key mestadels i utlandet. Hon återvände på allvar först 1909, då hon ett par år senare byggde sig ett hem vid Vättern. “Strand”, som stället kom att heta, blev en samlingsplats för både Sveriges och Europas kulturelit och under första världskriget en tillflyktsort för förföljda människor, företrädesvis från Belgien. Därför blev det, som skulle vara ett hem, samtidigt en institution och en myt, genom vilken Ellen Key kom att bli ett med sin egen fiktion. Detta tar på krafterna, och någon egentlig förnyelse av författarskapet efter hemkomsten kan man inte tala om. 1906 utkom Folkbildningsarbetet, som är en populariserad utgåva av tankarna i tredje delen av Lifslinjer, men annars fortsätter hon att utge skrifter om påträngande samhällsfrågor, i synnerhet fredssaken, som debatterades överallt i Europa under och efter första världskriget. Dessutom skrev hon en stor biografi om sin far, Emil Key, som på sin tid grundade Lantmannapartiet.
Ellen Key var en gestalt i tiden. Både i den bemärkelsen att hon var lyhörd för och formande inför tidens strömningar, och i den bemärkelsen att hennes skrifter – just för att de inte lyfte sig i ett konstnärligt formspråk – måste läsas i ljuset av tidens kontext. Många har vittnat om hur Ellen Key trollband sin publik, när hon höll föredrag. Hon talade lågt, höjde aldrig rösten, och skapade därigenom hos publiken samma nyfikenhet som när man hör någon viska. De flesta av hennes verk är mer eller mindre direkta utskrifter av föredrag, och det patos, som utmärker dem, har alltså lästs i ljuset av hennes personlighet, med kunskap om hennes placering i offentligheten. Utan denna införståddhet kan hennes skrifter verka överdrivet patetiska, en förklaring till varför myten om Ellen Key tillsvidare har fått större betydelse i litteraturhistorien än hennes författarskap. Eller rättare sagt – liv och verk kan inte skiljas åt! Vilket i sig är i djup överensstämmelse med Ellen Keys egna strävanden att skapa synteser. Inte individen eller samhället – utan samspelet mellan individ och samhälle! Inte mannen eller kvinnan, utan den skapande utväxlingen mellan könen, var det hon ville åskådliggöra. I liv och verk. Här var hon på samma linje som en bredare kulturell rörelse omkring och efter sekelskiftet, en rörelse som i hög grad bars fram av, men också återkastades på de kvinnliga författarna och den inriktning deras verk fick. Ellen Key representerade denna organiska estetik, där meningen inte är här eller där, utan blir till i former som är under ständig förvandling. Ur denna synvinkel sett blev hon ett organiskt bindemedel mellan det moderna genombrottet och det nya seklets modernistiska strömningar.
Ellen Keys organiska estetik kan som här i första delen av Lifslinjer endast uttryckas genom paradoxens tankefigur:
“Man finner detta goda, på kärlekens som på hvarje annat område i en allt själfullare sinnlighet, eller en allt sinnligare själfullhet, icke i askesens, från sinnlighet allt mer befriade, andlighet.”