Under 1600-talet sysslade en del kvinnor, inte minst bland adeln och i den arndtska fromhetstraditionen, med att nedskriva andaktslitteratur.
Johann Arndt (1555-1621) utövade med sina böcker Vier Bücher vom wahren Christentumb (1606-09, Fyra böcker om en sann kristendom) och Paradies Gärtlein (1612, Paradislustgård) ett stort inflytande på fromhetslivet i Norden. Genom honom förmedlades den medeltida fromhetstraditionen in i tysk andaktslitteratur.
De översatte betraktelser och böner eller skrev av i en egen bönbok ur andras handskrivna böcker eller från tryckta utgåvor. På samma sätt kom psalmer och andliga sånger att förmedlas av kvinnor med samlariver eller för den egna andakten, ibland kanske enbart som ämne för en översättnings- eller skrivövning. Dessa handskrifter kan vara värdefulla som den äldsta källan till psalmer, som sedan använts i århundraden. Anna Gyldenstiernas (f. 1596) samlade psalmer, nu i Karen Brahes bibliotek i Odense, är ett bra exempel. I Drottning Sofias visbok har svenskan Karin Ulfsparre (d. ca 1650) skrivit in några andliga visor, ofta med klagan över livets ostadighet och längtan till det himmelska: “men wistas uti Himels högdh/ är Frögdh och lustiga dagar.” Någon kan hon själv ha översatt, en del visor av självbiografisk karaktär möjligtvis även författat, vilket det faktum att versradernas begynnelsebokstäver ibland bildar hennes namn (s.k. akrostikon) kan tyda på. Danskan Sophie Bille (1634-1693) fogade 81 psalmer, delvis översatta av henne själv, till sin andaktsbok En Ny Bønne-Bog med nogle faa Psalmer från 1678. Denna andaktsbok utgavs med ändrad titel De udvalgtes uforgængelig Krone i Himmelen kand erlanges ved denne Himmel-Nøgel til Guds Skat-Kammer paa Jorden hela 17 gånger, den sista utgåvan 1805. Bland de psalmer som endast är medtagna i den första utgåvan finns några som inte är kända i tidigare versioner, däribland denna:
Min Siel skal aff det dybe grund
I Jesu Christi Nafn
o Gud gif Lycke oc gafn.
Jesu hand er min Salighed
I Nøed/Sorg oc Strid
For din haarde død o Jesu sød.
I Aandelige Hvile-Timer (1696) samlade Sophie Bille ytterligare 150 psalmer för utgivning.
Under det tidiga 1600-talet finns i Danmark en namngiven kvinnlig psalmförfattare, nämligen Elle Andersdatter (d. ca 1643), enligt tradition borgarhustru i Maribo. Ett antal psalmer, bl.a. “Eja, min sjæl ret inderlig sig fryder” (Eja, mitt hjärta, hur innerlig är fröjden), tillskrivs henne. Hennes psalmer tillhör den gemensamma psalmskatten i framför allt Danmark och Sverige och har följt med från den ena psalmboksutgåvan till den andra. I svensk språkdräkt lyder en strof i hennes vackra psalm “I hoppet sig min frälsta själ förnöjer”:
Som fågelen vid ljusan dag sig gläder
Så glad i ljusets rike jag inträder
Vid änglasången
Och harpoklangen
Jag skådar evighetens dag uppgången.
I denna s. k. “nävervisa” – psalmen enligt traderad uppgift en gång nedtecknad på näver – bildar begynnelsebokstäverna i originalets 15 verser ett akrostikon, som kan ange diktens upphovsman eller tänkt mottagare. Enligt många forskare är det senare här det troligaste.
Framemot sekelskiftet 1700 finner vi ett ökande antal kvinnor, framför allt i Danmark, som inte bara nedtecknade andras utan även författade egna psalmer. En anledning till detta är förmodligen de nya andliga rörelser som når de skandinaviska länderna från Tyskland. Här får kvinnorna en plats i fromhetslivet, deras religiösa upplevelser respekteras som likvärdiga med männens och deras röst blir hörd.
Flickor bereds även plats i flera av de skolor som på olika håll grundas bland annat i Sverige efter mönster från Franckes stiftelser i Halle. Svenska karoliner i rysk fångenskap hade nämligen, under inflytande från den skolordning Francke tillämpade, grundat en skola i Tobolsk, i vilken även flickor undervisades. När karolinerna sedan återvände till Sverige, flyttades skolan till Moskva, men de pedagogiska idéerna följde med hem till Sverige och på åtskilliga ställen i landet kom under 1700-talet pietister och herrnhutare att grunda skolor.
I dessa nya andliga rörelser framhölls inte sällan den första kristna kyrkan som ett ideal. I den såg man en jämlikhet mellan könen som man sökte förverkliga. Herrnhutismens behov av kvinnliga medarbetare bidrog till att en ny kvinnosyn växte fram. Idealet var nämligen att båda könen skulle bekläda samma ämbeten, ty Gud sades kalla inte enbart män till sin tjänst. Det har sagts att ökat socialt medvetande, andlig frigörelse och därmed större självständighet här förenades med den kvinnliga anspråkslöshet, underordning och huslighet som tiden krävde.
Sången kom att få allt större betydelse i andaktslivet. I pietisternas sångstunder utvecklades en tradition att i sången ge uttryck för den egna troserfarenheten och upplevelsen av gemenskap. Äldre psalmer får förnyat intresse, nya psalmer skrivs och sjungs till gamla eller nya melodier. De pietistiska psalmböckerna präglas av att psalmens funktion ej längre är undervisande och att kyrkoåret ej som tidigare står i centrum. Psalmens uppgift finns nu inom den väckta gruppen. Det medför en ny stil, där retoriken som medel att övertyga eller väcka häpnad ersätts av konstlöshet och enkelhet.
Nu vore det fel att placera alla kvinnliga psalmdiktare inom tidens nya andliga riktningar. Men en miljö och en grogrund tycks ha utvecklats, där även kvinnor dristade sig att skriva psalmer. Om avsikten var att skriva för gudstjänstbruk eller för enskild andakt är inte så lätt att avgöra. Troligtvis skrev de flesta inte med tanke på kyrkosången, och flertalet psalmer kom heller inte med i de vanliga psalmböckerna. Det verkar nämligen som om de kvinnliga psalmförfattarna ofta skriver för den privata andakten och för sina medsystrar. Någon skriver en “enkesang”, en annan till “bedrøvede Enker og andre redelig sindede Guds børn” eller mera allmänt till systrar och bröder i samma lidande situation. När det i Anna Borrebyes nattvardspsalm heter “Kom, min (Søn og Daatter) Sæt dig her”, är en avsikt säkerligen att markera att tilltalet även gäller kvinnan.
Det finns en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige vad gäller kvinnors psalmdiktning under 1600-talets slut och 1700-talets första hälft. I Danmark återfinns namn på författare med stor produktion och flera sångsamlingar utgivna under eget namn. De blev föremål för samtidens intresse i form av hyllningsdikter och krav på omtryck, och ibland omnämns de i förteckningar över bemärkta och lärda danska kvinnor. De flesta hör hemma i prästfamiljer som döttrar eller prästhustrur. I Sverige däremot skrevs enstaka psalmer av kvinnor i framför allt pietistiska och herrnhutiska kretsar. Psalmerna togs med i de psalmböcker som från och med Andeliga Wijsor om Hwargehanda Materier och wid åtskilliga tillfällen började utges omkring 1730. Kyrkopolitiska förhållanden i de två länderna kan förklara dessa olikheter. Den danska pietismen hade nära anknytning till hovet och kungahuset och den var en präströrelse, medan pietismen i Sverige framför allt var en lekmannarörelse. Och den mot separatistiska tendenser riktade lagen, “Konventikelplakatet”, träder i Sverige i kraft 1726, 15 år tidigare än i Danmark.
Danska psalmdiktare
Elisabeth Pedersdatter Heeboe (1643-1703) var dotter till prästen Peder Claussen och föddes i en prästgård i Al på Jylland. Hon gifte sig med Niels Nielsen Heeboe, men först när hon varit änka i 19 år utgav hon ett par skrifter med andliga dikter och sånger. 1687 trycktes Enkens Suck- og Sang-Offer med 20 sånger och två år senare Aandelige Brude-Harmonie. Den senare innehåller en rad dikter över Höga Visan, varpå följer en “Tilgift” på 16 sånger, bl.a. i form av ett samtal mellan Kristus och själen. Med bakgrund i hennes egen historia beskriver texterna ett utvecklingsförlopp från sorg till befrielse.
Så foer Jeg flux affsted oc l16øb Gud i sin Arm
Oc fandt da Kierlighed at brænde i min Barm.
Hon upplevde många år som änka och tiden efter makens död 1667 skildras som en tid i sorg och ensamhet. Det är karakteristiskt för många av de psalmförfattare som här omnämns att de i ett religiöst språkbruk skildrar den konkreta livssituationen. Men för Elisabeth Heeboe är det även fråga om ett religiöst genombrott, där ångesten avlöses av tillit och trygghet i Gud. Detta nya liv kommer till uttryck i ett rikt sensuellt språk:
Jeg nær var frossen død aff Nød oc Lovsens Hammer
Som var saa haard oc kold / nu brender Jeg i Flammer
Nu er Jeg varmet op Ja meer end gandske heed
Jeg føler nu saa sød en brendend Kierlighed.
Elisabeth Pedersdatter Heeboe räknades av sin samtid till de berömda danska kvinnliga författarna. Ett synnerligen stort antal hyllningsdikter vittnar därom, inte bara från de tre barnen Anna, Marie och Peder, utan även från högt uppsatta män i den kyrkliga och lärda världen, som den lärde professorn och skalden Elias Naur.
Elias Naur (1650-1720) var rektor vid Odense gymnasium och professor i grekiska och hebreiska. Han har bland annat skrivit det stora passionseposet Golgotha paa Parnasso (1689).
Ytterligare två samtida kvinnliga psalmförfattare skall nämnas. Inger Jens-Datter Sønberg (1648-1713) skrev färdig sin Sielens daglige Røg Offer, For Herren optendt 1698 i prästgården Vang i Ålborgs stift, där hon efter faderns död vistades hos en halvbroder. Fadern Jens Andersen Sønberg hade under 42 år fram till sin död 1690 varit sockenpräst i Visby och Heltborg. Innehållet i Inger Jens-Datter Sønbergs andaktsbok består av morgon- och aftonandakter för var dag i veckan med tillhörande sånger. Boken trycktes om flera gånger under 1700-talets första hälft. I Kingos efterföljd tackar hon för nattens vila, för skydd mot mörkret och Satan och beder för dagen som kommer, för kyrkan, kungen och de nödlidande. Den vackra “Aften-Sang om Løverdagen” börjar så:
Aftenen i Sort sig klæder/
Dagens Fakkel slukkes ud/
Nattens Stierne-Vagt fremtræder/
Kom/ min Jesu/ til din Brud/
Efter dig mit Hierte sukker/
Som for dig er vidt oplat/
Mod din Tilkomst jeg mig bukker/
For at favne dig min Skat./
Kirsten Jensdatter (1648-1728) hade i sitt andra äktenskap varit gift med prästen i Klinte och Grindløse i Odense amt Rasmus Pedersen Bruun, “lærd og agtet” om man får tro eftermälet. Som 70-årig änka skriver hon 1718 Enkens Skærv i Templen, även den med många omtryck. Kirsten Jensdatters psalmer behandlar skapelsen men mest det kristna livets kamp. Med anspelning på en av Jesu liknelser säger hon i sitt förord att den skärv hon kan frambära är “i Suk og Sange”. Förr, säger hon, “har jeg brugt min Pen og Haand” till att uppteckna det som har med hushållet att göra, men nu som gammal har hon upphört med det och “vender sin pen om” till högre räkenskaper med Gud.
Anna Jacobs Daatter Borrebye (1708-1762) var dotter till prästen Jacob Mortensen Borrebye, i Nakskov och Branderslev på Lolland och näst äldst av åtta syskon. Hon berättar att hon började skriva då hon vid 16 års ålder förlorade sin mor och måste tjäna sitt uppehälle. Sorgen och saknaden var stor, och för att orka med skrev hon psalmer och sånger på nätterna efter arbetsdagens slut. Zions Sukke ved Babylons Floder, Eller Guds Børns Trøste-Tanker I denne Verdens Modgang kom ut 1743 och upplevde tre nytryck, det sista 1851. Till skillnad från övriga danska kvinnliga psalmförfattare från 1700-talets första hälft kom Anna Borrebye att bli representerad i mer allmänt använda psalmböcker. Magnus Brostrup Landstad tog nämligen med henne i sin Hjertesuk til hver dag i Ugen (1841), och hon är en av de tio danska författare från 1700-talet som av samme Landstad 1870 blir representerade i den första officiellt godkända psalmboken i Norge. Hennes påskpsalm är den enda av hennes psalmer som nu finns med i Landstads reviderade psalmbok:
Livsalige Paaske, livsalige Paaske,
Med Seyeren god,
Langfredags Elende
Til Glæde Gud vende,
Thi Jesus opstod, thi Jesus opstod.
Utgåvan av Zions Sukke från 1797 har ett tillägg med hennes “Afskeds sidste Svane-Sang”. Hon berättar där hur hon på själva julafton 1761 fått ge upp kampen mot smärta och sjukdom och gå till sängs för att aldrig mer kunna stiga upp. Men hon tänker på alla dem hon kommit till tals med tack vare sin bok, och hon gläder sig över att hon “er yndet over hele Norden”.
I ett litet häfte från 1724 (med flera omtryck) finner man tre små andliga sånger. Om författaren, Else Henrichs Daatter, vet man ej mer än vad hon själv anger, nämligen att hon är “en fattig Pige, som bær Guds haarde Kaars”. Kanske är hon undantaget i denna rad av prästdöttrar och prästhustrur.
Till de mera produktiva kvinnliga psalmförfattarna under 1700-talet hör Anna Dorthea Crondahl, född Panch (ca 16841761). Hon var gift med prästen Joachim Crondahl (1693-1750) som 1730 tillträdde en tjänst i Lyderslev och Frøslev på Själland och som 16 år senare blev präst i Nyborg på Fyn. Det enda som sägs om honom i Wibergs prästhistoria är att hans hustru skrev andliga sånger och att han själv efterlämnade en stor skuld som inte kunde betalas. I dedikationen av Aandelige Sange till drottningen 1754 talar författaren om sig själv som en “fattig og Kummerfuld Enke” och “en fattig og bekymret Præste-Enke”, och i företalet till läsaren nämner hon makens död “hvorved Brød og alting blev mig ligesom paa eengang frataget, saa nær som en saar liden skærv til mit opphold”. Hennes behov av materiell hjälp framgår tydligt i förordet till hennes sista sångsamling. Redan dessförinnan tycks dock hennes liv ha varit bekymmersamt. Vid 45 års ålder blev hon sjuk och de många läkarbesöken hjälpte inte. Hon återkommer till denna sjukdom i varje nytt företal och det verkar som om hon aldrig tillfrisknade. Sjukdomen innebar att hon blev oförmögen till husligt arbete men hon hämtade tröst och styrka ur läsningen av Den heliga skrift och andaktslitteratur. Hon skriver i företalet till den sista av sina sångsamlingar:
“Jeg meente, at det var et saare høyt Kaars, men jeg har lært, at det er et Menneske best, at være fornøyet med de Kaar, Gud tilskikker os; Hvad Gavn har vi af at murre imod Gud?” Det är i detta sammanhang hennes diktning hör hemma.
I sin Samling af Danske Lærde Fruentimer (1753) nämner F. C. Schönau Anna Dorthea Crondahls många dikter och psalmer. Han säger sig dock inte veta mycket om denna intressanta kvinna. “Jeg havde vel ønsket mig den lykke, at kunne have faaet Underretning om saa høyprøvet en Christens Levnets Løb”, skriver han. Helst hade han träffat henne själv, men trots efterforskningar har han inte kunnat få reda på om hon fortfarande lever och var hon i så fall bor. Han hoppas dock kunna återkomma till detta. Fru Crondahl hade ytterligare några år kvar att leva, då detta skrevs, men om Schönau fick träffa den sjuka och fattiga prästänkan är tveksamt. Till saken återkommer han i varje fall inte.
Tre samlingar gavs ut under Anna Dorthea Crondahls namn. Siælens Lyst og Trøst, forestillet udi nogle faa Gudelige Sange og Aandelige Psalmer med 38 psalmer trycktes 1742, 1744 och 1762. Samma år som första utgåvan kom också Den Pæniterende David, en versifierad kommentar till var och en av den sjätte psaltarpsalmens elva verser. År 1746 trycktes så En Fortsættelse af Siælens Lyst og Trøst … befattende en liden Nye Samling av XX Aandelige Psalmer. Även denna upplevde ett par nyutgåvor, 1750 och 1762. Den sista samlingen, Aandelige Sange Til Sinds Opmuntring For eenfoldige Christne, kom 1754. Som ett tack för makens prästtjänst tillägnas de första samlingarna prinsessan Charlotta Amalia, känd för sin fromhet och för sina kontakter med pietister och herrnhutare.
Davids psalmer och i synnerhet hans s. k. botpsalmer stimulerade till många betraktelser och mycken diktning. Prästen i Thisted Johan Thorson skrev Den grædende och pæniterende David, som fru Crondahl uppger har inspirerat henne.
Att förena Martas sysslor med Marias. Om psalmskrivandets försvar.
Saa vel en Qvinde, som en Mand,
Han sine Gaver giver,
Selv deeler han med dem Forstand,
Som til hans Ære skriver.
(Kirsten Jensdatter)
I egna företal till psalmsamlingarna betonar författarna gärna att de är kvinnor. Ofta är det som försvar för att även kvinnor griper pennan för att “rimma”. “Den ilde giør, som sig de Tanker ville giøre,/ At man slet intet got fra Qvinde-Kiøn kand høre”, skriver Anna Jacobs Daatter Borrebye. I såväl dessa egna företal som i hyllningsdikter använder de inte endast samtida lärda kvinnors insats som föredöme och argument utan även Bibelns kvinnor. Under 1600-talet blev bönböckerna alltmer specialiserade och andaktslitteratur och böner skrevs även för kvinnor efter deras olika behov.
Här, såväl som i predikningar, framhölls bibeltexternas kvinnor som exempel och möjliga identifikationsobjekt, och psalmböckernas förord vittnar om att de kvinnliga författarna använde dessa levnadsöden ur Den heliga skrift till att styrka egna och medsystrars självmedvetande. Argumenten från denna sorts litteratur återkommer gärna i de kvinnliga psalmdiktarnas egna inledningar, kanske som försvar för skrivna dikter, eller i hyllningsdikter. Ofta diskuteras kvinnans plats, hennes rätta uppgift och det lämpliga i att hon skriver psalmer. Som försvar nämns då gärna gestalter ur Bibeln. “Dog nogle det ey lide kand/ At Qvinde faaer den Gave”, skriver Kirsten Jensdatter och försvarar sitt eget psalmförfattande med att hänvisa till Deboras sång, som var lika kär för Gud som Davids psalmer och “Mosis Hierte-Sukke”. I en hyllningsdikt till Anna Dorthea Crondahl hämtas på samma sätt exempel ur Bibeln på kvinnors viktiga insatser inom olika områden. Salems döttrar hjälpte till med att bygga Salems murar, sägs det bland annat, och de var med om att smycka tabernaklet i Herrens tempel. Man kan till och med märka viss diskussion med Paulus:
Vel an! hvo sige vil: En Qvinde skal jo tie
Udi vor Meenighed: Hvo bød dog Aanden bie?
När Kirsten Jensdatter skriver om kvinnans konflikt mellan hushållsbestyr och omsorgen om den egna själen och därmed rättigheten att formulera sina tankar i diktning, finns säkerligen “kvinnospeglarnas” tolkning av berättelsen om Jesu besök hos Marta och Maria med i bakgrunden:
Thi om jeg skiønt, som Qvinde bør,
Haand i Huusgierning tager,
Med Uldet, Linnet, Hamp og Hør
Og Traae i Sye-Naal drager.
Dog Himlen jeg ey Glemme vil,
Ey slaae af Hu og Tanke.
Men raderna kan också ha tillkommit som kommentar till och kanske i opposition mot ett gärna läst kapitel ur Ordspråksboken, där en flitig hustru hyllas: “Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust”, heter det där i kapitel 31, och “Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.” I Tobias Borrebyes dikt till systern, även den med anspelningar på berättelsen om Jesus i Martas och Marias hem, hyllas författaren och försvaras hennes diktariver på likalydande sätt i diskussion med Ordspråksbokens författare:
Det meget bedre var, saa siger de, de Lærte,
At toe, at lave Mad, at bage Brød og Tærte,
At spinde, vinde, sye, at skiette, hegle Hør,
At kniple, giøre Malt, at brygge, kierne Smør,
En fein at viide ret, et Huus at derigere,
End sidde stille ved et Bord og meditere.
Men även här får man hjälp av den tolkning av bibeltexterna som finns i tidens predikningar och andaktslitteratur. När det heter i Ordspråksboken : “En flitig hustru, var finner man en sådan?/ Långt högre än pärlor står hon i pris”, skriver den svenske prästen och diktaren Olof Kolmodin: “En Qwinna med förnuft, som trogen är och from;/ Kan aldrig wägas up med någon rikedom.” Det egna andaktslivet och den intellektuella sysselsättningen legitimeras i “kvinnospeglarna” och därmed i de psalmskrivande kvinnornas egen attityd till författandet. En av Jesu liknelser kan tas till hjälp. Det gäller att ta sin kallelse på allvar, att bruka sitt pund och inte gräva ned det. “Skal Fruentimret da sit Pund i Jorden grave?/ Skal Herren ingen Frugt og Rente deraf have?” skriver Anna Borrebyes bror. Det pund man har fått kan nämligen för både kvinna och man vara – för att citera Kirsten Jensdatter – att skriva till Guds ära.
År 1695 kom den första bönboken för kvinnor på svenska, en översättning av Liscovius drygt 20 år gamla Andelig Dygde-Spegel. Kvinnor får här exempel ur framför allt Gamla testamentet, att tillämpa på olika situationer i livet. Susanna framhävs inte oväntat som en förebild för äkta hustrur medan Sara, Tobias hustru, får utgöra ett exempel för brudar och Hanna för havande kvinnor.
Drygt tio år tidigare hade det i Danmark utgivits böcker med versifierade texter, där Bibelns kvinnor presenteras och deras dygder och fromhet lyfts fram som efterföljansvärda exempel. Det rette aandelige Qvindesmykke med Bibelns kvinnor alfabetiskt ordnade utgavs 1684 av Christian Gertsen. År 1682 utgav Mouritz Brun Fruentimmerits Contrafey udi det gamle Testamente. Sistnämnda bok fick sin fortsättning, då Peder Møller fortsatte med Nya testamentets kvinnor. Samme Peder Møller översatte också från tyska Johann Quirsfelds bönesamling för kvinnor 1697, en bruksbok för olika situationer. Den lärde prosten och skalden Olof Kolmodin utgav åren 1732 och 1750 Biblisk Qwinno-Spegel, den svenska motsvarigheten till Gertsens, Bruns och Møllers skrifter. Kolmodin fortsätter här sin äldre släkting Petrus Hesselius ofullbordade versepos Patriarkinnor i Gamla testamentet. Hans arbete är avsett för “Det Ädla och Dygdälskande Swenska Qwinnokönet” och har som syfte att vara “Til wälment tienst, Såsom En Odygds Warning Samt sann Gudsfruktan och Dygds uppmuntring.”
Längtan efter befrielse från denna värld till bröllopsfesten i himmelen
Til min Brudgom er min Længsel
Thi han lindrer al min Trængsel
Til ham er min største Lyst.
(Anna Dorthea Crondahl)
Dessa psalmförfattare tycks alla drabbade av sjukdom, försakelser och kanske fattigdom. Elisabeth Pedersdatter Heeboe har varit änka i 19 år då hon ger ut sina sånger. Anna Jacobs Daatter Borrebye var, då hon fattade pennan, en ung flicka med sorg efter sin moder, och som mot slutet av sitt liv berättar att hon i 23 år har burit ett tungt kors som världen inte kände till. Kirsten Jensdatter var änka, Else Henrichs Daatter var troligen fattig och sjuk, och fru Crondahl långvarigt sjuk och som änka fattig. Att flera av dem sörjer en kär bortgången kan framskymta i sångsamlingarnas förord, men sällan direkt i psalmerna. Men titlarna vittnar om det: Enkens Suck- og Sang-Offer, Enkens Skærv i Templen, ja, även titeln på Anna Borrebyes dikter Zions Sukke ved Babylons Floder, som visserligen påminner om Israels barns längtan till det förlovade landet men bär underrubriken Guds Børns Trøste-Tanker i denne Verdens Modgang. Man kan naturligtvis tänka sig att psalmskrivandet hade en terapeutisk eller kompensatorisk betydelse. Bibeln och andaktslitteraturen tillhandahöll ett språk, som gjorde det möjligt för dem att kläda i ord såväl sina innersta känslor som sina upplevelser av yttre nöd. “Hvo vil mig Raad/ Mod Syndsens Daad/ Og tunge Byrde sende?” skriver Anna Borrebye i en psalm, och i identifikationen med den gråtande synderskan i Betania gestaltar hon samtidigt en inre vånda och en yttre, kroppslig vanmakt:
Ach! ney, min Siæl, forsage ey,
Mens Naadens Dør staar aaben,
Din Jesus aldrig siger ney,
Til Nogens Suk og Raaben;
Hand raaber selv Til Synde-Træll:
Jeg vil din Byrde lætte;
Saa vil jeg da
Til Jesum gaa,
Med Graad hans Fødder tvætte.
Elisabeth Heeboe beskriver i sina båda samlingar en väg genom djupaste förtvivlan till frid i Gud. Men även hennes sorg och yttre nöd kläds i ett traditionellt bibliskt, religiöst språk. Detta är tydligt också hos Kirsten Jensdatter i följande strof, där även hon identifierar sig med den gråtande Maria som tvättar Jesu fötter med sina tårar:
Jeg for min Jesu Fødder
Tør nu nedkaste mig,
Bodfærdig graad dem bløder (fuktar),
Han viger ej fra mig,
Han høre paa min bøn,
Han merker, hvad mig skader,
Sin hjelpe-dør oplader
For mig af qvinde-kiön.
Ofta får denna författarens egen livssituation förstärka det förakt för världen och den längtan härifrån till det himmelska hemmet som i varierande form har varit ett framträdande drag i mycken religiös diktning under 1600- och 1700-talen. Denna längtan uttrycks ofta med hjälp av brudbilderna ur Höga Visan, den gammaltestamentliga bok som 1600-talets andaktslitteratur särskilt gärna refererade till och som mer än övriga bidrog till tidens religiösa språk. Ett varmt och känsloladdat bildspråk kännetecknar således flera av dikterna och psalmerna, där en religiös upplevelse uttrycks på ett erotiskt språk. Aandelige Brude-Harmonie handlar enligt underrubriken om förhållandet mellan brudgummen Kristus och den kristna kyrkan som bruden, men Elisabeth Heeboe gör det möjligt att tolka in ett högst individuellt jag i denna brudroll.
Dog ventet oc lentet jeg Brudgommens Komme
GUD naade oc raade hvor det vil gaa somme
Mit Hierte nu lengis/
Aff Lengsel betrengis
At Kierligheds Flamme med Sucke formengis. …
Ey Kammer/ ey klämmer/ ey Bulder maa høris
Ey rummel/ ey tummel hvor GUD skal indføris
Min Brudgom hand kommer/
Men icke med Trommer
Men see mig hvor deylig oc yndig hand kommer.
Samma brudsymbolik återkommer ofta även hos de övriga. Fru Crondahl skriver i många psalmer om att i Kristi efterföljd tålmodigt bära sitt kors, men även om längtan efter befrielsen och den stundande bröllopsfesten i himmelen. En psalm med rubriken “Siælens Forlængsel efter Jesu Foreening og Samfund” lyder:
Ach! Sødeste Jesu min deel og min lykke,
Min ære-kranz og mit ypperste smykke,
Hvor har du betaget mit sind og mit hierte,
Jeg finder ey anstød af nogen slags smerte.
Ach! sødeste GUD du min brudgom og herre,
Hvor elskværdig og kier monne du mig være,
Naar jeg kuns betænker din store forlængsel,
At føre mig synder fra helvedes fængsel.
Opvæk GUD mit hierte i kierligheds lue,
Til jeg dig GUD maa i Himlen beskue,
Ach! lad mig faae høre din trøstig tiltale:
Kom til mig min due! jeg vil dig husvale.
Thi da først skal endes all sorrig og jammer,
Da lukkes jeg ind i min Brudgoms lønkammer.
Da bliver jeg frelst fra all nød og all qvide
Og føres i de bryllupsklæder saa hvide.
Kom Brudgom Siæle-ven, lad mig dig ey savne,
Med troende arme vil jeg dig omfavne,
Ja dig saa fast holde du mig ey skal slippe,
Jeg veed, at haabet dog icke skal glippe.
Mig falder Verden bitter, suur,
Jeg er som eenlig Fugl i Buur.
Jeg er ukiendt af Verdens
Flok.
Gud er min Ven, det er mig nok.
(Anna Dorthea Crondahl)
At hand vil komme snart, og
holde Bryllups-dage/
Og giøre med mig klart fra
denne Verdens plage,/
Og saa indlede mig i Himlens
Brude-Sal/
At siunge liflig der blant Engle
tusind tall.
(Else Henrichs Daatter)
De danska kvinnliga psalmdiktarna och psalmtraditionen
Christi Aag det er dog let
Og for Siælen en sød Ret
Sødere end Honning-Kage,
Ach! det Siælen vel kand smage.
(Crondahl)
Även om man kan ana ett personligt livsöde bakom valet av ämne för psalmerna, är den stora psalmtradition som de tillkommit i dock tydlig. Det gäller inte bara hinsideslängtan och en erotiserande Jesuskärlek. Den danska psalmtraditionen med Kingo och Brorson märks i ett konkret och många gånger okonventionellt bildspråk, som inte minst appellerar till doft- och smaksinnena.
Guds riges Evangelium
Er sødt som honningkage,
Naar det kun faaer i hiertet rum,
At man det ret kand smage,
Da er det sielens honning-mad,
Giør hiertet let og mæt og glad
Og smuk i Jesu øyne.
Så skriver Brorson 1739. I Höga Visan 5:1 heter det: “Ja, jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud; jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor, jag äter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjölk. ” I Luk. 24:42 räcker lärjungarna den uppståndne Kristus mat att äta, “något av en honungskaka”.
Medan ord som sur och bitter skall beteckna inte bara denna förgängliga värld utan även synden och det onda, symboliserar här allt som har med sötma att göra den gudomliga godheten och härligheten. I sin sista samling Aandelige Sange skriver Anna Dorthea Crondahl in sig i denna litterära tradition med följande psalm:
Søde Jesu! Livets Fyrste
See, hvor jeg dog monne tørste
Efter Livets Kilde-Væld,
Ach! hvor længes nu min Siel,
At den eengang kunde flytte
Her fra Bochims Græde-Dal
Og fra denne Kedars Hytte
Ind i Himlens Fryde-Sal.
Jeg kasserer Verdens Væsen,
Jeg mig finder meere kræsen,
Jeg har Lyst til Himmelen,
Til min Brudgom, Sielens Ven,
Jeg ham kierlig vil omfavne,
Og ham legge ved mit Bryst;
Thi det mig jo vist skal gavne,
At hos Gud jeg søger Trøst.
Til min Brudgom er min Længsel;
Thi han lindrer al min Trængsel,
Til ham er min største Lyst.
Til ham har jeg Suk udøst,
Jesu Læber, Honning-kage
Jesu Sødhed smager mig,
Hvorfor jeg vil mine Dage
Stedse, Jesu! troe paa dig.
“Bochim” är en participform av det hebreiska verbet för “gråta”, i Dom. 2:5 uppfattat som ortnamn. Om “Kedars hyddor” se exempelvis Ps. 120:5.
Denna danska psalmtradition utgår ofta från en vardagsnära erfarenhetsvärld och får därför en konkretion i bildspråket som påverkat exempelvis Anna Dorthea Crondahl. Denna världens fåfänglighet jämförs i en av hennes psalmer med “en Hytte uden Tag,/ En Ræt for Siælen uden Smag”, i en annan liknas världens vällust vid “Gylden Sommer-Fluer”.
“Jeg tilstaaer vel, at mit Qvinde-Verk er ikke for skarpsindige Hoveder, som ofte synes intet at feyle, men allene for eenfoldige og bekymrede Christne”, skriver fru Crondahl med den ödmjukhet som god ton krävde. Dessa kvinnliga författare skriver sina psalmer i en okonstlad stil, utan “all Poetiske Ziirligheed”. Det är fråga om samma ideal som Brorson ger uttryck för i sina psalmer, där den konstnärliga ambitionen består just i att finna det rätta ordet och uttrycket för en känsla eller upplevelse.
Jeg seer Cadence Hun i Versene har agtet,
Jeg seer Construction Hun haver eftertragtet,
Jeg seer Apostrophum Hun haver udeladt,
Hvo kand paa slige Riim vel kaste nogen Dat? (klander)
Lorentz Storm, lärare på Thurø skola och författare till denna hyllningdikt till fru Crondahl, ser uppenbarligen de utelämnade retoriska greppen, bruket av apostroferingar t.ex., som en förtjänst. Man kan likväl, fortsätter han, röras mer av dessa sånger än av många av de lärdaste.
De kvinnliga psalmförfattarna jämförs också med andra tidigare eller samtida kvinnliga författare. Anna Dorthea Crondahl ställdes flera gånger vid sidan av sin äldre namne norskan Dorothe Engelbretsdatter. I en hyllningsdikt med anledning av den sista sångsamlingen heter det:
Men nu stadfæster Hun paa nye, med bunden Tale
At Dorthe Engelbrecht sit Navn, sin Søster har,
I den, som lige Sted blant Skialdre-Møer tar.
I andra dikter kallas hon för “Vor anden Dorothe”, “vor Engelbrett”.
Psalmöversättningar
I det tidiga 1600-talet finner vi exempel på kvinnliga psalmöversättare. Även bland senare kvinnors alster kan man finna psalmer som ansluter mycket nära till en utländsk förlaga utan att det anges. Birgitte Christine Kaas, gift Huitfeldt (1682-1761) i Norge, blev enligt vad som uppges uppmanad av Kristian VI:s svärmor, markgrevinnan Sophie Christiane av Brandenburg-Kulmbach, att använda sina poetiska gåvor i den andliga poesins tjänst. En hel del poesi av hennes hand fanns i hemmets byrålådor. Året därpå, 1734, kom Nogle Aandelige Psalmer, Oversatte udaf det Tydske Sprog paa Dansk af den, Som inderlig begiærer at have udi sit Hierte Bestandig Christi Kierlighed. Här döljer sig författarnamnets initialer i de tre sista orden i titeln. Boken innehåller 28 översättningar, varav under författarens livstid 18 blev upptagna i Pontoppidans psalmbok eller Den nye Psalme-Bog (1740), den som även brukar kallas “Slottspsalmboken”. Flera av dessa psalmer sjungs fortfarande i Danmarks och Norges kyrkor. Det anmärkningsvärda med hennes översättningar är att hon som kvinna tar fasta på den kvinnliga lovsången. Minst 15 av de 28 psalmerna är översättningar av psalmer, skrivna av kvinnliga tyska psalmdiktare. Högst tycks hon ha uppskattat den tyska furstinnan Emilie Juliana (1637-1706). Denna var med sina över 600 psalmer den mest produktiva av de kvinnliga tyska psalmdiktarna, och 13 av de psalmer som Birgitte Kaas översatte är författade av henne. Det hon själv hade skrivit blev lågornas rov då hemmet Ellingaard brann 1746, och för eftervärlden är hon känd enbart för sina översättningar.
Reaktionen, Guldbergs psalmbok och Birgitte Boye
Till skillnad från samtidens andra danska kvinnliga författare, Anna Borrebye undantagen, blev Birgitte Christine Kaas representerad i officiella psalmböcker. Hon är ett undantag från regeln att psalmerna sällan användes i den vanliga gudstjänsten eller kom med i de allmänt använda psalmböckerna. Men vi har nu kommit fram till slutet av 1700-talet, och nya stilideal med krav på ett kraftfullare och värdigare språk gör sig gällande.
När det knappt femton år gamla “Selskabet til de skønne og nyttige Videnskabers Forfremmelse” år 1773 utlyste en tävling för dem som hade lust och förmåga att arbeta med “den hellige poesi”, segrade den okända Birgitte Hertz med sina 20 insända psalmer. Som underlag för de tio första hade hon valt psalm 104 i Psaltaren; hon gick igenom vers för vers och besjöng Skaparens storhet, makt och vishet. I de övriga är innehållet koncentrerat till Lukas 9:18-36 och behandlar således Jesu liv och verksamhet. 19 av dessa 20 psalmer kom sedan att ingå i den nya psalmbok som Ove Høegh Guldberg – en centralgestalt i Sällskapet och en av initiativtagarna till tävlingen – på kungligt uppdrag planerade tillsammans med Själlands biskop Ludvig Harboe. Syftet med det som 1778 blev “Guldbergs salmebog” var att modernisera psalmbeståndet, att ersätta Pontoppidans psalmbok och att rensa ut de psalmer som man ansåg var “historiska” (föråldrade) och “usle” (olärda). De psalmförfattare som i stor utsträckning ratades var just Kingo och Brorson, men även flera av Luthers psalmer ansågs ej hålla måttet. Friedrich Gottlieb Klopstock, som under några år hade bott på Fredensborg för att arbeta med sitt epos “Messias”, kom att sätta sin prägel på de nya psalmerna. Och i Birgitte Hertz, mera känd under sitt namn från det sista äktenskapet Birgitte Catharine Boye (1742-1824), hade man funnit en huvudförfattare för denna psalmbok. Gud har givit “en fattig Skovrider Enke fra det Vordingborgske en besynderlig gave til denne hellige poesie”, skrev Guldberg till kungen, och hon kom att bidraga med inte mindre än 149 psalmer till den nya psalmboken, däribland några översättningar. Guldbergs psalmbok infördes 1778 vid hovet och i köpstäderna, medan landsbygden höll fast vid Kingos psalmbok.
Det fanns flera olika anledningar till att denna psalmbok aldrig officiellt infördes i hela Danmark. Guldberg själv avsattes och fick 1784 dra sig tillbaka, tre års missväxt och påföljande ekonomiskt svåra år innebar att man menade sig ej ha råd med en ny psalmbok, oenighet rådde bland präster och biskopar och slutligen gick den stora upplagan av psalmboken förlorad i en brand 1795. Den hann införas, som det sagts, “i Trankebar, men ikke i Ballerup”.
Den nya psalmboken fick emellertid en kort livstid i Danmark, medan Norge föredrog den i hundra år, vilket innebär att Boyes psalmer har levt kvar där och ingår i traditionen på ett helt annat sätt. Bland hennes psalmer finns nämligen en del som traditionellt sjungs vid de stora högtiderna eller vid bröllop och som då inleder gudstjänsten och sjungs stående. “Os er i Dag en Frelser født”, “Han er opstanden, store Bud” och “O! Lue fra Guds Kierlighed” hör till dem.
Det har sagts om fru Boye att hon diktade med Bibeln uppslagen. I den enda psalm som fortfarande finns kvar i den danska psalmboken, “Alvidende! dit øje mig ransager”, märks denna bibelnärhet liksom hennes kärlek till naturen. Hennes naturbetraktelser formar sig till en lovsång till Guds vishet och godhet. Med sin förkärlek för Davids psalmer, inte minst dem som brukar kallas Davids botpsalmer, anknyter hon dock till den äldre traditionen. Här är det psalm 139, “Herre, du utrannsakar mig och känner mig”, som fru Boye bearbetar:
Hvor gaaer jeg hen, og du kan ikke følge?
Kan nogen Flugt mig for dit øye dølge?
Gud! foer jeg op, hvor høres Engle-Tone,
Der er din Throne.
Og krøb jeg ned i Gravens skumle Hule,
Kan Helvede mig for dit øye skiule?
Og om jeg var, hvor Morgen-Røden gryer
I Purpur-Skyer. …
Og kunne jeg mig ind i Natten svøbe,
Saa skulde den, som Solens lys, mig røbe;
Thi Mørket, som du om Naturen hænger,
Du giennemtrænger.
Ps. 139:7-12: “Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?/ Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där./ Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,/ så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig./ Och om jag sade: ‘Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig’,/ så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.”
Birgitte Boye föddes 1742 i Gentofte som dotter till en kunglig “jagtbetjent” på Jægersborg Jens Johansen. Hon blev som 13-åring förlovad med Herman Michelsen Hertz, men de gifte sig först 1763, då han blev hovjägmästare. De fick fyra barn, och fru Hertz fungerade tydligen som god hustru och mor i ett stort hushåll. Men på lediga stunder ägnade hon sig åt att lära sig tyska, engelska och franska för att kunna läsa de stora europeiska diktarna på originalspråket. Efter framgången i psalmpristävlingen kom en tid av prövningar. Maken var nära att mista sin tjänst som jägmästare, men Birgitte Hertz bad Guldberg om hjälp och han trädde in som beskyddare. Han förde saken vidare till arvprins Frederik som lovade jägmästarens söner utbildning på hans bekostnad. Men maken dog 1775, och boet överlämnades till kreditorerna. Återigen kom Guldberg till hjälp och skaffade henne understöd från änkedrottningen och arvprinsen. Det är nu hon får Guldbergs uppdrag att skriva psalmer till hans planerade psalmbok. Hon skriver egna, och hon översätter. 1778 gifter hon sig med Hans Boye, kontrollör vid maltkvarnen, senare tullskrivare i Köpenhamns tullkammare. Efter psalmboksuppgiften övergick hon till nationell och dramatisk diktning. Senare återvände hon dock till psalmdiktningen, eftersom hennes gamla kärlek till Davids psalmer fick henne att bearbeta psaltarpsalmerna 1-89. Davids Psalmer i en fri Oversættelse utkom i tre häften 1781-85.
Samtiden såg upp till Birgitte Catharine Boye och beundrade hennes poesi. Den eftervärld som inte längre sjunger hennes psalmer har oftast dömt ut hennes andliga diktning som pompös och retoriskt uppstyltad. HJ. Birch skriver redan 1793 i Biledgallerie for Fruentimmer att inte alla hennes sånger borde ha varit med i den nya psalmboken, “da mange af hendes Sange nærme sig snarere til Odens høie Sving end til Psalmedigterens simple Tone”. Många är ej heller skrivna för den offentliga andakten utan för den privata, menar han. Något av denna högstämda retorik finns i hennes påskpsalm:
Han er opstanden, store Bud!
Min Gud er en forsonet Gud:
Min Himmel er nu aaben:
Min Jesu seyerrige Død,
Fordømmelsernes Piile brød,
Og knuste Mørkheds Vaaben:
O! Røst! Min Trøst!
Ved hans Seyer,
Som jeg eyer
Helved bæver:
Han var død, men see!
han lever.
Det kan synas som en ödets ironi, att det var en kvinna som blev huvuddiktare i den psalmbok som hade till syfte att göra upp med den äldre danska psalmtraditionen, där kvinnors röster i relativt stor utsträckning hade kunnat höras.
Några kvinnliga psalmförfattare i Sverige under 1700-talet
Både i Danmark och i Sverige är kvinnors psalmskrivande ett outforskat område. Möjligen är fler psalmer än man säkert vet, skrivna av kvinnor. I de äldre psalmböckerna och sångsamlingarna saknas nämligen oftast såväl författarnamn som uppgift om eventuell översättning eller bearbetning av utländsk förlaga. Akrostikon kan i vissa fall tolkas som en författaruppgift, initialer efter en psalm kan ge ledtrådar.
Många psalmer döljer sig naturligtvis i handskriftsamlingar. Aurora Königsmarcks Nordischer Weihrauch är nämnd i annat sammanhang liksom Maria Gustava Gyllenstiernas andliga diktning. Några Andeliga Sånger uppå the årliga Högtijder framstäld, av C.S.F. tillskrivs Christina Sophia Falkenklo, död 1739.
I sitt arbete om den 1743 utkomna Sions Sånger och därpå följande pietistiska sångsamlingar Striden kring Sions Sånger och närstående sångsamlingar (Lund, 1951) kan Karin Dovring, efter ett, som det tycks, vetenskapligt detektivarbete, nämna 15 kvinnor bland 72 författarnamn.
En av de kvinnor som är representerade med flest psalmer i Andeliga Wijsor, tryckt i Göteborg 1739 och starkt påverkad av radikalpietistiska kretsar i huvudstaden, är köpmanshustrun Gunilla Grubb (1692-1729). Skalden Jacob Frese uppvaktade henne, när hon 1716 gifte sig med sin kusin Nils Grubb. Hemmet blev en mötesplats för dem som sökte andlig gemenskap utanför den etablerade kyrkans ram. Fem barn föddes i äktenskapet och Gunilla Grubb hann inte bli särdeles gammal. Hon låg sjuk länge, upplevde tydligen på sin dödsbädd en svår själskamp men fann enligt egen uppgift frid i tron på Kristus och hans försoning. Liksom många av sina vänner övergav hon troligen radikalpietismen för herrnhutismen. En av vännerna, bergsrådet Erland Fredrik Hiärne, berättar om henne i sin dagbok. Han besökte henne på sjukbädden för att tala med henne och sjunga. Om denna köpmanshustru sades att hon var en “orgel-pipa som Herrens ande drev”.
Dyra hielte röd och vit
Milda Jesu jag tig beder
Mig utur min boijor slit
Tig til ewig pris och heder,
Låt min själ i tina sår,
Samka sig ehwart jag går.
…
Tå får jag, min Brudgum kiär,
Tig med ewig lof uphöja
Ibland all tin ängla här
Ouphörligt mig förnöja.
Och bland Seraphimer mång,
Siunga nya lamsens sång.
Av vikt för herrnhutismen i Sverige var familjen Strömfelt. Deras hem var en samlingspunkt för de fromma och ett stöd för herrnhutarna. Många av pietismens och herrnhutismens framstående män tjänstgjorde en tid hos presidenten i Svea Hovrätt Otto Strömfelt. En av de fromma döttrarna, Hedvig Strömfelt (1723-1766), skrev en rad sånger, där en het blods- och sårerotik kom till uttryck. En av de efterlämnade sångerna handlar om Jesus, som enbart av sina spikar hindras från att slita sig loss från korset för att sluta Hedvig i sin famn. Denna berusning i skådandet av Jesu sår kännetecknar herrnhutismens diktning under en period. Här används med förnyad styrka den tidigare passionsfromhetens språkbruk.
Ach! tag mit hierta tå
Bestänk thet med tit blod.
Ach! låt mig rening få,
Och styrk mit matta mod,
At uti trone träda fram
Til tig, min bror, min wän, mit Lam
At kyssa tina helga sår,
Hwar efter jag åtrår.
I de sångsamlingar som på 1740-talet tillkom i pietistiska och herrnhutiska kretsar finns en och annan som följt med i olika samfunds psalm- och sångböcker. Brita Hedvig Wijnblad (1733-1800) har skrivit en av dem. Hon var gift med domprosten i Skara, Anders Knös och influerad av den tidiga herrnhutismen i Sverige. Här märks påverkan av Jesu lidandeshistoria som med rötter i medeltida fromhet ser den lidande Kristus för trons inre öga på ett många gånger realistiskt sätt. Skådandet i tur och ordning av de olika såren på Jesu kropp och särskilt sidosåret har i århundraden varit omtyckta motiv i den andliga diktningen, och Brita Hedvig Wijnblads bild av den korsfäste, föreställningen att människan kan gömma sig i hans sidosår, skriver in sig i denna tradition:
När jag i trone Jesum ser
Blir jag rätt hjertlig kär.
Och önskar aldrig något mer,
Än vara honom när.
Hans hand och fot, hans sidosår,
Hans hierta för mig öppet står,
Der gömmer jag båd’ kropp och själ
Och mår så hjertligt väl.
Ach! sötaste Immanuel
Behåll så evigt mig,
Til dess båd ande, lif och själ
Får flytta hem till dig,
Der varken tvång ell’ uselhet,
Skal mig förta den salighet,
Att prisa för dig blod och nöd,
För marter, sår och död.
Det är möjligt att det i den tid som dessa psalmförfattare representerar fanns ett visst motstånd mot att kvinnor uttalade sig i trosfrågor. Anna Borrebye liknar sitt skrivande vid ett havandeskap, där kvinnan strävar efter att dölja sitt tillstånd så mycket att fostret håller på att kvävas. Med vånda lät hon de dikter hon arbetat på i mer än 15 år gå till trycket. När Martin Ohnsorg i en hyllningsdikt till fru Crondahl diskuterar kvinnans rätt till lärdom, betonar han att kvinnan bör ha samma rättigheter som mannen, men att hon bör använda sin kunskap i stillhet och ej i en lärartjänst: “Offentligen frem for Meenigheden stige/ At lære Herrens Ord, sligt hende ey an staaer.” Nu skriver en författare som fru Crondahl inte i en äldre undervisande psalmtradition. I stället för kyrkoårets texter behandlas framför allt mest den enskildes egna troserfarenheter och det inre livets kamp och glädje. Här fanns en möjlighet för kvinnor, som kände som sin uppgift att skriva psalmer för eget och andras bruk.
Men den kvinnliga skrivglädjen fick annars i slutet av 1700-talet ofta utlopp även utanför religionens område. Mer “nyttiga” böcker skrevs i en ny upplyst anda. Carolina Weltzin (d. 1812), dotter till den omdebatterade prästen och herrnhutaren Anders Rutström, gick inte i sin fars fotspår och skrev inte psalmer. Med “Anwisning till potäters mångfaldiga begagnande” förebådar hon en ny tid.