Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.
Tag: Självbiografier
De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?
Hos mig är kärlekens makt så väldig, att den ofta nästan har slagit sönder min själ. Så skriver den finska författarinnan Aino Kallas i sin dagbok den 11 november 1918. Mens den väldiga “kärlekens makt” kan sägas vara den kraft, som driver fram hennes författarskap, placerer Maila Talvios författarskap sig centralt i de nordiska ländernas debatter om sexualmoral och inspirerades av bl a Ellen Key. Bakom upplysningsidealen kan man läsa en sammanhängande berättelse om kvinnlig sexualskräck, pessimism och dödslängtan.
Victoria Benedictsson kände sig som “paria, en skabbig hund”. Innan hon bestämde sig för pseudonymen Ernst Ahlgren, tvekade hon länge mellan alternativen “Tardif”, den senkomne, och “O.Twist”, den ovälkomne. Skrivandet är för henne lika symboliskt laddat som uppenbarligen valet av signatur. “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?” undrar hon i januari 1888.Hennes eget liv blev kort och slutade tragiskt. Men under några få år i mitten av åttiotalet utvecklade hon en häpnadsväckande produktivitet. Hennes andliga vitalitet under denna korta period strider mot den bild av en sjuklig, undergångsmärkt varelse som dominerat hennes eftermäle.
Under pseudonymen “Stella Kleve” dolde sig den unga skånskan Mathilda Kruse, som senare blev känd som författarinnan Mathilda Malling. Hon var välutbildad och berest, och hon ville skriva i de allra nyaste riktningarna – hennes pseudonym kom att stå för osedlighet. Hennes kvinnoporträtt förargade offentligheten. Ett förhållande hon var mycket medveten om; hon ville skildra den nya tidens kvinna, som känner sig själv och sin erotiska lust och som rentav är i stånd att kyligt beräknande manövrera spelet mellan könen.Hennes kvinnoporträtt rörde sig på gränsen till det förbjudna. Därför kan det ligga nära till hands att läsa hennes porträtt som ett slags kvinnliga motsvarigheter till manliga dekadenta hjältar i den samtida litteraturen i bland annat England, Frankrike och naturligtvis Norden. Eller varför inte: som en kvinnlig utmaning till den övervägande manligt dominerade moderna litteraturen.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
“När kvinnan väl har rest sig”, skrev den norska författaren Amalie Skram 1880 entusiastiskt om Ibsens Et Dukkehjem, “låter hon sig inte längre hejdas.” Och Amalie Müller, som hon hette då, lät sig inte hejdas.Hon gifte sig 1884 med den danske författaren Erik Skram och då började på allvar hennes författarskap. Men hon blev aldrig riktigt lik de danska genombrottskvinnorna. Skillnaden var lidelsefullheten. Där de ställde sig utanför, blev Amalie Skram ett med sitt ämne, i hänsynslös förbrukning och självförbrukning. Mot den gängse, blaserade attityden ställde hon den passionerade. Som konstnär och kvinna befann hon sig i en outsider-position. Hon ansågs vara för våldsam för sina danska kollegor, som hon annars delade tro och hopp med och hon var avgjort svartlistad i Norge.Hennes verk är samma lidelsefullt vetenskapliga studier av sinnets djup som Freuds, och författarskapet överskrider således det moderna genombrottet och sträcker sig mot 1900-talets galenskaper och kunskaper.
“En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje”, skrev den finska författaren Fredrika Runeberg i sitt memoarverk Min pennas saga, som kom ut först år 1942.Då Fredrikas alla tre verk – de historiska romanerna Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858) och Sigrid Liljeholm (1862) samt hennes samling berättelser Teckningar och drömmar (1861) – utkom, var Runebergs ställning som Finlands nationalpoet redan säkrad. Hans inställning till litteratur, skriven av kvinnor, var välvillig men nedlåtande. Samma inställning delade två andra opinionsbildare vid mitten av 1800-talet, Z. Topelius och J.V. Snellman. Båda stödde Fredrika Runeberg i hennes skrivande, eftersom hon inte framförde några emancipatoriska tankar.Hon drömde å ena sidan om att skriva kvinnornas historia, men å andra sidan underkastade hon sig de tongivande manliga opinionsbildarnas förväntningar. Sina skrivelser i kvinnosaken lät hon bli att publicera och väntade 15 år innan hon lät publicera sin debutroman. I sina köksbordslådealster och dagböcker jämförde hon kvinnans läge med slaveri.