Agrell var under 1880-talet en förgrundsgestalt i svensk genombrottslitteratur och i Stockholms kulturella kretsar. Hon växte upp i Härnösand, dotter till en konditor. 1895 skilde hon sig från grosshandlaren P.A. Agrell. Hon var en intensiv sällskapsmänniska samt medlem i kretsen kring konstnärsgruppen Det unga Sverige, i Dräktreformföreningen (förening för främjandet av den nya och funktionella s k reformdräkten) och i Nya Idun (ett debattforum för kvinnor). 1885 blev hon som en av de första kvinnorna invald i Publicistklubben.
Hon debuterade 1879 med en novell i Dagens Nyheter och gjorde sig sedan känd som folklivsberättare, novellist, reseskildrare och dramatiker. Sin publika succé fick hon genom två humoristiska kåserier. Alfhild Agrell använde vid debuten psedonymen Thyra men skrev sedan under sitt eget namn fram till 1890-talet då hon började använda pseudonymen Lovisa Petterkvist, senare ersatt av den manliga pseudonymen Stig Stigson. Hennes dramaproduktion präglas av ett starkt engagemang i tidens kvinnofrågor varvid hon med emfas korrigerar de manliga förebildernas kvinnosyn som i Räddad från 1882.
Skarpsinnigt gestaltar hon också ett patriarkaliskt systems nedbrytade effekt på kvinnors moral i dramerna Dömd, 1884, Ensam, 1886, och Ingrid. En döds kärlekssaga, 1900. Romanen Guds drömmare från 1904 markerar en nyorientering i religiös riktning. Andra verk är Hvad ingen ser (N), 1885, och folklivsskildringen Nordanfrån. Händelser berättade av Stig Stigson, 1898, samt de två humoristiska kåserierna och publiksuccéerna I Stockholm, 1892, och Hemma i Jockmock, 1896.
Litteratur om författaren: ett urval
Ingeborg Nordin Hennel: Dömd och glömd. En studie i Alfhild Agrells liv och dikt, 1981
Yvonne Leffler (red): Bakom maskerna. Det dolda budskapet hos kvinnliga 1880-talsförfattare, 1997
Barbro Werkmäster: "I livet" i: Lars Ardelius och Gunnar Rydström (red): Författarnas litteraturhistoria, bd 2, 1978
