Ellen Key framstod som en omdiskuterad gestalt inte bara i kvinnofrågan. I frågan om förhållandet mellan tradition och modernitet i den kulturella utvecklingen satte hon fokus på det sammansatta. Det var i ansträngningarna att förena motsägelserna i konservatismen och radikalismen till något mer komplext som Ellen Key blev en omdiskuterad gestalt.Hennes författarskap blev ett medium. Det pekade inte in mot sig självt utan verkade snarare som en smältdegel. Hennes skrifter är på samma gång uttryck för en oerhörd mottaglighet och originell i sin originalitet, de visionära, kombinerande greppen. Traditionen ställs inte i motsättning till moderniteten, utan förstås i ljuset av hennes dagspolitiska engagemang. Kvinnosaken, arbetarrörelsen, folkbildningen och det moderna brottet mellan naturvetenskap och religiösa förhållningssätt är överallt närvarande som kontext i författarskapet. Hon blev ett organiskt bindemedel mellan det moderna genombrottet och det nya seklets modernistiska strömningar.
Tag: Utbildning
Från rim till reformer på Island
Atmosfären i Danmark var långt in på 1880-talet ansträngd – och fruktbar! Den fick kvinnor att skriva som aldrig förr. Under perioden mellan 1870 och 1890 debuterade över 70 kvinnliga författare i Danmark – nästan tre gånger så många som under de två föregående decennierna. De flesta kan varken ur tematisk eller stilistisk synvinkel utpekas som moderna, men mångfalden är ett vittnesbörd om att kvinnorna var med. Det stora antalet utgjorde växtmån för ett fåtal, som skrev in den nya tiden i språk och föreställningar. Detta krävde kraft – dessa kvinnor blev författare på grund av tvivel inför könet. De många manliga pseudonymerna är talande. Men som författare fick de det svårt och kom i kläm på många sätt. Dels från männens sida. Dels kunde kvinnorna inte leva på författandet. Det typiska blev därför att kvinnorna använde författarskapet som ett inslag i en bredare kvinnokulturell verksamhet. Skönlitteraturen var tillsammans med journalistik, föredrag och organisationsarbete olika sätt att yttra sig på.
Det var den förändrade samhällsekonomin som gjorde att Nathalie Zahle fick gehör för sina utbildningstankar, och genom att grunda skolor uträttade hon ett banbrytande arbete för att kvalificera kvinnor för de nya krav som omställningen medförde. Det krävde att kvinnorna kunde försörja sig själva, att de hade kunskaper och utbildning.I överensstämmelse med detta utformade också genombrottskvinnorna sina romaner som bildningsförlopp. Att det sällan lyckades, att deras bildningsromaner blev sammanbrottsromaner, beror inte på att de var dåliga författare, tvärtom, utan på att romanerna reflekterar modernitetens dubbelhet: att frigörelsen till personlig myndighet samtidigt är ett lösrivande, en förlust av kontrollen.Karakteristiskt nog kom Erna Juel-Hansen närmast att uppfylla genrekravet. Av samtliga kvinnliga genombrottsförfattare hade hon störst tillit till framsteget. Hennes bildningsromaner bärs av en optimistisk tro på frigörelsens möjlighet och en vilja att – trots allt – skriva fram en hel kvinnoidentitet.
Det var en roman skriven av en kvinna, Mathilde Fibigers Clara Raphael. Tolv Breve (1851) som fick striden om äktenskapet och förhållandet mellan könen att blossa upp som svenskerne havde haft ett tiotal år tidligere med C.J.L. Almqvists Det går an i 1839.Romanen väckte irritation i alla politiska läger. Under ett års tid publicerades närmare 25 inlägg i tidningar och tidskrifter samt tio pamfletter. Framför allt upprördes man av jämlikhetskravet.Hon skrev personligen två flygblad som inlägg i fejden där det än tydligare framgår att hennes hjärtesak just var att stärka kvinnornas självmedvetande. Clara Raphael. Tolv Breve har betraktats som kvinnorörelsens första manifest i Danmark. Romanens politiska budskap är visserligen tvetydigt, men försöket att uttrycka en hel kvinnlig subjektivitet talar till oss genom de genomgripande historiska omvälvningar som skett i kvinnornas liv.
Fredrika Bremer har vunnit respekt som personlighet, som brevskrivare och reseskildrare. Men när det kommer till romanerna brukar reservationerna inställa sig. De enda undantag som görs brukar vara för Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Med disse romaner blev hon en av världens mest lästa romanförfattare. Ingen svensk författare, inte ens Selma Lagerlöf, har haft samma framgång i den engelsktalande världen. Få har varit översatta till så många språk. Hela Fredrika Bremers produktion kan ses i tecknet av en realistisk och en romantisk kod. Å ena sidan sysslar hon, med kvinnans ställning i samhället, hennes rätt till utbildning och utveckling. Å andra sidan är hon upptagen av det inre livets rätt gentemot det yttre, av passionens, det kvinnliga hjärtats och den kvinnliga eldens möjligheter att störta det bestående. Det är inte balans, som är Fredrika Bremers originalitet. Snarare är det själva oron i böckerna, som fängslar. Hon var en passionerad varelse – både som intellektuell och frihetssökare.
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Sara Elisabeth Wacklins författarskap är ett bra exempel på hur svårt det var för en av de halvoffentliga salongernas berättartalanger att bli författarinna. Strax före hennes död förelåg i tre band hennes livsverk, Hundrade minnen från Österbotten. Genom sin karaktär av provkarta över tidens prosastilar utgör boken en intressant länk i både den finska och den svenska romanens historia.Även om man ser verket i en samtida litterär tradition av hembygdsrealister, så kan det också tolkas i termer av ett sökande och ett experimenterande. Kanske ett resultat av Wacklins försök att osökt skildra också den österbottniska kvinnan och hennes livsvillkor. Utgivningen av Hundrade minnen från Österbotten blev omständlig. Den finske förläggaren krävde en subskriptionslista som skulle garantera åtgången och författarinnan måste förbinda sig att köpa tillbaka eventuellt osålda exemplar. Det blev aldrig aktuellt, ty verket fick en avsevärd framgång.
Den ideella kvinnlighet som beskrivits i 1700-talets moraliska berättelser och borgerliga komedier hade varit långtifrån stum. Men det blev den. För många av de skrivande kvinnorna tycks skrivandet ha utgjort en kärkommen möjlighet att bryta den stillhet som under 1800-talets första hälft sänkte sig över kvinnornas liv – en stillhetens retorik.I de nordiska kvinnornas romaner och berättelser från 1800-talets mitt står ofta en stillsam, kraftfull kvinnogestalt i centrum. Den goda kvinnligheten var tyst och självuppoffrande; men även de kvinnor som började tala och skriva föreställde sig att också detta var något gott som kunde uppställas som ett ideal. Även de som tillhörde de stummas läger hade något av värde att berätta, som kunde gagna nationen och samhället.
Den insats som brukar förbindas med Hedvig Charlotta Nordenflycht i den svenska litteraturhistorien är att hon är den som inför den subjektiva lyriken i svensk litteratur. Samtidigt var Nordenflycht den första i svensk litteratur som såg diktandet som ett kall; en uppgift, en kulturgärning i sig själv. Hon var en av de första i vår kulturkrets som levde på sin penna. Som Levertin skriver om Nordenflycht: “Hon är den första moderna människan i den svenska dikten.”I hela sitt författarskap pläderade Fru Nordenflycht för en bättre ställning för kvinnan. Hon ägnar mycken tid och energi åt att vederlägga påståendet om kvinnans svaghet, åt att visa att kvinnan är lika välutrustad som mannen och åt att plädera för att hon i likhet med honom bör få använda sin förmåga och sin inre kraft.