Kampen för norsk självständighet och det växande nationella medvetandet kulminerade när Norge lämnade unionen med Sverige år 1905. Samtidigt genomgick det norska samhället stora förändringar. Industrialiseringen hade skjutit fart, och de traditionella livsformerna på landsbygden var på väg att upplösas. Den norska författaren Ragnhild Jølsen (1875–1908) upplevde dessa förändringar in på huden. Som mycket ung kom hon i kontakt med ledande kretsar inom litteratur och bildkonst, och hon fick själv undervisning i bildhuggarkonst och modellering. Samtidigt spelade släkten och släktgården en huvudroll i hennes liv och författarskap. Släkten hade förlorat gården och levde ett enkelt liv, först i Kristiania, senare i hemtrakten Enebakk. Ragnhild Jølsens liv och diktning präglas av spänningen mellan hembygden och huvudstadens bohemkrets, mellan det robust folkliga och det estetiskt förfinade. Rikka Gan, 1904, och Hollases krønike (Hollases krönika), 1906, är de två storverken i det lilla författarskapet. Romanen domineras av en mörk, pessimistisk grundton, medan krönikan är full av folklig humor och vitalitet.
Rikka Gan har två huvudmotiv, kvinnan och gården. Rikka är en ovanligt känslig och lidelsefull människa – en konstnärsnatur. Hon bor tillsammans med sin fattiga familj på den stora förfallna gården Gan som hennes släkt har tvingats ge upp. Trots sin stolthet lever hon i förnedring. Hon har prostituerat sig för Gans nya ägare, en hänsynslös rikeman, för att familjen ska få bo kvar på den gamla släktgården. Gården och kvinnan befinner sig på detta vis bägge i kris. Gan representerar ett mystiskt och ohyggligt universum:
“Svarta låg husen på Gans gård med sitt sömniga eko, och trädrötterna skälvde nere i trädgården. Sommarens gnistrande sol … förmådde inte gnistra i något på Gan … Men när mörkret kom sipprande från vattnet och från skogen … då var det, som husen på Gans gård vaknade till och växte.”
En kvinna som skriker i stormen, rötter som buktar sig, en dyster gård, där ogärningar begåtts – allt detta är element från den skräckromantiska genren, den gotiska romanen, som Ragnhild Jølsen djärvt förnyar. Ett lyriskt språk med många omkväden, förtätade scener, drömlika naturbilder och en komplex, sensuell människouppfattning smälter samman i hennes universum. Ragnhild Jølsen skapade en nationalromantisk, litterär jugendstil, i nivå med konstnären Gerhard Munthes möbeldesign, målningar och bokillustrationer och textilkonstnären Frida Hansens vävda mattor.
Den slingrande linjen
Omkring år 1900 var jugend en tongivande konststil i Europa. Jugendstilen bygger liksom symbolism och nyromantik på en idealistisk konstsyn: Genom konsten är det möjligt att formulera ett helhetsprojekt för tillvaron, ofta med utopiska drag; det är möjligt att skapa en annan verklighet. Jugendkonstens estetiska program satte skönheten främst och intresserade sig för det exklusiva och enastående. Den livsstil eller världsuppfattning som jugend uttryckte kan uppfattas som en protest mot samhällets mekanisering och industrialisering. Men den kan också betraktas som en flykt från en hotfull verklighet och omvärld. De medvetet stiliserade och ornamentala formerna är något nytt och centralt. Motiven uttrycker en atmosfär av saga och dröm och berör människolivets tabubelagda områden. Jugendstilens kännetecken blev den slingrande linjen som bland annat kunde bli till blomrankor, fladdrande kvinnohår, drakar och fantasidjur. Överallt i Norden finner man författarskap med dessa tendenser.
En inspiratör för jugendstilen blev den danske författaren J. P. Jacobsen. I Sverige är Selma Lagerlöf ett framträdande namn, och i Norge var Thomas Krag tidigare än Ragnhild Jølsen inspirerad av jugend. Strömningen har i synnerhet satt sina spår i naturskildringarnas bildspråk och i bilden av kvinnan.
Ragnhild Jølsen var oerhört mottaglig för själva atmosfären i den nya litteraturen och fick erkännande kritikermottagande. Redan vid debuten 1903 hälsades hon välkommen som uppseendeväckande mogen, märkvärdigt begåvad och speciell. Men hennes “brutala, råa kraft” och “oslipade, våldsamma erotiska scener” fick många att tro att författaren måste vara en man. Kunde en dam över huvud taget skriva på det sättet? Den tongivande norske kritikern Carl Nærup framhävde 1907 hennes förmåga att skapa figurer och hennes stiliserat lyriska, musikaliska språk. Han berömde hennes frodiga “Romanfantasi” och “dristiga och säregna talang”. Samtiden uppfattade henne som hembygdsförfattare därför att hon beskrev skogsnatur och gamla gårdar. Efter hand som hon började använda allt mer dialekt och lade vikt vid ett mer norskt språkbruk, fick hon beröm för att hon var nationalromantisk – också det en effekt av “1905-syndromet”. I dag är det lätt att se hur “modern” och europeisk hennes begåvning var. Hon mottog impulser från flera konstarter och integrerade dem i det “totalkonstverk” som jugendstilen gärna ville skapa. Hela hennes värld är i samklang med jugends skönhetsdyrkan och intresse för det tabubelagda och ambivalenta. I norsk litteraturhistoria har Knut Hamsun och Sigbjørn Obstfelder av hävd betraktats som periodens nydanare, men Ragnhild Jølsen förtjänar en framträdande plats vid deras sida som originell genre- och språkförnyare.
Efter Ragnhild Jølsens död år 1908 talade Sigrid Undset och hennes äldre författarvän Nils Collett Vogt om henne “och var överens om att hon var ett geni”, berättar Tordis Ørjasæter i sin biografi om Sigrid Undset, Menneskenes hjerter, 1993 (Sigrid Undset. Ett liv. 1995).
Under arbetet med debutromanen Ve’s mor, 1903, fick Ragnhild Jølsen råd av författaren Hans E. Kinck. Både det rytmiska språket och den realistiska – delvis groteska – människoskildringen kan påminna om Kinck. Men den hon har mest gemensamt med är Selma Lagerlöf. Delar av Gösta Berlings saga, 1891, har uppenbart varit inspiration för Hollases krønike. Båda författarna arbetar med en egen blandning av realistiska och romantiska textnivåer. Högstämda åkallelser och lyriska inslag omväxlar hos Jølsen med användning av dialekt och vardagsspråk. Dialogen skiftar mellan å ena sidan arkaiska former och retoriska utsagor i hög stil och å andra sidan saftiga, folkliga ordspråk och svordomar.
Känslighet och sinnlighet, egenkärlek och självhat
Ragnhild Jølsens böcker kretsar kring en kvinnotyp som är vacker, sårbar och sinnlig, med ett medvetande som pendlar mellan dröm och verklighet. Personskildringen understryker det aggressiva och tvetydiga. Rikka Gans ångest och självhävdelse, livsleda och självupptagenhet speglas romanen igenom. Något liknande gäller Rikkas niece i romanens fortsättning Fernanda Mona, 1905, och i Hollases krønike, även om personernas självkänsla är svagare. Hjältinnornas personlighet har utpräglat narcissistiska drag. De lever på sin egenkärlek, men också på ett starkt självhat. De är besatta av orealistiska storhetsfantasier, men saknar samtidigt förmågan att fungera om de inte älskas och beundras av andra. Å ena sidan bekräftar kärleksförhållandena deras självkänsla, å andra sidan leder kärleksförlusten till depression och upplevelser av tomhet.
Den passionerade målaren Angelica hade Ragnhild Jølsen hittat hos Fredrika Bremer. Såväl själva namnet som hennes yrke och inställning till livet är hämtade ur romanerna Presidentens döttrar, 1834, och Nina, 1835. Hos både Fredrika Bremer och Ragnhild Jølsen är Angelica en ung upprorsmakare, men den svenska kvinnan dör med penseln i handen som fullbordad konstnär. Den norska Angelica däremot, åker ut ur romanen när hon väljer konstnärsrollen, men utan att ha uppnått konstnärlig förlösning. Det innebär ett estetiskt brott i boken och kontrasterar skarpt mot de tidigare böckernas huvudtema: kvinnans längtan efter mannen och kärleken.
Ragnhild Jølsens kvinnor når inte fram till medmänsklig mognad eller vuxen självständighet. Patriarkaliska familjestrukturer och mödrarnas myndiga uppfostran hämmar och hindrar dem. Deras raseri, rädsla och ensamhetskänsla liknar barnets. Drömmen är för dem en kreativ resurs – deras konstnärsgåva, och de kämpar för att finna självinsikt och identitet genom den. Rikka drunknar när hon hänger sig åt sin egen dröm om skogsfantomen Vilda Vaa: “… uppslukad av sin ungdoms dröm sträckte hon ut armarna: Vilda Vaa, Vilda Vaa”. Hon dör i mötet med sin drömälskare som egentligen är en sida av henne själv.
Det finns emellertid något värdefullt i häftigheten och egenkärleken som inte minst har betydelse för kvinnors utvecklande av självförtroende och självständighet. Hjältinnornas egoism och självhävdelse försvinner inte, men omskapas när de försöker uppfylla sina ideal och föreställningar om sig själva. De försöker “överskrida” sig själva genom skapande verksamhet. Paula gör det i lek med sin son (Ve’s mor), Rikka i fantasier och syner, Fernanda Mona med sin kärlek till blommorna och trädgården, Angelica i Hollases krønike i målandets skaparrus. Alla är de uppfyllda av drömmen om skönhet och längtan efter den virile och ömme älskaren.
Rikka och Fernanda Mona förmår upprätthålla sin självbild bara genom att dö. Kärleksförlusten gör också Angelica destruktiv – hon förstör sin stora målning därför att den avslöjar en kunskap om henne själv som hon inte kan godta. Men också hon har en framtidsvision om kvinnornas kärlek. Den bön hon ber, där hon vill ersätta längtan med handling, kan tolkas som ett uttryck för en ny insikt och ett nytt konstnärligt arbete – som författare:
“Lär mig att ge saknaden röst, så att min stämma kan höras till slut, finna vägen till alla slavsjälar, hjälpa dem ur deras nedärvda livegenskap, så att de sedan under min livstid kunde bindas under mindre förödmjukande former – att jag kunde se frukten av min levnads nya arbete.”
Angelicas kärleksmöte med herremanssonen Otto Kefas är en vacker prosa-lyrisk lovsång till kvinnors erotik. Hon ber Otto följa henne genom ett moget sädesfält i månsken. “‘Det finns bara en åker i världen’, sade Angelica, ‘för mig.’ Och för sig själv lade hon till: – För oss kvinnor. För sannerligen – den är som en bild av ett fullödigt kärleksliv, tycker jag –”. Men berättarrösten känner Ottos begränsning. Angelica och andra kvinnor, som älskar, misstar sig gruvligt om de tror om denna “Mandomens Gud” att “Otto Kefas själ också månne var ett konstverk”.
I Hollases krønike skildras den onde Hollas i detalj: insjunkna kinder och smalaxlad, med kainsmärke i pannan och stel höft. Författaren förvandlar det vardagsrealistiska planet i plastiska, men överdrivna och krassa bilder. Hollas är bygdens mäktigaste, ondaste man. Det enda som biter på honom är bondslughet och förlöjligande. Hollas får dynga hälld över sig, och han dör av pesten medan ett gapskratt exploderar över honom från bönder och tjänare. Striden mellan den onde och bönderna får ett universellt perspektiv. Det folkliga och det groteska, bönderna och fan själv, blir delar av en enhet. Bygdeslagsmålet fortsätter eftersom ondska och förslagenhet alltid växlar och förnyas i miljön, och bygdens folk kommer alltid att vara våldsamt roat och driva gäck med det. Trots pest och död är bygden okuvlig och närmast odödlig.
Ragnhild Jølsen struntade i erotiska tabun och visade modigt att hon såg kropp och själ som en helhet. Men hon var realist när hon skildrade konsekvenserna för de kvinnor som vidhöll sina drifter. De söker allt hos mannen – fadern, älskaren, vännen och själsfränden – men finner bara kroppslig tillfredsställelse, självförakt och fördömelse.
Grotesk realism
I Hollases krønike, en berättelsesvit om ett bondesamhälle, en bygdedjävul och en kvinnlig målare, skapar Jølsen en genreförnyelse med en stil som är mycket gladare än i de föregående böckerna. Bara historien om konstnären Angelica har bibehållit det mörka och melankoliska tonfallet. Hollases krønike och det besläktade verket Brukshistorier, 1907, är huvudsakligen berättade med frodighet och gott humör.
Brukshistoriers pestmotiv och de erotiska förvecklingarna kan leda tanken till renässansverket Decamerone (1348–53) av Boccaccio. Ragnhild Jølsen har mycket gemensamt med Boccaccios folkliga djärvhet och den kroppscentrerade och frihetsorienterade livssynen.
Brukshistorier är Ragnhild Jølsens sista bok. Här är bygden och sågverket huvudmotiv. I berättelsen sammanlänkas sociala och mytiska element. Inledningen presenterar sågverket både som fantasidjur och som arbetsplats. Det är en “Drage” som spyr eld och tar liv, men det ger också “Arbeid” och “Brød”. Och Jens Vaktmann talar med de underjordiska och vet att det bor en djävul i varje fabrikshjul.
Vanligt folk kommer mer i förgrunden i hennes två sista böcker. Verken bygger på folklig kultur och tradition. De förebådar en förskjutning av tyngdpunkten i författarskapets tematik som kommer till uttryck på tre nivåer: språket formas i en smidig tvåspråkighet, växlande mellan östlandsdialekt och danskpräglat litterärt språk, synen på världen vidgas mot en horisont av frihet, livslust och utopi och, inte minst, synen på människokroppen – att betrakta den som en suverän del av den stora naturen.
Intresset för och utforskandet av människokroppen visar sig i inriktningen på sjukdom, förfall och död. Men kroppen är i ännu högre grad liktydig med mångfald, skönhet och begär. Manskroppen beskrivs lustfyllt och sinnligt. I krönikan fantiserar berättarrösten om Otto Kefas och uppfattar honom som ett åtråvärt objekt. Han är som den “skönaste staty, tung i varje spelande muskel, huggen i rena linjer och formfulländad”. När Otto blir dödssjuk strider två kvinnliga makter, livets och dödens ängel, om hans öde. Till och med då riktas en estetiserad och sensuell blick mot mannen: “Otto Kefas låg naken på den vita sängen … Som av marmor var Otto Kefas. Vacker var Otto Kefas.” Livets ängel vinner striden.
Berättelsen “Den tolfte i rummet” i Brukshistorier handlar om “Människoboningen Sandhyddan”, där “man, käring och nio ättelägg från arton till två års ålder, uppehöll sig, åt och sov i ett och samma rum”. Nedtonat och med humor skriver Jølsen om kvinnlig livslust och fruktbarhet. Karoline, den äldsta dottern, föder en natt ett barn i “Sandhyddans” människomyller: “‘Nej, jag fattar det inte heller, Mamma’, svarade Karoline, ‘Jag vaknade och så hade jag vips en unge i sängen’.” Hos Ragnhild Jølsen försiggår ett återupprättande av människokroppen, vilket samtiden tolkade som ett maskulint och utmanande skrivsätt.
Den överdådiga bildfantasin och de respektlösa, dramatiska och komiska episoderna i de två sista böckerna kan karakteriseras med begreppet fantastisk eller grotesk realism. Berättelsernas tonfall står i kontrast till det stiliserade, mörka och tungsinta som var de drömmande kvinnofigurernas domäner, men är tätt knutet till jugendkonstens fascination för det sagoaktiga och demoniska. Oavsett grundton utgör en intensiv, djup livskänsla och en bildstark, subjektiv världsuppfattning grunden för hela författarskapet.
Ett exempel på hur lek, skratt och groteska bilder är aktiv berättarenergi i Fernanda Mona ser vi i dubbelporträttet av Gan-lodjuren. Tvillingparet ställs mot den elegiska systern Fernanda Mona. De två jäntorna brås i högre grad på sagans kvinnor – liksom deras tant, Rikka Gan:
“Så tog sig de två jäntorna för att rusa runt bordet, vilda som menader, sparkande och slängandes med kroppen, och med det korta, rufsiga håret på ända … “
Flickorna dricker sig redlösa på faderns gravöl, retar oxarna, förför sin egen kusin, försöker ta livet av Gans rike ägare – men låter sig till slut underhållas av honom. Beskrivningen av de tre systrarna illustrerar hur stor spännvidden är i författarens kvinnobilder. Berättarhållningen förhåller sig kritisk till båda dessa ytterligheter, men det finns stor skaparglädje i skildringen av de djävulska flickorna.
Ragnhild Jølsens litteratur är fjärran från det borgerliga, vardagliga och allvarsamma som kännetecknade den norska litteraturen under det tjugonde århundradets första decennium, och som bland andra Sigrid Undset var en exponent för. När den så kallade nyrealismen hade fått övertaget som estetisk norm, föll trots allt erkännande – en stor skugga över den första delen av Ragnhild Jølsens författarskap, medan kritiken däremot uppfattade hennes folkliga perspektiv och användningen av dialekt i de sista böckerna som en slutlig seger för en objektiv och mer realistisk skildring. Litteraturhistorikerna, som alla har satt henne högt, behöll denna synvinkel och såg hennes sent vunna realism som det yppersta hon skapade. Det är en problematisk värdering eftersom den förbiser att det känsliga, insiktsfulla och sagoaktigt överdrivna var en huvudlinje i alla hennes böcker.