Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.
Haugianismen
Berthe Canutte Aarflot (1795–1859) föddes på landet i Ørsta i Norge. Hon växte upp i en andligt och kulturellt rik miljö med god tillgång på böcker och med dagligt umgänge med den gamla andaktslitteraturen och psalmskatten. Tjugoett år gammal gifte hon sig och fick sitt dagliga arbete som bondhustru i sin födelsebygd. I början på 1820-talet kom en haugiansk förkunnare till Ørsta och Berthe Canutte Aarflot upplevde en religiös omvändelse. Hon berättar i sin självbiografi, Berte Kanutte Sivertsdatter Aarflots Selvbiografi, indholdende Optegnelser om hendes aandelige Livs Udvikling etc, tryckt året efter hennes död, att hon vid arbetet i hemmet råkade lyssna till ett samtal mellan Amund Brekke, predikanten på besök, och några andra i huset och därvid blev “väckt”. Men det fanns även för Aarflot liksom för andra haugianer en tydlig anknytning till den äldre lutherdomens andaktslitteratur och dess levande psalmtradition: “Saa snart jeg begyndte at synge, var det, som om den Helligaand paa en gang havde aabnet mit tillukte Hjerte, saa at Ordet havde en særdeles Kraft og Virking, og jeg Følte en saa sød Fornemmelse i min Sjel, at jeg aldrig kan glemme det. Ja, den hele Sang var, som hørte den mig til og passede paa min Tilstand.”
Så berättar Aarflot om upplevelsen hon hade, då hon sjöng en av dessa äldre psalmer. Tidigt började hon också själv skriva psalmer och andliga sånger, och flera samlingar kom under hela 1800-talet att ges ut i tryck. Hennes Troens Frugt kom ut i inte mindre än nio upplagor mellan 1830-talet och 1874. Berthe Canutte Aarflot anses höra till de mer begåvade bland de många haugianska diktarna. Hon förvaltar arvet från Kingo och inte minst Dorothe Engelbretsdatter, vars Siælens Sang-Offer hörde till den andliga litteratur som gärna lästes i haugianska kretsar. Det var dock en hämmande faktor för henne att hon tvingades skriva i en språkform som inte var hennes egen talade norska, vilket gjorde hennes diktning mindre självständig i förhållande till förebilderna. Vid haugianernas sammankomster i trakten medverkade hon ofta med bön och någon gång med uppbyggligt tal, men för övrigt verkade hon mest i det stilla. Det sägs om henne att hon för många fick vara till stor hjälp som själasörjare och att hon med sin diktning bidrog till att haugianismens från början lagiska prägel från 1830- och 40-talen vändes och fick en mer evangelisk karaktär.
Dorothe Engelbretsdatters (1634–1716) psalmer tillhörde den levande andaktslitteraturen i Danmark och Norge. Hennes första verk, Siælens Sang-Offer från 1678, kom i 30 utgåvor under en tvåhundraårsperiod.
Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Genom sina många resor genom landet som lekmannapredikant kom Hans Nielsen Hauge (1771–1824) att vinna många anhängare, “vänner” som de kallade sig själva, nästan uteslutande inom bondeståndet. Han var även flitig med pennan och hans skrifter blev mycket lästa och bidrog till rörelsens spridning och genomslagskraft. Hauge betonade omvändelsens och botens betydelse, men här som hos många andra av väckelsens folk kom även den kristnes kallelse i den jordiska gärningen att understrykas. Motsättningen mellan “världen” och “livet i Gud” förde således till synes paradoxalt över i en pliktmedveten satsning på det dagliga arbetet och ett engagemang i samhällsfrågor. Haugianernas verksamhet i Norge sätter därför spår i näringsliv och politik. Det hänger säkerligen även samman med den framträdande roll som lekmännen kom att spela. Trots att konventikelplakatet fortfarande gällde och att Hauge själv dömts till flerårigt fängelsestraff för brott mot denna lag, kom många av hans anhängare att resa runt som förkunnare eller fungera som andliga ledare vid de sammankomster, “konventiklar”, som de väckta samlades till.
Larine Olsdatter Øxne (död 1803) hade nåtts av Hauges förkunnelse och beskriver sitt behov av ett nytt liv:
Nu er det paa Tid for mig,
At jeg monne vaage,
som saalænge sovet har,
udi Syndens Taage;
Jeg har ei Gaaet den Vei,
som jeg burde løbet,
Men Guds Aand bedrøvet.
Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse. I synnerhet i det tidigare skedet av rörelsens historia tycks nämligen kvinnorna ha haft en relativt framträdande roll, även som förkunnare. Detta förhållande förmärks i litteraturen. När Hauge 1817 gav ut sin skrift Om religiøse Følelser og deres Værd tar han med vänners självbiografiska berättelser, skrivna i brevform och med tonvikten lagd på det andliga livets utveckling. Av de sammanlagt 18 bidragsgivarna är en tredjedel kvinnor, bondhustrur eller pigor på någon gård. Berthe Canutte Aarflot skrev alltså i en näraliggande litterär tradition, då hon mot slutet av sitt liv nedtecknade sina minnen och erfarenheter.
Några gemensamma drag i 1800-talets väckelser
Det finns många olikheter mellan de nordiska länderna vad gäller 1800-talets kyrkohistoria, mycket beroende på olika förutsättningar och skiftande ekonomisk och social utveckling. Århundradets andliga strömningar inom ett land, antingen de gör skäl för benämningen väckelserörelser eller ej, uppvisar även olika mönster. Detta till trots och med risk för alltför långtgående generaliseringar kan man med haugianismen i Norge som exempel och Berthe Canutte Aarflots roll där visa på några gemensamma drag. Det finns ett drag av proteströrelse. Upplysningstidens rationalism, som präglade teologi och mycken predikan långt in på 1800-talet, ledde till reaktion med krav på fördjupad evangelisk förkunnelse och aktivare bibelläsning. Härvid kom ofta den äldre rikhaltiga andaktslitteraturen att väckas till nytt liv. Protesten kom även många gånger att gälla prästerna, som kritiserades för brist på religiöst nit och föredömlig vandel. Dessa uppfattades i de väckta kretsarna inte sällan även som företrädare för den statliga överhet som med hjälp av lagar och kontrollinstrument hade monopol på religionsutövningen. Då de gamla samhällsstrukturerna bröts upp, kom den kollektiva religionen att ersättas av en religiositet, förankrad i individens upplevelse och ställningstagande. I förkunnelsen lades följaktligen vikt vid omvändelsen, och de troende, de “väckta”, samlades till egna sammankomster. Hauge själv förblev alltid solidarisk med kyrka och prästerskap och betonade kyrkans förvaltning av sakramenten, men i andra fall kom konventikelfromheten att leda till att man tog avstånd från kyrkans gudstjänster och även firade nattvard tillsammans i troendegemenskapen. Detta torde vara särskilt framträdande i bygder, där väckelserörelserna fick kanalisera en indirekt samhällskritik från en social grupp som på intet annat sätt kunde göra sin röst hörd. Detta har naturligtvis även att göra med hur prästen i trakten ställde sig till väckelsefromheten. Många präster såg den som berikande för kyrkans andliga liv och blev själva centrala gestalter, andra såg däri en hotande splittring och sökte värna om den gamla enhetsideologin.
Konventikelplakatet, från 1741 i Danmark-Norge, 1726 i Sverige, förbjöd sammankomster utanför kyrkans organisation utan prästs ledning. Upplysningstidens krav på tolerans hade medfört få ingripanden mot sådana konventiklar, men under 1800-talet kom en motreaktion från ett nitiskt prästerskap, som såg ortodoxins enhetssamhälle som ett ideal. Haugianerna verkade framgångsrikt för lagens avskaffande och den upphörde att gälla 1842. I Sverige trädde den ur kraft 1858.
Antingen en bakgrund till väckelsen utgöres av en begynnande självmedvetenhet i en samhällsklass såsom böndernas eller av ett växande jordbruksproletariat i ett agrart samhälle i förändring, banas nu väg för ett erkännande av lekmännens medansvar för det kristna livet i kyrka och samfund. Föreställningen om religiöst myndiga lekmän kom att fostra till demokratiskt tänkande, och den träning att framträda och uttrycka sig muntligt inför en menighet, som följde därav, kom i många fall även till nytta i ett aktivt samhällsengagemang.
I Danmark blev lekmannapredikanterna Rasmus Sørensen och Peder Hansen viktiga agitatorer för en förbättring av allmogens villkor. Rasmus Sørensen blev redaktör för allmogens första politiska organ Almuevennen (1842), och var under de hektiska marsdagarna 1848 en framträdande och kontroversiell profil. Vid Eidsvoll där Norges självständighet proklamerades av riksförsamlingen 1814, fanns en del framträdande haugianer med liksom vid det första stortinget. Att bli “väckt”, omvänd, borde för alla, präst som lekman, leda till ett nytt medvetet och rättskaffens liv, ge en “Troens Frugt”!
Det är således naturligt att lekmännen och därmed kvinnorna kom att spela en aktiv roll i väckelserörelserna. I de församlingar som så småningom kom att bildas blev dessa också valbara och fick rösträtt långt innan samhället tillerkände dem denna rätt. När det gäller haugianismen, kan denna kvinnans relativt framträdande roll hänga samman med att hon i det bondesamhälle där rörelsen hade sitt ursprung hade en betydelsefull och självklar ställning i produktionen, vilket medförde att män och kvinnor kom att fungera jämbördigt även i det kristna arbetet. I andra fall kan en delförklaring sökas i ett föränderligt samhälle. Agrara reformer, missväxt, befolkningsökning och en växande grupp av icke jordägare och tjänstefolk samt därtill ett kvinnoöverskott är några kännetecknande drag för samhället under 1800-talets första del. Många sökte sin legitima plats i den sociala gemenskapen, något som de nya andliga rörelserna och deras verksamhet inom olika områden kunde erbjuda.
Kvinnliga predikanter
Särskilt i de tidiga väckelserörelser som präglades av extatiska upplevelser omtalas åtskilliga kvinnliga predikanter. I Finland fanns under 1700-talets andra hälft Anna Michelsdotter Rogel och hundra år senare färdades Karolina Utrainen (f. 1843) omkring under många år och samlade stora åhörarskaror. En märklig dröm hon hade som 9-årig flicka kom att tryckas och bli vida spridd. Berättelsen, som hon själv tidigt skrev ner, äger med sina helvetes- och paradisskildringar likheter med John Bunyans The Pilgrim’s Progress (1678 och 1684, Kristens resa) och i hennes predikningar, tydligen återkommande vid samma tidpunkt tidigt på morgonen och genomförda i ett slags dvalliknande tillstånd, kunde man igenkänna tankar och lära som Finlands store väckelseledare Paavo Ruotsalainen (1777–1852) omfattat. Först som 70-åring upphörde Karolina Utrainen med sin predikoverksamhet. En del av hennes predikningar hade då stenograferats ner och kom sedan ut i tryck.
Men det finns många som inte uppvisar dessa tillstånd av extas och vars verksamhet syftade till att fördjupa det andliga livet inom kyrkan. Amelie von Braun (1812–59) bedrev socialt arbete och söndagsskola i Karlshamn på 1840-talet, men hon samlade enligt samtida vittnesbörd även stora skaror då hon predikade, i sin hemstad eller på andra ställen: “Tror någon, att präster och rättrogne män tyckte illa om att den kvinnan trädde in i deras ämbete? Tror någon att de ogillade, vad hon sade? Nej, där stodo prosten och adjunkten och grannprästerna och många skolmästare, och alla hörde de uppmärksamt på. Alla lärde något av detta Guds sändebud, ty hon predikade väldeliga, och hon uppbyggde och stödde kyrkan mer än någon annan. Och allt folket, som fyllde hela kyrkbacken!” Amelie von Braun tycks ha varit djupt engagerad i det andliga tillståndet i sin samtid, vilket framgår av nedskrivna utläggningar och diskussioner i teologiska frågor. Om hennes Christendomslifvet i vår tid (1860) skrev en Uppsalastudent: “Här kallas dessa teckningar blott boken och är begärligt läst.”
Kirsten Larsdatter, “Skov-Kirsten fra Tårs”, väcktes som ung av mormonerna, som trots motstånd tycks ha vunnit många anhängare i Danmark. Hon bröt dock med dem 1851, sedan hon påverkats av grundtvigianska präster, blev en stor talare över hela Nordjylland och hon lär ha gjort ett starkt intryck på sina åhörare.
Rörligheten blir under 1800-talet större och man vandrar nu gärna långa vägar för att lyssna till en god predikant. Prästhemmen fungerar inte sällan som andliga centra, men nya andliga strömningar sprids alltmer från bygd till bygd utan de högre stånden som mellanled. Om “Mor i Vall” berättar sonen Jacob Nyvall hur fadern förargade sig över hennes “nya griller” och sökte hindra henne från att “löpa till prästen”. Han band henne därför i köket med ett rep, dock tillräckligt långt för att tillåta henne att sköta de dagliga sysslorna.
Not om Maria Berg (Pali-Maja)
“Läsarna” och läsandet
En vanlig benämning på väckelsens folk var “läsare”. Ökad läskunnighet liksom ökad tillgång på biblar möjliggjorde för allt fler att studera Bibeln, vilket medförde även för den olärde en förmåga att tillgodogöra sig och tolka texten. Bibelsällskap med uppgift att sprida biblar till en bred allmänhet organiserades i de nordiska länderna från framför allt England. Under åren 1855–1895 kom i Danmark på detta sätt ca en miljon biblar att utdelas nästan gratis. “Var/vad står det skrivet?” blev den återkommande frågan. De många traktatsällskapen spred med hjälp av kringresande kolportörer billiga småskrifter till avlägsna delar av landet och till samhällets alla skikt. Denna kolportörernas verksamhet förknippades ofta med förkunnelse och blev ett effektivt sätt att undvika konventikelplakatets restriktioner. Även om det oftast var nyskriven litteratur, mycket i översättning, som härigenom spreds, fick även äldre skrifter ny läsekrets. Anglosaxiskt och reformert präglad fromhet fick insteg, men Martin Luther lär även ha lästs som aldrig förr. I detta sammanhang skall också de “fruntimmersbibelsällskap” nämnas som kom att bildas i synnerhet inom den evangeliska väckelsen i början på 1800-talet. Deras syfte var att samla in medel för bibelspridning bland de lägre samhällsklasserna och de rekryterade inte sällan sina medlemmar bland de besuttna i samhället. En sådan sammanslutning sågs som viktig för att kanalisera och väcka kvinnors frimodighet och intresse för en angelägen sak. Att göra biblar lättåtkomliga och överkomliga i pris blev en uppgift för dessa bibelsällskap, “och denna förrättning är en af dem, som gifva värdighet åt den qvinliga karakteren”, heter det.
Studium av Bibeln och läsning av andaktslitteratur och traktaternas berättelser gav mönster. Det religiösa språket erbjöd ord för upplevelser, uttryck för tankar, ja till och med formuleringar för brevskrivning. Detta språkbruk kunde markera samhörighet och del i gemenskapen liksom avstånd till omvärlden. Här är brev och dagböcker en källa till kunskap om det språk som kom att utvecklas i olika religiösa grupper. I småskrifternas berättelser hämtades dessutom förebilder för omvändelsens förlopp liksom för berättelsen därom, vilket gav många redogörelser för omvälvande andliga upplevelser en påfallande stereotyp prägel.
En intressant kvinna bland de folkliga författarna i Finland är Maria Berg eller “Pali-Maja” (1784–1867). En del av hennes många sånger nedtecknades och utgavs 1882. Att skilja religiös diktning från icke-religiös är när det gäller många 1800-talsdiktare ovidkommande, då grunden för språk och föreställningsvärld finns i den andliga litteraturen. När Pali-Maja hyllar ett brudpar, hänvisar hon till Jesu närvaro vid bröllopet i Kana som förebild för en riktig bröllopsfest. Men anklagad för att vara pietist svarar hon med en dikt, där det heter:
Ett fårhus, en herde skall
wisserlig’ bli,
då werlden från willor skall
wara helt fri;
ty mästaren sjelfwer har lofwat
oss detta,
att han sina hjordar i ro skall
försätta,
då slippa wi ändligt all oro
och kif
och ulfwen ej mera får skada
wårt lif.
Väckelsen tog också tidigt pressen i sin tjänst för att sprida sina idéer. Ett viktigt exempel för svenskt vidkommande är Pietisten, som började utkomma 1842.
“Anniterna” benämndes en väckelserörelse i norra Ångermanland. Dess ledare var Anna Johansdotter Norbäck, från 1830-talet till hennes död 1878. Utifrån sin läsning av Bibeln och Luther opponerade hon mot det hon uppfattade som bibelstridiga inslag i kyrkans undervisning och liturgi och bildade därför en egen församling med egen nattvardsgång.
Andra tidningar, med större eller mindre spridning och med kortare eller längre livslängd, bidrog verksamt till ett levande intresse för främmande folk och för missionsarbete i det egna landet eller i fjärran länder, avläsbart i missionsstatistik och missionsgåvor. Särskilda barntidningar gavs även ut för att betjäna de framväxande söndagsskolorna. Betydelsen av denna litteraturspridning var säkerligen stor. Publikationerna lästes nämligen av många, artiklar därur fungerade som högläsning vid sammankomster och årgångarna sparades. De bidrog inte bara till att idéer och kunskap i teologiska frågor nådde ut till de bredare folklagren utan stimulerade även till läsning och samtal, skapade en respekt för och förtrolighet med det skrivna ordet och bidrog till ett engagemang i olika frågor. Dessutom kom dessa tidningar att bereda många skribenter möjlighet till publicering. Sånger och berättelser, som Lina Sandell skrev, spreds genom tidningar som Budbäraren, kalendrar – hennes egen Korsblomman bland annat – och broschyrer.
Att “tolka sitt hjärtas glädje i sångernas segerljud”
“Hur många gånger har jag inte varit med i den stora sjungande skaran som vandrat till och från dessa möten. Vacker och upplyftande ljöd sången i den stilla luften.” Så skriver Kirsten Dorothea Aagaard Hansen (1850–1902), själv sångdiktare men framför allt översättare, från sin ungdoms Vikedal i Norge.
1855 hade Pietisten en upplaga på 7.000 exemplar, vilket kan jämföras med Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hierta och fram till 1890-talet den svenska liberalismens främsta språkrör, vars upplaga vid samma tid var endast 4.000.
Sången kom i väckelserörelserna att få stor betydelse, framför allt som sammanhållande kraft och som medel att ge uttryck för en känsla och en upplevelse. I Danmark och i viss mån i Norge tycks behovet till stor del ha täckts av den äldre psalmskatten, och man höll fast vid den i kamp mot de nya psalmböcker som utgavs under 1700-talets senare hälft. Men många nya andliga sånger och psalmer kom till under 1800-talet, och framför allt i Sverige tycks översättningar från engelskspråkig diktning ha varit vanliga. I protest mot de nya av rationalismen präglade psalmerna utarbetade Hauge 1799 en psalmbok med egna och andras bidrag. Berthe Canutte Aarflot var inte haugianernas enda kvinnliga författare av andlig sång. Då Hauge 1804 gav ut Christendommens Lærdoms-Grunde tog han där även med sånger skrivna av vänner. Larine Olsdatter Øxne, Pernille Hansdatter Bru, Kristi Kristensdatter Marken och Christi Olsdatter Nyre återfinner vi bland dessa.
Kirsten Dorothea Aagaard Hansen skrev under 1870-talets första år en del andliga sånger, av vilka även några översattes till svenska. Hon tycks ha varit något av en andlig ledare under åren i Vikedal. 1876 flyttade hon till Kristiania och ägnade sig vid sidan av språkundervisning åt översättningsarbete, mest av teologisk litteratur och biografier.
I Norge, där efter 1814 behovet fanns av en egen norsk kultur även på psalmens område, kom åtskillig diktning att tillkomma just i den haugianska rörelsen. År 1847 trycktes i Bergen De Troendes daglige Omgång med Gud. Författare är Berthe J. Barstad, som här får stå som ytterligare en representant för den starka strömfåra i norsk diktning som den haugianska rörelsen står för.
Protesten mot de nya psalmböckerna, exempelvis Evangelisk-kristelig Psalmebog, var stark i Norge och Danmark. Det tillkom ej heller mycket ny psalmdiktning i denna upplysningsteologins anda. 1840 utkom dock i Norge Psalmer og religiøse Digt til huuslig Opbyggelse. Författare var Dorothea Maria Moss (född Møller, 1777–1851), och boken innehåller drygt hundra psalmer och dikter om Gud, dygd, förnuft och odödlighet.
Men flera andra kan nämnas och då med hemhörighet i andra sammanhang. Prästhustrun Gustava Blom Kielland (1800–1889) började tidigt skriva egna sånger och även översätta tyska psalmförfattare till norska. 82 år gammal skriver hon sina Erindringer fra mit Liv, där hon livfullt skildrar äldre tiders prästgårdsliv. Clara Ahnfelt (1819–1896) var gift med Oscar Ahnfelt, känd sångare och resepredikant. Han tonsatte dikter ur Pietisten och företog långa resor i Sverige, Danmark och Norge, där han predikade och sjöng. Clara och Oscar Ahnfelt hörde hemma i kretsen kring Carl Olof Rosenius (1816–1868), en av nyevangelismens främsta lekmannaförkunnare i Sverige, och när de 1851 flyttade från Stockholm till Karlshamn blev deras hem där centrum för andlig verksamhet. Då mannen var ute på sina månadslånga resor, fick hustrun överta ledningen och arbetade med söndagsskola och syföreningar. Dessa sistnämnda fungerade vid denna tid ofta som stödgrupper för missionsverksamhet i Sverige och i andra länder eller som arbetsgrupper för att avhjälpa den nära sociala nöden. Clara Ahnfelt skrev även en del sånger som hennes man sedan tonsatte, och hon översatte Brorsons psalm “O Helligaand, mit hjerte” (“I djupet av mitt hjärta”) samt utökade den med fler verser.
Carolina Almqvist (1829–1861) föddes i ett fattigt hem i Dalsland och kom i 14-årsåldern ut för att tjäna som piga. Elva av hennes sånger, som hon själv dessutom tonsatt, finns med i Pilgrimsharpan, som utkom 1861.
Vi finner påfallande få psalmskrivande kvinnor i danskt 1800-tal, kanske på grund av att Grundtvig täckt behovet av nyskriven psalm. I Indre Missions Sangbog (1910) finns dock femton sånger av Emilie Thorup (1857–1890) medtagna. Efter hennes död fann man i hennes gömmor flera predikningar och andliga reflexioner, som hon skrivit utan att visa dem för någon. Hennes andliga sånger, av vilka en del tidigare publicerats utan författarnamn i en tidskrift, samlades och utgavs 1891 med titeln Efterladte aandelige Digte af E. Sjuksköterskan och författarinnan Alberta Eltholtz (1846–1934) bidrog med många sånger i Metodistkyrkans sångbok som utkom i Danmark 1876.
“Till söndagsskolan glatt vi gå
Att bedja, sjunga, höra”
Det religiösa livet fick som framgått söka sig nya former i samband med de samhällsförändringar som ägde rum under 1800-talet. Det gällde även den andliga fostran av barnen, som i det gamla enhetliga bondesamhället förmedlats i hemmen och där ålagts husfadern, men säkerligen ofta tagits om hand av familjens äldre kvinnor. Det uppstod nu helt enkelt ett behov av att ge kristen undervisning som inte funnits tidigare, och det bildades söndagsskolor, framför allt i tätorter och de växande städerna. I kretsen kring Rosenius fanns Mathilda Foy (1813–1869) och Betty Ehrenborg-Posse. På 1840- och 1850-talen tog de initiativ till söndagsskolverksamhet i Stockholm efter Englandsbesök som stimulerade och gav kunskap. Betty Ehrenborg-Posse började även att ge söndagsskollärarkurser för att få fram dugliga lärare till verksamheten. De flesta deltagarna sägs ha varit “baptister och separatister”, trots att Betty Ehrenborg-Posse själv hyste stor skepsis gentemot all avvikelse från den lutherska läran. I tidningar som Bibel-Wännen och Missions-Tidning kunde information om denna verksamhet spridas och stimulera till liknande initiativ på annat håll. I Karlskoga i Värmland läste Maria Nilsdotter, “Mor i Vall”, om Betty Ehrenborg-Posses arbete i Stockholm och beslöt att starta egen söndagsskola, den första i Värmland. Hon skrev till denna för att få goda råd, fick det och även lärare från huvudstaden till sin verksamhet bland barnen i trakten, vilken 1858 kom att utvidgas med barnhem och senare även med vardagsskola.
Metodistkyrkan, som ju har sina rötter i söndagsskolans hemland England, får förmedla lite statistik för att belysa verksamhetens omfattning: 1869 hade samfundet i Sverige 1.326 medlemmar och 921 barn i söndagsskolor, 1876 5.663 medlemmar och 5.000 inskrivna söndagsskolebarn.
Söndagsskolan var ett viktigt medel att föra barnen in i väckelsens tankevärld, och sången spelar här en stor roll. Det uppstod alltså ett behov av ny litteratur, sånger för andakter och läsning för uppfostran och bildning. Särskilda barntidningar och mindre skrifter för barn kom att utges. Lina Sandell utövade stort inflytande på söndagsskolan som redaktör för Barnens Tidning och Barnens Vän och hon skrev liksom Betty Ehrenborg-Posse flera sånger och berättelser för söndagsskolbruk. Matilda Foy skrev eller översatte små berättelser i Christelig månadsskrift för barn 1860 och 1861. Många av dessa kan i dag upplevas som överdrivet moraliserande, medan andra ger goda beskrivningar av det vardagliga livet och förmedlar intressanta människoöden. Här skildras hur kvinnor tar initiativ till att på olika sätt lindra nöden bland barn i fattiga områden, och i berättelserna flätas in kunskap i historia och geografi. Tidens folkbildningsintresse märks även här.
Många är de bidragsgivare vi kan finna i detta sammanhang, i all synnerhet efter 1800-talets mitt, då de olika väckelserörelserna organiserats i inomkyrkliga föreningar eller i frikyrkosamfund och då söndagskolverksamheten blivit omfattande även inom statskyrkan. Norskan Marie Wexelsen (1832–1911) började tidigt skriva berättelser och sånger för barn. Hon var präglad av grundtvigianismen, hade varit elev vid Askov folkhögskola och kom att intressera sig för barnarbetet och folkhögskoleundervisning. Hon är även ett av de många exempel som kan nämnas på ett växande engagemang i den vaknande kvinnorörelsen. Danskan Laura Margrethe Trojel bidrog på 1870-talet i Kristeligt Børneblad och i Sverige arbetade som författare och översättare Lilly Lundequist (1847–1925) och Emilia Ahnfelt-Laurin (1832–1894); den sistnämnda översatte för övrigt ett hundratal av Grundtvigs psalmer till svenska och sin farbror Oscar Ahnfelts sångsamling till norska. Till Metodistkyrkans förlag i Kristiania var Elevine Heede (1820–1883) knuten från 1874. Hon översatte de flesta av de böcker som vid den tiden utkom där, och hon redigerade Børnenes Søndagsblad. Hon skrev egna texter men var framför allt en skicklig översättare även av andliga sånger, och lyckades som sådan självständigt men också i trohet mot originalet åstadkomma texter som vann uppskattning och fortfarande ofta sjunges.
“I Danmark blomstrer dannekvinden”
Under 1800-talet växte ett starkt folkbildningsintresse fram, vilket även kom att prägla mycket av det kristna arbetet inte bara bland barnen. I Danmark hade prästen och diktaren N.F.S. Grundtvig (1783–1872) sett som sin uppgift att väcka folket till äkta och levande kristendom. Efter besök i England kring 1830 kom han att i skrifter utveckla tanken på att i Sorø upprätta en skola för ungdomar ur alla samhällsskikt. Målet var att skapa en större förståelse hos dem för människolivet, som han såg som något gudomligt och därför stort och förunderligt, och att förbereda de unga för deras plats i samhället. I denna “Skole for Livet” skulle historia och poesi vara de viktigaste ämnena. På olika håll i landet kom så folkhögskolor att skapas med elever rekryterade framför allt ur bondeståndet.
För att höja landsbygdsbefolkningens bildningsnivå och därmed stärka nationen måste man också få med kvinnorna. I slutet av 1860-talet kom dessa därför att under sommarmånaderna få tillgång till folkhögskolornas undervisning och de kom även i allt större utsträckning att sluta upp omkring dem. Dessa kurser kom att få en stor betydelse i debatten om kvinnans plats i samhälle och i äktenskap. Inte minst medverkade de, liksom det därmed framväxande föreningslivet, till att ge många av landsbygdens unga kvinnor en identitet och en träning i att yttra sig i politiska och samhälleliga frågor. Folkhögskoleundervisningen lade vikt vid att utveckla individens duglighet och möjligheter, och kvinnorna tillerkändes därmed rätten att ha egna intressen utan att äktenskapet därför underminerades.
Grundtvig skildrar i sina dikter ofta “dannekvinden” som kulturbärare och förmedlare av ett språk, av just modersmål, historia och litteratur. Hans bild av den ömt talande, värdiga och moderliga kvinnan sätter spår hos många av periodens skrivande och diktande lärarinnor och får betydelse i kretsen kring Dansk Kvindesamfund, stiftat 1871. Men medan Grundtvig förbinder bilden av “dannekvinden” med tanken på den upplysta allmogen, är dessa skrivande kvinnor och lärarinnor mer upptagna av att göra borgerskapets kvinnor till “dannekvinder.”
Grundtvigs hem blev under en tid 1852 fristad för den unga författarinnan Mathilde Fibiger, som hade väckt debatt och förargelse med sin emancipationsroman Clara Raphael. Tolv Breve (1851). Mathilde Fibiger blev aldrig grundtvigian, även om hennes tankar om kvinnans nationella och kulturella uppgift har beröringspunkter med Grundtvigs idéer om den kulturbärande “dannekvinden”. En annan samtidig dansk författare, lärarinnan Pauline Worm, som deltog i debatten om Mathilde Fibigers bok, fann däremot sin hemvist i grundtvigianismen, och för Nathalie Zahle, den danska flickskolans reformator, blev Grundtvigs pedagogiska tankar särskilt betydelsefulla.
I sin skildring av Nathalie Zahles skolarbete berättar hennes elev Henriette Skram, att fröken Zahles stora betydelse “for den danske Skole blev nu den, at hun med fast Haand ledede den grundtvigske Strømning ind i det rette Leje fremfor at lade sig bortskylle af den”, och Henriette Skram åsyftade härmed i synnerhet, att Nathalie Zahle inte gav upp “Grundpillerne, Lydighed og Orden”.
Grundtvigs tankar om det kristna livet, om “det levende ord” och den folkliga upplysningen, hade ett demokratiskt syfte och skapade en viktig grogrund för bonderörelserna i slutet av århundradet. Han kom under åren 1839–1872 att verka som präst vid Vartov, dit många studenter, blivande präster och folkhögskolelärare sökte sig för att lyssna till hans förkunnelse. Flera av Grundtvigs många åhörare kom sedan som präster ut till församlingar, där de bidrog till att skapa ett nytt aktivt församlingsliv. Det innebar, att det inte i samma utsträckning kom att bildas frikyrkoförsamlingar i Danmark som i Sverige och att dansk samhällsgeografi i dag ser annorlunda ut än svensk. Till detta bidrar även “Kirkelig Forening for den indre Mission i Danmark”, som bildades 1861 med den uttryckliga målsättningen att verka för “att återföra de förvillade till fadershuset”. Genom kringresande kolportörer och inte minst den verksamhet som utfördes av Vilhelm Bech, Indre Missions ledare under 40 år, förmedlades kontakten mellan väckta lekmannakretsar på den danska landsbygden. Till skillnad från den grundtvigska predikan är den vi möter i Indre Mission mer i linje med traditionell väckelseförkunnelse med vikten lagd på bot och omvändelse, och på landsbygden kunde våldsamma och dramatiska konfrontationer mellan grundtvigianare och indre missionsfolk äga rum.
Søren Kierkegaards unga släkting Henriette Lund berättar i sina minnen, nedskrivna 1876 och offentliggjorda 1909, om sin upplevelse av Grundtvig och gudstjänsten i Vartovs kyrka:
“… jag blev så djupt gripen av den levande psalmsången, som på denna tid var helt osedvanlig, liksom hela gudstjänstens prägel av innerlighet, att jag fortsatte mina besök, och måste le tillbaka när jag under ett av mina första besök där mötte Onkel Søren (Søren Kierkegaard), som i förbifarten och med ett leende påpekade: ‘Annars lär det inte vara så bra att komma under inflytande från Vartov!’ Mamma var lika lite förtjust i denna rörelse”, heter det i Erindringer fra Hjemmet.
“Älskade vänner i Kristus! Guds nåd och frid!”
Det heter ofta om såväl de tidiga väckelserörelserna som det senare 1800-talets frikyrkor, att de kännetecknades av viss kulturfientlighet. Det äger nog också sin riktighet om man använder ett försnävat kulturbegrepp och avser ett slags officiell och allmänt accepterad kultur. Här konsumeras litteratur och här uppstår litteratur, men av annat slag. Man kunde se med viss skepsis på en del litterära former såsom romanen medan andra genrer odlades. I takt med ökat intresse för det skrivna ordet och med ökad skrivförmåga kom – för att ta ett exempel – breven som litterär form att betyda mycket bland Norges haugianer. En omfattande brevväxling haugianerna emellan avspeglar inte bara den inbördes omsorgen i andliga frågor utan även ett växande intresse för att nedteckna tankar och händelser i det dagliga livet. Breven har i dag ett självklart värde som kulturhistoriskt intressanta dokument. Av Berthe Canutte Aarflots brev kom flera att samlas och ges ut i tryck, bland annat i En Samling af religiøse Opmuntrings- og Opbyggelsebreve (1844).
Som ofta när det gäller litterära genrer präglar speciella förebilder form såväl som innehåll. Man kan förmodligen spåra Hauges egen självbiografi med dess omvändelsehistoria i breven som tillkom senare bland hans vänner. De talrika breven lär dessutom avslöja att gemensam förlaga finns även när det gäller handstilen.
Många andliga ledare såg under 1700- och 1800-talen brevskrivandet, möjligen efter nytestamentlig förebild, som en angelägen uppgift. Vägledning i andliga frågor, uppbyggelse och undervisning förmedlades sålunda till en mottagare eller en tänkt större läsekrets. En rik samling brev av den arten fanns ännu i början av 1900-talet bevarad, författad av en kvinna i den västsvenska väckelserörelsen, Abela Gullbransson (1775–1822). Hon såg, säger hon själv, som sin kallelse att vara “människofiskare”, en verksamhet hon bedrev i andliga samtal, i de sånger och i de många och långa brev som hon skrev. Hennes sånger och brev spreds i avskrifter. Uppbyggliga sånger och böner kom även att tryckas ett antal gånger under århundradet.
Not om Abela Gullbransson
Skildringar av fiktiv verklighet kunde kritiseras såsom påhittade och förljugna och således inte rekommenderas. Men det litterära intresset kom säkerligen att finna andra vägar såsom att dokumentera verkligheten och skildra den. Det intresse för mission som växte sig allt starkare under 1800-talet medförde att nordiska missionssällskap och kyrkosamfund även sände ut egna missionärer. Det gällde arbete inom det egna landets gränser, Lappmarken eller Grönland, men missionärer sändes i stigande grad även ut till mer avlägsna delar av världen. Kvinnliga missionärer behövdes inom sjukvård, undervisning, i arbete bland kvinnor i en främmande kultur. En rik källa till kunskap utgörs av de brev, dagböcker och reseskildringar som finns gömda i missionsarkiv eller publicerade i samfundstidningar.
Elsa Borg (1826–1909), legendarisk ledare för det diakonala arbetet i Vita bergen i Stockholm, återger i sina minnen en episod från ett besök under ungdomen hos kyrkoherde K. J. Svalander i Bringetofta i Småland: “Till Bringetofta samlades nådehungrande själar från skilda håll … Vid helgerna voro alltid de, som hade längre väg, bjudna att ligga kvar i prästgården. En söndagsmorgon gick kyrkoherden fram och tillbaka i salen och såg mycket bekymrad ut. Jag frågade, hvad det var, som bekymrade honom. Han sade: ‘Jag har nyss talat med en gumma från fattighuset. Hon har ett ovanligt ljus i Guds ord. Jag är så ledsen, att jag inte kan få skicka upp henne på predikstolen och predika. Hon skulle göra det mycket bättre än jag’.”
Berthe Canutte Aarflot, som nämndes inledningsvis, är ett namn i den norska psalmens och i haugianernas historia. “Moster i Klerke”, Nicolava Nilsdotter (d. 1896) i Klerke, kan stå som ett exempel bland många mer osynliga. Då lekmannapredikanterna kom till socknen blev de mottagna i hennes hem. Själv samlade hon de troende i trakten till gemensam uppbyggelse, läste Guds ord tillsammans med dem och talade uppbyggligt till de församlade. Hon arbetade med barnundervisning i söndagsskola och hon bildade en liten syförening, vars insamlade medel sändes till missionsarbetet. Hon tog också initiativ till en frikyrklig församlingsbildning i Klerke.