Under pseudonymen “Stella Kleve” kom en representant för den nya tidens kvinnor in i den litterära hetluften i det nordiska 1880-talet. Bakom den masken dolde sig den unga skånskan Mathilda Kruse, som senare blev känd som författarinnan Mathilda Malling (1864–1942). Hon var yngst av 80-talets svenska kvinnliga författare, hon var välutbildad och berest, och hon ville skriva i de allra nyaste riktningarna – hennes pseudonym kom att stå för osedlighet.
Ett modernt formspråk krävde också moderna kvinnor, hävdade hon, och det var hennes kvinnoporträtt som förargade offentligheten. Ett förhållande hon var mycket medveten om; hon ville inte skildra “ingenuen”, som hon ansåg var en anakronism. Däremot ville hon skildra den nya tidens kvinna, som känner sig själv och sin erotiska lust och som rentav är i stånd att kyligt beräknande manövrera spelet mellan könen.
Scener ur ett kvinnoliv
Romanen Berta Funcke från 1885 kan tjäna som exempel på Stella Kleves framställning av den moderna kvinnligheten. Också till sin form är den nydanande, eftersom den är komponerad som scener ur ett kvinnoliv. Den första scenen visar Berta som liten, när hon sitter och sparkar med sina bara fötter i en sandhög och den sista utspelas ungefär 20 år senare, när Berta är nyförlovad. De här scenerna utgör ett slags närbilder av avgörande ögonblick eller episoder i hennes liv, i vilka meningen förtätas i dialog och underförstådda stämningsskiften, även om det till synes inte händer så mycket. Den egentliga handlingen utspelas nämligen vid sidan av det sagda, ungefär på samma sätt som Berta tvingas till ett slags dubbel bokföring i sitt känsloliv: å ena sidan det, som kan uttryckas innanför konvenansens snäva ramar, å andra sidan det som måste hållas nere och tillbaka; det outsägbara.
Nyckeln till en förståelse av denna unga kvinna finns i slutscenen, när Berta förvånat sin omgivning med att förlova sig med en äldre man. Modern kommer sent på kvällen in i dotterns rum och undrar om Berta verkligen älskar den man hon förlovat sig med. Berta försäkrar sin mamma att hon självklart håller av honom, medan texten signalerar att förlovningen skall tolkas som den slutliga bekräftelsen på att Berta äntligen har full kontroll över sig själv och därmed också över männen i sin omgivning. Bakom en mask, som föreställer en ung kvinna enligt tidens mönster, är hon i stånd att gömma sitt verkliga jag och hantera spänningarna mellan sitt inre och omvärlden. Kyligt iakttagande erkänner hon sig själv som ung, “men icke ett barn, som skulle uppfostras”, och när valet har fallit på denne gammaldags, stele excellens, är det just för att han aldrig skulle kunna komma på tanken att studera hennes “karaktär”. Han hänrycks och frestas – liksom hennes andra kavaljerer – och är tillfreds med den beundrade ytan, eftersom han inte har förmåga att förstå vad den döljer. Därför kan förlovningen betecknas som en framgång. Bertas för(e)ställning är nu fullkomnad, hon hotas inte längre av den instängda erotik, som i scenerna innan varit på vippen att komma upp till ytan. Förkonstligen är total!
Det var sålunda inte handlingen i sig som väckte anstöt. Att en ung flicka till slut förlovar sig med ett äldre och passande parti var ju ingalunda särskilt förargligt. Det var den anda av instängd erotik som romanen förmedlade, som chockerade. En dunst av förbjudna lustar kommer upp till ytan och berör skeendet för att därefter försvinna utan kommentar och utan någon direkt diskussion av den sexuella betydelsen.
När Berta säger ja till just denne man, beror det inte bara på beräkning. Sammankopplingen mellan en sadomasochistisk läggning hos Berta och hennes “lämpliga” parti mer än antyds genom skildringen av den episod som utan övergång leder direkt över i det lyckade frieriet. De två, Berta och excellensen, var ute på en ridtur: “Med jernhand stramade han tyglarne, så att djurets hufvud böjdes hårdt mot bringan, och från den lyftade handen hven ridspöet ned. –
Då hästen ändtligen gick spak och stilla, var Berta Funcke blek som döden. Löjtnanten, som red bredvid henne, trodde att det var af rädsla.
Två dagar derefter friade excellensen och fick ja.”
Det kvinnliga koketteriets dubbelspel i Stella Kleves Berta Funcke (1885):
“… hon som i hela sitt lif beherskat sig, för att icke oroa andra, för att slippa tala om sig sjelf. Nej, ingen scen, intet förtroende, då hela hennes lif skulle rifvas upp igen …
Och då hon reste sig, hviskade hon smärtsamt: ‘Skall jag då alltid – i hela mitt lif – bara få spela komedi? – .'”
Eftersom romanen är en utvidgning och bearbetning av en novell, för övrigt Stella Kleves debut – kan det belysa den “underliggande” texten i Berta Funcke att också ta del av generalrepetitionen: “Flirtations”, som introducerades i Herman Bangs danska översättning som fragment ur ett livs historia. Här finns Bertas möten med män, hennes till synes meningslösa koketterande och lek med den erotiska elden i novellens koncentrerade form, vilket ger romanens huvudperson en både dramatisk och tragisk dimension.
I novellens inledning finns en situation, som saknas i romanen. Det är barnbal, flickorna är 11–12 år och kavaljererna upp mot 20. Strax bakom salen, där dansen pågår, i ett rum upplyst av en lampa med röd skärm finner vi Berta med en ung man, Erik. Hon beskrivs som en liten flicka i en vit klänning med en dansös kjol, runda ben och håret som en lockig sky runt huvudet. Men det flickaktiga intrycket motsägs av hennes attityd: hon halvligger tillbakalutad i en stor stol med armarna slappt hängande, munnen halvöppen och ögonen nästan slutna. Vid hennes fötter en “stor stærk knægt”, som med nacken vänd mot henne är i färd med att laga hennes solfjäder: “De talte ikke mer. Hun havde slaaet Benene op og vendt sig om. Hun sad og saa paa det bøiede Hoved, med noget underlig sigende i Øjnene. Hon lagde sin ene Arm paa Stoleryggen, flyttede sig længer til den Side, lidt længer … hen mod ham og blev ved at se; hendes Hoved var nu lige över hans Nakke, og lige paa en Gang bøiede Berta sig ned och bed Erik i Nakken.”
Berta övermannas alltså av en lust som hon inte förstår och som hon inte kan förklara när han kräver besked och kompensation i form av en kyss. I romanen har denna scen utgått, helt följdriktigt, eftersom Berta där har en starkare kontroll över sig själv. En situation som erinrar om denna finns dock i både novellen och romanen. Berta är då en ung kvinna och åker skridsko med en annan uppvaktande kavaljer när hon får lust att röra ärret vid hans mun, under förevändning att han har fått något i mungipan. Men här är hon lite äldre och erkänner inte vad hon gjort, utan låtsas som om ingenting har hänt: “Förlåt – gjorde jag er illa? – Se så, nu är det borta.”
Nedtryckt aggressionsdrift i Stella Kleves Berta Funcke (1885):
“Hon talade en smula nervöst och drog hastigt den lösa pelshandsken af.
Med det hvita lillfingret krökt, upplyft från de öfriga fingrarne, närmade hon sig hans ansikte, – och med ens sänkte hon den långa, spetsiga nageln in i det lilla hvita ärret.”
Att de här handlingarna är förbundna med rädslan att avvisas, kommer också tydligt fram i novellen. I kortformen ligger Bertas flirtationer nämligen i förlängningen av den förödmjukelse, som hon upplevde då hon visade en man sin kärlek. Den närmast tvångsmässiga upprepningen av den ena till intet förpliktande flirten efter den andra, framstår därigenom både som skydd mot den smärta, som en uppriktig känsla kan medföra, och en pervertering av hennes förmåga att överhuvudtaget ge sig hän känslomässigt. Förmågan till kärlek har blivit till sadism: Berta lockar medvetet männen att blotta sig, och i samma ögonblick som de förklarar henne sin kärlek, förskjuter hon dem.
I den avslutande scenen i romanen är denna förkonstling så genomförd att inte ens modern kan genomskåda henne: “Ah, mamma”, svarade hon gladt, i det hon kysste modern, “du inbillar dig visst, att jag är mycket komplicerad. Det skall du icke tro.”
Så slutar romanen med Berta framför spegeln i övertygelsen om att hon skall klara av att fortsätta spelet. Novellen däremot slutar med en vädjan till den enda människa som har genomskådat henne – en läkare hon tillfälligt mött utomlands. Också i denna mening är novellen tydligare, i det hon ber honom att inte döma henne för hårt, eftersom han ju känner bevekelsegrunderna till hennes förnekande av sina känslor: de snäva ramarna för ett kvinnoliv.
Läst på detta sätt och i ett sammanhang framstår de två texterna som ett kritiskt, om än inte alldeles konstruktivt svar på tidens dubbelmoral och tabuisering av det kvinnliga driftslivet. Det antydda och underförstådda i Stella Kleves impressionistiska stil förhindrade inte heller – tvärtom – att budskapet gick fram. Även om hon i sin framställning av dessa överförfinade och blaserade unga kvinnor trots allt höll sig inom gränsen för ett passande uppförande, uppfattades ändå den erotiska atmosfären och den fördömdes. Som Karl Warburg skrev i en anmälan: “Det ‘händer’ alldeles intet i vanlig mening ‘osedligt’ i hela boken, och dock är skildringen något af det otäckaste man gärna kan läsa.”
Att kämpa sig till döds; den kvinnliga gestaltens protest i Stella Kleves “Pyrrhussegrar” (1886):
“Det var denna eländiga försigtighet, hvilken hon nu hatade som sin olycka, – detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar kvinnan att plåstra öfver alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir till ett färglöst, osjelfständigt kryp, som … alltid drager sig tillbaka.”
En aning dekadens
Stella Kleves kvinnor lekte nämligen precis på gränsen till det förbjudna. Därför kan det ligga nära till hands att läsa hennes porträtt som ett slags kvinnliga motsvarigheter till manliga dekadenta hjältar i den samtida litteraturen i bland annat England, Frankrike och naturligtvis Norden, där Herman Bangs Haabløse Slægter, som också blev beslagtagen och bötesbelagd, är ett utmärkt exempel. Eller varför inte: som en kvinnlig utmaning till den övervägande manligt dominerade moderna litteraturen.
På det sättet kom i alla fall hennes mest berömda – eller snarare beryktade – novell att läsas: “Pyrrhussegrar”, som publicerades den 15 oktober 1886 i den göteborgska kvinnoföreningens radikala tidskrift Framåt, där många nordiska författare medverkade med kontroversiella artiklar.
Novellen är en serie situationer ur Märta Ulfklos liv, som hon drar sig till minnes när det är för sent, när hon kommit till en schweizisk kurort för att “andas alpluft, dricka drufsaft och bada i solljus, – har kommit till Montreux för att dö”. Liksom Berta Funcke har hon aldrig givit efter för sina vaknande erotiska känslor, men hennes kamp med sig själv har kostat henne livskraften, hon har blivit fysiskt sjuk. På kurorten drog hon sig till minnes sina dyrköpta segrar över driften och ifrågasätter sina livsvillkor. Hon dör medveten om att det är kvinnornas förljugna livssituation, som har tagit livet av henne; Märta Ulfklo har aldrig brutit mot konvenansen – men hon har erkänt lusten!
Den kvinnliga blickens objektivering av den manliga kroppen i Stella Kleves “Pyrrhussegrar” (1886):
“Han står högt uppe på repstegen – armen, bar och muskulös, sträcker sig uppåt, och handen knyter sig om repet. Över den vida, löst sittande tröjan böjer sig den blottade halsen fram, och profilen med sin raka näsa och de halvöppna läpparna står fri och skarp mot himlen. Sjömansmössan har glidit långt ned på nacken, det yvigt krusiga rödblonda håret glänser med metallglans i det skarpa ljuset över havet.”
Därmed bröt Stella Kleve mot konvenansen – kvinnors erotiska lust var litterärt tabu – och novellen gav inte bara anledning till fördömanden från konservativt håll, den blev också ytterligare bränsle i sedlighetsdebatten. Novellen väckte ett sådant ramaskri att de pyrande motsättningarna kom i öppen dager, vilket påskyndade tidskriften Framåts nedläggning. Detta skall inte minst skyllas formspråket: en nervös, impressionistisk stil, där det är Märtas synvinkel som formar närgångna bilder av mannens kropp. Med detta skapade Stella Kleve en annan blick på individen, en som väckte särskild anstöt eftersom det var en kvinnlig blick som på detta sätt förtingligade och undersökte en manlig varelse.
Karl Warburg recenserar romanen Alice Brandt i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (1888):
“Det är alldeles omöjligt att citera några af de uttryck eller skildringar, hvarmed Stella Kleve trott sig ha gjort en mannabragd, ha lämnat bidrag till “documents humains”, men något mera på en gång “raffìneradt” och “intensivt djuriskt” – för att begagna hennes egna uttryck – har anmälaren knappast läst i svenska böcker, som göra litterära anspråk.”
Men formspråkets kritiska dimension ledde inte till samförstånd mellan Stella Kleve och övriga kvinnor som förhöll sig kritiska till det massiva förtrycket av kvinnors driftsliv. Kanske på grund av att Stella Kleve själv hade bidragit till att öka motsättningarna till de något äldre kvinnliga författarna – Alfhild Agrell och Anne Charlotte Edgren Leffler för att nämna några – genom att hösten 1886 publicera en artikel i Framåt, “Om efterklangs- och indignationslitteraturen i Sverige”. Med tydlig adress till bland andra Alfhild Agrell hävdar hon att kvinnorna bör sluta upp med att skriva indignationslitteratur. Inte för att indignationen skulle vara obefogad – “samhällslagarne äro allt för milda mot mannen och allt för stränga mot kvinnan” – utan för att författarna riskerar att “väcka ledsnad, ja, ovilja”. Ty, som hon skriver – till yttermera visso på franska – alla genrer är bra utom de som tråkar ut läsaren. Det var med artiklar som denna, som hon bidrog till den stämning av estetisering och dekadens som förknippas med hennes pseudonym.
Från Stella Kleve till Mathilda Malling
Mathilda Kruses tid som Stella Kleve pågick egentligen bara under några år. Under perioden mellan 1884 och 1889 skrev hon utöver romanen Berta Funcke en mängd noveller och artiklar, som publicerades i dagstidningar och tidskrifter, och i romanen Alice Brandt (1888) levererade hon ännu ett uppseendeväckande kvinnoporträtt. En enda kritiker – Ola Hansson – skrev verkligt uppskattande om hennes debutroman. Den allmänna uppfattningen hos kritikerna var annars att hennes skildringar var så genomsyrade av okyskhet att man formligen äcklades. Under en tid försökte Stella Kleve och Ola Hansson, tillsammans med några andra, att “europeisera” den svenska litteraturen, men författarna splittrades – och i det slutande åttiotalet tystnade Stella Kleve.
Mathilda Kruse gifte sig med en grosshandlare och bildade familj i Köpenhamn och först 1894 återvände hon som författare med en ny roman, men denna gång utan sin gamla pseudonym. En roman om förste konsuln. Från den 18 Brumaire till freden i Amiens utkom först anonymt i Köpenhamn. Detta blev inledningen till den andra perioden i hennes författarskap, där hon – nu under namnet Mathilda Malling – publicerade omkring 30 herrgårdsromaner och historiska romaner. Hon var bosatt i Köpenhamn fram till sin död 1942, men hon fortsatte att skriva sina böcker på svenska. Från 1895 utgavs hon i Stockholm; ofta kom böckerna i flera upplagor, och de översattes förutom till danska till flera andra språk.
I förstone kan det tyckas vara en milsvid skillnad mellan Stella Kleve och Mathilda Malling. I sina självbiografiska verk skriver hon den tidigare produktionen på kontot för ungdomligt oförstånd. Och det ligger en del i det – Mathilda Malling tillhörde sannerligen inget litterärt avantgarde. Men om man studerar hennes verk så finner man att drag från hennes författardebut återfinns också i de senare romanerna – t.ex. i de två romanerna om Nina, vars kvinnliga huvudperson kunde vara en syster till Berta Funcke eller Märta Ulfklo. Det psykologiska intresset och hennes levande, ibland sensuella språk är gemensamt, liksom att också romanerna från den andra perioden med förkärlek skildrar den unga kvinnan och hennes vaknande kärleksliv. Men de har iscensatts på ett annat sätt – den historiska ramen tillåter en annan “salongsfähig” form av nyfikenhet, liksom att en del känsligheter förlorar sig i den historiska miljön.
Förvandlingen av den osedliga Stella Kleve till den populära Mathilda Malling – den svenska missromanens grand old dame – är därför inte alldeles oförklarlig. Då författaren upphörde med sitt experimenterande formspråk – det verkliga sprängstoffet hos Stella Kleve – och utnyttjade mer traditionella litterära uttryck så gick innehållet an. Också hos “fina” borgerliga familjer, men det intresserade inte längre litteraturkritiken.
Litteraturhistoriskt är författarskapets utveckling heller inte alldeles unikt. Många kvinnliga författare började i avantgardet för att sedan vända blicken från samtiden mot ett historiskt stoff. Det gäller t.ex. också dansk-norskan Laura Kieler. Fenomenet kanske skall förklaras som en fullt begriplig reträtt – klimatet var hårt och de kvinnor som höll fast vid en konstnärlig kritik riskerade att hamna farligt nära galenskapen. Men det kanske också kan förklaras med en längtan att skriva om något annat: en längtan efter att fabulera som såväl idémässigt som estetiskt hade hållits tillbaka under 1880-talets stridbara år.
Förvandlingen i Stella Kleves fall kan således betraktas i ett vidare perspektiv där naturalism, impressionism och dekadens – tänkandet och estetiken – efterhand slog över i andra uttrycksformer hos de kvinnliga författarna. I den meningen representerar Mathilda Malling en generell tendens, som omkring sekelskiftet fick ett markant och genomreflekterat uttryck i Ellen Keys filosofiska författarskap.