“Vi, som var unga omkring 1874, när självständighetskampen nådde sin höjdpunkt, var fyllda av entusiasm och vi hade höga ideal … Vi gjorde uppror mot varje form av orätt, var än vi fann den … Den första orätt jag lärde känna var kvinnans förtryck.”
Det var den åldrande Bríet Bjarnhéðinsdóttir (1856–1940), ledaren av Den isländska kvinnosaksföreningen, som på detta sätt beskrev det moderna genombrottet på Island. Det är värt att notera, att medan det är en hel generation, ett “vi”, som har höga ideal och vill kämpa emot all social orätt, är det bara ett “jag”, som definierar kvinnans förtryck som del av denna orätt.
År 1874 hade man på Island känslan av att stå vid en korsväg, och en nationell väckelse uppstod i landet. En ny liberalism hade fått fotfäste, inkonsekvenser i det stagnerande, gamla bondesamhället sattes under debatt – det var tid för kvinnokamp.
Bríet väljer året 1874 som en vändpunkt, för det var det året som kung Kristian IX avlade ett besök i sin isländska koloni. Kungabesöket ägde rum med anledning av landets tusenårsfirande, och kungen medförde en ny grundlag för Island. Den var inte särskilt radikal, men fick en symbolisk betydelse för islänningarna. Det hade varit hårda tider, tiotusende hade emigrerat till USA eller Kanada, medan de som valt att stanna kvar, på något sätt måste legitimera inför sig själva, att de överhuvudtaget ville bo kvar i landet.
En liten mö
hälsar sina landsmän,
ung och okunnig
men inte generad
ber om gott mottagande
hos goda människor
ett faderlöst barn
till en fattig mor.
Lítil mær heilsar
löndum sínum,
ung och ófróð
en ekki feimin
leitar gestrisni
góðra manna
föðurlaust barn
frá fátækri móður.
Denna dikt utan titel utgör inledningen till Júlíana Jónsdóttirs (1837–1918) diktsamling Stúlka (Flicka) från 1876. Det är den tidigast utgivna diktsamlingen skriven av en isländsk kvinna. Júlíana personifierar sin diktsamling som en liten flicka som appellerar till läsarens sympati eller barmhärtighet. Men flickan är inte “generad” eller urskuldande. Hon häver upp sin röst och ber om en plats i läsarens sinne, i litteraturen och i den litterära traditionen.
Stúlka var ett modigt verk, men det fick inte tillnärmelsevis det “goda mottagande”, som Júlíana bad om å sin “dotters” vägnar. Boken recenserades inte ens. Fyra år efter utgivningen emigrerade Júlíana till USA, där hon dog i fattigdom 1918.
I flera av samlingens dikter försöker Júlíana att få till stånd en dialog med den mansdominerade litterära traditionen – i synnerhet de stora nationaldiktare från romantiken som hon associerar till, citerar eller rätt och slätt diktar om utifrån ett kvinnligt perspektiv. I några av dikterna beskrivs realistiskt de fattiga kvinnornas hårda slit, vilket indirekt skapar en dialog med den manliga tradition som behandlar idealiserade kvinnor, men inte deras “tjänstekvinnor”. Júlíana Jónsdóttir var en “tjänstekvinna”, en arbetarkvinna på Vestlandet och knappt 40 år gammal när Stúlka kom ut.
Júlíana Jónsdóttir var den första kvinnan som gav ut en diktsamling, men hon var på intet sätt den första kvinnliga diktaren på Island. Kvinnornas andel i den långa och frodiga muntliga traditionen i isländsk litteratur har som regel förtigits och mörklagts. Men vi vet, att det fanns ett stort antal kvinnliga berättare av vilka några berättade folksägner och -sagor, som blev nedtecknade på 1800-talet. De bästa av dessa kvinnliga bidrag utmärker sig genom sin fina komposition, en psykologisk insikt och ett dramatiskt medvetande, som placerar texterna någonstans mellan den muntliga traditionens expansion och den äldre skriftliga sagatraditionen med dess stränga litterära grepp.
Förutom dessa berättare har Island haft en rad kvinnliga diktare mellan 1600-talet och 1800-talet. Vi känner till namnen på en del kvinnliga lyriker från 1600-talet och fram till det moderna genombrottet. Men vad skrev de? Läskunnigheten var utbredd bland allmogen, men det var få som kunde skriva. Skriften var förbehållen de lärda. Kvinnornas diktning bevarades genom muntlig tradering och efter hand nedtecknades en liten del.
Den populäraste diktningen på Island genom fyra århundraden var den mansdominerade genren “rímur”. Några kvinnliga diktare försökte sig på denna genre, men det är svårt att upptäcka deras kvinnliga blick eller erfarenheter i denna extremt formaliserade diktning, som både tematiskt och estetiskt först och främst siktar mot att skapa idealiserade mansfigurer.
Rímur är en säregen, isländsk genre som varit omåttligt populär under århundraden. Rímur är långa, episka dikter med en sträng komposition och ett komplicerat formspråk. De diktades ofta över sagor och annan medeltida litteratur med hjältarnas stora bedrifter och krigföring i centrum, och kvinnornas försynta existens någonstans i periferin.
En av de mest kända kvinnorna, som skrev inom rímurgenren, är Steinunn Finnsdóttir (f. ca 1640, d. efter 1710). Av hennes diktning finns två långa kväden bevarade, “Hyndlurímur” (Rímur av Hyndla) och “Snækóngsrímur” (Rímur av snökungen). Dessa dikter är samtidigt de äldsta rímur som man med säkerhet vet är diktade av en kvinna.
Steinunns rímur är mycket långa, flera hundra strofer, och visar tydligt hur välbevandrad hon är i den litterära traditionen. Hon undviker emellertid manliga hjältar och väljer att dikta om sagor. Hon skriver gärna om styvmorsmotivet.
Fruktad, föraktad, beundrad
De kvinnor som skrev rímur riskerade att försvinna i traditionen, men traditionen var i varje fall respekterad. Andra kvinnliga diktare, som inte hade detta skydd, drabbades av samhällets klara besked om inställningen till kreativa kvinnor.
Några av de mest kända kvinnliga diktarna från 1600-talet och fram till det moderna genombrottet har en sak gemensam: de var alla outsiders, någon som på det ena eller andra sättet måste bryta med den traditionella kvinnorollen. De uppehöll sig i samhällets gränsland. De var fruktade, föraktade, beundrade av sin samtid, och ofta alltihop på en gång. I det ambivalenta förhållandet till dessa kvinnor kan man möjligen se rester av mycket gamla föreställningar om diktens anknytning till magi och galenskap. Diktningen ansågs på det hela taget vara ett farligt redskap i kvinnohänder.
Látra Björg (1716–1784) gick under en tid till sjöss och levde som vagabond en del av sitt liv. Hon var en stor och maskulin kvinna, som beskrivs som något av det fulaste Gud har skapat. Man trodde att hon bedrev häxkonster med sin diktning, och när det gäller Látra Björgs naturlyrik, i synnerhet den som handlar om havet, det enda “levande väsendet” som hon erkänner som sin värdiga motståndare, hade man rätt.
Det hände, att den faktiskt blev ett farligt redskap. Systrarna från Ljósavatn, Júdit (1761–1843) och Rut (1758–1813), blev t. ex. både berömda och beryktade för sina nidvisor. Många decennier senare berättar den kvinnliga lyrikern Hulda (1881– 1946) om sina känslor, då familjen upptäckte hennes hemliga diktning: “Det var fruktansvärt … Jag mindes systrarna från Ljósavatn, som hade diktat så hemska visor, att deras män tvingades att betala en hel del i skadestånd på grund av deras påhitt. Detta hade jag fått mig berättat, och eftersom det handlade om kvinnors författarskap, hade det bränt sig fast i mitt sinne.”
Tar man Hulda på orden, har de äldre diktarinnorna på Island utgjort en negativ förebild för det moderna genombrottets kvinnor. Berättelserna om deras olyckliga liv och famösa diktning framhölls för unga kvinnliga diktaraspiranter som avskräckande exempel. Men läser man Huldas ord uppmärksamt så framgår det klart att allt som angick kvinnliga diktare, var av enormt intresse för henne som ung diktare. Allt som de hade företagit sig var viktigt för Hulda, men det viktigaste var, att de med sin diktning hade skapat en tradition som det var möjligt att förhålla sig till.
Rósa Guðmundsdóttir (1795–1855) var en fattig bonddotter från Nordlandet, strålande vacker och intelligent. Hon blev gift som 17-åring, och hennes äktenskapsdrama utbasunerades offentligt när hennes älskare mördades 1828, och hon blev indragen i efterforskningen. Då hade hon fått fyra barn med sin man och två med älskaren. Till sist lät hon skilja sig från sin man, men gifte sig sedan med en 19 år yngre man när hon själv var i 50-årsåldern. Hon blev en levande legend, och hennes lidelsefulla dikter blev kända över hela landet under hennes egen livstid.
Rósa Guðmundsdóttir
En litterär dam
På 1870- och 80-talen brast de sociala och politiska band som hade hållit kvinnorna tillbaka, det ena efter det andra. Reformer såg dagens ljus: 1882 fick ogifta kvinnor och änkor som skötte en gård, rätt att väljas vid kommunval. Så tidigt ute var annars bara tre europeiska länder, nämligen England, Sverige och Finland. Sämre stod det till med rätten till utbildning. 1886 fick isländska kvinnor rätt att ta examen vid lärdomsskolan, läkarskolan och prästseminariet, men den nya möjligheten till utbildning hade vissa inbyggda begränsningar. Kvinnorna hade fortfarande ingen rätt till stipendier eller tillgång till offentliga ämbeten.
Torfhildur Þorsteinsdóttir Hólm (1845–1918) var en av dem som fick en relativt god utbildning. Hon studerade språk och sömnad i Reykjavik och Köpenhamn, undervisade under en period och gifte sig sent, 29 år gammal, 1874. Hennes man dog exakt ett år senare. Som så många andra islänningar emigrerade hon till Kanada, fick ett redaktionsjobb inom den isländska emigrantkolonin i Winnipeg och där, i “den nya världen”, började hon skriva.
Det fanns inget bokförlag på Island i slutet av 1800-talet. De litterära tidskrifterna var forum för lyrik och kortprosa, medan romaner som regel gavs ut av författarna själva. Att ge ut en roman innebar således en betydande ekonomisk risk, som var ogenomförbar för kvinnor som ju inte ens var ekonomiskt myndiga. Torfhildur Hólm blev heltidsförfattare mot alla odds. Hon blev på det viset den första isländska författaren som var prisgiven åt marknaden.
Torfhildurs första roman Brynjólfur biskup Sveinsson (1882, Biskop Brynjólfur Sveinsson) är en historisk roman förlagd till 1600-talet. Senare, efter att Torfhildur hade återvänt till Island, skrev hon ytterligare två stora romaner om historiska biskopar: Jón biskup Vídalín (1891–1892) och Jón biskup Arason (1896– 1902). De publicerades som följetonger i hennes litterära tidskrift Draupnir, som utkom under åren 1891–1908.
Hennes val, att skriva om den berömde biskop Brynjólfur Sveinsson (1605–75), var långt ifrån en tillfällighet. Han var inte bara “pater familias”, utan hela folkets förebild och fadersgestalt. Han var en av patriarkatets stoltaste gestalter. I Torfhildur Hólms roman förbereds hans undergång redan i romanens inledning, där han beskrivs som en intelligent, men känslomässigt avtrubbad ung man. Han avvisar brutalt sin tidigare käresta, för han har hört att det finns “fördärvat blod” eller sjukdom avlägset i hennes släkt. En del av den här episoden är rent fiktiv hos Torfhildur Hólm, men i övrigt följer hon de historiska källorna ganska exakt.
Torfhildur Hólms roman har en intressant dubbelstruktur. Biskopen, som i de första kapitlen framställs som en maktmänniska, arrogant, manipulerande och fåfäng, blir en landsfader, men sviker som far sina egna båda barn. I sin framställning visar Torfhildur, hur makten över andra människor är en instabil och farlig grund för patriarkens identitet. Förr eller senare kommer den att korrumpera honom och förvandla hans makt till vanmakt och hans moral till omoral. I slutet av boken framställs Brynjólfur som en tragisk figur, hans lilla familj är död, och han slutar som en ensam och sörjande gammal man.
Torfhildur väljer att skriva om patriarkens fall på 1600-talet, men det är med adress till kvinnorna i hennes samtid på 1800-talet. Budskapet skall läsas mellan raderna. Detsamma gäller Torfhildurs samtidsromaner och noveller, även om hon här är mer direkt än i sina historiska romaner. Hon skriver också bättre när hon skriver om sin egen tid; stilen i de historiska romanerna blir ofta överdrivet retorisk och pompös. I sina samtidstexter behandlar Torfhildur Hólm gärna könspolitiska teman, som tvångsäktenskapet i kortromanen Seint fyrnist forn ást (1879, Gammal kärlek rostar aldrig), och männens motstånd mot kvinnors utbildning i novellen “Hringarnir” (‘Ringarna’) ur novellsamlingen Sögur og ævintýri (1884, Sagor och äventyr). Även om Torfhildur sätter “problemen under debatt” i överensstämmelse med realismens och det moderna genombrottets program, gör hon det ytterst försiktigt, taktiskt och på omvägar.
Torfhildur Hólm fick en liten inkomst från de tidskrifter som hon gav ut, den litterära Draupnir, barn- och ungdomstidskriften Tíbrá (Illusion), som utkom 1892–93, och till sist den framgångsrika populärvetenskapliga Dvöl (Uppehåll), 1905–17. Men dessa tidskrifter var lika tidskrävande som avkastningen var dålig. Hennes ekonomiska situation var usel, när hon på 1890-talet fick ett statsstipendium på 500 kronor om året. Utdelningen gav upphov till en proteststorm i tidningarna, varför det isländska alltinget såg sig nödsakat att ändra stipendiet till ett änkestipendium, som utgjordes av 200 kronor årligen. I ett brev från sekelskiftet skriver Torfhildur Hólm bittert: “Jag var den första som av naturen dömdes till att skörda de bittra frukterna av gamla, fast rotade fördomar mot litterära damer.”
En kvinna som kämpar
I december 1887 utannonserades det i Reykjavik, att en kvinna, Bríet Bjarnhéðinsdóttir, skulle hålla ett offentligt föredrag: “Um hagi og réttindi kvenna” (Om kvinnors villkor och rättigheter) i Góðtemplarahúsið. Inträde 50 öre.
Det talades mycket om detta påhitt i den lilla staden, och några ansåg att det var obeskrivligt komiskt. Naturligvis nådde skvallret även Bríets öron, och hon var dödligt nervös inför föredraget, men när hon äntligen stod på scenen och såg sin publik i ögonen “försvann all fegheten”.
Bríet ville bli tagen på allvar och hennes föredrag uppvisar en skarp analytisk tankeförmåga, stora kunskaper och ett glödande kvinnopolitiskt engagemang. Hon berättar om Bibelns och kristendomens framställning av kvinnan och om de socialekonomiska fördelar som männen har tillägnat sig tack vare Paulus bibeltolkning. Hon jämför kvinnornas ställning under olika epoker med hänvisningar till Sokrates, sagorna och moderna tider. Hon argumenterar för utbildning för kvinnor, politiska rättigheter för kvinnor och lika lön för lika arbete. Hon har läst John Stuart Mill och Georg Brandes, och hon imponerar på de allra flesta av sina åhörare.
År 1895 grundade samma Bríet Kvennablaðið (Kvinnobladet), en månadstidskrift som hon redigerade i 26 år. När hon lanserade idén om tidskriften skrev Bríet, att det existerade många tidskrifter som förmedlade mäns syn på tillvaron, men att det inte fanns något spaltutrymme för kvinnornas speciella intressen. Det måste därför finnas ett behov i landet av en speciell kvinnotidskrift.
Till Bríets besvikelse började en annan kvinnotidskrift, Framsókn (Framsteg), några veckor senare att komma ut på den isländska östkusten. Det första numret distribuerades en månad före Bríets egen tidskrift. Framsókn markerade från början en kvinnopolitisk linje och var en stark konkurrent till Bríets Kvennablaðið. Det fanns ett stort intresse och ett stort behov av information bland kvinnorna och av ett forum för meningsutbyte om kvinnosaken och andra viktiga frågor. Små kvinnoföreningar hade bildats runt om i landet, och några av dem hade till och med gripit till handskrivna informationsblad. Men även om intresset var stort, så var fattigdomen i landet det också, och marknaden var för liten för två kvinnotidskrifter. Tidskriften Framsókn upphörde 1902, medan Kvennablaðið överlevde. Kanske till följd av att Bríet Bjarnhéðinsdóttir till en början drev en moderat linje, förklarar Kvennablaðið för opolitisk och vänder sig till mödrar och husmödrar. Huvudvikten av innehållet lades på folkupplysning och på kvinnornas dagliga arbete, och kvinnotidskriften blev snabbt populär och sålde bra.
Bríets man dog 1902. Hon var då 45 år gammal och hade två barn att försörja. Två år senare började hennes politiska karriär på allvar. 1904 företog hon på egen bekostnad en fem månader lång “studieresa” till Sverige, Norge och Danmark. Hon höll en del föreläsningar, lärde känna en rad kvinnosakskvinnor och skrev hem till sin dotter: “Ja, jag har haft det bra i sommar, men jag har ofta varit ledsen över hur långt efter vi ligger i förhållande till andra folk, och över att jag hos folk därhemma inte ens kan finna en tredjedel av all den vänskap och all den tillit jag har mött hos främmande, utländska människor. Jag kan inte föreställa mig trevligare människor än svenskarna.”
En av dessa svenskar var Ann Margret Holmgren, som Bríet brevväxlade med i åratal. Ändå var det den danska Johanne Münter (1844–1921), som kom att förändra Bríets liv genom att uppmana henne att deltaga i kongressen International Woman Suffrage Alliance (I.W.S.A.), som skulle hållas i Köpenhamn 1906. Samtidigt skrev hon om Bríet till Carrie Chapman Catt, I.W.S.A.:s ordförande, så att de fick kontakt med varandra.
Hemkommen från sin studieresa vände sig Bríet till Det isländska kvinnoförbundet och krävde, att frågan om rösträtt sattes upp på dagordningen. Det isländska kvinnoförbundet i Reykjavik hade ursprungligen grundats för att stödja upprättandet av ett isländskt universitet, och även om förbundet hade en del kvinnopolitiska frågor på sitt program, blev Bríets förslag för mycket för dess styrelse. Bríet reste då ensam till I.W.S.A.kongressen 1906 utan att ha någon förening bakom sig.
Väl tillbaka på Island grundade Bríet Bjarnhéðinsdóttir 1907 Den isländska kvinnosaksföreningen och gjorde sin kvinnotidskrift till dess politiska språkrör. Prenumeranterna försvann i mängd, ekonomin blev allt sämre, och Bríet kämpade för tidskriften i åratal, tills hon 1919 blev tvungen att lägga ned den. Hon kände det som ett enormt nederlag: “… som att begrava en av sina käraste vänner.”
1907 fick gifta kvinnor rösträtt till stads- och kommunalval, året därpå gick kvinnorna ut med en oavhängig kvinnolista till stadsfullmäktigevalet i Reykjavik och fick samtliga kvinnor invalda. 1911 fick kvinnorna fullt tillträde till utbildning och ämbeten, och slutligen fick de rösträtt 1917. Bríet Bjarnhéðinsdóttir var primus motor i alla de organisationer och grupperingar som stod bakom dessa politiska segrar. Hon kämpade med sin skarpa penna och skrev otaliga debattinlägg, artiklar och föredrag, men hon kunde också uppträda som en driven diplomat och lobbyist, när det behövdes.
Bríet Bjarnhéðinsdóttir utsattes för politiska och moraliska angrepp både från män och kvinnor, hon baktalades och förlöjligades på grund av sitt politiska engagemang. Den första vägskrapan som kom till Reykjavik kallades Bríet. Eftervärlden har också haft en benägenhet att tycka att Bríet var en järnlady, men bilden förändras mycket när man läser hennes brev till sina barn, som utkom i urval 1988.
En mor som förlorar
Bríets dotter, Laufey, föddes 1890, hennes son 1892. I ett brev till Laufey 1912 beskriver Bríet hennes barndom. Hon berättar hur rädd hon var för att den lilla dottern skulle få lida för föräldrarnas radikalism och tvivelaktiga rykte i staden. Dottern utvecklade mer och mer en tendens till att undvika andra barn och var avvisande och kylig i sitt förhållande till modern som intensivt försökte vinna hennes tillit och kärlek, men till synes utan resultat.
En sak är säker, Bríet hade stora ambitioner för sin dotter. Hon var villig att kämpa för henne mot allt och alla, förändra lagen, sätta världen i rörelse. Laufey började studera på gymnasiet i Reykjavik 1904, och samma år satte hennes mor in alla krafter i kampen för kvinnors rätt att avlägga studentexamen. Denna rätt fick de samma år. Laufey tog studenten 1910, och året efter antogs lagen om kvinnors rätt till examen, stipendier och ämbeten. Samma år reste Laufey till Köpenhamn för att studera språk. I brevväxlingen mellan mor och dotter, på betryggande avstånd, utvecklades en ömsesidig kärlek och förtrolighet: “Min älskade lilla Laufey”, inleder modern sina brev. “Jag tänker på dig varje dag, och när jag gått och lagt mig ber jag för dig. Jag önskar så att du blir det mesta av det jag själv hade önskat få bli.”
Hon berättar öppet för Laufey om politiska intriger, segrar och nederlag och lite om sina ekonomiska bekymmer. Hon är mycket angelägen om att Laufey ska göra ett gott intryck och skriver sida upp och sida ner om kläder, skickar tygprover till henne, diskuterar former och mode och ger henne goda råd om vad hon ska ta på sig vid viktiga evenemang. Hon vill inte att hennes Laufey ska vara “som en askunge bland de fina damerna i Köpenhamn”.
“Älskade mor”, skriver Laufey och berättar om sitt nya och spännande liv i Köpenhamn, om storstaden som ett intellektuellt och tankemässigt bombardemang i storstaden, föreläsningar på universitetet, vänner och bekanta. Hon kommenterar i långa avsnitt moderns politiska aktiviteter, stöttar och uppmuntrar henne och skickar henne sin dagbok.
På hösten 1913 är Bríet allvarligt bekymrad för sin dotter. Hon hyr ut större delen av sitt lilla hus i Reykjavik, sliter för att tjäna ihop till livets uppehälle och har i nästan tre år tvingats svälja sin stolthet och tigga pengar och stipendier till Laufeys studier. Hon är på det klara med att dottern är en bohemnatur, så olik henne själv som det överhuvudtaget är möjligt – men hon vägrar tro, att inte Laufey förr eller senare tar sig samman och fullföljer sina studier. Tonen i hennes brev blir skarpare, hon summerar Laufeys växlande planer och löften från åren i Köpenhamn och säger: “Jag vill inte döma dig, kära barn, utan be dig att tänka dig för ordentligt. Håll fast vid din kurs. Du måste avstå från alla förlustelser i vinter. Allvarligt arbete kan inte längre vänta. Det har väntat alltför länge.”
Breven från dottern blir kortare och opersonligare. Hon plågas tydligen av skuldkänslor, isolerar sig och försöker göra av med så lite pengar som möjligt. Brodern skriver försiktigt att hon inte mår bra.
Bríets son, Héðinn, studerade ekonomi i Köpenhamn samtidigt med Laufey. I motsats till sin syster var han en mönsterelev. Hans studier finansierades av hans morbror, och det verkar inte som om hans mor någonsin har bekymrat sig för hans ekonomi eller framgång med studierna.
Bríet sänder ett mycket allvarligt brev till dottern. Hon är mycket bekymrad över hennes psykiska hälsa, hennes överdrivna självkritik, hennes tvivel och osäkerhet. Hon bönfaller Laufey att vara uppriktig angående studierna och frågar om hon på något sätt kan hjälpa henne. Det kommer inget svar, och moderns nästa brev är mycket kyligt. Detta brev ångrar hon och skriver ett nytt fyra dagar senare, där hon bortförklarar det första brevet med sin trötthet och sina ständiga bekymmer: “Förlåt mig det korta, obehagliga brevet härförleden och fortsätt att vara min egen duktiga, friska och glada unga lilla dotter. Din älskande mamma, Bríet.”
Svarsbrevet är kort och Bríets nästa brev är likaledes kort och lite vresigt. Hon berättar om den kalla våren 1914, om sin ensamhet och sin känslomässiga likgiltighet: “Jag kan inte själv förstå hur jag har kunnat förändras så efter din fars död och kampen för att hålla oss uppe. Ofta tycker jag det känns som om jag är frusen rakt igenom.”
Bríet Bjarnhéðinsdóttir är en erfaren politiker, och hon inser att slaget är förlorat. Laufeys brev från slutet av maj bekräftar detta. Laufey är på väg hem, hon har sagt upp sin studieplats och givit studierna på båten. Hon har alla möjliga förvirrade planer, försöker trösta sin mor så gott hon kan, försöker vara uppmuntrande, men är helt på det klara med att hon är sin mors största och mest smärtfyllda politiska nederlag.
Denna “brevroman” av Bríet Bjarnhéðinsdóttir och Laufey Valdimarsdóttir markerar övergången från 1800-talets kvinnor till den nya kvinnogenerationen på Island. De gamla hindren är avlägsnade, och även om pionjärerna själva var på det klara med att detta bara var början, hade de inte förutsett de nya hinder som ersatte de gamla – hos sina egna döttrar.