Den som väljer dygden, väljer den rätta glädjen och det rätta nöjet, skriver Hedvig Charlotta Nordenflycht i en av sina många dikter om dygden. Överallt i den kvinnliga 1700-talslitteraturen talas det om dygd, och man behöver inte leta länge bland samtidens uttalanden om kvinnliga författare och skribenter förrän man stöter på yttranden som att dygden är det enda som ger en kvinna rätt att skriva och att dygden är syftet med hennes verksamhet. Dygd, dygd och åter dygd, låter det överallt där de kvinnliga författarna gör sitt inträde i litteraturen och i de litterära institutionerna.
Vare sig den skrivande kvinnan uppträder i rollen som vittert fruntimmer, intim dagboksskrivare, religiös bekännare eller livserfaren författare är och förblir dygden hennes främsta kännetecken. Fru Nordenflycht diktar om att välja dygden, men den skrivande kvinnan bör alltid uppehålla sig i vad fru Nordenflycht kallar dygdens “ljudwa tjäll”.
Så är då Skaldens plikt, at
sjunga Dygdens Ära, Uphöja
gåfwors dygd, til Skaparns
wälbehag, …
Så skriver fru Nordenflycht i dikten “Tanker om Skaldekonstens nytta i et wäl inrättadt Land”.
Det tycks i merparten av 1700-talets litteratur pågå en gigantisk strävan att skriva samman kvinnlighet och dygd till en stående retorisk figur, som kan användas både socialt, moraliskt och konstnärligt. Men just när denna retorik är grundligt inlärd hos både män och kvinnor börjar den långsamt lösas upp. Både i fru Nordenflychts och i fru Lenngrens diktning börjar dygdebegreppet vackla, medan de danska och norska kvinnorna opåverkade fortsätter att föra dygdens talan.
Framför allt i fru Nordenflychts diktning märks förändringen tydligt, eftersom hon så grundligt tänkt igenom och klart formulerat sitt dygdebegrepp och för att förändringen inträder så sent i hennes författarskap. Vad är dygd? frågar fru Nordenflycht i den religiösa dikten “En liten skymt af omätlige Ljus eller Tanker om Gud, Själen och Dygden” (1746-1747). Hon ger själv svaret:
Hwad är hon? et ljus af den Ewigas hand,
Okunnighets lykta, begärelsers band.
Från högsta fullkomlighet flöder hon ut:
Det är hennes ögnemål, början och slut:
Den, henne har utwalt, och har henne kär,
Hon lyser och leder, hon styrker och lär:
Hon skingrar de målnen, hon sluter den natt:
Som lustar och wana, för sanningen, satt:
All åtrå hon dämpar, som icke begär
Hwad rättast och wisast och billigast är.
Den fina metaforiken kring dygdens ljus och dess utflöde från sin högsta fullkomlighets ursprung pekar på att det är Platons idé om dygden som inspirerat fru Nordenflycht. Platons fyra kardinaldygder, vishet, rättfärdighet, måttfullhet och tapperhet besjungs i de utsökta verserna, som tycks förutsätta Platons uppfattning om dygden som en harmoni mellan människosjälens beståndsdelar: förnuftet, som har sin hemvist i huvudet, modet, som bor i bröstet, och begäret, som huserar i inälvorna. I dikten “Dygde-Målningar” (1744) utvidgar Nordenflycht sitt dygdebegrepp med de kristna dygderna tron, hoppet och kärleken samt stoicismens “constancia”-ideal, här uttryckt som självbehärskning och saktmod, som utvecklas med fin poetisk känsla. Först behandlar fru Nordenflycht de mänskliga dygderna i förhållandet till Gud, därefter till medmänniskan och slutligen till det egna jaget. Som den sista och utslagsgivande dygden nämner hon människans egen omdömesförmåga: “En början och et slut af alla dygder sanna,/ Är egen kännedom: hon ger de andra fart,/ Och, utom denna dygd, förlora de sin art” – och låter därmed den upplysta, kritiska människans omdömesförmåga bli den sista bland dygderna. Det grekiska dygdebegreppet “arete”, som ursprungligen betecknade militär disciplin och fysisk förmåga, blir via Platon, stoikerna samt den kristna filosofin och etiken en central idé i 1700-talets moraliska tänkande och diktning, och jämte latinets “virtus”, begrepp för manlighet och dygd, tillskrivs dygden i särskilt hög grad kvinnorna. Även männen borde givetvis vara dygdiga, men framför allt är dygden en nödvändig kvinnlig egenskap. Fru Nordenflycht nämner drottning Ulrika Eleonora som det bästa exemplet på en dygdig kvinna. I det stora sorgekvädet över drottningen, “Swenska Fruntimrets Klagan, wid den stormäktigsta Swea Drottnings Ulricæ Eleonoræ Graf” (1742) skriver hon:
Men, milda Drottning! du har med dit Hjältemod
Trådt Dygde-wägen ut och honom giordt behaglig,
Upmanat alt dit Folk med dit exempel daglig,
At öfwer jordiskt alt erkänna Dygden god;
Du bar dit Rikes wäl på dina skuldror dyra,
När Dygden genom Dig feck hela Landet styra.
Nordenflycht uttrycker sig med stor poetisk känslighet och djup förtrogenhet med dygdebegreppet i dess klassiska utformning. I sin lärda dikt till Holberg ställer hon bekymrad frågan hur det går med dygden om man som engelsmannen John Locke avvisar tanken på själens odödlighet. Fru Nordenflycht, som inte var rädd för att kasta sig in i tidens stora filosofiska och religiösa frågor, svarar själv utifrån Platon att det upplysta tänkandets sökande efter sanning visar att det finns en gudomlig ingivelse hos människan, även om människan lätt kan missta sig på kunskapens svåra väg.
Fru Nordenflycht ser liksom Platon visheten som en av kardinaldygderna, medan fru Lenngren däremot tilldelar mannen vishet och kvinnan dygd. I dikten “Dygden och visheten” (1794) berättar ett ungt manligt jag att fadern råder honom att söka visheten, och modern vädjar till honom att söka dygden. Den unge mannen kan emellertid varken godta den vishet han lär känna i skolan eller den dygd han lärt känna hemma.
Visheten ej stod mig an,
Jag var trött hans glosor läsa;
Gickt och tvinsot hade han.
Dygdens enda öga rann,
Och dess snusbeprydda näsa
Högst odräglig jag fann.
Den sanna dygden och visheten finner han utanför skolan och hemmet när han möter den unga, blyga flickan Hilda och blir förälskad i henne:
Oskulden uti din blick
Kjusning i mit hjerta tände,
Glädjen up för själen gick,
Jag i Hildas änglaskick
Dygdens gudaursprung kände;
Evigt den min dyrkan fick.
Hos den vackra flickans bror finner han hjärtats sanna visdom. Fru Lenngren tillskriver i sin dikt kvinnan dygden, men ersätter samtidigt dygdebegreppet genom ett poetiskt grepp med ett nytt oskuldsbegrepp. I dikten “Rosalie” (1794) trotsar en fattig ung kvinna dygdens lagar och blir prostituerad. Inga dygdiga argument förmår rubba henne, och förvånad måste diktarjaget konstatera: “Och intet jordskalf straxt förstörde,/ Och ingen blixt den brottsling rörde,/ Som denna lära dref!”
Även om dikten är ensam i sitt slag i Anna Maria Lenngrens produktion, är det ändå anmärkningsvärt att hon låter det dygdiga jagets retorik komma till korta inför den fallna Rosalie. Ett nytt oskuldsbegrepp börjar vid denna tid att göra sig gällande i hennes diktning. Förlusten av oskuld skulle ha kunnat vara den prövning som fått Rosalie att vackla, men fru Lenngren avstår här från att låta det dygdiga jaget föra just detta begrepp på tal. Oskulden blir ett begrepp främst i idylldiktningen.
Den dygdiga retoriken får hos Anna Maria Lenngren träda tillbaka för ett Rousseauinspirerat oskuldsbegrepp, medan en dygdig retorik trettio år tidigare fortfarande var livskraftig i danskan Charlotte Dorothea Biehls komedier. Dygden yttrar sig här främst i ett visst bestämt språkbruk, som med sina olika benämningar, det ömma hjärtat, förtroligheten, förnuftet och det osjälviska, blir en lätt moderniserad omskrivning av Platons föreställning om dygden som en harmoni mellan själens olika delar. På det konkreta dramatiska planet händer det förbluffande litet i Biehls komedier. Det är i språket som handlingen utspelas. Här talar det dygdiga, känslosamma modersmålet sig till en seger över de falska friarnas överlastade och uppstyltade språk, och i Anna Catharina von Passows komedi om Mariane från 1757 ber hjältinnan sina egoistiska friare tiga, så att hon får tillfälle att tala och därmed låta sitt språk komma till fullt uttryck.
I engelsmannen Samuel Richardsons brevroman Pamela (1740-1742), som skulle få så stor betydelse för de danska författarna och skribenterna, pågår en veritabel ordstrid mellan den moraliskt något tvivelaktige Mr B. och den fattiga tjänsteflickan Pamela. Mr B. har till en början övertaget genom att påstå att Pamelas alla dygdiga försäkringar bara är hyckleri och utspekulerad förförelsekonst. “Kom in, din lilla skurk, sa han. (Jag trodde bara det var män som kunde kallas för skurkar.) Hur understår du dig att spela mig ett sådant spratt? Jag hade beslutat mig för att aldrig mer bevärdiga dig med min uppmärksamhet. Och så förklär du dig för att locka mig, din lilla hycklerska”, säger Mr B. till Pamela. Men Pamela låter sig inte hejdas utan fortsätter att tala. Hon insisterar med sin dygdiga retorik och talar så att säga Mr B. till dygd. “Fortsätt min kära flicka! Jag älskar att höra dig tala”, säger Mr B. när han kommit ett stycke på dygdens väg. Pamela förför till dygd, och språket är hennes maktmedel.
Med Goethe och Rousseau kommer ett nytt oskuldsbegrepp att få stor betydelse, även för de kvinnliga författarna. Rousseau håller för kvinnornas del fast vid det gamla plikt- och dygdbegreppet “la vertu”, men beskriver i Rêveries d’un promeneur solitaire (Den ensamme vandrarens drömmerier, 1776-1778) hur hans älskarinna madame de Warens ett kort ögonblick får honom att uppleva ett tillstånd där “kärleken och oskulden bo i samma hjärta … under detta lilla antal år, älskad av en kvinna full av godhet och mildhet, gjorde jag vad jag ville göra, var jag vad jag ville vara … understödd av hennes undervisning och hennes exempel, kunde jag giva min ande, som ännu var naturlig och obrukad mark, den form som passade den bäst”.
“Så behagligt och rörande det är att se ett enkelt och välordnat hus, där ordning, frid och oskuld härskar; där man i all anspråkslöshet ser det förenat som svarar mot människans sanna bestämmelse”, heter det i Rousseaus La nouvelle Héloïse (1761).
I Goethes Die Leiden des jungen Werthers (Den unge Werthers lidanden, 1774) är Lotte den manliga själens musa. Lotte är inte dygdig, hon är helig, oskyldig och ogripbar. “Hon är mig helig. Varje begär tystnar i hennes närvaro. Jag vet aldrig vad som går åt mig när jag är hos henne, det är som om själen vändes i mig, i varje nervfiber.” Lotte skapar ingen dygdig själslig harmoni, utan splittrar tvärtom den manliga själen. Hon är inte som Rousseaus madame de Warens god och förstående. Hon är betagande och blir i sin ogripbarhet ett perfekt föremål för den manliga fantasin. Kanske var det detta som fick de danska kvinnliga författarna att reagera så negativt mot Goethes roman, inte så mycket mot Werthers häftiga lidelse och dramatiska självmord som mot Lottes synnerliga brist på traditionell kvinnlig dygd.
“Denna natt, jag darrar när jag säger det, höll jag henne i mina armar, tryckte henne tätt till mitt bröst och betäckte hennes viskande mun med tusen kyssar, mitt öga sam i hennes ögas druckenhet! Gud! är jag brottslig därför att jag ännu i denna stund känner salighet då jag med all innerlighet återkallar dessa glödande fröjder i minnet? Lotte! Lotte! – Det är ute med mig! Mina sinnen omtöcknas. Sedan åtta dagar äger jag ej mer någon kraft att besinna mig, mina ögon är fulla av tårar.”
När oskulden ersätter dygden som kvinnans viktigaste egenskap, innebär det att kvinnan samtidigt som hon mister sin oskuld blir mindre åtråvärd, om hon inte ständigt förmår “återförtrolla” sig. Anna Maria Lenngren har tolkat en rad franska erotiska dikter där oskuld och återförtrollning är genomgående teman. I “Til min tilkommande älskarinna” (1780) som är en tolkning av Pezays dikt “La Maîtresse que j’aurais” får kvinnan följande råd av mannen:
Förstå at nya upskof finna
Och öfva litet tyranni:
Den sällhet at dig öfvervinna
Skal då mig mera dyrbar bli.
Lät sällan dig min bön beveka;
Förbjud hvad du mig lofvat nyss:
Gif sjelfmant då och då en kyss,
Men mera ofta den mig neka.
I “Könets fyra åldrar” (1790), även den en tolkning av en fransk dikt, visar Anna Maria Lenngren allegoriskt hur den sexuella erfarenheten minskar kvinnans förmåga att “återförtrolla” sin oskuld. Den unga herdinnan Doris får på den första kärleksdagen hundra lamm för en enda kyss, men på herdekärlekens fjärde dag måste hon erbjuda sin hund och hela sin hjord för att själv få en enda kyss av herden: “Hund och hjord hon ville våga/ för en kyss … men – grymma plåga -/ Lise den nu för intet fick!”
Flera av de franska dikter som Anna Maria Lenngren översatte förekommer i en samtida antologi, Le Porte-feuille d’un homme de goût (1770), med bland annat erotiska dikter.
Fru Nordenflycht, som så utsökt, så insiktsfullt och så förståndigt hade byggt upp en hel dygdelära i sin diktning, fick under den sista perioden av sitt författarskap se dygdebegreppet helt förlora mening och betydelse. I heroidfragmentet “Hildur til Adil” (tryckt 1774), som blev hennes sista dikt, beskriver hon i Hildurs gestalt sina kärlekskval i förhållandet med den unge Johan Fischerström. Hildur upplever kärleken som en oövervinnerlig segergud som har intagit hennes hjärta:
Du, som än dristat dig, att Hildurs hjerta röra.
Det hjertat älskar nu, som hade til sin borg,
Dygd, wänskap, wishets ro, förfarenhet och sorg.
Ej någon dödlig mer, må sig til motvärn ställa,
När dessa wapens magt, mot kärlek intet gälla.
Varken Hildurs dygd eller “tanke-gåfva” hjälper henne mot kärleken. Hildurs diktarlyra tystnar när Adil första gången använder ordet kärlek, och förläget frågar hon sig om Adil älskar henne “af ömhet eller dygd”. Hildur känner blygsel för att hon föredrar Adils kärlek framför hans ömhet, dygd och medlidande. Oroligt frågar hon sig om Adil dragit sig undan för att hon alltför snabbt och lätt har givit sig åt honom: “Min Adil! blir man kall, för hvad man lätt har wunnit?”
Med stor kraft och poetiskt mästerskap hade Nordenflycht i sin diktning hyllat den platonske eros, kärlekskraften, som gör det möjligt för människan att vinna sann kunskap och insikt om det fullkomligt sköna; eros, vars förutsättning är dygden. Hildur söker inte längre ljuset och idén. Kärleken till Adil visar i stället vägen till kroppen, döden, mullen, den mörka tysta graven. Den eld som kanske ändå lyser i mörkret och stillheten närs av hennes egen kärlek, sorg och kraft.
I fru Nordenflychts fragment säger Hildur:
Då Adil första gång,
sit hjerta täckte op,
Då från hans läppar först,
det ordet kärlek, lopp.
Förtjusad, häpen, stum,
jag såg mit öde wackla,
Som räckte mig på nytt,
den släckta nöjets fackla.
I slutet av samma fragment heter det:
Mit lif är redan dödt,
för alt hvad lifvet ger,
Et enda steg ännu,
och Hildur är ej mer.
I glömska och i mull,
skall hendes wäsend gömmas:
Hon blir med ömkan nämnd,
men ändtlig skall hon glömmas.
Här intet evigt är;
båd sorg och rykte fly;
De hinna ej så långt,
at grafvens tysta bry.
Medan Nordenflycht med djup smärta och under stort personligt lidande, utan att dock låta sig krossas, upplevde att dygdebegreppet förlorade kraft och betydelse, fortsätter dygdeidealet i mindre utpräglad filosofisk och existentiell form att vinna terräng i det sena 1700-talets kvinnliga tidskriftslitteratur och moraliska prosa.
I Danmark är den tyskspråkiga Friederike Brun bland de första att ta konsekvenserna av att dygdebegreppet är på väg att ersättas av ett oskuldsbegrepp, så som det skildras av Lenngren i några av hennes dikter. Friederike Brun ger sig i kast med att försöka utforma ett program för “tidig finkänslig moralisk bildning och själsnäring med andlig föda” i sin uppsats om dottern Idas uppfostran, Idas ästhetische Bildung (1824). Oskulden kom snabbt att bli en fråga om estetik, sexualitet och bildning.