Den diskussion om äktenskapet och förhållandet mellan könen som C.J.L. Almqvists Det går an väckte i Sverige blev inte aktuell i Danmark förrän ett tiotal år senare. Här var det en roman skriven av en kvinna, Mathilde Fibigers Clara Raphael. Tolv Breve (1851) som fick striden att blossa upp. Boken kom ut vid jultid 1850, och trots att direktören för Det kongelige Teater, Johan Ludvig Heiberg, som var tidens tongivande litterära auktoritet hade skrivit ett långt och överslätande förord, vållade den häftigt rabalder. Under ett års tid publicerades närmare 25 inlägg i tidningar och tidskrifter samt tio pamfletter.
Den nationella yran under marsdagarna 1848 inspirerade Peter Faber till soldatvisan “Den Gang jeg drog af Sted”, som i skillingtryck snabbt såldes i 18.000 exemplar; “min Pige ville med – ja, min Pige ville med – ja, min Pige ville med”, lyder tredje och fjärde versraden, och det var just vad Mathilde Fibiger också så gärna ville.
Danmark befann sig mitt uppe i treårskriget mot Tyskland om Schlesvig-Holstein, och envåldsstaten hade fallit efter tronskiftet 1848. Mathilde Fibiger hade som 17-åring sett de danska trupperna marschera ut ur Köpenhamn för att dra i krig och folkmassorna tåga i procession till slottet för att kräva demokrati. Hon hade sedan tagit anställning som guvernant i en jägmästarfamilj på Lolland och där på några få månader skrivit sin roman.
Mathilde Fibiger var mycket beläst och kände även till George Sand, om vilken hon skriver till sin syster: “Har du börjat läsa George Sand – du talar ju med en människokunskap … som du bara kan ha lärt av henne, den mest invigda av alla i människokunskap invigda författarinnor.”
Clara Raphael består av tolv brev från Clara till väninnan Mathilde, daterade från den 8 november 1848 till den 7 juli 1849. Den föräldralösa Clara berättar att hon lämnat det instängda hemmet hos sin tant i Köpenhamn och rest “ut i vida världen för att göra nytta”. Hon blir guvernant hos en arrendator i landsorten men upptäcker snart att hon har hamnat i ett kälkborgerligt helvete. Hennes uppbrott hade inspirerats av den nationella entusiasm som kriget och de politiska omvälvningarna hade väckt. Nu sitter hon ute på landet utan att ha funnit den livsuppgift hon sökte.
Clara kommer på tanken att det kanske är hennes kön som lägger hinder i vägen. Hade hon varit man skulle det funnits nog med uppgifter att lösa: “För första gången i mitt liv sörjer jag över att jag inte är man”, klagar hon. Med all den ungdomliga kraft och energi, som hämmas av brist på klara mål, vänder hon sig nu mot vad hon anser stå i vägen för henne: männen och deras fördomar: “Hur fattigt och innehållslöst är inte vårt liv jämfört med de-ras! Är det rätt att halva mänskligheten skall vara utestängd från allt intellektuellt arbete? Eller har verkligen Vår Herre skapat oss av ringare stoft än männen … så att vi måste nöja oss med att som automater utföra det triviala arbete som har anvisats oss i livet? Har vår ande då icke kraft och vårt hjärta icke entusiasm? O jo, men det egentliga livet i oss har inte kommit till medvetande, vår ande är fången och fördomen står på vakt vid dess fängelse.”
Claras syfte med breven är att “övertala”, argumentera mot dessa fördomar, att kritisera männens förhärligande av kvinnan, som i realiteten är ett förtryck, och att visa att kvinnor har eller kan skapa sig en egen identitet: “Vi skulle inte egenmäktigt tillvälla oss herraväldet, utan bara behärska oss själva genom den fria viljans makt”; egna livsmål: “Förutsättningarna för något oändligt härligt ligger i vår natur”; och ett eget språk: “Ty sedan jag läst hans (författaren Poul Martin Møller) uttalanden om att vi (kvinnorna) inte fick våra begrepp klargjorda i brist på tillfälle att uttala dem i ord, har jag gripits av ett ordraseri som inte känner några gränser.”
“Men bara det som är sant och fritt är skönt på riktigt”, skriver Clara. “Intet är skönt, förutom det som är sant och rättfärdigt”, skrev Georg Brandes med en nästan identisk formulering ca 19 år senare i förordet till sin översättning av John Stuart Mills Kvindernes underkuelsee. Brandes förnekade dock absolut att han använt Fibigers formulering.
Trots den klara analysen av tidens kvinnosyn och de direkta formuleringarna av kvinnoemancipationens mål är romanens budskap tvetydigt. Vad är det egentligen Clara vill? Hennes kvinnoideal sammanfaller med romantikens: “Kvinnan ska uttrycka skönhetens idé”, “den livgivande anden, den höga hänförelsen och barnsliga tron är grundtonerna i hennes väsen.” Tanken att kvinnorna skulle ha samma politiska rättigheter och ekonomiska villkor som männen eller få tillgång till akademiska studier är henne fjärran: “Du kommer aldrig att uppleva den dagen, då du ser mig med pipan i munnen i en dammig studerkammare, fördjupad i lärda undersökningar.”
Med sådana formuleringar tycks Clara vilja frigöra det specifikt kvinnliga hos kvinnorna. På andra ställen talar hon om att kvinnorna är “undertryckta”, att deras uppfostran sätter “ett andligt snörliv” på dem och att “frihet är den enda lyckan”. Stilen färgas här av tidens liberala, politiska retorik, och målet för kvinnofrigörelsen blir social jämställdhet med männen, vilket kvinnoorganisationen “Dansk Kvindesamfund”, som grundades 1871, genomdrev några årtionden senare.
Som svar på brevvännens upprepade frågor sammanfattar Clara slutligen sina idéer i följande formulering: “Jag ska strida, leva för det jag menar med damernas emancipation” och förtydligar sig genom att tillfoga ett citat från Tegnér: “Och kämpa för människors väl med penna, med röst!”
Till stort men för den estetiska formen lyckas inte Fibiger integrera dessa frigörelseidéer, som ju var textens drivkraft, i handlingen. Inte förrän långt fram i boken, i det nionde brevet, skönjs en handling. Clara har lovat Gud att avstå all jordisk lycka och endast kämpa för sina idéer. En kort tid efteråt möter hon den unge baronen Axel, och de förälskar sig i varandra. Clara får nu lära känna den erotiska passionen och är nära att svika sitt löfte, men hon är ståndaktig – och vinner ändå sin Axel. Han föreslår att de “inför världen ska leva som man och hustru, men “inför Gud och varandra skulle vi leva som kärleksfulla syskon”. Dessutom går han ut i kriget.
Clara Raphael. Tolv Breve utkom den 20 december 1850 i 800 exemplar. Mathilde Fibiger fick 120 riksdaler i honorar, vilket motsvarade vad hon på ett år kunde tjäna på sin småbarnsskola. Hon skänkte omedelbart pengarna till “Komitéen for de Faldnes Efterladte” (Kommittén för de stupades efterlevande). Det rabalder som romanen åstadkom säkrade en andra upplaga några månader in på det nya året. Tredje upplagan kom 1893, efter att Johanne Luise Heibergs memoarer väckt intresse för perioden, och fjärde upplagan utgavs av Eva Bendix 1976, då “Rødstrømpebevegelsen” blomstrade.
Mathilde Fibiger ville med detta märkliga och otroliga slut bevara Claras personliga integritet. Hon ska också i framtiden kunna leva för sin övertygelse och inte bara för sin man. På en annan nivå är det mycket traditionellt. Motsättningarna slätas över, Clara får “prinsen och halva kungariket”, och det blir till slut Axel som får dra ut i krig för bådas ideal.
Romanen väckte irritation i alla politiska läger. Framför allt upprördes man av jämlikhetskravet. Den konservativa flygeln utnyttjade tillfället till att besjunga hemmets kvinna, som trots lovprisandet kunde hållas kvar i sin underdåniga ställning. Högertidningen Berlingske Tidende hade den 11/1 1851 på sin förstasida en dikt med titeln “Til Clara Raphael”, undertecknad “En Røst fra Danmarks unge Kvinder”. Några rader lyder:
Lær først det rette Sandheds Lys at finde!
Gaa til Betlehem,
Hvor det blev tændt,
… ti Kristus kun frigøre kan en Kvinde.
Under pseudonymen “en ung hustru” hävdar barnboksförfattaren Julius Gerson i pamfletten Fem Breve til Clara Raphael fra en ung Hustru (1851) att Fibigers roman har kränkt kvinnokönet och att “de känslor och den längtan som uppställdes som kvinnans högsta var den sanna kvinnan främmande”. Själv berömmer “hon” sig av att vara “en ung mor som varken är eller önskar vara utanför sin krets”.
I det motsatta politiska lägret menade Frederik Dreier, Danmarks förste socialist, att könskampen var en underordnad fråga i den egentliga klasskampen. I flygbladet Blik paa det verdenshistoriske Værk “Clara Raphael” og den derved fremkaldte Dameliteratur (1851), skriver han under pseudonymen Peter Vandal: “Den ringa skillnad som finns mellan mannens och kvinnans grad av frihet är försvinnande i jämförelse med den gemensamma träldom vari deras fördomar håller dem kvar i samhällets stora trampkvarn.”
Dreier menar att alla “småkritiker” mot samhället bör “uppgå i den stora allmänna sociala kritiken”. I hans vision om ett nytt och jämlikt samhälle ingår “kvinnoaktighetens grundliga utrotande”.
Liberalerna efterlyste konkreta reformförslag och författaren Hans Egede Schack hänvisade under pseudonymen “a” i den liberala tidningen Fædrelandet, den 8.1.1851, till den mer framstegsvänliga amerikanska utbildningspolitiken och beklagade att lärarinnan Clara inte hade kritiserat “den vanliga kälkborgerliga kvinnliga uppfostran”.
De efterlysta reformförslagen lät inte vänta på sig. De båda kvinnliga debattörerna och lärarinnorna Pauline Worm (1825–1883) och Athalia Schwartz (1821–1871), framförde med utgångspunkt i Clara Raphael-fejden krav på en förbättrad flickundervisning, vilket de menade måste vara kvinnosakens viktigaste mål. De skrev flera inlägg i den debatt om flickskolorna som fördes under 1850-talet och lyckades även påverka diskussionens inriktning. Dessutom blev de själva skönlitterära författare.
Varken Schwartz eller Worm hade särskilt mycket till övers för Claras mest abstrakta frigörelseidéer. Schwartz skrev två polemiska broschyrer: Betragtninger over den grasserende Emancipationsfeber och En Contravisite hos Clara Raphael (1851), där hon kritiserade Fibigers idéer för deras vaghet och bristande verklighetsförankring. Worm skrev i sina Fire Breve om Clara Raphael til en ung Pige fra hendes søster (1851): “Ett liv ägnat åt reflexion, utan handling, var ett liv utan syfte i världen och utan välsignelse för världen” och riktade kritik mot flickskolornas låga nivå, som hon ansåg berodde på lärarinnornas dåliga lön, bristande utbildning och låga sociala anseende. Hon vände sig också kraftigt mot äktenskapet som försörjningsinstitution.
Mathilde Fibigers enda verkliga meningsfrände blev den 23-åriga lärarinnan Fanny Normand de Bretteville (1827–1859), som råkade i diskussion om Clara Raphael med Goldschmidt i dennes tidskrift Nord & Syd och skrev broschyren En Brevvexling om Qvindens Stilling i Samfundet (1851). Hon förstod Claras behov av att uppleva sin individualitet tydligt åtskild från den manliga beskrivningen av det kvinnliga: “Medan mannen uppfattar sig själv som den som har mest rätt, blir hans uppfattning om kvinnan lätt partisk och förblindad, genom att han uppfattar henne i förhållande till sig själv.” Nästan klarare än Mathilde Fibiger själv lyckas Fanny Normand de Bretteville formulera dennas grundidé: kvinnan frigörs som människa genom att stärka sitt självmedvetande som kvinna: “Uppfostra henne alltså till att förstå sin egen lag – först då förstår hon vad det är att vara människa, först då förstår och har hon frihet, först då är hon ett själv!”
Mathildes familj var mycket reserverad inför hennes tvivelaktiga berömmelse. En häftig brevväxling fick till följd att hon inte ställde upp som talare vid ett sommarmöte den 25 juli 1852. Hon hotade med hungerstrejk för att få bo ensam.
Mathilde Fibiger skrev personligen två flygblad som inlägg i fejden där det än tydligare framgår att hennes hjärtesak just var att stärka kvinnornas självmedvetande. Hon vänder sig till “mina läsarinnor” och undertecknar med “Eder syster”. Till reformivrarna säger hon i Hvad er Emancipation? (1851) att de kvinnliga yrkesområdena måste utvidgas som en följd av emancipationen och inte förväxlas med emancipationen själv. I Et Besøg jämför hon kvinnornas instängdhet i kvinnorollen med en nunna som avger klosterlöftet. Hon bönfaller sina läsarinnor att hänge sig åt sin egen natur och åt livet. Den stora kunskapens mål är “att förmå oss att i anden stå inför Gud, ansikte mot ansikte”. Fibiger vill komma åt själva kärnan i den västerländska kulturens föreställning om könsförhållandet, så som det uttrycks i Miltons Paradise Lost, 8:e boken (1667): “Hee for God only, shee for God in him.” Hennes sista roman, Minona (1854), innehåller ett mycket tydligare angrepp på faderslagen.
Mathilde Fibiger var inte stark, och fejden tog på hennes krafter. I ett brev från augusti 1851 skriver hon: “För övrigt har jag det bra, så när som på att jag varje dag blir överkörd i andlig bemärkelse, eftersom jag har den tydliga förnimmelsen att varje vagn som kör förbi på gatan rullar tvärs igenom pannan och därvid massakrerar de stackars tankar som har sitt logi därinne. “
Hur kunde Heiberg med sin etablerade ställning i samhället skriva förord till en sådan bok? Svaret var att jämlikhetskravet ifråga om utbildning och yrke, som de politiskt engagerade blev så uppbragta över, inte intresserade honom, samtidigt som kravet på kvinnornas rätt till intellektuell utveckling låg i förlängningen av hans eget romantiska program. Hans brev till Fibiger innan boken kom ut röjer dock en viss oro över det slutliga målet för hennes emancipationssträvanden: “Min mening är, utan hänsyn tagen till Claras åsikter och framställningsförmåga, att ett så skarpt och så manligt personligt uppträdande är att något förneka den kvinnliga ödmjukheten, den jungfruliga blygsamheten … Alltså, med andra ord: trots all Claras älskvärdhet är det något hos henne, som åtminstone världen skulle kalla okvinnligt.”
“Har Ni korat mig till Er riddare på litteraturens slagfält, skall jag förvisso inte neka att bära Edra färger på min sköld”, skriver Heiberg galant till Mathilde före utgivandet av Clara Raphael. Tolv Breve. I fejden, som kom som en total överraskning för honom, förhöll han sig dock passiv.
Clara Raphael. Tolv Breve har betraktats som kvinnorörelsens första manifest i Danmark, och Dansk Kvindesamfund betraktar Mathilde Fibiger som sin första stora gestalt. Romanens politiska budskap är visserligen tvetydigt, men försöket att uttrycka en hel kvinnlig subjektivitet talar till oss genom de genomgripande historiska omvälvningar som skett i kvinnornas liv.