Bonddotter från Skåne, gift med postmästaren i Hörby och mor till en dotter. Som ung ville hon bli konstnär men fick inte faderns tillåtelse att utbilda sig i Stockholm.
Hon debuterade 1884 med folklivsnovellerna Från Skåne. Med romanen Pengar från 1885 gick Victoria Benedictsson in i det moderna genombrottets diskussioner om kvinnans ställning i äktenskapet och i den nya realistiska romanlitteraturen. Hennes inställning i kvinnosaksfrågan är ambivalent och romanen Fru Marianne, 1887, som ville visa en kvinnas sunda utveckling från modedocka till storbondehustru, väckte ingen begeistring hos samtiden. Victoria Benedictsson utnyttjade sitt komplicerade förhållande till Georg Brandes till att försöka avslöja att tidens krav på “fri kärlek” innebar kvinnans totala underkastelse. Denna bekännelse ingår i den både tematiskt och intressanta Stora boken, Dagbok 1882-1888, utgiven i tre band av Christina Sjöblad 1978-85
Victoria Benedictsson valde att ta sitt liv. Den nyare kvinnolitteraturforskningen har visat på författarskapets spänningsfyllda och estetiskt komplexa karaktär, inte minst utifrån analyser av de av vännen Axel Lundegård postumt utgivna novellerna “Ur Mörkret”, 1888, och “Den bergtagna”, 1890.
Litteratur om författaren: ett urval
Nina Björk: Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, 2008
Ebba-Witt Brattström: "Ur textens mörker - Victoria Benedictsson" i: Ur könets mörker. Litteraturanalyser, 1993
Birgitta Holm: Victoria Benedictsson, 2007
Charlotte Jørgensen: Ernst och Victoria. Ett dubbelporträtt av Victoria Benedictsson, 1995
Lisbeth Larsson: Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap, 2008
Jette Lundbo Levy: Den dubbla blicken. Om att beskriva kvinnor. Ideologi och estetik i Victoria Benedictssons författarskap, 1982
