Print artikeln

Ett världsomspännande befrielseföretag

Skriven av: Birgitta Holm |

Man kan se Fredrika Bremers (1801–1865) litterära bana, i enlighet med en skiss som hon själv gör i ett brev, i tre etapper. Den första är “ungdomseldens”, “okunnighetstidens” inspiration. Den andra är den utdragna “tröskelns”, det medvetna och viljestyrda skapandet. Den tredje är aningen om en syntes: att “skapa af fri och medvetande ande utan att förlora inspirationen af min okunnighets tid”.

“Förr ledde mig instinkten, det var bättre då tror jag – fast nej! Dess makt hade slocknat med min ungdomseld – och jag hade då stått öde. Det förestår mig att kunna stiga öfver trösklen vid hvilken jag nu står, om jag skall kunna bli något verkligt, sjelfbestående, och icke blott händelsesvis. Jag börjar ana djupare källor, jag skymtar konstens innifrån bildande makt – ack ‘mig törstar’!”, skriver Fredrika Bremer i brev till Böklin den 22 december 1834.

Att “tröskeln” var så bred och svåröverstiglig får skrivas på “företagets” konto. Som en av ganska få i världslitteraturen gör Fredrika Bremer anspråk på att skapa systemsprängande litteratur. Hennes romaner är delar, skärvor, i ett labyrintiskt “befrielseföretag”.

Den säkraste instinkten för detta befrielseföretag visar Klara Johanson, utgivaren av Fredrika Bremers brev i början av 1900-talet. Ett par påpekanden av Klara Johanson borde stå som motto över varje behandling av Fredrika Bremer. Det ena är: “Har det någonsin förekommit en sådan kombination av betydande författare och bristfull skriftställare som Fredrika Bremer?” Det andra är att det behövs läskunnighet, “filologi”, för att tolka Fredrika Bremer. Det som för en nutida litteraturkritiker kan te sig som “kristlig uppbygglighet” – “from fadäs” enligt Klara Johanson – kan visa sig vara en “ljungande frihetsformel”.

“Men det är högsta tid att filologin på allvar tar sig an så svåra gamla klassiker som Lukas och Fredrika, bägge illa medfarna av okallade tolkare”.
(Klara Johanson, “Den inre rösträtten”, 1924. )

Kanske är kombinationen inte så ovanlig bland kvinnliga författare. “Betydande” har att göra med visionens egenart och radikalitet, “bristfull” med kontrollen över uttrycksmedlen. Ju ursprungligare visionen är, desto mindre är tillgången på utvecklade uttrycksmedel.

Det är inte enhetliga, vällyckade “verk” man ska vänta sig hos Fredrika Bremer. Då slutar man med ett par stycken läsvärda, men medelmåttiga 1800-talsromaner. Det är bland skärvorna man ska titta. Kringspridd, färdig att hopfogas, finns det som Klara Johanson kallar “Fredrika Bremers bok”. Det är den boken som vi här ska leta efter.

“I Litteraturens stora salon var stor bal. Vid ljudet af full Orchester dansades der Menuetter, valser, anglaiser, Quadriller, äfven solo och Qvarndansar. Kom så en liten dilettant, och såg ljus-skenet och hörde det lustiga väsendet, – men hade ingen inträdes billet, sökte ej heller att truga sig in på festen, men stadnade blygsamt utanför dörren, och gjorde (i sitt hjertas munterhet) ett par Assemblées. En stor präktig Herre gick förbi, smålog vänligt och sade ‘det var snällt liten!’ och gaf en slant. Förtjust utropade den lilla ‘o nu ser jag dager att få mig en inträdesbillet!'”
(“Förrätten”, planerad som förord till del två av Famillen H***, måste ha kasserats sedan den redan var tryckt.)

Ungdomseld och okunnighetstid

Carl Johan Ljunggren, Bal, 1820, akvarell, Stockholms Stadsmuseum

“I Litteraturens stora salon var stor bal.” Så börjar ett aldrig medtaget förord till andra delen av Famillen H*** (1830–31). Förordet låter ana en bild av den svenska litteraturen som en brokig men välordnad dansuppvisning. Där svänger sig herrarna – de etablerade författarna – i olika importerade danser: fransk menuett (Kellgren?), tysk vals (Atterbom?), anglaiser (engelsk kyrkogårdsromantik à la Thorild?), ett obestämbart solo (Tegnér?) samt qvadriller och qvarndanser (fosforister och göticister?). Utanför dörren står en objuden dilettant, Fredrika Bremer själv. Kvinnan saknar ännu inträdesbiljett till den akademiskt orienterade romantiken i Sverige. Men i sitt “hjertas munterhet” gör hon ett par Assemblées – några improviserade “Teckningar utur Hvardagslifvet”. En “stor präktig Herre” går förbi – “det var snällt liten!” – och ger en slant: “o nu ser jag dager att få mig en inträdesbillett!”

“… att jag för min del gerna barfota ville göra en vallfart af sex mil för att skåda de anletsdrag och höra den röst, som så lefvande, så ömt, så qvickt och så hjertgripande öfverraskar oss i hvarje rad af edra herrliga dikter.” (Carl Gustaf von Brinkman i brev till Fredrika Bremer den 6 december 1830).

Fredrika Bremer fick Svenska Akademiens lilla guldmedalj för sina första Teckningar utur Hvardagslifvet och därmed inträdesbiljett till den litterära scenen. Tacksamheten hindrar henne dock inte från att se på saken med viss ironi.

Det var tonfallet i Fredrika Bremers “Teckningar” som slog det bildade Sverige med häpnad. Den geniala uppfinningen för denna nya röst var husmamsellen Beata Hvardagslag i Famillen H***. Beatas mellanställning – både del av och utanför familjen, både solidarisk och skeptisk – blir den evigt giltiga, och aldrig överträffade, formeln för Fredrika Bremers tvesyn.

Beata kunde ha blivit en av romantikens akademiska månskenspoeter. Hennes första ord “på denna låga jord” var “Måna”. Nu hindrar henne hennes kön. För kvinnliga månskenspoeter fanns inga pastorat eller kopisttjänster. I det ljuva månskenet hade hon så när svultit ihjäl, står det, om inte andra strålar hade kommit till hennes räddning – strålar ur spisen i ett grevligt kök. “Tillredningen af ett vingelée lyckades henne, och det gjorde hennes lycka.” Beata blir gelékokerska istället för månskenspoet. Vingelét blir en metafor för det mer prosaiska romanskrivandet. Beata blir en “prosaisk månskensvän” – men dock i förbund med “månan”.

“… och morgonen af ett lif, som sedan utvecklade sig så torrt och prosaiskt, var en ljuf poetisk månskensdröm”, heter det om Beata Hvardagslag i Famillen H*** (1830-31).

En av Beatas medlingsuppgifter som berätterska är att jämka ihop realism och romantik, “månsken” och prosa. Famillen H*** inför vardagsrealismen i Sverige, men Famillen H*** är i lika hög grad en av Sveriges främsta Sturm und Drang-romaner. För att lyckas med det konststycket använder Fredrika Bremer både en realistisk och en romantisk-melodramatisk kod. Det blir Beatas sak att som berättare koka samman dessa koder till en ätbar romangelé.

“… med Arvid … blir min verld som ett skafferi, – jag sjelf lik ett stycke möglande ost”, säger Julie, en av döttrarna i Famillen H***.

Inte bara Famillen H*** utan hela Fredrika Bremers produktion kan ses i tecknet av en realistisk och en romantisk kod. Å ena sidan sysslar hon, med allt större överblick, med kvinnans ställning i samhället, hennes rätt till utbildning och utveckling. Å andra sidan är hon upptagen av det inre livets rätt gentemot det yttre, av passionens, det kvinnliga hjärtats och den kvinnliga eldens möjligheter att störta det bestående – en hållning som är besläktad med Sturm und Drang. De två tendenserna kulminerar i den sena romanen Hertha, eller en själs historia (1856), med dess två skolor. En vardagsskola, inriktad på att lära ut ting som är nödvändiga för unga kvinnor i “denna verlden” – språk, historia, geografi osv. Och en helgdagsskola som under täcknamn av “språk och samtalsöfvningar” har sikte mot “befrielseföretaget”. Det inte minst originella med Fredrika Bremer är att hon genom hela livet förmår hålla fast vid dessa två strävanden.

I Famillen H*** har den realistiska koden hand om de tre “äkta” döttrarna och deras möjligheter till ett någorlunda rikt och självständigt liv, innanför de ramar som gavs. Fredrika Bremers humor, iakttagelseförmåga och sinne för detaljer firar redan här triumfer. Man kunde, även om ingenting annat än hennes romaner återstod från den här tiden, få en ganska fullständig bild av livet i de högre samhällsskikten, i synnerhet av kvinnornas.

Den romantiska koden däremot har hand om den blinda Elisabeth. Hennes uppträdanden är omgivna av Sturm und Drangs alla rekvisita – suckar, känsloutbrott, grandiosa åskväder, ytterlighetstillstånd som liv och död. Elisabeth är den som förkroppsligar passion och eld och som visar hur dessa kvävs innanför kvinnans trånga krets:

“O huru olycklig den qvinna, som naturen gifvit en själ, full af eld, känslostyrka och enthusiasm! Olycklig den qvinna, som ser i den trånga krets, uti hvilken hon är kallad att stilla och enahanda lefva och verka, blott ett glädjelöst tillstånd, ett fängelse, en lifvets graf … Undergif dig ödet och samhällslagarne … bekämpa dig sjelf … eller, skall du lida och krossas som jag!”

Elisabeth krossas. Det är vanligt att se henne som en överspänd upprorsgestalt och betona hur hon går under. Men man bör inte förbise, vad Elisabeth själv får säga om sin eld. Den är en “offerflamma”, ett födande och förvandlande “eldsköte”. Elden hos Elisabeth pekar fram mot eldstemat i Hertha, upprorsgestalten Elisabeth förebådar skolgrundaren Hertha.

Famillen H*** är en tät roman, skriven med ungdomens eld, i inspiration. Jag “kände orden bornera ur mig som champagnebläddror ur en butelj och kände att hvad jag skref skulle duga”. Det skulle dröja innan den känslan inställde sig igen. Som romanförfattare inträder Fredrika Bremer efter Famillen H*** i den långa tröskelfasen. Som tänkare och sökare går hon mot en islossning.

Brevuniversitet

Någon gång 1831–32 fick Fredrika Bremer kontakt med Per Böklin, mångsidig teolog och magister från Lund. Med honom upprättar hon ett “livsåskådningsuniversitet”. Under resten av hennes liv förblir han hennes lärare, kamrat och rådgivare. Brevväxlingen från början av deras bekantskap är en eruption av frågor, ämnet var, som Klara Johanson skriver, “Gud och hela världen”. Fredrika Bremers behov av klarhet vittnar inte minst om hur frustrerande tidens kvinnobildning var: “ljus! ljus! framför allt! om äfven jag vid dess klarhet skulle se mig sjelf kålsvart!!” Hon talar om en “sjukdom” som har drabbat henne, “en omättlig hunger, en osläcklig törst efter kunskap, efter allt som kan låta de dimmiga halftankarne klarna och bli ljusa, bli heltankar”.

“Hvarföre är jag ej en karl, en student och får vara vid Universitet och höra föreläsningar, och bli klar med mig sjelf och med verlden?!”
(Fredrika Bremer i brev till Erik Gustaf Geijer, professor i Uppsala, 25 juli 1834.)

Breven till Böklin rymmer bland annat, tillsammans med en liten självbiografi från 1831, Fredrika Bremers uppgörelse med sin barndom och uppväxt: “Min hela ungdom förgick under förtrycket af en manlig jernhand.” Kvinnoförtrycket, både som struktur och som känslomässig upplevelse, blir för Fredrika Bremer grundmönstret för förtryck och maktförhållanden, det med vars hjälp hon identifierar ofrihet och övergrepp över huvud taget. Att ge kvinnan, och inte minst den ogifta kvinnan, hennes värdighet åter blir det allt mer medvetna målet för Fredrika Bremers författarverksamhet.

“Broderande på en evig och grå halsremsa, domnade jag allt mer och mer, det vill säga i mina lifligare krafter, i min håg att lefva. Känslan af plåga domnade ej, den blef med hvarje dag skarpare, liksom frosten under en tilltagande vinter. Lågan i min själ flämtade ångestfull och ville blott ett – för alltid slockna.”
(Fredrika Bremer: Sjelfbiografiska anteckningar, 1831.)

Den breda tröskeln

Husmamsellen Beata återuppstår i nästa roman som guvernanten mamsell Rönnqvist. I sin nya gestalt är berätterskan lagom intellektuell för att kunna avlyssna samtal om Platon och föra en nog så öppen emancipatorisk talan. Men ofta märks det att det är Beatas penna hon för – “sal. menniskan” har testamenterat den till henne – och det är Beatas recept hon bakar efter. Mångbottnad ironi saknas alltså inte.

Romanen heter Presidentens döttrar (1834) och i centrum står den unga Edla. Hon representerar den renodlat intellektuella kvinnan, den som riskerar att gå under om hon inte får söka sin speciella föda, nämligen näring för tanken: “Verlden blir rik för menniskan i den mån hon orienterar sig uti den. Tänkarens lif är skönt som älskarens.” Men Edla representerar också elden, vreden. I båda avseendena förebådar hon Hertha. Det finns en scen som är en direkt förstudie till Hertha, ett samtal som rör sig om hemmet. “Ni har liknat hemmet vid himmelen”, säger Edla, “vet ni hvad det dessutom kan likna?” Hennes svar är: “ett korrektionshus.” Yttrandet är oerhört. Strax därefter utbryter en eldsvåda i ett angränsande rum. Konstellationen är densamma som i Hertha: en kvinnlig protest – riktad framför allt mot fadern – övergår i en eldsvåda som hotar hela fadershuset. I båda fallen är faderns liv hotat av flammorna, men han räddas av den upproriska dottern.

“Ack! min bästa Mamsell, min bästa Mamsell Rönnqvist, man må säga hvad man vill för lärdomen, så – hvad blir det dock till slut af dessa våra lärda fruntimmer? – Stå de icke öfverallt, der de framträda, såsom misslyckade figurer, lika odrägliga som löjliga?!” “I böcker ja! såsom i Molières “femmes savantes” m. fl. Men finna vi dem nu för tiden ofta verkligen så, utom i böcker?”
(Presidentens döttrar, 1834.)

De direkta anstifterskorna av elden i Presidentens döttrar är Edlas småsystrar. De liknar så till vida Fredrika Bremer själv, känd för pyromaniska anlag i barndomen. Det är lätt att se en protest mot det inskränkande och instängande i tidens flickuppfostran i de “experiment” som Fredrika ägnade sig åt: att kasta kläder i brasan och klippa sönder tyger och inredningar. Det “var så roligt att se huru det flammade”, som hon sade.

Carl Johan Ljunggren, Sömnad, odaterad, okänd placering

Lågan från Elisabeth förs också vidare av konstnärinnan Angelika, en Corinne i Fredrika Bremers produktion, en upprors- och utbrytargestalt, som får lyckas. Det förs en viktig diskussion i Presidentens döttrar om hemmet versus det offentliga. Hör kvinnan, som salig presidentskan menade, blott hemma i intimsfären? Eller har hon rätt att träda ut i och representera det allmänna? Angelika vill det senare, hon vill med sin konst blott det högsta, det absoluta. Hon slår bort alla råd om vingelé och klok anpassning: “måla små scener ur hvardagslifvet, – och ni skall blifva rik, lefva lugn, aktad och älskad”. Angelika dör ung, men fullföljd, i en självförbränning som har varit produktiv: “Hennes eldiga själ förtärde hyddan i hvilken den bodde.” Hon dör med penseln i hand, “en dithyramb sjungen i odödlighetens tempel”.

I samband med skapandet av Angelika, konstnärinnan i Presidentens döttrar och Nina, skriver Fredrika Bremer till Böklin: “På en stor exposition i Paris, en i Berlin, och en i Stockholm sista våren märkte jag samma rigtning nem: – till ämnen ur enskilta lifvet, ur hvardagslifvet. Två tredjedelar af taflorne föreställde familliescener, eller förteelser innom nutidens hus och hem.” Litet längre ner fortsätter hon: “Ehuru hvardagslifvet är ett mera magert fällt för den bildande konsten så synes den mig deremot ett rikt för Litteratören och romanskrifvaren.”
(14 oktober 1834.)

Angelikas sista tavla föreställer Marie bebådelse. Det är en tavla som i synnerhet för kvinnorna, sägs det, vittnar om “uppgiften” i tillvaron: “Se, Herrens tjänarinna!” Dessa ord, från evangelisten Lukas, kommer att uppträda många gånger hos Fredrika Bremer. De går tillbaka på hennes första konfrontation med det officiella patriarkatet, hennes motskrift mot biskop Wallins predikan på Marie Bebådelsedag 1827 om “Qvinnans ädla och stilla kallelse”. Om Lukas ord, i patriarkatets tappning, betyder kvinnans undergivenhet, hennes dubbla underkastelse under mannen och den gudomliga ordningen, så betyder de för Fredrika Bremer ett “Non serviam!” “Jag tjänar icke!” Det är inte herrarnas tjänarinna kvinnan ska vara. Hon ställer sig under ett annat kommando, den inre röstens. För att lyda den måste hon “vänligt men bestämt”, som Klara Johanson skriver, säga upp sig från “sin dittills innehavda domestikplats i samhället”.

Angelika dör, medan hon ännu lägger några drag till bilden av den inre rösten, ängeln som hälsar Maria. När detta sker befinner vi oss redan inne i nästa roman, Nina (1835) där pennan har lämnats vidare från mamsell Rönnqvist till den anonyma författaren själv. Nina är en underlig roman. Den gör verkligen intryck av att, som Gunnar Axberger skriver, vara tillkommen “under trycket av affekttillstånd”. Som litterär text är den inte lyckad. Men den fascinerar som tecken på vad som tycks tvinga sig fram, när trycket ökar och omdömet sätts ur spel.

“Såsom två förtärande flammor brunno i min själ begäret att veta och begäret att njuta, utan att under många, långa år bli tillfredsställda”, skriver Fredrika Bremer i sina Sjelfbiografiska anteckningar.

Universitetet som älskare

En del av affekterna har att göra med Per Böklin och det vacklande förhållandet till honom. För Fredrikas del rörde det sig nog aldrig om riktig kärlek:
“Jag hade alldrig tänkt mig möjligheten af att du skulle älska mig – jag tyckte du var en bok, en lärd som lefvde blott bland böcker, af böcker.”
Så kan det låta i en uppgörelse. En annan gång låter det så här: “O! du är en herrlig ande Böklin och jag måste nästan förvånas och vredgas öfver mig sjelf att icke kunna älska dig nog för att egna dig hela mitt lif.”

“Gode Gud var det väl möjligt att B. var svag som dessa andra som retat mitt löje! – han, den ädle och sublima tänkaren, hade äfven han denna ynkliga fåfänga att skryta af Menskors kärlek – som han dock törhända ej ägde?”
(Fredrika Bremer i brev till Böklin 1834.)

På avstånd växte känslorna, men mötena blev ofta besvikelser. En viktig roll spelar också de allmänna maktförhållandena mellan könen. För Fredrika Bremer och hennes hjältinnor är axlandet av älskarinnans och hustruns roll liktydigt med att träda in i en position av underläge, ikläda sig en omyndighet, nedvärdering och rättslöshet.

Presidentens döttrar bär i alla avseenden spår av tankeutbytet med Böklin, många av kapitlen har till och med motton hämtade från hans brev. Fredrika Bremer själv menar att boken är präglad av ett “tillstånd af slapphet” efter all själslig anspänning som den närmaste tiden har inneburit. I Nina är spänningen mer akut. I sin självbiografi talar Fredrika Bremer om två flammor som har blivit följden av hennes innehållslösa och instängda uppfostran: “begäret att veta och begäret att njuta”. Presidentens döttrar är upptagen av det första, Nina av det andra.

Förhållandet mellan Böklin och Bremer är vid tiden för Nina tämligen anspänt och präglat av ett missförstånd, som väcker Bremers starkaste känslor. I ett “uppgörelsebrev” till Böklin från april 1834 går Fredrika in på en händelse sommaren innan. Böklin skulle då ha missförstått en ömhetsyttring. Han skulle ha förvandlats till erövrare, visat prov på ynklig fåfänga. Det framgår mer än väl av brevet hur känslig Fredrika Bremer var för de traditionella relationerna mellan könen. Enligt Klara Johanson rör det sig också om en kluvenhet inför själva de sexuella känslorna. Brevet och episoden skulle peka fram mot en kyss i Hertha. Där handlar det om att den sexuella lusten ger mannen en makt över kvinnan “som hon icke frivilligt gifvit, och som hon icke ville underkasta sig”.

En händelse på midsommaren 1834 spelar dock en viktigare roll i det växande avståndet mellan Bremer och Böklin. Fredrika Bremer fick höra en berättelse om en vivisektion, ett plågsamt experiment på en hundvalp. Frågan om lidandet i världen sveper på nytt in över henne. I tidens trosåskådning, omfattad även av Böklin, hade djuren som enskilda varelser ingen del i försoningen och uppståndelsen. Fredrika Bremer återkommer gång på gång till denna “fläck” i skapelsen, “Djurverldens lidande”. Böklin framstår med ens som självtillräcklig och elitistisk. Hon annullerar ett ja-brev som hon just hade tänkt sända honom: “lifvet äcklade mig. Mitt företag syntes mig dårskap.”

“Den privilegierade bödeln – vettenskapsmannen säger: ‘jag måste veta!’ Menskan den privilegierade mördaren säger: ‘jag måsta äta!’ båda ha rätt! Hvem har orätt? Allsmägtige Gud – hvarföre denna fläck, denna oupplöslìga fråga i din Skapelse – Djurverldens lidande? De ligga timmar, dagar, månader, år – i tortyren, – och de kunna intet förädla innom sig under lidandet, – och de ha ingen odödlighet!!!”
(Fredrika Bremer i ett brev till Böklin den 21 juni 1834.)

Frågan kommer igen i en märklig episod i Nina. En man, “Den olycklige”, bärare av många av Fredrika Bremers drag, har dragit sig undan i vildmarken. Där lever han ensam med djuren. I sin ladugård har han, i ett avskilt rum, inrättat en dödshjälp i form av två för djuren avpassade giljotiner.

Frågan om djurens lidande blir för Fredrika Bremer även en vattendelare mellan en manlig och en kvinnlig teologi: “Ack de dumma Apostlarne – som icke tänkte på att fråga frälsaren derom”, skriver hon. “Huru mycket mera öfverhufvud skulle icke verlden veta om ett fruntimmer varit en af de tolf.”

Hoppets klippa, illustration till den engelska 1700-talspsalmen Rock of ages, cleft for me, färglitografi från ca 1900, Jönköpings Länsmuseum

Nina handlar om utebliven kärlekslycka. Romanen är renodlad Sturm und Drang, en dyster föregångare till Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. I båda fallen finns en ideal älskare, en förening av präst och kavaljer. I båda fallen finns eldsvåda och översvämning. Hos Fredrika Bremer står översvämning ofta för motsatsen till eldsvåda, i översvämningen handlar det om ett utsläckande av känsla och passion. En översvämning är den melodramatiska omständighet som får Nina att avstå från sin älskare. Hon räddas till livet av systern Edla, vilken med sin kropp hejdar en nedfallande bjälke. I ett långsamt och filosofiskt döende avtvingar Edla systern ett löfte att gifta sig med den kalle och hårde greve Ludvig. De samlade affekterna inom Fredrika Bremer har lett till att, som författarinnan förvånad konstaterar i romanen, “Hvardagslifvet blifvit såsom en likprocession”.

Avstamp

Fredrika Bremer har vunnit respekt som personlighet, som brevskrivare och reseskildrare. Men när det kommer till romanerna brukar reservationerna inställa sig. Borde hon alls ha skrivit romaner? Var det inte en väldig felsatsning? De enda undantag som görs brukar vara för Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Där trivs läsaren, där råder glatt humör, där råder balans mellan gestaltning och tendens. Och där finns de berömda porträtten, ma chère mère i Grannarne och Petrea, författarinnan som ung, i Hemmet.

“Jag har också något litet emot romaner i allmänhet när jag jemför dem med romanernas roman, det verkliga, lefvande lifvet, och detta är, att de allt för mycket sysselsätta sig med att i en viss uteslutande mening conjugera det eviga verbum: jag älskar, du älskar, vi älska etc.”
(Fredrika Bremer: “Romanen och Romanerna”, 1840-talet.)

Men kanske är det snarare våra estetiska kriterier som bör ändras? Det är inte balans, som är Fredrika Bremers originalitet. Snarare är det själva oron i böckerna, som fängslar, kasten, skiftningarna. Fredrika Bremer var en passionerad varelse – både som intellektuell och frihetssökare och i sin strävan efter gemenskap, fred och kärlek. Det passionerade existerar sida vid sida med det som Klara Johanson kallar “Fredrikas allra egnaste egenhet”, självlösheten, “den underbara glömskan av jaget och dess pretentioner”.

I Grannarne finns en spänning mellan två skikt. Å ena sidan den romantiska kärlekshistorien mellan Bruno och Serena, vilken hör till berättelsens ytskikt. Å andra sidan det kvinnliga nätverk som är romanens bas och undertext. Grannarne utspelas i ett slags originellt utformat matriarkat. Det går trådar framåt från Grannarne inte bara till Selma Lagerlöf utan även till Agnes von Krusenstjerna.

Hemmet är ett av de viktiga leden i Fredrika Bremers strävan att ändra böjningen av verbet “jag älskar” – bort från den ensidigt gynnade romantiska kärleken mot syskonskap och systersolidaritet. Romanen är samtida med Almqvists Det går an; i båda fallen gäller det att vidga erotikens ramar och öka kvinnans möjligheter att skapa sig en meningsfull existens.

Även om Hemmet i sig själv alltså kan ses som en “motskrift” – mot tidens gängse romantiska romanlitteratur – så försåg Fredrika Bremer den även med en egen, intern, motskrift. Parallellt med både Hemmet och Grannarne arbetade hon på ett fornnordiskt drama, Trälinnan (1840). Dess hjältinna Kumba är en syster i eld och passion till både Elisabeth i Famillen H*** och Hertha i romanen med samma namn. I ett brev till Böklin om Hemmet och dess lugna karaktär skriver Fredrika Bremer: “När Rec. hunnit få den uti sig och fägna sig öfver att Förf. nu ändteligen insett sin krets och tagit sig till vara för onaturliga och passionfulla karakterer och situationer, då vill jag slunga dem min Kumba i halsen. De må se till hur de svälja den.”

Med Grannarne och Hemmet blev Fredrika Bremer en av världens mest lästa romanförfattare. Ingen svensk författare, inte ens Selma Lagerlöf, har haft samma framgång i den engelsktalande världen. Få har varit översatta till så många språk. Världsryktet medförde ansvar. I hela Europa är 1840-talet ett decennium av politisering och liberalisering, och Fredrika Bremer sluter upp med sina romaner. Strid och frid (1840) handlar om den norsk-svenska frågan, En dagbok (1843) om “Qvinnans emancipation”, I Dalarna (1845) och Midsommar-Resan (1848) är natur- och folklivsskildringar.

Om En dagbok, som inte blott handlar om Qvinnans emancipation utan även rymmer en del erotik, skriver Fredrika Bremer i brev till Malla Silfverstolpe 22. 7. 1843: “Under det jag skrifvit vissa stycken i denna sednare bok har jag tändt på mig sjelf med den passion jag målat, och erfarit deraf väl ett förhöjdt lif men bestämt obehag och oro.”


Decenniet kulminerar för Fredrika Bremers del under revolutionsåret 1848 med Syskonlif som är påverkad av den franska utopiska socialismen. Det som gestaltas är syskonskapets jämlika, horisontella gemenskap som modell för samhällslivet. Romanen börjar med meningen “Det var aftonskymning”, som pekar ut ett gränstillstånd. Hela romanen kan ses som en serie gränstillstånd. Inte bara, som Fredrika Bremers produktion i stort, mellan realistiskt och romantiskt utan också mellan vardag och myt, mellan borgerligt och socialistiskt. Inte minst rör vi oss i gränstillstånd som har med kärlek att göra: inte föräldrakärlek, inte heterosexuell erotik utan kärleken mellan syskon, mellan syster och syster och mellan syster och bror.

Året efter, 1849, påbörjade Fredrika Bremer den första av sina två stora resor, till USA. Det var den nya världen hon sökte, dess kvinnor, dess ljus över tingen, att “från hemmets tröskel få en utsigt öfver mensklighetens framtid”. Fredrika Bremer reser ensam, snart 50-årig. Hon tas emot som en berömdhet. Hennes reseskildring är brev riktade till systern Agathe hemma i Sverige. Breven ger den bästa tänkbara inblick i USA: dess politiska liv, den skiftande naturen, järnvägsåkandet, sällskapslivet och umgängesformerna, dåtidens stora författare, slavfrågan, sociala experiment som falangstären eller hem för fallna kvinnor.

Men breven ger också en bild av Fredrika själv och hennes kärlek till systern. Varje rad vittnar om Fredrika Bremer och om grunddragen i hennes personlighet. När Hudsonfloden bryter fram ur den mörka skogen, är det som när tanken skingrar dimmorna inom den unga Fredrika. Känslan av gråhet inom henne fördrivs, när hennes ögon dricker färg och ljus. Resebreven publicerades både på engelska och på svenska, Hemmen i den nya verlden (1853–54). De har nyligen kommit ut på nytt, i sex band med Fredrika Bremers egna teckningar.

“Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjerta sjöng. Hvad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; hvad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en lefvande bekantskap med lifvets mångfaldiga gestalter, det hade nu blifvit mig till del, blifvit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya verlden, fri att se och lära känna allt hvad jag ville?”
(En majmorgon i Georgia, skildrad i Hemmen i den nya verlden, den 7 maj 1850.)

År 1856 gav sig Fredrika Bremer ut på en ny resa. Målet var Schweiz och dess religiösa organisation. I själva verket kom resan att gå till Italien, Grekland, Turkiet, Palestina. Den 55-åriga Fredrika Bremer improviserade en resa som varade i fem år. Hennes ungdoms äventyrslystnad och hunger efter manliga bragder kom att uppfyllas under långa dagar på hästrygg, över strida strömmar, genom vilda skogar.

Esaias Tegnér skriver till Fredrika Bremer efter en resa i Tyskland: “På alla Nattduks- och Skrifbord ser man dina och mina Skrifter, icke blott i öfversättning utan vanligtvis äfven i Svenskt Original. Ingen Dam som gör anspråk på bildning (och det göra de alla) kan umbära kännedom af Svenskan, så länge detta mode varar.

Syntesen

Amerikaresan tog en vändning som bekräftar hur viktig romanen var i Fredrika Bremers sökande. Hon gav sig av, skriver hon, för att bedriva studier i det yttre och “allmänna”. Hon kom att dras till det inre och de “enskilta”: “Jag kom med en hemlig afsigt att göra mig lös från romanen och dess ämnen, och lefva med tankarna för andra mål; och jag tvingas in i de förra starkare än någonsin.”

Foto av Sigrid Fridmans staty av Fredrika Bremer, 1920-tal. Fotograf: Erik Holmén. Kungliga Biblioteket, KoB SiFri

Någonting inom henne tvingar henne, redan från själva ankomsten till USA, att syssla med sådant som “i dunkla skuggor” har rört sig inom henne i tjugo år. Vi förs tillbaka till tiden för Famillen H***. Hertha knyter an just där, till Elisabeths eld, till hennes vilda sång om kedjor som bryts till “tystnadens graf”.

I Hertha förenas ungdomseld och vrede med en fri och medveten ande – vi har syntesen i den inledningsvis skisserade trestegsmodellen. Hertha har som Famillen H*** en realistisk och en romantisk kod, den har som Syskonlif en vardaglig och en mytisk nivå. Redan platsen, Kungsköping, pekar med sitt namn i både konkret geografisk och universellt patriarkalisk riktning. Den eldsvåda som härjar detta Kungsköping är både revolutionär kvinnlig vrede och en alldeles bestämd brand i Örebro, som rönte stor uppmärksamhet i Sverige 1854. Bokens manlige hjälte, Yngve, är ingenjör och järnvägsbyggare. Han är därmed den förste i svensk litteratur att representera den moderna, realistiska hjältetypen. Som ytterligare modernt och realistiskt kännetecken är han försedd med emancipationsidéer från USA. Men Yngves namn pekar även mot det mytiska: Ynglingaättens stamfader, dvs. den förste av en ny ätt – den nya mannaätten.

Hjältinnan Hertha är en förbittrad och intelligent ung kvinna, uttråkad av sällskapslivet i småstaden. Men hennes namn pekar också mot Moder Jord, hon framställs, klädd i svart och vitt, som modergudinna, fruktbarhetsgudinna, härskare över liv och död. Hon är urkvinnan, alltsedan patriarkatets seger dömd till en existens i underjorden. När hennes stämma för första gången höjs, en societetskväll i Kungsköping, är det som en röst ur underjorden: “Jag tycker, att det är en usel verld …”

“Ett moln tycktes hölja hela hennes varelse och gaf ett oredigt, icke behagligt tycke åt hennes, dessutom, icke regelbundna drag”, heter det om titelpersonen i Hertha, eller en själs historia. (1856).

Herthas gravkammare är fadershuset, vars dystra, förkvävande fängelsekaraktär målas upp i kapitlet “Det gamla huset”. I en dröm går denna grav över i en annan bild, en vrå eller vagga i gråstensberget. Kapitlet “Herthas dröm” är eller borde vara en svensk klassiker. I drömmen får Hertha tillfälligt lämna sin vrå i berget. Hon flyger ut över världen, hennes dröm visar en exakt och obönhörlig bild av patriarkatet, land för land: krig, rustningar, aningslös teknikdyrkan, förtryck, kvinnoförnedring…

“Huset kan vara väl bygdt, ha sina två eller tre våningar, men det har ändå ett visst mörkt och förfallet utseende. Det skiftar fläckvis i grått och ett sjukligt gulgrönt.”
(“Det gamla huset”, Hertha.)

Drömmen slutar med att Hertha är tillbaka i gråstensberget. Lågan i hennes bröst flämtar förtvivlat, hon känner hur den sprider sig genom kroppen, tränger ut ur huden … När hon vaknar står fadershuset i brand. Den kvinnliga vreden vill bränna ner fadershus och patriarkat, den vill ett våldsamt “befrielseföretag”. Men saken är mer komplicerad än så. Metaforen för romanen, dess gång och struktur, är moster Nellas trassliga garnhärva samt hennes tålamodsprövande arbete att reda ut den. Romanen Hertha är en labyrintisk, tålamodsprövande, trasslig process mot patriarkatet. Det finns inga gordiska knutar att hugga av. Vi är alla inbegripna, processen går genom varje fiber av vår kropp och vår själ.