Det går knappast att syssla med Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763) utan att påminnas om i vilken grad striden än i dag står het omkring henne. Det tycks inte vara möjligt att skriva om henne utan att hamna i polemik. Man kan lugnt säga att hon i svensk litteratur framstår som den mest utmanande av våra författare. Fallet Nordenflycht är intressant också så till vida att hennes författarskap behandlades av den första kvinnliga docenten i litteraturhistoria i Norden, Hilma Borelius (1869-1932). Något av den atmosfär som omger fru Nordenflycht framgår av Borelius slutsats: “Av litteraturforskningen har fru Nordenflycht – om man undantager Atterbom – intill senaste år rönt en behandling vars rätta namn är stridens böljor.” För säkerhets skull tillägger Borelius: “Icke ens Atterbom är fri från förvanskning.”
Klara Johanson, svensk kritiker och vän till Hilma Borelius, karakteriserar i ett brev Hilma Borelius Nordenflychtmonografi som ett “kärlekens verk”: “för Hedvig Charlotta fattade hon eld av purt personliga skäl. I henne såg hon en syskonsjäl i anseende till högspänd erotik och därtill hörande besvikelser.”
(Brev till Margit Abenius 11 januari 1941)
Vad är det som är så utmanande? Innan vi kommer dit, skall vi se på några exempel på stridens böljor. En monografi från 1967 – av många i dag betraktad som den mest balanserade – utfärdar kraftiga varningar för Hilma Borelius kvinnoperspektiv. Hennes bok är, skriver författaren, “mycket starkt präglad av sin författarinnas subjektiva värderingar”. Hos den på sin tid tongivande Oscar Levertin får fru Nordenflycht en framträdande plats. Men en senare tids kvinnliga skribent, Viveka Heyman, kan ändå med stor rätt skriva i Kvinnornas litteraturhistoria (1981): “Oscar Levertin och Henrik Schück, för att nämna två stora namn, hör till dem som eftertryckligt tagit henne på allvar och ännu eftertryckligare förundrat sig över sin vidsynthet att göra det. De är med andra ord inte oförtjänta av de avbasningar som feminister numera ägnar slik manlig dumdryghet.”
Sun Axelsson bygger sin framställning i Författarnas litteraturhistoria I (1977) på en polemik mot Lennart Breitholtz och hans avsnitt i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (1954). Maria Bergom-Larsson slutligen sammanställer i sin uppsats om fru Nordenflycht i Kvinnornas litteraturhistoria en lista över manliga omdömen som kan sägas representera den “dumdryghet” som Viveka Heyman talar om.
Men det är inte enbart så att det är män som är emot och kvinnor som är för. Ett flagrant exempel är Anna Maria Lenngren, Nordenflychts närmaste efterföljare som framstående kvinnlig poet i svensk litteratur. Lenngren skrev 1798 en dikt, “Dröm”, som handlar om Nordenflycht och som näppeligen kan uppfattas som annat än försmädlig. Mot Nordenflychts lärdom och stora ambitioner ställer Lenngren sin egen anspråkslöshet och närhet till det vardagliga.
Skillnaden mellan diktarinnorna framträder klart om man läser Anna Maria Lenngrens “Dröm” bredvid den dikt av Hedvig Charlotta Nordenflycht som den anspelar på, “En dröm”. Nordenflychts drömpoem är en stort anlagd teodicé. Som Dante i Den gudomliga komedin kommer diktarinnan till de dödas boning. Här möter hon både de osaliga och de saliga. Efter att först ha blivit skrämd stannar hon hos de utvalda bländad av sanning:
Sin styrka kände hon i swaghet sig förandra,
Och liksom hisna wid at längre wistas der.
Hon blef förblindad af det klara sannings ljus,
Det hon så ömnogt såg på alla sidor blänka,
Och måste sig altså til jorden åter sänka,
Ja löpa in på nyt til lifwets storm och brus.
Innan hon återvänder får hon dock möta sin älskade, den döde maken Jacob Fabricius, som förklarar för henne meningen med jordelivets svårigheter och ofullkomligheter.
Lenngrens dikt är en replik till Nordenflychts. Även här befinner vi oss i dödsriket, även här möter vi en av de döda, fru Nordenflycht själv, som kommer till tals om sin yngre kollega. Maskspelet är komplicerat, men det kan vara värt att försöka fånga det för att få en glimt av de spänningar som rådde mellan diktartyperna.
Under skenet av att beskriva sig själv, i Nordenflychts mun, ger Lenngren en karakteristik av den döda kollegan. Egenskaper som hon tar fasta på är det storvulna och anspråksfulla som spelas ut mot den egna lågmäldheten. Den Nordenflycht som kommer till tals hos Lenngren är stridbar och beläst – intill det löjliga – de dikter av henne som det anspelas på är lärodikten “Fruentimrets försvar” och den historiska dikten “Tåget öfver Bält”. Följande strofer är fingerade ord av “Nordenflycht” om Lenngren och hennes oförtjänta upphöjelse:
Med hvilken bragd af vitter Själ,
Säg mig förtjente Hon väl detta?
Hon aldrig läst et ord i Bayle,
Som Kellgrens skugga vet berätta.
Jag skref mit hela Köns försvar,
Som alla minnen än förvara,
Och hon – törhända nödigt har
At Könet hänne må försvara.
Mit Snille på et vidsträckt fält
Gjort färder, som man vet, ej korrta,
Och fört mig borrt längst öfver Bält,
Och hon – är nästan aldrig borrta.
En levnadsteckning av Hedvig Charlotta Nordenflycht finns i ett brev till kanslirådet Anton von Stiernman från 1745. Om den man som hon vid femton års ålder skulle förlova sig med, Johan Tideman, skriver hon: “Såsom en Philosoph, var han mig kär at höra; men som fästman odräglig at se.”
Den lyriska tonen
Inslaget av spefullhet i Lenngrens dikt är inte att ta miste på. Vad är det då hos Hedvig Charlotta Nordenflycht som gör henne till ett så tacksamt mål för nedlåtenhet och löje? En sak frånkänns hon av ingen – att det finns rader av verklig lyrik i hennes produktion. Dit hör upptakten till den stora tankedikten “En dröm”:
Du magt! du Varelsernas Källa,
Du tids och Verldars Uphofs-Man!
Du grund! ur hvilken tingen qvälla,
Du högst af hvad jag tänka kan!
Dit hör passager ur den stora försvarsdikten för kvinnan, till exempel följande rader, ur vilka Kerstin Ekman kan ha hämtat titeln till sin roman Springkällan (1976). Raderna handlar om kvinnlig skaparkraft:
Man täpper ådran til uti en Springe-källa,
Och undrar se’n derpå at ådran ej vil quälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n at han ej Solen når.
1798 hyllades Anna Maria Lenngren av skaldekollegan Gustaf Fredrik Gyllenborg i en dikt som lästes upp i Svenska Akademien. Lenngren tackar med dikten “Dröm”. Förbluffande nog baseras Lenngrens dikt på ett nidporträtt av Nordenflycht, den enda betydande kvinnliga föregångare som Lenngren hade. Fru Nordenflycht placeras i dikten invid en lagerskuggad källa i Elysium. Hon utgjuter sig där inför vännen Gustaf Philip Creutz över Gyllenborgs svek, beklagar att denne på så sätt har upphöjt en annan kvinnlig diktare, en ovärdig.
Till det som har den stora lyriska tonen hör framför allt den sena kärlekslyriken, dikter som “Ensligheten”, “Öfver en Hyacint”, “Fragment af en Heroide” eller denna strof ur “Til ***”:
Hvad har jag sedt? hvad gruflig plåga?
Hvad nya ämnen för mit qval?
Hvad olja på min olycks låga?
Hvad öde för mit hjertas wal?
De ögon, som af ömhet brunnit,
Som ha mit lif, min död, i sig,
Ha nyss af sorg och saknad runnit,
För hvem? Ach för en an än mig.
Dessa höjdpunkter finns i fru Nordenflychts lyrik, och få förnekar i dag att hon i det avseendet är en stor författare. Det som tycks väcka anstöt är självkänslan, för att inte säga skrytet hos Nordenflycht. Men hur skall man förstå denna självkänsla?
Den insats som brukar förbindas med Hedvig Charlotta Nordenflycht i den svenska litteraturhistorien är att hon är den som inför den subjektiva lyriken i svensk litteratur. Levertin skriver till exempel om Den sörgande Turtur-Dufwan, Nordenflychts diktsamling vid makens död, att den är “vår diktkonsts första absoluta jaglyrik”.
I sin avhandling om Kerstin Ekman skriver Maria Schottenius: “I symboliken kring springkällan finns det en betydelsefull korrespondens mellan Kerstin Ekman och en av de stora svenska kvinnliga skalderna, Hedvig Charlotta Nordenflycht.”
(Maria Schottenius, Den kvinnliga hemligheten, 1991)
Hos Levertin kopplas denna insats till ett annat fenomen, nämligen att Nordenflycht var den första i svensk litteratur som såg diktandet som ett kall; en uppgift, en kulturgärning i sig själv. Detta åter hänger samman med att fru Nordenflycht var en av de första i vår kulturkrets som levde på sin penna – som av lust och nödvändighet var yrkesförfattare.
Allt detta pekar mot något nytt som bryter in – en ny subjektivitet, individualism, autonomi, självhävdelse. En ny borgerlig självkänsla, en ny poetisk fåfänga. Eller som Levertin skriver om Nordenflycht: “Hon är den första moderna människan i den svenska dikten.”
Det dröjde fyra år innan Hedvig Charlotta Nordenflycht kunde gifta sig med sin älskade Jacob Fabricius. Efter endast sju månaders äktenskap dog maken. I sin levnadsteckning skriver fru Nordenflycht: “Min sorg var obeskrifvelig. Alla sinnen förstördes, och kroppen kastades i yttersta elände. Slag, dåningar, många tilstötande sjukdomar, nattvak och en tankestrid utan hvila, voro dock icke mägtige at utsläcka et lif, som var sig sjelf til odrägelig plåga.”
I denna nya självkänsla ligger, som Levertin också påpekar, flera saker. Ett viktigt förhållande är att ett jag börjar hävda sin privata rätt, sitt eget känslolivs rätt, att bli hört. I detta avseende skulle fru Nordenflycht enligt Levertin till och med vara en av de första i världen. En annan sak är att detta jag betraktar sitt uttrycksbehov och sin formuleringsförmåga som ett värde för nationen, eller för mänskligheten. En sådan syn kommer fram i ett brev till mecenaten Carl Gustaf Tessin, där fru Nordenflycht talar om diktkonstens betydelse. Alla “höfsade fålkslag”, skriver hon, utom svenskarna kan uppvisa en Vergilius, en Fontenelle, en Pope eller en Gellert. Hur viktigt är det därför, menar hon, att hon själv får möjlighet att arbeta med sin sedelära på vers. Och i ett memorial till ständerna, där Nordenflycht anhåller om statsunderstöd för sin diktning, framhåller hon utan att tveka hur viktigt det är att hon garanteras skaparro. Nöd ger ingen storhet; “bedröfwelige tillstånd” som det hon befinner sig i har den effekten att de “alla snillegåfwor, jämwäl hos det starkare könet, altid swagar och förqwäfwer”.
Tankebyggar-Orden, grundad 1753, är ett tecken i samma riktning. Den är det äldsta fast organiserade sällskap för litterärt skapande som finns i Sverige. Fru Nordenflycht valdes in i april samma år som sällskapet kom till, som medlem nr 27. Om hennes inträde skrev en av grundarna att det var “en välgärning som gör oss flata”.
Om Nordenflychts ställning skriver kritikern Klara Johanson i brev: “Fru Nordenflycht intog en för alla tider unik samhällsställning i vår vittra kultur; inte ens Anna Maria med sin liknande position går fullt upp mot henne, för pionjären måste tillerkännas förrang. Men hvad hon fick slita och tigga! Det var ju dock den tiden lyckligtvis ingen skam för poeter utan erkänt deras naturliga försörjning.”
(Till Margit Abenius 11 januari 1941)
Den upplysta medelpunkten
Hedvig Charlotta Nordenflycht blev snart en medelpunkt i den inre kretsen av Tankebyggar-Orden. Hon var, tillsammans med Gyllenborg och Creutz, den ledande skribenten i ordenspublikationen Våra försök, senare kallad Witterhets-arbeten. Gyllenborg har i sina memoarer skrivit om Nordenflycht under ordens första år: “Det var detta umgänge, där snillets oupphörliga livlighet underhölls av vidsträckta kunskaper, som tilldrog henne bekantskaper från alla stånd, från alla älskare av vitterhet, från allt folk av smak och sann lärdom. Man var säker på att i hennes hus finna det mest upplysta och bästa sällskap, som ofta var tröttande för den som ville åtnjuta hennes attention odelt, och fann i hennes solitära sällskap det angenämaste av alla.”
Att tankeverksamhet inte var en självklar syssla för kvinnor i tiden framgår av Nordenflychts skildring av sin barndom i levnadsteckningen. Det var klokare, ansåg föräldrarna, “at upföda sin doter til en skickelig Hustru, än bland Vishets-Gudinnorna”. Sömnad, teckning, musik blev hennes sysselsättningar. Hon fortsätter: “Dock gjorde jag ganska ringa framsteg vid denna åldren, i de syslor, jag skulle lära; ty emedan jag vid bågen och knyppeldynan alltid var försedd med en bok under förklädet, den jag, så snart min Lärmästarinna vände sig bort, i stället för mitt föresatta arbete, använde tiden på, van jag icke mycket beröm af hänne: tvärtom, man förundrade sig, at et barn, som i andra mål tycktes äga qvickhet, var så långsam och litet fallen til de syslor, som höllos för högst nödige.”
Den kvinnliga lyran
Ur den “vanliga” litteraturhistoriens perspektiv kan man kanske kalla fru Nordenflycht den första självmedvetna diktaren i svensk litteratur. Man kan kanske också förebrå henne för ett alltför individuellt inriktat lyckobegär, för “skryt” och ärelystnad. Hos Hilma Borelius knyts allt detta till behovet av en kvinnosolidaritet. “Kvinnomedvetenhet och författarmedvetenhet följas åt hos Hedvig Charlotta Nordenflycht”, skriver Borelius.
Hilma Borelius har pekat på den betydelse som titlarna har hos fru Nordenflycht. Den sörgande Turtur-Dufwan — en “för oss” lätt löjlig titel, skriver Levertin – går enligt Hilma Borelius tillbaka på Sophia Elisabeth Brenner, Nordenflychts kvinnliga föregångare i svensk diktkonst. Det som Nordenflychts titel fångar upp är den starka innebörden i två rader hos Brenner. Det gäller Brenners gravdikt över maken, där den sörjande hustrun riktar följande ord till sig själv:
“Ja fast du dig til döds enwettigt wille grufwa,
Det wor’ en låflig sorg, dock för en Turturdufwa.”
Nordenflychts följande samlingar gick under namnet Qwinligit Tankespel, den första anonymt, under namnet “en Herdinna i Norden”, de senare under eget namn. Samlingarna dedicerades alltid till kvinnor.
Nordenflycht gör anspråk på att kunna träda fram i politiska och filosofiska frågor – redan det utmanande för många. I de politiska dikterna hörs ofta en kvinnas röst. I samband med bondeupproret i Stockholm i juli 1743 skriver hon en dikt där Sverige, slitet av inbördesstrider, framställs som en förtvivlad moder:
Men ack! nu rörs et ädelt moders hierta:
Min råck är stänkt med egna barnas blod.
När två generaler dömdes till döden och halshöggs för det ryska krig som var orsak till oroligheterna, skrev fru Nordenflycht en dikt till den ena generalens änka, en för henne obekant person:
Jag ser, min Fru, Ert slagna hierta,
Och Edra barns, i bitter smärta,
Anklaga ödets grymma fel.
Det är också Hilma Borelius som lyfter fram fru Nordenflychts behov av utbyte med andra kvinnor. Det finns hos Nordenflycht en påtaglig glädje över kvinnor som har skrivbordet som arbetsplats, en hunger efter tankeutbyte. En sådan intellektuell vänskap rådde mellan Nordenflycht och den norska Brigitta Lange. I en hyllningsdikt till Brigitta Lange, i samband med att denna hade översatt ett spanskt historiskt verk, passar fru Nordenflycht på att åkalla hela raden av lärda och skapande kvinnor i historien:
Du lärda Qwinno-flock! du Könets största prakt,
Som dina gåfwor har i högsta odling bragt,
Til Wetenskapers ljus, til Slögder, Konst och lära.
Hur starkt en skapandets självmedvetenhet går samman med kvinnomedvetenhet hos Nordenflycht framkommer bland annat i följande rader i dikten “Fruentimrets försvar”. Om en genom århundraden tillbakahållen kvinnlig skaparkraft skriver hon:
När oss förmenas alt hvad våra vett kan föda
Och det dock glindrar upp af egen drift och möda,
Är det ej största prof på snillets ädla mål
Och på en tanke-kraft som inga gräntsor tål?
Samma självkänsla finns i följande rader om de kvinnliga litterära skapelser, som av Rousseau anklagats för att sakna eld och entusiasm:
Mån styrka, eld och smak i Quinno-skrifter fattas?
Nej, derför at de ej af gräl och reglor mattas,
Är deras penna stark, naturlig, lätt och fri.
“Jag är en smula stött på en av edra landsmän, min herre. Det är den berömde herr Rousseau. Han har behandlat kvinnokönet hänsynslöst i sitt brev mot teatern. Och jag är tillräckligt djärv för att våga bekämpa honom en dag på mitt språk.”
(Brev från fru Nordenflycht till Albrecht von Haller i översättning från franskan.)
Författarmedvetenhet parad med kvinnomedvetenhet kännetecknar Hedvig Charlotta Nordenflycht. Men Hilma Borelius har pekat på ännu ett element i denna konstellation. Den kan kallas en kärlekens generositet, och den framträder gripande i det underbara prosastycket “Fröjas räfst”.
I “Fröjas räfst”, från sitt sista år, berättar fru Nordenflycht i herdediktens dräkt om sig och Johan Fischerström, den sista stora kärleken.
I sitt företal till “Fruentimrets försvar” pekar Nordenflycht på det motsägelsefulla hos Rousseau. Om han nu vill skylla “Könet”, kvinnorna, för alla de fel “som giöra vår tid bortskiämd och löjlig”, är det inte då så att han samtidigt erkänner kvinnornas styrka? “ty hvarföre skulle eljest det starka och uplysta Könet antaga det svagares smak?”
Hildur heter den kvinnliga parten, Adil den manliga. Hildur är en hyllad kvinna. Som Nordenflycht själv framstår hon som något av en Nordens Aspasia. I beskrivningen av henne kan man känna igen Gyllenborgs bild av Nordenflycht från 1750-talet:
“Hildur van at se hundrade tilbedjare för sina fötter, at höra sit beröm af tusende tungor, at blifva sökt af alla, förundrad af alla, vördad af alla …”
Utan minsta tvekan har hon valt att dra sig tillbaka tillsammans med Adil, som står långt under henne i anseende, ägodelar och stånd. Tillsammans lever de i ett anspråkslöst tjäll. Adil säger om Hildur att hon “inskränkt så många fullkomligheter innom detta tiäll, och funnit alla sina begärelser förnögda i den enda at älska mig”.
Så var det, i det verkliga livet, när Nordenfiycht inrättade sig på Lugnet vid Sjö och fick Johan Fischerström anställd som arrendator på godset.
“Midt bland pudrade kammarjunkare och polerade skönandar kom han – det lär oss hans porträtt – som en man från en annan värld med sitt strida svarta hår, sina brännande ögon, sin lidelsefulla och plebejska mun. “
(Levertin om Johan Fischerström i Svenska gestalter, 1903)
Men prosastycket fortsätter med något som pekar fram mot den åldrande skaldinnans fruktan för att förlora den yngre älskarens kärlek. Hildur går till templet, i sin oro vill hon utforska framtiden. För detta straffas hon med att förlora sin yttre fägring. Adil upphör dock inte att älska henne. Men deras samliv störs av den misstro som har fått grepp om henne, av ett tvivel som aldrig lämnar Hildur. Adil berättar: “Hennes ömhet för mig är så stor, at hon icke en gång vill låta se sin fruktan, men hon fruktar likväl. Ach! Hildur, huru kan du vara så grym och misstro ett hierta som förstår at skatta ditt.”
Adil älskar ännu. Han är lika uppfylld av Hildur som när hon var vacker, lika intagen nu av hennes inre skönhet som han en gång var av hennes “utvärtes täckhet”. Endast misstron, Hildurs tvivel, stör. På Adils enträgna böner befrias Hildur slutligen från sin misstro av Fröja. En kärleksfest begynner.
Vid denna kärleksfest önskar Fröja att de älskande skall belönas. Hon kallar på sin son, kärleksguden. Men kärleken har ju ingenting att komma med, han har redan gjort sitt: “Jag kan icke göra dem lyckeligare än de äro, sade han, ty de äga hvarannan.”
För att uppfylla Fröjas önskan om en belöning måste han ta hjälp av en annan gudom. Han vänder sig till Apollon.
Det är här, i styckets allra sista rader, som den mycket kvinnliga turneringen kommer. Apollon ger åt kärleksguden sånggudinnornas harpa, skaldegåvan. Till vem skall guden ge den vidare? Själva kulmen på denna kärlekshistoria – mellan Hildur och Adil, eller om man så vill, mellan Nordens Sapfo och en nationalekonomisk magister – blir att kärleksguden överräcker odödlighetens harpa till mannen, till Adil.
Diktargåvan, den som för fru Nordenflycht med åren bara har fått allt större glans, blir kärlekens belöning till den älskade mannen, den man som hon älskar och som själv förmår älska. Hilma Borelius sammanfattar detta så: “Hon smyckade den älskade med det bästa hon visste, då hon lät honom spela på Apollons harpa.”
“Fröjas räfst” slutar med att Adil spelar. Han är upptänd av en “Gudomelig eld”, han spelar med ingenting mindre än kärlekens flammor i ådrorna.
“Hans sinnen förblefvo i en liuflig förtiusning. Han tog Harpan och söng om Gudarnas verk, om Naturens under, om Kärleken och om Hildur.”
Och i verkligheten? I verkligheten var det fru Nordenflycht som spelade och älskade. Det är hon som med sin harpa har gett Johan Fischerström en fläkt av odödlighet. Det är i hennes ådror elden har flammat, hon som i het och smärtsam inspiration har sjungit om naturen, om kärleken – och om mannen.
Birgitta Holm
Den sena kärleken
Även den i fru Nordenflychts liv sena kärleken till Johan Fischerström tog slut. Den här gången inte som tidigare i hennes liv på grund av den älskades död utan därför att han fann en annan kvinna. Denna kärlek framträder i fru Nordenflychts författarskap aldrig som helt harmonisk. Hon försöker förgäves intala sig att det är den “rätta” kärleken:
Den lågan, som mig tär och bränner
Til Kärleks elden icke hör,
Dock oro, i et hjerta gör,
Som starkt och ömt och häftigt känner.
Men fru Nordenflycht nödgas erkänna att hon haft fel:
J rena Tankar! Vishets ro!
Förnuft och Snille! söken stänga
Min fiende ifrån det bo,
Ur vilket han Er welat tränga;
Och råden i min fria Själ,
Som kärlek sökt at göra trål.
Fru Nordenflychts lyriska reflexioner över kärleken är smärtfyllda, men det är ständigt självklart för henne att en “rätt” kärlek inte tillåter något förtryck från mannens sida i äktenskapet. Det kommer till uttryck redan i den tidiga dikten “Friare Konsten:”
Wänner kunna icke lyda:
Deras kärlek är den lag,
Som kan bägges plickt uttyda
Til hwars annars wälbehag.
Hon är emellertid medveten om att idealet ofta är ett, verkligheten något annat:
Ja! jag tror, i Naso handling,
at der näplig finnas kan
En så underbar förwandling,
Som när älskaren blir man.
Fru Nordenflychts syn på kärleken och äktenskapet är en hel lära, en kärleksfilosofi. Hon har med all sannolikhet övertagit den från de franska preciöserna, liksom tidigare drottning Kristina hade påverkats av dem. Överensstämmelsen i tankar mellan preciöserna och fru Nordenflycht är stor, och uttrycken “ren kärlek” och “öm vänskap” är exempelvis översättningar från franska. I prosastycket “Fröjas räfst” finns ett lån från ett berömt ställe hos Madeleine de Scudéry, en av de franska författare som förde fram preciösernas tankar.
Att kvinnan borde vara jämställd med mannen i äktenskapet var alltså fru Nordenflychts åsikt. Jämställdheten skulle emellertid inte inskränka sig till äktenskapet utan omfatta kvinnans ställning överhuvudtaget. På fru Nordenflychts tid var alla kvinnor i Sverige utom änkor omyndiga, något som fru Nordenflycht, utan att direkt yrka på lagändring ansåg borde upphöra.
I hela sitt författarskap pläderade hon för en bättre ställning för kvinnan, alltifrån den tidiga dikten “Fruentimbers Plikt at upöfwa deras Wett”, till lärdomsprovet “Fruentimrets försvar” från 1761. Den är riktad mot Rousseau, som i en skrift 1759 hade uttalat sig förklenande om kvinnorna.
Om fru Nordenflychts sista kärlek diktar Johan Henrik Kellgren i “Mina löjen”:
“Skryt ej utaf din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
Den svenska var ju tusen gånger
Mer ful och mera älskogskrank.”
Fru Nordenflycht själv, i “Fröjas räfst”, talar om det kärlekslösa Atland (Sverige) där två hjärtan som älskar varandra är skrattretande och där kärlekens hänryckning betraktas som den största dårskapen av alla.
På 1700-talet var “det svaga könet” en omskrivning för kvinnorna. Fru Nordenflycht ägnar mycken tid och energi åt att vederlägga påståendet om kvinnans svaghet, åt att visa att kvinnan är lika välutrustad som mannen och åt att plädera för att hon i likhet med honom bör få använda sin förmåga och sin inre kraft.
Fru Nordenflycht var änka under en stor del av livet, alltså myndig, men hon ger ofta uttryck åt kvinnors känsla av instängdhet och protesterar mot övergreppen på den frihet som de i sin egenskap av männens jämlikar borde åtnjuta.
Du Kön, som på din lott af Himlen och naturen
Så ädla gåfwor, och så dyra plikter fått,
At på din dygd beror för werlden mera godt
Än wanan almänt tror, som stängt dig uti buren.
Ovanstående rader är ur en dikt från 1750, föranledd av att prästen Olof Kolmodin hade givit ut en Biblisk Qvinno-Spegel, en uppfostringsskrift för kvinnor där bibliska kvinnor togs som mönster. Både i “Fruentimbers Plikt at upöfwa deras Wett” och i “Friare Konsten”, vilka är skrivna tidigare än ovannämnda dikt, finns också en känsla av instängdhet. Det bör kanske nämnas att även de bibliska kvinnorna i Kolmodins skrift uttrycker en sådan känsla. Det i fru Nordenflychts diktning kanske mest gripande uttrycket för känslan av instängdhet finns i “Fruentimrets försvar”, där det heter att man först klipper vingarna på fågeln och sedan säger: “Flyg!”
En möjlighet för kvinnor att få vidgade vyer, som fru Nordenflycht var förespråkare för, var studier. De tankar som finns i “Fruentimbers plikt at upöfwa deras Wett” upprepas och vidareutvecklas i hennes senare författarskap. Hon anser att kvinnor har både rätt och plikt att bedriva studier:
Lät oss derför tänka på
Hwad wår plikt af oss begärer
All Naturens ljus oss lärer
At wi ej sku stilla stå.
Om själen inte har skådat sanningens ljus på jorden kommer den inte att kunna tåla det starkare ljuset i evigheten. Fru Nordenflycht ser hela tiden alla människors bildning och utveckling i samma perspektiv, kvinnans bildning går in under det allmänna deistiskt färgade religiösa perspektivet. Hon betonar att kvinnan först och främst bör ses som människa, först därefter som kvinna, ett argument som ofta möter i jämlikhetsdebatt från skilda tider. I den tidigare nämnda dikten “Til Swenska Fruntimret, då Herr Probsten Kolmodins Qwinno-spegel, Andra Delen kom ut af Trycket” heter det:
Dig är dock ej förment, at ädla up dit wett:
Den rätta menskj oplikt, hur kan du den undvika?
Fru Nordenflycht anför flera skäl till att kvinnor bör studera: om de är svaga bör de styrkas; de bör vinna vett och dygd och förbereda sig för evigheten; de bör ha ett nyttigt tidsfördriv; de bör skaffa sig något att konversera om; de bör, genom att bilda sig, främja gemenskapen i äktenskapet och bli bättre hustrur och mödrar. Författaren betonar också, att hon själv har hunnit med både studier och hushållsarbete.
Endast en gång ger fru Nordenflycht svar på frågan om vad kvinnan bör läsa: allt som kan förhöja själens “glants, dygd och prydnad”:
…ja sielfwe Newton kan,
För henne nyttig bli; när hon en wishet sann,
Af all sin Läsning, med en warsam tanka länar.
Den franske författaren B. le Bovier de Fontenelle, som med sin skrift Entretiens sur la pluralité des mondes (Samtal om världarnas mångfald) väckt en våg av intresse för astronomi bland de bildade kvinnorna, hade fru Nordenflycht enligt egen uppgift brevkontakt med.
Bernard le Bouvier de Fontenelle (1657-1757), var i Frankrike en tidig representant för upplysningen. Han populariserade sin tids naturvetenskap, särskilt med tanke på kvinnorna.
Två dikter återspeglar detta intresse för astronomi: “Winter-Ro” och det nydiktade slutet på översättningen av den spanske 1600-talsskalden Gracián y Morales “L’homme détrompé”. I båda dikterna ges uttryck åt estetisk njutning och vördnadsfull andakt. De för fru Nordenflychts hela författarskap karakteristiska grundtankarna finns här: Skaparen, det stora ljuset, uppenbarar sig i sitt verk, som emellertid endast skänker en svag återglans av honom för den mänskliga kunskapens öga, som inte ser klart. Men en gång skall själen skåda ljuset i dess fulla härlighet. Studiet av stjärnhimlen var hos fru Nordenflycht mera än en anslutning till en moderörelse, det gav henne möjlighet till reflexion och kontemplation.
I “Fruentimrets försvar” framför fru Nordenflycht krav å kvinnornas vägnar som hon tidigare inte uttryckt klart utan endast antytt: att de skall få utöva yrken. Man har aldrig behandlat kvinnan som mannens jämlike, och man har förvägrat henne hennes rätt som människa. Än har man upphöjt, än nedvärderat henne. Blott i ett har man varit ense:
Man har med Kjönets rätt så eneväldigt handlat,
At man det än till Gud och än till mask förvandlat,
Dock altid sammanstämt i ett så hårdt beslut,
At stänga det från ljus och höga sysslor ut.
Männen har med sin fysiska styrka tillvällat sig makten som lagstiftare och gjort kvinnorna till trälar. På grund av sin lättja har kvinnorna stannat kvar i mörkret:
Så bindes Kjönets drift af fostrings-sätt och vana,
At kämpas med hvaran på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är quinnans skymf at vara lärd och klok.
Ack! grymma tyranni, mån det vår Verld förbättrar,
At halfva släcktet stängs i dumhets trånga fiättrar,
När brist på hjernor röjs i sysslor och i värf?
Ruth Nilsson