“Men innanför ljuskretsen ser jag hela raden av unga strålande ansikten, ivriga, intelligenta och med lågande entusiasm. Lyckligare människor än 80-talets ungdom har aldrig funnits. Det var de stora allmänna principernas tid, alla dörrar var uppslagna för oss. Och allt detta som måste till för att göra livet fullt och helt och värt att leva för ungdomen – debatten kring principerna och strömmandet ut genom de öppna dörrarna för att ta i besittning all den andens frihet och härlighet som låg därute – just det var vår plikt, vårt kall, vår uppgift.” Med dessa hänförda ordalag fångar den cirka 20-åriga Anna Bugge, senare ekonomen Knut Wicksells livskamrat, sina intryck från ett möte i den norska kvinnliga studentföreningen “Skuld” vid mitten av 1880-talet. Då kvinnorna under samma decennium i Sverige för första gången på bred front gick ut i offentligheten, hade de liknande förhoppningar om självförverkligande, expansion och protest mot en förlegad kvinnosyn.
Mellan 1879 och 1889 debuterade inte mindre än 148 kvinnor på svenskt och finlandssvenskt språkområde, av vilka majoriteten var kritiker och artikelskribenter. Deras röster, som nu blandades i debatten, blev en manifestation av att ett kvinnligt perspektiv inte längre kunde negligeras. Dessutom kunde de publicera sina artiklar och inlägg, som i stor utsträckning rörde sig kring tidens äktenskaps- och utbildningsfrågor, i särskilda kvinnotidskrifter som Tidskrift för hemmet (följd 1886 av Dagny) samt Framåt, utgiven åren 1886–1889. Bakgrunden till denna anstormning kan sökas i det ökade intresset för kvinnofrågor i vid bemärkelse. En ytterst viktig impuls kom från Fredrika Bremers idéroman Hertha, eller en själs historia (1856). Bokens skildring av Herthas instängda och kvävande livsvillkor startade en debatt, som sedan inte skulle gå att hejda och som kröntes med den lag som antogs 1858 om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder.
När John Stuart Mills On the Subjection of Women (Qvinnans underordnade ställning) översattes till svenska 1869, var marken därför redan förberedd för förbättring av kvinnors utbildning och yrkesmöjligheter. 1874 öppnades de svenska universiteten för kvinnan som nu fick studera alla akademiska ämnen utom teologi och högre juridik. Historikern Ellen Fries var en av dem som tog det nya tillfället i akt, och disputerade som första kvinna 1883. Hon följdes fem år senare av medicinaren Karolina Widerström. Sonja Kovalevskijs utnämning till professor i matematik vid Stockholms Högskola 1884 innebar också ett viktigt trendbrott, liksom Ellen Keys föreläsningar vid Arbetareinstitutet.
Även bland de kvinnliga bildkonstnärerna var 1880-talet en period av intensiv kreativitet. Många av dem fick luft under vingarna vid mötet med konstskolor och konstnärskollektiv ute i Europa, särskilt i Frankrike. Deras porträtt, och självporträtt i synnerhet, tyder på en ny kvinnosyn och självuppfattning.
De kvinnor som nu skaffade sig en tongivande plats som skönlitterära författare gynnades av den reformpolitiska inriktning samhällsdebatten tog under 1870- och 80-talen. Parallellt härmed fördes i tidningar och tidskrifter en mer teoretisk diskussion kring äktenskaps- och sedlighetsfrågorna liksom kring kvinnans väsen och “rätta” verksamhetsområden, som inte längre sågs som självklara och naturgivna. Också den passiva, självuppoffrande och asexuella kvinnligheten dryftades, något som satte de mera samhällsbevarande kretsarnas sinnen i brand. Inte minst väckte ett föredrag av Knut Wicksell i Uppsala 1880 både skandal och uppmärksamhet. Inspirerad av den engelske nationalekonomen Thomas Malthus och av George Drysdale, som hävdade att sexualiteten var både kvinnlig och manlig, rekommenderade han preventivmedel, inte avhållsamhet, som den enda rimliga lösningen på sexuell frustration och oönskade graviditeter.
För Sophie Adlersparre, ledare för den etablerade kvinnorörelsen, och hennes meningsfränder var sådana förslag hädiska och chockerande, medan de kvinnliga författarna – om de över huvud berörde denna känsliga fråga – intog en mer ambivalent hållning.
Stockholm
Det kvinnliga genombrottet fick tre centra, Stockholm, Skåne och Göteborg. I huvudstaden hade “Föreningen för gift qvinnas eganderätt” bildats redan 1873 med en särskild skriftserie som man kallade Om den gifta qvinnans eganderätt. Verksamheten var framgångsrik så till vida som Sverige redan följande år fick en lag, som gav kvinnan rätt att förvalta inkomst av eget arbete. Däremot förblev mannen kvinnans rättslige företrädare i stort sett ända fram till 1921.
Också tidens allt större intresse för sedlighetsfrågan gavs i Stockholm en organisatorisk ram genom en lokalavdelning av den brittiska Federationen, skapad 1878 med syfte att avskaffa den för kvinnan djupt diskriminerande reglementerade prostitutionen. Föreningens program var brett emancipationsvänligt men med ett stråk av en rigid sexualsyn på både den utomäktenskapliga och den äktenskapliga förbindelsen.
I dessa kretsar var Sophie Adlersparre det tongivande namnet, medan de kvinnliga författarna här intog en mer perifer ställning. Desto oftare mötte de upp i den salongskultur som fortfarande levde kvar i Stockholm och där i synnerhet professorsparet Carl och Calla Curmans mottagningar var uppskattade. Hos dem samlades huvudstadens intellektuella och konstnärliga elit, bland dem Ellen Key, Alfhild Agrell samt Anne Charlotte Edgren Leffler.
En än viktigare samlingspunkt för det radikala Stockholm blev emellertid den s.k. “Svältringen”, initierad av Alfhild Agrell, Anne Charlotte Edgren Leffler, Amanda Kerfstedt och Ernst Lundqvist. Man träffades i varandras hem för att idka uppläsning, lyssna till musik och diskutera aktuell litteratur. Samstämmiga vittnesbörd intygar att sammankomsterna var betydelsefulla för 1880-talets avantgarde, och 1885 rapporterade Herman Bang till sin vän Peter Nansen om en dylik sammankomst i Anne Charlotte Edgren Lefflers hem: “De rareste Mennesker er Fru Edgrens Kreds. Det er et Stykke Europa midt i Barbariet … Alt hvad der i Stockholm er værd at kende, kommer hos Anne Charlotte, som er en glimrende Værtinde.”
“Svältringen”: kretsen av unga avantgarde-författare tog detta namn för att markera att det var den intellektuella och konstnärliga födan som var huvudsaken.
Till kretsen hörde skriftställare som bröderna af Geijerstam, Oscar Levertin och Axel Lundegård. Och bland kvinnorna var de mest prominenta förutom Anne Charlotte Edgren Leffler själv Ellen Key, Alfhild Agrell samt Sonja Kovalevskij, som också hade skönlitterära ambitioner. Men här sågs även t.ex. finlandssvenskan Ina Lange samt Mathilda Roos och Amanda Kerfstedt.
Redan 1881, dvs. tre år före Bjørnsons En Hanske hade Amanda Kerfstedt i sin novell “Synd” krävt samma sexuella avhållsamhet av mannen som av kvinnan före äktenskapets ingående.
Berättelsen publicerades i Finsk Tidskrift men ansågs ha ett så brännbart ämne att redaktören C. G. Estlander fann sig föranlåten att ingripa. I en introduktion tog han avstånd från novellen, eftersom det “moraliska syftet var alltför påträngande” – för mannen, kunde man tillägga.
Kvinnorna intog således en central plats i det radikala Stockholmslägret, vilket likaså framgår av planerna 1883 på att skapa en egen kalender. Nytänning skulle bli dess förhoppningsfulla namn. Strindberg, som var en av initiativtagarna, hade tänkt sig att bland andra Mathilda Roos, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Edgren Leffler skulle medarbeta. Redan efter några månader hade emellertid Strindbergs entusiasm dämpats och projektet gick i stöpet, sedan han refuserat de båda sistnämndas bidrag. Gustaf af Geijerstam gjorde ett nytt försök att samla “Det unga Sverige” kring en annan publikation. Också i detta företag var Anne Charlotte Edgren Leffler och Alfhild Agrell engagerade. Denna gång strandade emellertid planerna på förläggarens tveksamhet inför den tilltänkta skriftens radikala tongångar.
I samband med Strindbergs publicering av Giftas I (1884), där misstänkliggörandet av de skrivande kvinnorna är uppenbar, var det definitivt slut på det trevande samförståndet mellan honom och dem. Bernhard Meijer och andra i åttitalsfalangen, som inte ville blandas ihop med Strindberg och hans åsikter, vände sig i det läget till Anne Charlotte Edgren Leffler, “Det unga Sveriges mest typiska representant” som det heter, och uppmanade henne att ta initiativ till en mer “allvarlig” sammanslutning än “Svältringen”. Meijer hoppas också på en tidskrift och tror i ett brev i juni 1885 “att vi rätt snart få ett värkligt vänsterparti här i landet”. Samtidigt passar han på att understryka hur viktigt det är att just Anne Charlotte Edgren Leffler medverkar. Hon hade emellertid redan i januari markerat sin självständighet i ett brev till Herman Bang. Under inga omständigheter ville hon identifieras “med något parti, icke göras solidarisk med någon annan, jag ville gå min egen väg ensam”, skriver hon.
Samma vilja till integritet förmärks i Anne Charlotte Edgren Lefflers hållning till Fredrika-Bremer-förbundet. Lika lite som Alfhild Agrell eller Victoria Benedictsson blev hon dess medlem. Däremot återfinns hon tillsammans med flera andra kvinnliga åttiotalister i ett par andra föreningar med specifikt kvinnliga förtecken. Den ena var “Drägtreformföreningen” och tillsammans med bland andra Sonja Kovalevskij och Alfhild Agrell gjorde hon 1885 på Skansen reklam för den nya och funktionella s.k. reformdräkten för kvinnor. Dessa tre, liksom Amanda Kerfstedt och Mathilda Roos, mötte också upp i “Nya Idun”, som var en kvinnosammanslutning av mera privat karaktär och en replik på den cirka 1860 bildade herrklubben “Idun”. Här hölls föredrag och debatter kring den samtida kvinnoproblematiken, och hit inbjöds även tillresande författarinnor. En av dem var den i Skåne bosatta Victoria Benedictsson, som besökte Stockholm vintern 1885 men som upplevde ett påtagligt främlingskap i huvudstadens litterära miljö. I ett brev till Amanda Kerfstedts son, publicisten Hellen Lindgren, utbrister hon:
“Alla ni andra äro stockholmare, världsmänniskor, bokmalar, teoretiserande filosofer. Och jag är inte som de andra: fru Edgren, fru Agrell och fröken Roos. Jag är emot dem som ett skånskt julträd mot fina drivhus-växter. Jag kan inte tala som de, inte skriva som de, inte tänka som de!”
Skåne
I juni 1886 samlades några unga författare hos Victoria Benedictsson i Hörby. Man diskuterade litteratur, berättade om sina skrivarplaner och resor och om Georg Brandes föreläsningar i Köpenhamn. Det var Ola Hansson och Stella Kleve som kommit resande. Man kände sig för, nyfiket frågande.
Victoria Benedictsson och Stella Kleve hade tillsammans med Axel Lundegård, som också varit inviterad till mötet, blivit recenserade samtidigt i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1885. Lundegårds I gryningen avfärdades som “ett mera ordinärt debutarbete”, medan Benedictssons Pengar rekommenderades varmt av anmälaren, “personerna är levande och konkreta”, och läsaren utlovades nöje. Stella Kleves långnovell Berta Funcke med dess nervöst blaserade och likgiltiga personer hade däremot gjort ett “pinsamt obehagligt intryck” på anmälaren.
Intrycken av författarträffen var blandade. Victoria Benedictsson kände sig skeptisk inför Stella Kleves “grönhet”, som hon uppfattade som ytlighet: “Själva grundtonen i våra karaktärer är så olika.” För Stella Kleve däremot var mötet med den äldre kollegan en upplevelse: “Det är något rent, nästan abstrakt intelligent över hela hennes skikkelse – hon förefaller att vara en inkarnation av klokhet och klarhet.”
“… Det är ingen frisk organism, Stella Kleves. Hon har anmärkningsvärdt fula tänder nu, grå. De borde ha varit starka och hvita, ty af naturen äro de jemna. Och hennes hy är hvitgrå. När hon blir nervös betäckas hennes händer af små runda hvita fläckar på en hud som är mjukare och rödare än den eljest brukar vara. Så hon snörar sig! Och så har hon förstört sin mage med klifs och sitt själslif med böcker. En härlig produkt af öfverkulturen. Kan någon tro att hon skulle bli frisk bara hon blefve gift! Visst inte. Den som är så fysiskt förstörd på förhand samt derjemte så totalt renons på psykisk omedelbarhet, den räddas inte af ett naturligare könslif heller. Det är för sent. Och fantasilifvet har blifvit förskämdt.”
(Victoria Benedictsson: Stora boken 2, den 12 juli 1886.)
Redan i augusti upprepades mötet i Stella Kleves hem i Vetteryd, nu med Axel Lundegård och några danska studenter inbjudna och med det uttalade syftet att bilda gruppen “Det unga Skåne” som ett sydsvenskt svar på “Det unga Sverige”. Man ville också ha ett eget organ för att framföra sina åsikter. Göteborgstidskriften Framåt ansågs för svag och Politiken otillräcklig som stöd. Men enigheten i gruppen var skenbar. Den franskinspirerade, dekadenta litteratur som Ola Hansson och Stella Kleve ville introducera i Sverige var Victoria Benedictsson motbjudande. Trots sin sympati för Ola Hansson kände hon sig främmande för de yngres strävan. Och när Stella Kleve på hösten 1886 gick ut i Framåt och gjorde sig lustig över skrivande damer och ibsensk efterklangslitteratur, blev Victoria Benedictsson upprörd, å egna och andras vägnar.
En brytning mellan Ola Hansson och Victoria Benedictsson kom till stånd, när den senares roman Fru Marianne utkom 1887. I den avvisas den överkultiverade dekadenten, en vanlig figur i Hanssons författarskap, som livsoduglig och Ola Hansson kände sig också personligen träffad av romanens porträtt av Pål Sandell.
I brev till Victoria Benedictsson ger Ola Hansson luft åt sin besvikelse och bitterhet över hennes roman Fru Marianne (1887):
“Summan är denna: Boken kan icke tillfredsställa mitt konstnärssinne och den har smärtat mig djupt såsom ett inlägg i det som just för dagen är hetaste striden. Övermakten (kvantitativt taget) är så oerhört stor redan förut hos motparten, att en sådan trumf, som den nu fått att spela ut i Fru Marianne, kan svida i en och göra en bitter. Det är mer än nog förut.”
“Det unga Skånes” strävan att introducera den sennaturalistiska diktningen i Sverige förverkligades endast delvis, bland annat genom de artiklar Ola Hansson publicerade i Framåt. Kritiken var inte nådig, när det gällde hans prosatextsamling, Sensitiva amorosa (1887), och Stella Kleves andra roman Alice Brandt (1888), blev också den nerskälld. Bara Fru Marianne fann nåd hos den konservativa kritiken.
“Det unga Skåne” var en alltför bräcklig konstruktion. Ola Hansson lämnade Sverige för Europa, Victoria Benedictsson flyttade till Köpenhamn och Stella Kleve slickade sina sår i lantlig tillbakadragenhet. Det mest bestående resultatet av “Det unga Skånes” strävanden blev Victoria Benedictssons och Axel Lundegårds arbetsgemenskap.
Göteborg
Större likheter med Stockholmsmiljön finner man i den livaktiga krets av unga liberaler i Göteborg som i tidskriften Framåt lyckades skapa ett forum för åttitalsdebatten. Här bildades alltså ett tredje centrum med kvinnlig profil i det svenska moderna genombrottet.
Tidskriften Framåt, som utgavs 1886–89, blev västkustens svar på Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift Dagny i Stockholm. Redaktören Alma Åkermark var tillsammans med Mathilda Hedlund och Hilma Strandberg de drivande och driftiga krafterna bakom tidskriften med ambitionen att göra den till en social och kulturell tummelplats med räckvidd även till arbetarklassen. Alma Åkermark ville också ge tidskriften en klar nordisk inriktning, bland annat genom att införa norska och danska bidrag på originalspråk. Den fria debatten var en huvudsak.
“Döm ingen ohörd. Fri talan. Genom skäl och motskäl bildas öfvertygelse.”
(Framåts vinjett.)
Redan från början kom Dagny och Framåt att stå emot varandra. Det var två generationer av svensk kvinnorörelse, som från olika utgångspunkter kämpade för kvinnors rättigheter, representerade av Sophie Adlersparre och den 30 år yngre Alma Åkermark. I Framåt diskuteras alla tidens kvinnoproblem, men Alma Åkermark varnar för att isolera kvinnofrågan och understryker att tidskriften också önskar att männen skall höra till dess läsare och debattörer.
Framåt kom att spela en utomordentligt viktig roll för det litterära och radikala Sverige, inte minst som publiceringsmöjlighet, när andra forum stängdes. En debatt om aktuell kvinnoproblematik, som man ville sätta in i ett socialpolitiskt och ekonomiskt perspektiv, blandas i tidskriftens spalter med artiklar i estetiska spörsmål och med skönlitterära bidrag. Med undantag för Strindberg kunde Framåt under sin korta tillvaro räkna samtliga svenska åttiotalister som sina medarbetare. Herman Bang, bröderna Brandes, Jonas Lie och Bjørnstjerne Bjørnson hörde också hit.
I samband med sedlighetsdebatten väjde Alma Åkermark inte för att publicera för sin tid utmanande inlägg som t.ex. Stella Kleves novell “Pyrrhussegrar”, vilket ledde till en annonsblockad mot tidningen. Mot slutet av 1887 tog Alma Åkermark också in Georg Brandes tre kvicka och giftiga artiklar som ironiserar över Elisabeth Grundtvigs syn på kvinnokönet som änglar utan sexualdrift. Detta blev för mycket för den göteborgska läsekretsen, och en veritabel bojkott mot tidningen sattes i gång.
“Hvad jag ber om är, att de litterära skola stiga ned en smula, skola samla sig för att ge – icke något åt sig sjelfva till en stunds njutning – utan för att ge något åt hela folket, ge efter hand och ge så, att den stora allmänheten kan förstå mera, vänder sin smak från den lättare, uslare tidskriftslitteraturen.”
(Brev från Alma Åkermark till Ellen Key 18 januari 1889.)
Äktenskapsdiskussionen fortsattes dock i en serie artiklar av Urban von Feilitzen (sign. Robinson), som försökte jämka samman ytterlighetssynpunkterna genom att peka på att både företrädarna för fri kärlek och de som ställde krav på mannens renhet ansåg kärlek nödvändig som äktenskapets grundval.
Bland de litterära bidragen var det inte bara Stella Kleves som väckte förargelse. Gerda von Mickwitz skiss “Messling” – om en kvinna som syfilissmittats av sin äkta man – och Amalie Skrams kusligt realistiska följetong “Et Ægteskab” väckte häftig diskussion. Strid blev det också kring tolkningen av Victoria Benedictssons Fru Marianne.
Till slut hade, trots all uppskattning från avantgardet, motståndet mot den radikala tidskriften vuxit sig så starkt att Alma Åkermark och hennes man, som nu stod som utgivare och som gjort stora ekonomiska uppoffringar för att hålla Framåt flytande, tvingades att lägga ner tidskriften. Hon hade också avskedats från sin tjänst vid Fruntimmersföreningens skola. Paret tog sin tillflykt till Finland, där maken dog i tuberkulos, varefter Alma Åkermark emigrerade till USA.
Författarrollen
Det yttre förloppet under 1880-talets tidigare år vittnar om kvinnlig optimism, glädje och tillförsikt, där kvinnorna lämnar hemmets slutna rum bakom sig och går ut i världen för att finna en plats i offentligheten. Nu möter vi också i större utsträckning än tidigare resande författarinnor. De söker sig utomlands till Danmark –för att träffa Georg Brandes – , till Norge och till kontinenten, där framför allt Italien framstår som det både förlovade och kontroversiella landet. Den mest omfattande bildningsresan gjorde Anne Charlotte Edgren Leffler våren 1884 i sällskap med den frisinnade Julia Kjellberg, några år senare gift med den kände tyske socialdemokraten Georg Vollmar. Resan utsträcktes till England, där särskilt mötena i London med socialisterna August Bebel, Annie Besant och Eleanor Marx gjorde ett starkt intryck på henne.
“Hvad jag mest kommer att sakna, då jag lemnar London, är Eleanor Marx. Hon är en af de intressantaste 4 naturer, jag träffat, och jag håller riktigt af henne som en vän … Hon är af samma stoff som martyrerna och hjältinnorna. Hon skulle kunna dö för sin sak … “
(Anne Charlotte Edgren Leffler om Karl Marx dotter, i brev till sin familj 26 maj 1884.)
Också på andra sätt har den författarroll de skrivande kvinnorna nu ikläder sig vissa likheter med den manliga. I motsats till föregående generations författarinnor med deras breda romankonst föredrar de kvinnliga åttiotalisterna liksom sina manliga kolleger reseskissen, novellen, folklivsberättelsen, den kortare romanen samt inte minst nutidsdramat, och 1880-talet uppvisar nästan lika många kvinnliga dramatiker som de föregående årtiondena tillsammans. Att skriva för scenen började förlora sin hotfulla karaktär, och det fanns en växande publik ur över- och medelklass för vilken den nya repertoaren var angelägen. Kvinnorna vidareutvecklar också sina manliga kollegers ämnesval genom att problematisera kvinnans ställning i och utanför äktenskapet, den ogifta kvinnans och änkans situation, sexualiteten och sedlighetsfrågan. Då dessa teman nu också stod på de manliga författarnas dagordning, hade de fått legitimitet. Men för den skrivande kvinnan var de känsligare att behandla. Ändå vågade hon göra det.
“En tänkande kvinna måste förr i verlden, ja endast för ett tiotal år tillbaka, vid sina teaterbesök stundom erfara en känsla af tomhet. Hon måste undra öfver, att aldrig de spörjsmål som ofta sysselsatte hennes sinne, att aldrig en kvinna sådan, som hon kände så många, framställdes på scenen … Nu är förhållandet ett annat. Sedliga frågor af allvarligaste art framställas för den teaterbesökande allmänheten.”
(Tidskrift för hemmet, 1884.)
Under ytan anar man emellertid hur kontroversiell den kvinnliga författarrollen fortfarande var. Mot bakgrund av 1800-talets mestadels bristfälliga flickutbildning infann sig lätt en känsla av intellektuell underlägsenhet eller osäkerhet gentemot de universitetsutbildade männen. Vidare skulle författarinnorna bedömas av en mansdominerad kritikerkår, som var påverkad av könsfördomar. Det fanns inte heller några kvinnliga kritiker, som reservationslöst stödde dem. Moraliska bedömningsgrunder användes ofta, inte bara av den tongivande C.D. af Wirsén utan också i Tidskrift för hemmet och Dagny. En text som behandlade erotik, sexualitet eller prostitution kunde få omdömen som “vidrig, oren, smutsig”. Positiva värdeord var däremot “manlig stil, kraftfull, djärv”. Mot denna bakgrund blir kvinnornas bruk av pseudonym begripligt, liksom deras i allmänhet sena debut. Komplexiteten i skrivsituationen förstärktes för den skrivande kvinnan av en förväntan på att verksamheten skulle ge ekonomisk självständighet, även om hon var gift. Hon ville likt sina manliga kolleger vara en yrkesförfattare, som kunde leva på sin penna.
Carl David af Wirsén var Sveriges ledande konservative kritiker under 1880- och 90-talen och dessutom inflytelserik sekreterare i Svenska Akademien. Johan Svedjedal har framhållit hans konservativa kvinnosyn som orsak till att under denna period endast fyra av sextionio författare som kom i åtnjutande av de statliga författarstipendier som sedan 1864 utdelades av Svenska Akademien, var kvinnor. De fyra var Mathilda Roos, Victoria Benedictsson, Selma Lagerlöf och Josefina Wettergrund.
1880-talets tematik och motiv
Skrivandets problematik reflekteras i fiktionen som en dramatisering av författarrollen, stundom i förklädd form. Erfarenheten av att vara kvinnlig författare, ett handlande och talande subjekt i offentligheten, gestaltas då antingen via könsbyte eller via en fiktiv bildkonstnär, musiker eller scenartist. Något som de skrivande kvinnorna också ofta återkommer till är könspolariseringen. Män och kvinnor tycks tillhöra olika system med vitt skilda värderingar och normer. Samtidigt som kvinnan ser mannens brister, invaderar han emellertid ändå hennes tankar och medvetande, på samma sätt som han dominerade det slutande 1800-talets faktiska privata och offentliga liv. Centrum i flera kvinnliga texter blir därför trots allt tematiseringen av en kvinna som hamnar i icke-självvald och icke-aktiv ensamhet i sitt sökande efter kärleken till en man. Denna kärlek innebär inte att “blifva delaktig af lifvets medellycka” utan är den romantiska drömmen om ett totalt och livslångt samförstånd. Det är realiseringen av denna ibsenska utopi som är identisk med “lif.
Men också en Strindbergs naturalism kan spåras hos exempelvis Anna Wahlenberg och Amalia Fahlstedt. I sedlighetsdebatten intog de en självständig ståndpunkt och i deras texter kan sålunda en hustru förlåta sin man både sexuell förbindelse och barn före äktenskapet (Anna Wahlenberg) eller maken sin hustrus otrohet under äktenskapet (Amalia Fahlstedt).
Ett annat vanligt motiv är den såriga mor-dotter-relationen. Medan förhållandet mellan mor och son oftast framstår som oproblematiskt, ses modern eller den äldre kvinnan som hinder för dotterns eller den yngre kvinnans utveckling mot självständighet. En metaforik som förbinder kvinnotillvaro med självuppgivelse, kaos, tyngd och förlust bekräftar flera texters djupa svartsyn. Pessimismen är emellertid inte entydig och genomgående. Det moderna genombrottets kvinnliga författare håller också fram positiva bilder, där de gestaltar kvinnor som övervinner hinder, växer i insikt och styrka samt förmår ge sina liv ett nytt och bättre innehåll.
“En lång stund var det tyst.
– Jag tror min flicka går mer och mer bort från mig, hviskades i vek, darrande ton. Krampaktigt, lidelsefullt slogos två armar om moderns hals och det bröt fram lågt, vildt, hjelplöst:
– Nej – nej, säg inte så, hvad menar mamma? O, jag vill inte, hvad skall jag göra? När det är mörkt så här, då känner jag allt som mamma, men om dagarne, då tycker jag, att allt ä’ som pappa ä’ – Hvarför är det så olika – o kan inte mamma hjelpa mig? – jag är så olycklig.”
(Hilma Strandberg, “Från hennes barndom” i Framåt 1/1886.)
Med andra ord uppvisar den kvinnliga fiktionen under denna period ett brett och nyanserat spektrum, som inte går att sätta på en och samma formel. Spännvidden skymtar också i gestaltningen av den kvinnliga erotiken. Stella Kleves frispråkiga texter väckte allmän motvilja, medan samma problematik, mer försiktigt framställd, accepterades. Bejakandet av sinnesnjutning är årtionden borta i denna förfreudianska tid, då det gällde att finna en balans mellan “husets ängel”, “hysterikan”, “den uppoffrande modern” och “den sexuellt lösaktiga kvinnan”. Att patriarkatets bilder, som mot slutet av 1880-talet i stigande grad framställer kvinnlig sexualitet som hotfull, kvävande, ja, dödande, även påverkade kvinnornas självbild förefaller ofrånkomligt. Salome, Medusa, sfinxen, vampyrer och huldran blir mer eller mindre djuriska projektioner av manlig sexualskräck i tidens dekadenta och avantgardistiska litteratur och konst.
Kulmen och bakslaget
Kvinnovågens kulmen nåddes cirka 1886–87. Alfhild Agrell var då ännu framgångsrik liksom Anne Charlotte Edgren Leffler och för Victoria Benedictsson hade bakslaget ännu inte kommit. Sofie Bertelson fick 1885 sin äktenskapskomedi Efterspel uppförd, och Lydia Kullgrens Kärlek. Dramatisk teckning ur hvardagslifvet spelades samma år i Stockholm. Novellsamlingar eller romaner, dock mestadels under den mer blygsamma beteckningen “lång berättelse”, publicerades av Elin Améen, Amalia Fahlstedt, Ina Lange, Anna Wahlenberg och Mathilda Roos ännu 1886–87. I Göteborg hade Framåt just startat, och Hilma Angered-Strandbergs debut kom 1887. Men ungefär vid samma tidpunkt gjorde sig ett slags trötthet inför den kvinnodebatterande litteraturen märkbar. Utan betydelse är inte heller att Brandes, som varit den som starkast slagit på trumman för en utilistisk litteratursyn, några år in på 1880-talet lämnade sitt problemdebatterande program. Den franskinspirerade dekadensen bröt in, och de manliga kolleger som tidigare i uppskattande ordalag stött kvinnorna blev mer och mer defensiva eller direkt negativa.
Strindbergs Giftas-noveller anslog tonen, och om den i Giftas I (1884) ännu var humoristisk, är inledningen till Giftas II (1887) desto mer aggressiv och giftig mot vad han kallar “Norakvinnan” eller kulturkvinnan. Insinuationer om vänkritik, osjälvständighet och ett hov av chevalereska kavaljerer som stödtrupp duggar tätt bland de manliga kritikerna. Det försäkrades nonchalant, att de kvinnliga tendensförfattarnas arbeten varken gjorde från eller till i den pågående debatten. Som positiv motbild höll man fram den självutplånande och moderliga kvinnan. Familjeprincipen var på väg att segra.
“Därigenom att den fega och lata kvinnan drivit ut mannen ensam i krig, har männens antal minskats.
Därigenom också att männen ensamma arbetat till övermått är mankönet utsläpat. Nu när tillika männen ej ha håg att låta exploatera sig åt kvinnorna i äktenskap, har ett stort antal kvinnor börjat gå ogifta, det vill säga få inga män att slava åt sig.
Därför kvinnokönets rasande skrik, som tar sig uttryck i den såkallade Kvinnosaken.”
(Ur Strindbergs Giftas II, 1887, “Förord”.)
Hösten 1886 gick också Stella Kleve i Framåt till frontalangrepp på Alfhild Agrell, Lydia Kullgren och Sofie Bertelson i en artikel, kallad “Om efterklangs- och indignationslitteraturen i Sverige”. Hon sade sig teoretiskt ansluta sig till idén om mäns och kvinnors jämställdhet men betackade sig för att se den behandlad i skönlitterär form, och i denna syn fick hon stöd av Ola Hansson. Alfhild Agrell gick i svaromål, men i övrigt ryckte ingen kvinna ut till försvar.
“För henne är det utslitet, derför att ett par, tre författare samtidigt råkat behandla en sida deraf (kvinnoproblematiken). För henne är den ena delen af menniskoslägtets kamp att förskaffa sig likställighet och rättvisa redan afslutad, ja, till och med så afslutad, att den kan affärdas med ett skratt.”
(Ur Agrells svar till Stella Kleve i Framåt 1886.)
Bristen på sympatiyttringar från de kvinnliga författarnas eller från Sophie Adlersparres sida kan ses som ett symptom på en yttre och en latent inre kris i kvinnornas egna led. Det existerade ingen enad kvinnofront i den bemärkelsen, att de skrivande kvinnorna till alla delar solidariserade sig med den organiserade kvinnorörelsen eller vice versa. Det författarinnorna krävde var individens frigörelse, inte “kvinnosakskvinnornas tvångströja”. Men själva utgjorde de inte heller någon homogen grupp, som kunde sluta sig samman kring en gemensam ståndpunkt.
Också i bokstavlig bemärkelse splittrades leden. Av de kvinnliga författare som “överlevde” åttiotalet fortsatte samtliga att skriva men hade som tendensförfattare svårare att göra sig gällande till följd av den litterära omorienteringen. Samtidigt hade reformerna för det könsjämlika samhället gått i baklås. Mot 1860- och 1870-talens åtta lagändringar till kvinnans favör står genombrottets enda från 1884: ogift kvinna blir myndig redan vid 21 års ålder. Slutligen rekommenderade den alltmer tongivande Ellen Key en ny väg för kvinnan, bort från det tidiga 1880-talets individcentrering och tonvikt på “den ideale fordring”.
För flera av 1880-talets unga kvinnor, som så förhoppningsfullt strömmat ut genom de öppna dörrarna, blev mötet med verkligheten hårt. Några tystnade i besvikelse och bitterhet. Andra åter satsade sina krafter på uppfostran och undervisning och på att skriva nyskapande för barn. Den svenska barn- och ungdomslitteraturen upplevde 1890–1915 sin första guldålder. Men många kvinnor stannade kvar i blåsten på barrikaderna och fortsatte den på 1880-talet inledda emancipationskampanjen.