Den första “Hun-Poet i Arvekongens Lande”, Dorothe Engelbretsdatter, avbildas på titelbladet till Siælens Sang-Offer (1681) som den hon är, en skrivande prästänka. Eftertänksamt och begrundande sina memento mori, kraniet och timglaset, skriver hon i sin egen psalmsamling. Bilden är, liksom Dorothe Engelbretsdatter själv, ovanlig.
Skrivande kvinnor hör inte till vanligheten under 1600-talet, och de måste i likhet med Engelbretsdatter använda såväl förnuft som känsla för att rättfärdiga sitt skrivande både inför sig själva och sin omgivning. Kopparsticket på titelbladet avslöjar inte några av de svårigheter som de skrivande kvinnorna mötte. Kvinnan på bilden skriver på ett säkert, koncentrerat och självklart sätt. Porträttet av den till synes obesvärade kvinnan är unikt: en bild av en nordisk 1600-talskvinna som skriver på sitt verk.
Dorothe Engelbretsdatter diktar följande om sig själv och sin psalmsamling:
At fra skinhellig (skenheligt) hyckleri
Har bedekonsten (bönen) giort mig fri
I dig bestod mig glæde
Dit kraftig ord i detta lif
Var min udvalde tidsfordriv
udi mit Enke sæde (mitt änkesäte).
Från 1700-talet finns det däremot flera porträtt av kvinnor som direkt eller oftare indirekt ägnar sig åt eget litterärt skapande, och själva framställningen av den skapande kvinnan är på dessa porträtt synnerligen genomtänkt och ibland oerhört utstuderad.
En av det tidiga 1700-talets kvinnliga författare, Anna Margrethe Lasson, presenteras på titelbladet till sin roman Den Beklædte Sandhet (1723) på ett helt annat sätt än prästänkan Engelbretsdatter. Beslöjad sitter Lasson i en allegori över sitt eget verk. I ena handen håller hon solen, symbol för upplysningen, och i den andra en palmgren, symbol för seger. Vid hennes fötter ligger herdestaven och en kunglig krona och mantel, rekvisita i hennes “lilla roman”. Lasson för inte pennan, utan visar upp sin berättelse. Hon framstår som det danska språkets innerliga älskarinna, den beslöjade Aminda. Bilden av Aminda är ett typiskt exempel på den genomtänkta iscensättning som 1700-talets nya världsliga litteratur fordrar av sina utövare.
1600-talets ceremoniella och lärda uttrycksformer avlöses under 1700-talet av ett mer lössläppt och färgrikt litterärt sceneri. 1700-talets litteratur skrivs inte endast av författare och skribenter, vars religiösa kall, höga ställning eller goda förbindelser ger dem tillträde till litteraturen, utan av skribenter som har tillräcklig lärdom, rikedom, dygd eller fromhet för att kunna framställa sig själva och klä sig i en sådan andlig klädedräkt som passar den genre de väljer. 1700-talets skribenter och författare skriver inte sina komedier, dagböcker, lärodikter, sorgespel, psalmer eller moraliska berättelser efter lust och behag. Varje verk och varje tilltal och hänvändelse till den nya litterära publiken är en “förklädd sanning”; “förklädnaden”, författarmasken och iscensättningen, blir en signal om skriften, om dess möjligheter, rum och gränser. Masken är – på samma sätt som vid de populära och omdiskuterade maskeraderna – inträdesbiljetten och ger raffinerade uttrycksmöjligheter. Och samtidigt som författarna visar upp sina masker på diktarparnassen, utspelas på hovmaskeraderna i Danmark och Sverige våldsamma maktuppgörelser mellan borgerskap och adel. Maskernas magi är inte endast en litterär angelägenhet.
I 1700-talets upplysande och satiriska litteratur blir det populärt också bland manliga författare att skriva under kvinnlig pseudonym.
På din mask skall jag känna igen dig, skulle man med Karen Blixens ord kunna säga om många av 1700-talets författare, som i sitt förhållande till skriften är särskilt reflekterande och självmedvetna.
Den norske diktaren Christian Braunmann Tullin skrev en brett anlagd bröllopsdikt till en norsk köpman och utformade den som en kvinnodeputations naturrättsliga uppgörelse med det manliga herraväldet över kvinnorna. I “Indlæg til Fornuftens Ret fra Qvindekønnet” (1758) skriver han således:
Vort Kjøn har nu vel længe
nok
I tvungne Lænker sukket;
Og, som en taus (tyst),
taalmodig Flok,
For Voldsmænd sig
nedbukket.
De kvinnliga 1700-talsförfattarna framställer sig själva på skiftande sätt. Kvinnorna skapar och uppträder i masker och dräkter, som ger dem konstnärlig rörelsefrihet, och samtidigt gör dem möjliga att definiera som författare. Den belästa och förnuftiga kvinnan är besläktad med 1600-talets lärda fruntimmer. I 1600-talets debatt om den lärda kvinnan framhålls ofta att kvinnan är utrustad med förnuft och därför har möjlighet att tillägna sig den manliga lärda kulturen.
Hvi skuld’ det ædle Qvinde-Kiøn
Saa vel ey kunde være
Til Lærdom færdig, snar og skiøn
Som Manden og studere
Gud og Naturen jo saavel (ju såväl)
Har det med hende lavet, (gjort)
At hun med en förnuftig Siæl
Og Sandser (sinnen) er begavet.
Så skriver verskonstnären Anders Bording i sin långa dikt Scutum Gynæcosophias eller lærde Quinders Forsvar från mitten av 1600-talet. I 1700-talets debatt om de kvinnliga förståndsgåvorna betraktas kvinnorna främst som bidragsgivare till och publik för en ny litteratur skriven på modersmålet, bland annat populärvetenskaplig litteratur. Således låter den unge filosofen Friedrich Christian Eilschov i sitt verk Forsøg til en Fruentimmer Philosophie (1749) ett förnuftigt fruntimmer gå till angrepp mot den föråldrade latinska lärdomskulturen.
I de danska kvinnliga komedierna spelar masktemat ofta en central roll. De falska friarna är “sminkade” och lögnaktiga, medan de dygdiga och ömma hjältinnorna och deras förtrogna vänner är öppenhjärtiga och ärliga. Masken och förklädnaden kan vara ett sätt att slippa ifrån de sminkade och falska skurkarna. I Anna Catharina von Passows herdespel Elskovs eller Kierligheds-Feyl (1757) heter det:
Mit smukke Kiøn! Tag Eder vare,/ Brug Masqven til sin Tid og Sted,/ Naar Eders Hierte er i Fare.
Den kvinnliga skribent som har möjlighet att föra fram sig själv som ett beläst och förnuftigt fruntimmer använder således en signal som är uppfattbar och aktuell i 1700-talets diskussion om kvinnans förnuft och det utbredda försvaret av kvinnans förståndsgåvor. Inspirerad av den rationalistiska människosynen, som inte gjorde någon åtskillnad mellan den manliga och kvinnliga själen, låter Ludvig Holberg ofta förståndiga och förnuftiga kvinnor komma till tals i sitt författarskap och påpekar i Introduction til Naturens og Folke-Rettens Kundskab (1728) att man “blant Qvinde-Kiønnet finder fortreffelige Sindets Gaver”. Holberg ser på ett tidigt stadium i sitt författarskap kvinnorna som publik för sina nyttiga och förnuftiga skrifter på modersmålet. Holberg framställer sig själv på ett omsorgsfullt och underhållande sätt som satiriker och praktiskt inriktad skribent. Den komiska figuren Hans Mickelsen, borgmästare i Kalundborg, är en av hans tvetydiga litterära masker. I “Zille Hans Dotters Gynaicologia eller Forsvars Skrift for Qvinde-Kiønnet” (1722) maskerar han sig som den dygdiga Zille och förlöjligar den uppfostran och de sedvänjor och lagar som håller kvinnokönet i ofrihet och dumhet. Zille-gestalten fungerar som en entydig och positiv skribentmask, och med den begåvade Zille skapar Holberg en bild av en ny typ av läsare: den förnuftiga och kunskapssökande kvinnan.
“Zille ställs således upp som modell för den kvinnliga läsare som Holberg önskade sig”, skriver Anne E. Jensen i Holberg og kvinderne (1984), där hon behandlar utvecklingen i Holbergs kvinnosyn.
Charlotte Dorothea Biehl presenterar i självbiografin Mit ubetydelige Levnets Løb (1787) sig själv som ett förståndigt och beläst fruntimmer. Hennes tillrättalagda levnadshistoria leder tankarna till Holbergs porträtt av Zille. Om Zille heter det hos Holberg: “Jeg neppe fuld var otte Aar (jag knappast fullt var åtta år),/ Jeg vilde vide meere/ End A.B.C. og Fader vor/ Jeg Lyst fik at studere …”
Biehl karakteriserar sig själv på liknande sätt:
“Naturen hade förlänat mig en kvick fattningsförmåga, ett gott minne och en omåttligt stark lust att lära mig så mycket som möjligt. Innan jag var fem år läste jag och förstod vilken tysk eller dansk bok jag än fick.”
Biehls förtrogne vän, hovmarskalk Johan Bülow, kallar henne en “lærd Dame” och berättar att han vid deras första möte “är något orolig för att göra hennes bekantskap”. Den lärda och belästa kvinnan känner man igen i henne, men hon väcker samtidigt både oro och motstånd hos männen, och det är betecknande att Biehl vägrar kalla sig själv lärd. Hon framhåller i stället sitt förstånd och sin beläsenhet. På Cornelius Høyers miniatyr från ca 1775 håller hon ett skrivet ark i händerna. Hon har använt sitt förnuft, hon vet vad texten säger och kan rikta blicken mot åskådaren.
Kvinnokönets försvarare, fru Nordenflycht, framställer sig själv både som lärt 1600-talsfruntimmer och som modern, förnuftig 1700-talskvinna. Hon uppträder som den förståndiga borgarkvinnan som kan yttra sig i filosofiska, politiska och litterära frågor och som kan argumentera med både Holberg och Rousseau. Nordenflycht blir centralgestalten i det litterära sällskapet “Tankebyggar-Orden” (1753). Hon uppträder i sin lyriska diktning som “en Herdinna i Norden” och skapar utrymme för en subjektiv och innerlig känslobeskrivning. På Scheffels porträtt är hon elegant iklädd ordensband, ros och lyra. I herdeberättelsen “Fröjas räfst” (1762) använder fru Nordenflycht diktarlyran i en tankeväckande symbolisk uttolkning. Här är det den manlige herden som i kärleksgåva får motta diktarlyran.
Dumma lag, du blinda sed,
Som af nedrig afvund ljuder,
När du Evae Kön förbjuder,
at Parnassen komma ved, skriver fru Nordenflycht i dikten “Fruentimbers Plikt at upöfva deras Vett” (1744).
Medan fru Nordenflycht anser Newtons skrifter vara nyttig läsning för kvinnor, och Biehl omvittnar vilken nytta hon haft av sina under hårt arbete tillägnade språkkunskaper, raljerar Anna Maria Lenngren från den lärda kulturen och hänvisar – inte utan viss ironi sig själv – till sin “natur och könets gräns”. Inspirerad av Rousseau problematiserar Lenngren den belästa och lärda kvinnan. Hon anser det viktigare för kvinnorna att studera världen än att ägna sig åt lärda studier.
I dikten “Til Lisette” (1781) skriver fru Lenngren om den unga kvinna som saknar lärda “nycker”:
Du håller intet lärdt parti
Mot Folk som älska melodie,
Du känner ej den fantaisie,
At granska alting som du tycker,
Du yfves ej med lärda nycker,
Kort sagt du vil ej ansedd bli
För sakens djupa kännarinna,
Du söker endast ro deri,
At utan allt pedanteri
Blott dina vänners bifall vinna.
Samtidigt aktualiserar den litterära utvecklingen helt nya kvinnliga skribentmasker. Skribenterna i den danska Fruentimmer-Tidende presenterar sig som en krets självlärda kvinnor. För flera av bidragsgivarna är det snarare studierna av själva livet än den bokliga lärdomen som ger dem berättigande som skribenter. “Husföreståndarinnan” berättar i nr 2-3 (1767) således att sällskapet har uppmanat henne att skriva om “Kiønnets Ja og Ney i Henseende til at gifte sig” (könets för och emot avseende giftermål), eftersom hon genom sin ställning har lång erfarenhet av vilka fel kvinnokönet kan begå i äktenskapsangelägenheter. Hon argumenterar spetsfundigt med sig själv om huruvida hon över huvud taget bör framträda som skribent.
“… och en gammal husföreståndarinna, vad smak har hon? Vad vet en sådan om nya ting? Vad kan hon tala om för oss förutom vad som var känt redan före syndafloden? Vilken bana vågar jag mig icke på! Jag som fruktar att både mitt uttryckssätt, och mitt sätt att framställa, ja, framställningen själv, kommer att misshaga?
Vad kan dock icke egenkärleken fresta ett fruntimmer till? Det lärda namnet författarinna, den smickrande förhoppningen att det kanske skulle behaga några, lockar mig redan så starkt att jag inte förrän jag blir utvisslad skulle avstå från detta stora namn.”
Den kvinnliga behagsjukan är ett ofta återkommande ämne i den tidiga tidskriftslitteraturen, och även om det är meningen att läsarna skall ta husföreståndarinnan på allvar har hennes “mask” också komiska drag. Kanske har “husföreståndarinnans” inlägg författats av en manlig och inte av en kvinnlig skribent.
Hur det än förhåller sig är det spännande och nya att livserfarenhet nu är något man kan skriva om. Den livserfarna kvinnan förekommer ofta i tidskriftslitteraturen, i de moraliska och känslosamma berättelserna, i porträtt- och tillfällesdiktningen under 1700-talets senare hälft. Denna kvinnomask är inte förbehållen kvinnliga skribenter. Den livserfarna kvinnan uppträder också som berättare hos de manliga författarna. Knud Lyhne Rahbek låter t.ex. i sin lilla berättelse “Børnekopperne” (1805) en ädel och redbar borgarkvinna berätta sin levnadshistoria för ett sällskap bildade och litterärt intresserade vänner.
Medan den belästa och förståndiga kvinnomasken kräver lärdom av sin bärare, ger livserfarenhetens skribentmask sin bärare större frihet eller ställer rättare sagt andra krav visavi den litterära offentligheten. Framför allt är den livserfarna kvinnan en god och rättrådig borgarkvinna, som delar med sig av den erfarenhet som hennes liv som dotter, maka och mor har givit henne. Denna nya framställning av den kvinnliga skribenten blir oerhört betydelsefull och livskraftig. Norskan Christiane Koren, “Mor Koren”, bygger t.ex. upp sitt författarskap kring sitt liv som mor. Genom erfarenheterna som hemmets fru har hennes uppfattningsförmåga skärpts och hennes människokännedom ökat. Även Thomasine Gyllembourg, en senare 1800-talsförfattare, iscensätter sitt författarskap kring livserfarenheten och formulerar indirekt olikheterna mellan två skribenttyper: den livserfarna kvinnan och det belästa fruntimret. Gyllembourg kallar sina vardagsberättelser “Frugter af Livet, ikke af Lærdom og dybe Studier”.
Samtidigt som den livserfarna, dygdiga kvinnan genom den växande tidskriftslitteraturen blir en stående och ibland karikerad gestalt, framträder en ny typ av kvinnliga skribenter med helt andra erfarenheter. Alla medlemmar i 1700-talets herrnhutiska rörelse ålades i princip att skriva om sitt andliga liv, sin synd, sitt tvivel och sin upplevelse av Jesus, Dessa andliga självbiografier lästes upp i de herrnhutiska församlingarna och utväxlades dem emellan. Kvinnor och män med mycket olika bakgrund skapar i dessa självbiografier en ny slags bekännelseskrifter. I det svenska materialet har man upptäckt spännande kvinnliga självbiografier.
Den förromantiska och romantiska litteraturens framställning av den manliga författaren som ett kännande jag och som ett intuitivt geni går tillbaka till pietismens och herrnhutismens odlande av känslan och själens trosdrama. I den förromantiska och romantiska litteraturen iförs kvinnan en ny “beklädnad”. Hon betraktas nu främst som inspiratör och förlösare av den manliga genialiteten. Den romantiska förklädnaden har drag gemensamma med den franska preciösa 1600-talskulturen. Liksom i den franska preciositeten idealiseras den ömma, andliga vänskapen mellan man och kvinna, men medan de franska preciöserna själva är skapande konstnärer och hängivna språkälskare, begränsas i den romantiska framställningen kvinnans rum till salongen och de personliga och halvoffentliga genrerna: brevet, dagboken och självbiografin. Den franska preciösa kulturen formulerade ett radikalt uppror mot äktenskapsinstitutionens tvång och den lärda latinska universitetskulturen och eftersträvade förfining i språk och umgängesformer.
“Verbet aimer (tycka om, älska) får inte användas om vardagliga ting som melon och socker, utan bör förbehållas föremål av ädlare art. Preciöserna går så långt i sin språkliga utrensningsiver att de vill avskaffa alla maskulina ord, dvs. flertalet ord i det franska språket!” skriver Merete Gerlach-Nielsen i “Om at gøre sig kostbar bevidsthed og oprør hos preciøserne”, Forum för kvindeforskning nr 3, 1987.
Den förromantiska och romantiska iscensättningen av kvinnan är långt mindre radikal och långt mer symbolisk. Här måste även de i hög grad fysiska muser, som Bellman presenterar i sin rokokovärld, vika för de förandligade sånggudinnorna, de frånvarande kvinnorna.
Den känslige skalden Johannes Ewald bygger upp sitt jag kring förlusten av kvinnan, den älskade Arendse. Den frånvarande och ouppnåeliga kvinnan, som inte kan störa den känslige skalden genom sin fysiska närvaro, frambesvärjs vid behov i fantasin och uppträder i den känslosamma textens vackra och utsmyckade rum. Hon är på samma gång verklig och fiktiv, och Ewalds känslosamma skaparkraft väcks av frågan: “Havde jeg da og en Arendse? – Eller var det en Dulcinea; som min Indbildningskraft allene skabte sig, fordi den trængte dertil?”
Jens Baggesen framställer vännen Chr. Prams hustru som en Venus Urania, en kärlekens översinnliga gudinna. Hans verk uppfylls av hennes ande “Og dersom Evighedens Hæder lønner/ Min Sang, og vorder jeg saa lykkelig,/ At elskes af den fierne Fremtids Sønner,/ Din Aand, Dit Vid, dig elsker man i mig”, heter det i Jens Baggesens ode “Min anden Skabelse” (1785). I verkliga livet, utanför diktens värld, har Baggesen dock svårt att behärska både sina andliga och sina fysiska passioner.
Även den unge Knud Lyhne Rahbek försöker sig på ett inspirerande platoniskt triangelförhållande. Rahbeks framställning av sin vän Michael Rosings hustru Johanne som Goethes Lotte eller Beaumarchais Eugenie är ett ungdomligt försök att dramatisera sitt eget känsloliv. Det är det manliga jagets känslomöjligheter som prövas.
“Åter i dag ett Lotte-drag! Och i förrgår med! – Din käre Rahbek! Så kallade du mig? Är det inte Lottes “Lieber Werther!”. – Månntro du är så lik Lotte för att förbereda mig på att jag i allt till slut skall likna Werther!” funderar Rahbek teatraliskt i sin dagbok den 30 juni 1779 efter ett besök hos familjen Rosing. Rahbek avstod dock från att såsom Werther ta sig själv av daga.
Med det sena 1700-talets litterära salonger får den romantiska framställningen av kvinnan sitt scenrum och sina aktriser. Salongerna har sina egna oskrivna regler och fasta genrer för hur ömma och dyrbara hjärtevänskaper bör skildras. Salongernas reflekterande över och presentation av känslolivet ger kvinnorna möjlighet att framträda som varelser av kött och blod. Den romantiska kvinnan, som för Rahbek och Baggesen var en eterisk fantasiskapelse, träder nu ut i sin egen verklighet.
Men hon måste känna sin mask och känna till vad den kan visa och vad den måste dölja. Det är djupt betecknande att salongens gäster kan hänryckas av Friederike Bruns dotter Idas tysta eurytmi.
I en födelsedagsdikt till Friederike Brun skrev Baggesen följande om “den glade modern” och hennes två döttrar, Charlotte och Ida:
Hvor den glade Moders Øre,
Blikfortrylt af Lottes Syn (åsyn),
Engles Sang alt kunde
høre Lyttende til Idas Nyn –
Hvor de tvende Søster-Engle,
Dalens modne Roser nu,
Blomstrede paa spæde Stengle,
Knop og Knop, kun Børn endnu.
(“Sophienholms Erindring”, 1813)
Det är typiskt att Malla Silfverstolpe kan känna sig ensam och oförlöst i den förnäma salongens innerliga vänskapsförbindelser. Det har en nästan symbolisk innebörd att det inte finns ett enda säkert identifierbart porträtt av Kamma Rahbek, endast en siluettbild, en känslosam mask, som döljer hennes drag, men antyder hennes väsen.