På tröskeln till 1900-talet var en av de viktigaste vägvisarna genom psykets landskap Arthur Schopenhauer (1788–1860). Hans lära om den blinda, irrationella vilja, som styr allt och alla och gör livet till en cirkelgång mellan rastlös strävan och behovsmättnadens livsleda, visade sig rymma både en utmaning och en tröst, vilket flera av de kvinnliga poeterna upptäckte. De var alltså inte ensamma om att brottas med världsviljan!
För kvinnorna var det särskilt komplicerat att finna sig tillrätta i en senromantisk konstnärsroll. Arthur Schopenhauer visade dem att viljan kunde tämjas, även om världsviljan fortsatt var ond. Han erbjöd till lindring tre metoder och de kunde kombineras med varandra. Den första är klassiskt kvinnlig: Genom medlidande med andra får man sitt eget lidande på avstånd. Konstnärligt skapande och upplevelse av skönhet är en annan väg och asketens livsförnekelse en tredje. Vägen till ro gick alltså genom ett utnyttjande av den starka viljan, av begäret som Sigmund Freud och hans efterföljare senare skulle säga. “Lär eldens härd förneka sitt väsens art”, skrev Anna Cederlund i “Den sjukes bön”, en av kvinnornas många dikter om längtan efter snö för hjärtat, kyla för känslorna.
Utvald och passionerad
Jane Gernandt-Claine (1862–1944) gick Högre Lärarinneseminariet i Stockholm med Selma Lagerlöf, Anna Maria Roos och Alice Tegnér, men reste sedan länge runt i världen med sin man som var fransk diplomat. Författarskapet, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder, men när hon 1908 fick Bonnierpriset var det för diktsamlingen Dikter.
Sjukdom tvingade Jane Gernandt att avbryta seminariestudierna. Försörjd av fadern och utan yrkesplaner kände hon sig förvirrad i tillvaron. Att ge lektioner i språk var inte nog och privatlektionerna i operasång hos Signe Hebbe (dotter till journalisten och författaren Wendela Hebbe) verkade inte leda någonstans. En period spelade Jane Gernandt teater i Helsingfors på Svenska Teatern. Signe Hebbes väninna Ellen Key förmedlade kontakten med Albert Bonnier och det ledde till utgivningen av debutboken Fata Morgana och andra berättelser, 1893. Under ett besök i Paris strax därefter mötte hon upptäcktsresanden Jules Claine och Frankrike blev hennes andra hemland.
I likhet med Selma Lagerlöf tvekade inte Jane Gernandt-Claine om sin kallelse. Redan som barn kände hon sig speciellt utvald “ovanifrån” och hon beskriver i sin självbiografi åttaåringens brottning med de existentiella frågorna: Vad skall allt detta tjäna till? Varför sitter man och leker, om man ändå skall förgås? Stolt samlade detta barn på berättelser om historiska kvinnor, ty hon visste att hon delade något väsentligt med Sapfo, Kleopatra och den heliga Birgitta. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken till det motsatta könet framställs som livets yttersta mål och största njutning.
I diktsamlingen Till Afrodite, 1910, har både Afrodite och Kalypso nässlan som symbol för kvinnans upplevelse av kärlek. Bara en kvinna och en poet uppfattar nässlans skönhet medan den bränns. Kalypso känner saknadens brännskada när Odysseus längtar bort eller faktiskt lämnar henne. Men i dikten “Ermia” är det kvinnan som är tyst och tankfull och Aristoteles som oroligt undrar i vilka världar hon gömmer sig. Hon svarar inte utan ler bara.
I en tidig besvikelse på livet fann Jane Gernandt-Claine Schopenhauers slutsatser och teorier djupt sympatiska. Enligt honom drivs människan av sina begär mer än av sitt intellekt. Vår omedvetna strävan efter behovstillfredsställelse kallar han viljan och viljan är ond, därför att den får oss att tro att verklig lycka är möjlig. I novellen “Kvinnohämnd” i samlingen Det främmande landet, 1898, omsattes en kvinnas begär i skapande. Inte olik en författare manipulerar hon sin omgivning och åstadkommer en fruktansvärd vedergällning för mannens svek.
För Jane Gernandt-Claine var Arthur Schopenhauers kvinnoförakt uppenbart. Men hur djupt hon än led av det, vilket hon erkänner i självbiografin, så stärktes hon av hans pessimism: “Han gjorde mig så förtrogen med all bäska att ingen motgång någonsin förvånat mig” (Mitt vagabondliv, 1929).
“Jag läste Darwin, Spencer och Haeckel och kände mig så själsligt utarmad att jag till sist fann ett slags lisa – hos Arthur Schopenhauer. Hans verk bildade epok i mitt liv som giftermål gjorde det i andra flickors … Utan kvinnor kunde han ju icke leva. Och när jag läste Die Welt als Wille und Vorstellung (Världen som vilja och föreställning), brukade jag stiga upp och vandra fram och tillbaka med nattliga stjärnhimlars glans över mitt huvud, gripen av en intellektuell lyckoförnimmelse, som hänförde mina 26 år. Schopenhauer och jag voro skapade för varandra, vågade jag tänka, och jag skall alltid vara honom tacksam.”
(Ur Mitt vagabondliv, 1929.)
Om Arthur Schopenhauer var Jane Gernandt-Claines andlige far så var den heliga Teresa av Avila hennes mor och båda visade henne vägar till själens skrymslen. Med Teresa delade hon inte bara den hängivna författarhållningen, kunskapstörst och humor. Självbiografin berättar också om uppenbarelser, värdiga en äkta mystiker, i barn- och ungdomsåren. De båda “föräldrarna” Arthur och Teresa förenades av en upproriskhet mot institutioner, han gentemot universitetsvärlden, hon gentemot kyrkan.
Kvinnans tystnad, som musslans eller snäckans i djupet, är ett tema som återkommer hos Jane Gernandt-Claine. I samlingen En rosenslinga, 1913, identifierar sig den barnlösa poeten med den heliga Teresa, som måste tysta så många ljud i sitt hjärta, och med krigarhustrun, som offrar sig för mannens uppdrag.
Jane Gernandt-Claines sista flammande inlägg i poetisk form för kvinnans sak är Hetär, 1931. Hennes namn saknas på titelsidan, där står bara “Dikter av en rimmerska”. Huvudperson i titeldikten är den flöjtspelerska som enligt Platons Gästabudet blev utkörd från festen, för att männen skulle få lovprisa Eros i fred. “Ej kvinnofukter / oss höves”, säger Eryximachos i Hetär. “Ej krumbukter / görs oss behov, blott mannavishets frukter. /Och jag får be att kvinnokönet går.”
Gif köld åt hennes hjärta
Bland eleverna på Rostad lärarinneseminarium i Kalmar, grundat av skolreformatorn Cecilia Fryxell för “enkla flickor”, fanns höstterminen 1902 en hostande gotlandsflicka med höga ideal och förväntningar, Anna Cederlund (1884–1910). Seminariet skulle ge henne inte bara utbildning utan också bildning. Lärare och elever föreställde sig framtiden fylld av något stort, den unga kvinnans liv skulle vigas åt yrket, kallet. Emellertid blev Anna en svårhanterlig elev. Man klagade på att hon var allför begåvad och spontan och därför inte så säkert passade för yrket. Dialekten uppfattades som ett hinder, hon måste skaffa sig ett annat språk för att duga.
Anna Cederlund utsattes för hård kritik men var också mycket självkritisk. Hon hade egna idéer om kunskapsförmedlingen men inte kraft nog att genomföra dem, och hon fick senare problem med att få undervisningen att fungera.
I dalasocknen Marnäs blev den unga lärarinnans ställning inte bättre av hennes varma intresse för de socialdemokratiska idéerna. Hennes andliga läromästare var idealisten och samhällskritikern John Ruskin. Hon läste hans skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Svågern, prästsonen Erik Hedén, blev hennes personlige, revolutionäre inspiratör. Han var inflytelserik kulturskribent i Social-Demokraten, ungdomstidningen Fram och Tiden och han gav Anna Cederlund recensionsuppdrag. Tillsammans med en entusiastisk Klara Johanson kontaktade han Ord och Bild och Stockholms Dagblad, som publicerade flera dikter. Men då hade Anna Cederlunds tuberkulos framskridit så långt, att hon först och främst blev intressant som döende kvinna. Diktsamlingen Höst utkom bara några dagar efter hennes död 1910 och bedömdes därefter.
Vad gällde egentligen hennes bitterhet och svartsyn? Den var inte riktad mot själva döden, hävdar Örjan Lindberger i nyutgåvan 1961, utan mot att hon hindrades göra bruk av sina gåvor till gagn för andra. Men den dikt, han citerar som bevis, talar om något mycket djupare, nämligen att ingen kommer att sakna hennes insats. Hon känner sig värdelös och avvisad.
Din skuld – den vuxnes stolta skuld till världen,
att hjälpa andra, som du hulpen är –
du var ej värd att gälda den, så bär den
med trösten, att ditt verk ej saknat är.
En vass ironi präglar denna första av “Två sonetter” och den avslutas med en maning till själen att uttrycka sig så om livet, att ingen kan tro “att du har väntat av ditt öde mera än vad njuggt det gav”.
Då Vilhelm Ekelund, en poet som Anna Cederlund uppskattade, läste Höst, kände han igen sin egen förmåga att genomskåda det ohållbara och tvivelaktiga i allt som sätter mänskliga hjärtan och tankar i spel. Mot hans bedömning talar dikten “Din blick”, förmodligen skriven till Ester Nyrén, Anna Cederlunds kollega och i flera år den enda som kunde bryta igenom hennes dysterhet: “Heligt, heligt / lyste livets allvar ur din blick” när livet låg öde, står det i dikten, “och mitt bittert förödmjukade hjärta / gladdes åter att slå i ett människobröst.”
Anna Cederlunds mor dog då barnen var små och de uppfostrades hos farföräldrarna på en gotländsk bondgård. Hon växte upp i ständig saknad och i en kvinnovärld, särskilt under skoltiden. Eleverna svärmade för de kvinnliga lärarna och vänskapsrelationerna kunde bli djupa. Just i osäkerhet om känslornas verkliga karaktär bröt Anna Cederlund med en älskad väninna, ett svek hon sedan aldrig kunde förlåta sig. I förhållandet med Ester Nyrén var hon lugnare, då kunde hon med tacksamhet konstatera, att de äntligen visste att de hade rätt att betyda något för varandra. Diktsamlingens sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Drömmen om det goda livet var för henne att sitta och arbeta i samma rum som sin kära. I ett brev beskriver hon, hur hon väntar vid ett fönster på att Ester skall komma. Då tänker hon att livets högsta ro och lycka är “att hålla av en annan”.
Kentaur på språng efter ett jag
Den vemodiga kärleksvisan “Beatrice-Aurore” om den sedan länge döda kärestan, som ännu i drömmen gäckar friaren, är skriven av Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Det är kanske inte så märkvärdigt, att en kvinna skriver en rolldikt med en man i huvudrollen, inte ens när ordet “jag” förekommer nio gånger i de åtta stroferna. Men om konstnärsjaget nästan genomgående i livsverket framställs som en man, blir frågan påträngande: Vem var hon?
Harriet Löwenhjelm är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon talar gärna allvar men lägger nästan alltid till en grimas. Precis som Beatrice-Aurore ropar hon: “Ta fatt mig då” och slinker in bakom en dörr. För den som bara läser hennes postumt utgivna dikter kan grimaserna kännas påfrestande, även om man vet att gycklaren ingår i en tradition. Harriet Löwenhjelm visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte, vars lille betjänt Pierrot var hennes favorit. En älskad föregångare var Carl Michael Bellman, som tog över commedians stående rollfigurer och planterade om dem i Stockholms gränder. Bellmanfiguren Fader Mowitz med basfiolen på ryggen, valthornet under armen och buteljen i fickan har lärt Harriet Löwenhjelm att raljera – även Mowitz dog i lungsot och fick bli hennes vän i nöden.
Liksom Bellman ville hon förvandla den hemska döden till något vackert och klangfullt:
Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej ifrån mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
Denna kända dikt från sin sista sjukdomstid har Harriet Löwenhjelm skrivit med en lungsjuks korta andetag. Snart skall hon få veta vart resan går: “I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga. / Det sitter en vän och håller min hand.” Och ändå är det inte för sent att leka med ord och förhållningssätt. Den mjukt sjungande rytmen, så karakteristisk för hennes diktning, bromsas av den trötta röstens pauseringar och den innerliga, gråtmilda stämningen får sin nödvändiga sälta med orden “trista fakta”. Man kan föreställa sig Elsa Björkman som vännen, som varligt famnar den döende och tillsammans med henne bildar gruppen “vi två”. När Harriet Löwenhjelm kände att slutet var nära, nöjde hon sig inte längre med längtansord som de tidigare: “Tror min älskling att det dröjer mycket länge innan du kommer hem?” (Ur brev till Elsa i Moskva 8 april 1918). I brådskan telegraferade hon i stället efter Elsa, som via invalidtåg och militärtransporter tog sig den långa vägen hem över Polen och Berlin för att säga adjö och ta hand om manuskripten för utgivning. Två dagar efter Elsa Björkmans ankomst dog Harriet Löwenhjelm med väninnans hand i sin.
Från sanatoriet Romanäs skrev Harriet Löwenhjelm 1914 till Elsa Björkman om något underligt, som hon ville tala med just Elsa om. Det rörde en medpatient:
“Köttets lusta i alla dess former är hennes stora intresse men ser du för egen räkning bryr hon sig just inte om det. Är hon kär i en mänska är hon det på ett ganska osinnligt sätt.” Kvinnan hade detaljerat redogjort för hur hon skulle bete sig om en rå soldat ville våldta henne.
“Nog om detta ämne. Du ska inte ett ögonblick tro att jag godvilligt lade den där goda middan ifrån mig. Men det som inte vill stanna det skall man låta gå, det har jag lärt af lifvet.”
Författarskapet består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev, enstaka dikter och de viktiga meddelanden som understrykningarna i hennes exemplar av Kierkegaards böcker utgör.
I en handskriven tidning, som 16-åringen förfärdigade i ett exemplar, finns dikten “Min bikt”. En stolt kvinna tjusar där poetens själ:
När jag ser dig stå där så stolt och så stum
vill jag bikta min kärlek på knä för din fot,
men då är det som någonting toge emot.
Och med ens blir jag tyst och förlägen och dum.
På hösten samma år gör Harriet Löwenhjelm sitt livs resa med fadern, överste Gustaf Löwenhjelm, till Indien och Ceylon för att hälsa på sin äldre syster. Där mötte hon de stora gudabilder och tysta buddhapräster som senare fick personifiera högre potentater eller kanske bara människor som är oåtkomliga.
I dagböckerna är det mera vinjetterna än texten som avslöjar komplikationer i Harriet Löwenhjelms vardag. Hennes “loggböcker” ligger alltid framme för var och en att ta del av och hon läser ofta högt ur dem. Men bilderna eller snarare klottret intill texten visar ansträngda män i fångenskap eller underkastelse. Ett återkommande motiv är den smala figuren som ligger på knä på golvet framför en oberörd, tung gudabild på en hög sockel.
I sin biografi 1947 över ungdomsvännen frågar sig Elsa Björkman-Goldschmidt vad denna uppenbara skuldkänsla, som stegras till ångest, kommer av. Under en tid då vänskapen mellan dem vacklade skrev Harriet till Elsa: “Men du, du är det kors jag fått att draga / var dag om ock ett kors av kandisocker.”
Flera år innan Harriet Löwenhjelm drabbades av den tuberkulos som gav henne en för tidig död, fick hon för sig att skriva ett testamente, varvid Elsa Björkman tilldelades “centaurerna om våren”. Trodde hon att Elsa bättre än någon annan kunde förstå, hur det var att i sin kropp vara hälften ett, hälften ett annat? Det känns ännu alltför nära för att objektivt kunna utredas, skriver Elsa Björkman-Goldschmidt 1947 på tal om orsakerna till väninnans depressioner. I sina egna memoarer Jag minns det som igår, 1962, påpekar hon att puberteten är bisexuell och att konstnärer ofta har en utsträckt pubertetstid.
Harriet Löwenhjelms kamratgäng från Anna Sandströms seminarium hade fått lära sig att hjältinnor bör utbilda sig för en verksamhet som var mer spännande än äktenskapet. Elsa Björkman fortsatte på Konstakademien och gifte sig inte förrän hon var 33 år gammal. Elsa Brändström (1888–1948) från samma klass lockade med sig Elsa Björkman till flera års arbete med krigsfångar i Ryssland. “Sibiriens ängel” gifte sig först vid 41 års ålder efter ett långt yrkesliv, beskrivet i minnesboken Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien, 1921.
En annan viktig orsak till depression var besvikelserna som hörde ihop med arbetet. Harriet Löwenhjelm var en dålig elev och avvisades från Ackademien (hennes egen stavning) efter provåret. Lärarna uppskattade inte hennes stil och hon blev nonchalant och busig, kom försent, vände ryggen till modellerna och sjöng för sig själv på lektionerna. “Tänk den som vore en karl”, skriver hon till en kusin 1914. “Jag som har en komplett karlbegåfning. Jag vantrifs i min nuvarande skepelse, och förresten har jag inte ork att komma något åstad.”
Bland kvinnorna, som tillsammans med Harriet Löwenhjelm arbetade och umgicks i Harriet Sundströms ateljé, blev bland andra Vera Nilsson och Siri Derkert stora namn, och flera blev både bildkonstnärer och författare: Mollie Faustman (1883– 1966), Elisabeth Bergstrand-Poulsen (1887–1955) som i ord och bild dokumenterat småländskt kvinnoliv, Gertrud Lilja (1887–1984) och den närmaste väninnan Elsa Björkman-Goldschmidt (1888–1982). I vänkretsen bland seminarieeleverna på Sandströmska skolan fanns Karin Ek.
Vid sin död uppdrog hon åt Elsa Björkman och kusinen Christer Mörner att bevara och eventuellt ge ut hennes produktion. Konsten att älska hade hon själv låtit trycka i femtio exemplar för vännerna 1913. Familjen trodde nu inte på någon vidare framgång utanför den närmaste kretsen och det kom att prägla den första postuma poesiutgåvan. “Plaisir i Paris” uteslöts till exempel av anständighetsskäl. Det olämpliga, tyckte fadern, var en ung mans försäkran, att kärlek för en dag är roligare än hans tillbedda tror. Harriet Löwenhjelms illustration visar en flott klädd man och en kvinna med fjädrar i hatten. Hon vänder ryggen till och går.
Missionär med världsligt kall
När Karin Ek (1885–1926) gav ut sin stora antologi Ur svenska dikten i tre band 1921 var hennes föregångare litteraturhistorikern Karl Warburg. Hans Svenska sången, 1883 och 1910, hade sedan flera år varit omöjlig att få tag i. Dessa lyrikantologier var tänkta för undervisning men både Karl Warburg och Karin Ek hade dessutom en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket i dess helhet, skriver Karin Ek förhoppningsfullt i förordet. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det.
Antologiförordets tal om lycka får emellertid en annan klangbotten i det motto, som inleder var och en av de tre volymerna: “Sången är av sorg upprunnen, men i sång är glädje vunnen.” Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.
Man kunde kanske väntat sig, att en kvinnlig lyrikredaktör hade velat bemöda sig om att få med kvinnliga lyriker i samlingen, men tvärtemot uteslöt Karin Ek två som funnit nåd hos Karl Warburg, trots att hans antologi var av betydligt mindre omfång: 1800-talspoeterna Thekla Knös och Euphrosyne (pseudonym för Julia Nyberg). Kritikern Ellen Kleman beklagade starkt att Karin Ek inte gav plats åt sina samtida Jane Gernandt-Claine och Anna Cederlund. Bland sin egen generations diktare valde hon i stället de något tidigare debuterade Gustaf Ullman, Sigfrid Siwertz, Vilhelm Ekelund och Anders Österling.
Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren, romanförfattarna Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf är de enda kvinnor som representeras i Ur svenska dikten. Karin Ek fick aldrig realisera sin plan om en förbättrad utgåva. Hon fick cancer och dog bara 41 år gammal.
Som redaktör valde hon att låta lyrikern Karin Ek stå utanför. Tyvärr bidrog hon därmed till att hennes diktning även i fortsättningen ofta kom att förbises, då det viktigaste och bästa av svensk poesi skulle väljas ut. Inte förrän i Elisabet Hermodssons antologi Kvinnors dikt om kärlek, 1978, valdes en upprymd kärleksdikt att representera Karin Ek. I Tom Hedlunds urval samma år till Svenska lyriken från Ekelund till Sonnevi finns av Karin Ek två dikter skrivna i dödens skugga och där följer Hedlund en tradition: Det var som halvdöd hon vann berömmelse bland manliga kritiker.
Det är nu varken för sin död, tapperhet eller behärskning som Karin Ek förtjänar en plats i litteraturhistorien utan tvärtom för sin djärvhet och intensitet. Hon var hängiven kärleken och poesin och van vid – nästan vän med – döden långt innan hon själv blev allvarligt sjuk. Att hon 21-årig skriver i sin dagbok, att halva livet kanske redan är gånget, kan förklaras direkt med att modern, den engelskfödda Florence, dog på sitt fyrtioandra år. Karin gjorde några års uppehåll med studierna och vårdade modern, som dog 1904. Samma år trycktes debutboken med flicknamnet på omslaget.
Dikter av Karin Lindblad är en ung kvinnas programförklaring och entusiastiska hyllning till naturen, fosterlandet, föräldrarna och Gud själv. Grubbla inte, säger hon i “Till strids!” till läsaren som hon kallar sin gråtande broder. Kämpa för det du finner värt att beundra och älska “och stå omutligt fast som en man! / Och skulle du äfven falla, / – hvad mera: Så res dig igen”.
Som vuxen låtsades Karin Ek inte om dessa förhoppningsfulla och naiva dikter, men hon behöll synen på barndomen som en idyll, en tid utan passioner och oro, en tid för blommor och ideal.
Tio år senare följde en ny debut. Den kostbara hvilan, 1914, är skriven av en kvinna med en stark och olycklig kärlekshistoria bakom sig. Hon är gift och har först fött en pojke, som bara fick leva några månader, och därefter två flickor. Hennes föräldrar är döda och flyttningen till Göteborg har gjort henne till stockholmsskildrare – ingendera stadskulturerna kunde därmed riktigt acceptera henne som sin poet.
Efter att ha läst Elin Wägners roman Kvarteret Oron skrev Karin Ek 1919 ett beundrarbrev till författaren:
“Edra skildringar av de självförsörjande kvinnorna, alla de ‘tysta i landet’ tycker jag äro verkligen gripande. Vad det måtte kännas lyckligt att som kvinna få liksom föra dessa de stummas talan!” Till svar skickade Elin Wägner fjolårets roman Åsa-Hanna som gåva till Karin Ek.
“Du var som ett fält av torkat gräs, / du fylldes av eld för en kort sekund”, skrev Selma Lagerlöf i dikten som Karin Ek valde för Ur svenska dikten. “Min själ är förbränd likt ett svedjeland” är Karin Eks ord nu och “Likt musslan i hårdnade skalets bo / min själ sig slutit trött kring sitt jag”. Den kostbara vilan är den dyrt förvärvade stillheten, när gnistorna slocknat och glöden falnar. Två riktningar kan urskiljas: Å ena sidan en tung, fruktig längtan tillbaka och å andra sidan en rörelse in i naturen, här i “Höst”:
Högre än syrsornas röst har min själ i ödslighet ropat,
högre än fåglarnas träd växte min lidelses blom;
nu är min själ lik ett strå af den böjda, prasslande starren,
torkad som tistlarnas stam, tystnad som syrsornas sång.
Den klassiskt bildade poeten imponerade på kritikerkår och läsare med sitt skickliga formspråk. Just här klingar det antika versmåttet distikon: första raden i varje verspar är en hexameter, den andra en pentameter.
Vad tyckte kvinnorna om Karin Eks poesi? Klara Johanson, som var trött på “versdebutanter”, blev förtjust över Den kostbara hvilan 1914 och skrev i bibliska ordalag att en “ny lyriker är oss given”. Denna poesi var tidsenligt elegant i “rytmisk egenmäktighet, djärvt kondenserat uttryck, högtidsfull stilisering” och orden laddade med en lidelsefull, drivande kraft. Kritikern Ellen Kleman ansåg, att Karin Ek hade rätt att finnas med bland de bästa, när hon beklagade, att poeten utestängt sig själv från Ur svenska dikten.
Hon längtar hem till Humlegården, som står vit och salig i häggens tid, hem till Stockholms ström: “Se, som ditt vattens smaragd, så svartnar städse mitt hjärta / djupt, när i stigande ljus dagarna vändas mot vår.” Månen, dimman från havet och fönstrets “utsträckta armars trä” gör nätterna till korsfästelser: “O smärtans stam, som natt efter natt / stod rest för min vakande själ” (ur “Tecknet”). I dikten “Vingarna” är dagsljuset på väg att avlösa nattens mörker och dödens vingar finns i rummet. Ljuset är nu det hotande elementet, för det finns också ett lugn under dessa vingar: Håll dem stilla ännu en stund, ber kvinnan, “ty här är ro”.
När naturen tröstar är gränsen mellan människa och natur diffus. I dikten “Ett öga” är det en källa som öppnar sin famn för människans själ:
Källa omätlig och klar, jag sänker min kväljande längtan,
låter min ångest i dig sjunka likt tyngande grus.
Goda, förklarande blick, som söker min blick genom mörkret
Dikten “Jorden” beskriver ett hett sammansmältande med marken, ett slags samlag. Kvinnan törstar efter att få smeka och famna havsvåta hällar, heta av sol, hon borrar händerna i sanden och växtligheten.
Jag pressar mig mot jorden, hungrande
att vara nära, nära allt dess lif,
att bli ett med mullens dunkla själ.
När det talas om svek i Den kostbara hvilan, är det inte mannens svek utan kvinnans det gäller. Det omöjliga kärleksförhållandet, där åtrån är stark men hindras av en klassklyfta, fick sin egen berättelse i romanen Gränsen, 1918.
Gränsen är inte bara en kärlekshistoria utan en roman om att förstå sig själv. Agnes (namnet är en hälsning om strandade hopp till Strindbergs Ett drömspel) ville älska mannen lika fritt som hon älskar gräset, sanden och berget, och hennes föreställning om kärleken säger henne, att där inte får finnas minsta tveksamhet. Hon borde gå upp i honom helt, “vara ett i tankeliv, känslor och vilja”. Agnes brottning med sig själv och med skammen över sina egna fördomar är känsligt återgiven, men också något tyngd av lärda anspelningar på litterära verk.
Den originella och djupt personliga essäsamlingen Fredmansgestalten, 1915, kallade Ellen Kleman “en litteraturanalytisk dikt”. Sten Selander ansåg i stället att den bestod av “oartikulerade skrik av förtjusning”. Samtidigt passade han på att döma kvinnorna kollektivt: “Jag har över huvud taget mycket svårt att tänka mig en kvinnlig kritiker. Den kallt iakttagande vivisektion, som är kritikerns ena, låt vara i och för sig inte alls sympatiska sida, bar henne uppenbarligen av hjärtat emot.”
(Ord och Bild, 1927.)
I diktsamlingen Idyll och elegi, 1922, vidareutvecklas de teman vi redan mött, livet reduceras nästan till ett före och ett efter.
Före syndafallet, vilket kan betyda både före mötet med sexualiteten och före sveket, och i en trött efterklang, där även avsaknaden av saknad formuleras. I dikten “Elegi” har hjärtat glömt åtråns vågor. Människan glömmer som gräset:
Och detta gräs, som sänder
sin vilda doft av nektar,
vår fristad redde
och ljuvt vårt läger klädde …
hur oberört för nattens vind det fläktar!
Karin Eks syn på barndomen som paradisets oskyldiga lustgård ingår i en tradition som fortlevt förvånande långt in på 1900-talet, en önskan att se barnet som ett oskrivet blad.
Den rosade dikten “En liten grav” säger mycket om Karin Eks förhållande till barn. Första delen av dikten handlar om hennes eget döda barn, som gömmer sitt huvud i vänlig jord “i skydd för isande ilar”. I andra delen är det julafton och syskonen leker. De sjunger och dansar runt granen, “de minnas ej nu, att i nattens brus / du sover där ute, du snälla”. Det är bara modern som minns den lille i sin snövita skjorta.
Tankarna på detta barn hindrade Karin Ek att leva sig in i levande barns bekymmer, och i sin lyrik beskriver hon den sörjandes oförmåga att vara en god mor. Barnet i dikterna är sällan en individ, “barnet” är en poetisk bild för livet före passionen, livet utan sorger. Den förstfödde är också en förbindelselänk med den kommande natt utan kval, då hon inte skall väckas av barnens sång. Dikten “En hel lång natt” finns i hennes sista diktsamling Död och liv, 1925. Efter flera vistelser på Radiumhemmet i Stockholm visste Karin Ek, att döden var nära. För henne var det självklart att barnet, som sätter lökar, skulle komma att jubla mot narciss och hyacint nästa vår, då modern skulle ligga gömd under jorden. I “Verser i sjukdom” vill hon hålla ett barn ifrån sig, så att dödsrikets brusande flod inte skall skrämma “hans oskyldiga blod”. Där finns ett medvetande om att barnet kan fara illa, men det ersättes av föreställningen om, att barnet kan skyddas och förbli “oskyldigt” trots förlusten av modern.
Död och liv innehåller många gripande vittnesmål om å ena sidan livets värde och å andra sidan tryggheten i att somna ifrån det. Det är också minst lika stor kraft i Karin Eks dikter om kärleksstunder som tillfälligt räddar undan ångest. Som ett samtal med vännen och älskaren Pär Lagerkvists drama Sista mänskan, 1917, och kanske med hans dikt “Som ett främmande skepp min själ sökte hamn” (ur Den lyckliges väg, 1921) framstår dikten “Till—“, förmodligen tillägnad Pär Lagerkvist. Hon vänder sig till den ensamme, som ropar över evig snö och bara finner hemlöshet i mullen: “Se mänskan! – som söker i ångest / sin käpp och stav.” Hon har ett budskap till den, som kämpar med “Guds väldiga liv och död”. I storm skall du nå din kust, den hälsar dig med frid, utlovar hon. “Brinnande själ! du hinner den – / i aftonens tid.”
Det var i början av 1920-talet, som Pär Lagerkvists och Karin Eks kärleksrelation var som starkast. Endast de allra närmaste visste och lagerkvistforskningen har inte kommit hemligheten på spåren. En av de tidigaste introduktörerna av Lagerkvists poesi var just Sverker Ek, som kunde konstatera att ingen av hustruns många kärleksdikter var skriven till honom. Kanske är det med tanke på Den kostbara hvilans poet, som Pär Lagerkvist påstår sig betala mer för kärleken än hans leende älskade: “Mig måste livet ge kostbara ting”, skriver han i en dikt, “en lidelses hav att befara.” Dikten finns i hans Hjärtats sånger som utkom Karin Eks dödsår 1926.
Karin Ek skriver ibland fri vers. Men hon har uttalat att hon hatar den fria formen, för att den ger utrymme för det obehärskade. Men dikten “En orörd” visar att även ett strängt versmått som hexameter kan flöda över. Den unga flickan står lycklig “i tångbäddens offerskum”, havsvattnet väter hennes höfter och knän. Tidpunkten är Karin Eks “före”. Den som talar vet emellertid mer om “efter” och om mannens skälvande fingrar mot höfternas valv. Dikten är hämtad ur Idyll och elegi och den slutar:
Vet du det, leende barn – som en drömmande snart skall du
varda,
ögat skall fyllas av natt, läpparna blöda av lust;
då blir det gyllene hav, som badar din nakenhets lemmar,
mannens berusade blick, Eros’ förbrännande famn.
“Frågan” i Idyll och elegi är den enda dikt med ett underliggande budskap om tvivel på barnets styrka. Men det man först ser är en dikt om barnets inlevelse och förmåga att trösta den vuxna. En mor och ett barn går längs en strand. Åsynen av horisonten “långt bortom lust och kval” får modern att trycka barnets hand hårt:
“Du såg spörjande upp mot mitt ögas brand – / så kysste du plötsligt min hårdhänta hand: / ‘Har mor det svårt?'”
Det lilla barnet i dikten var Anders Ek (1916–79), som skulle bli en av svensk teaters stora konstnärer, märkvärdig i sina egenartade rolltolkningar, ofta hårfint balanserande mellan melankoliskt patos och självironisk komik.