“Mannen skriver då han vill, kvinnan då hon kan”, skrev Fredrika Runeberg (1807–1879) i sitt memoarverk Min pennas saga, som kom ut först år 1942 samtidigt med verket Anteckningar om Runeberg. “De flesta af mina stycken har jag uttänkt, ja ofta äfven nedskrivit då sjukdom bundit mig vid sängen och jag icke ens liggande orkat sy. Sålunda är t.ex. större delen af fru Catharina Boije tillkommen. Mycket är uttänkt vid sömmen, vid vaggan, vid köksspiseln och i hast upptecknadt en söndagsqväll, en afton då Runeberg dröjde ute, och husets folk sof, eller andra dylika stunder. En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje. Medge måste jag dock att jag ofta nog märkte det färgerna fallit af fjärilarnes vingar, innan tiden medgaf att fästa dem på papperet. Ofta måste ock styckets vidd lämpas efter huru lång stund jag kunde disponera till dess nedskrifvande. Men när hjertat svällde i bröstet, när pulsarna slogo våldsamt, hur stillade sig icke alltid stormen i själen, när det var mig möjligt att få taga min tillflykt till diktens drömbilder, om än sedan långa tider förflöt innan jag tillät mig att taga tid att uppteckna de då ofta redan bleknade bilderna.”
Man har brukat betona att Fredrika Runeberg som författare kom i skymundan för sin man, poeten Johan Ludvig Runeberg (1804–1877), och att hon tvingades acceptera mannens många förälskelser i unga kvinnor. J.L. Runeberg menade själv att dessa förälskelser var viktiga för hans skapande verksamhet. Han ansåg, att dessa inte hade något att göra med äktenskapet, och hans uttalande, att Fredrika hade varit den bästa möjliga hustrun för honom, har blivit berömt. Det är möjligt att författaren Zacharias Topelius, vän i familjen, hänvisade till dessa kärlekshistorier, då han karakteriserade Fredrika Runeberg som en av det kvinnliga könets martyrer. Åsa Stenwall utvecklar i sin bok om Fredrika Runeberg, Den frivilligt ödmjuka kvinnan (1979), samma tanke och talar om den frivilliga, genomtänkta ödmjukheten, vars syfte var att åtminstone behålla kamratskapet med den äkta mannen. Antagligen är saken mer komplicerad än så.
I sin nekrolog över Fredrika Runeberg skrev Hufvudstadsbladet den 28 maj 1879:
“Finland känner vad hon har varit som sin ädle makes följeslagerska under lifvets alla skiften, dess lycka och dess prövningar, och ärar i henne ett mönster för qvinnan som maka och moder.”
I Min pennas saga framställs förhållandet så att hustrun beundrar sin man och väntar sig tacksamhet från dennes sida, medan mannen nonchalant tar emot hennes beundran. Grunden till denna relation torde ligga i själva utgångspunkten för äktenskapet. Fredrika Tengström var uppvuxen i en känd familj, hon var språkkunnig och intelligent men även beklämd över sitt allvar och sin fulhet. En efterlämnad dikt ironiserar över den bild som omgivningen uppenbarligen hade av henne:
Säg, var hon en fager tärna
i ungdomens blomstrande dar
av mången fjäsad så gärna?
Ack nej, ej vacker hon var.
Nå, hon var en ståtlig kvinna
i sammet och spetsar klädd.
I salongen var kväll som värdinna?
Nej, men ofta vid barnens bädd.
I äktenskapet blev Fredrikas roll att vara den som skulle förbättra familjens ekonomi; hon drev bland annat pensionat, tog hand om skötseln av de sju barnen samt assisterade sin man vid redigeringen av Helsingfors Morgonblad.
I sitt memoarverk betonar Fredrika Runeberg upprepade gånger, att Runeberg sporrade henne till att skriva och hindrade henne från att bränna upp sina verk. Hon berättar hur han genom att säga: “detta är mycket bra”, uppmanade henne att sända två av sina första prosadikter, “Simrith” och “En dröm”, till redaktören för den litterära kalendern Joukahainen och tillade: “Detta var en av de gladaste stunderna, min penna skänkte mig.”
Joukahainens redaktör, Robert Tengström, tackade entusiastiskt för Fredrika Runebergs dikter. Han hade läst upp dem för bland andra Topelius, och skrev till henne att de “hjärtligt gladde sig åt upptäkten av en ny hemlandets diktarinna”. Eftersom Tengströms kalender endast offentliggjorde bidrag från medlemmar av den österbottniska studentföreningen, trycktes dikterna i stället året efter, 1843, av Fredrik Berndtson i Necken, en annan litterär kalender.
Det tvetydiga i Fredrikas framställning av hennes egen oföränderliga ödmjukhet och hennes mans generositet lyser också igenom i skildringen av J. L. Runebergs reaktion då hon räcker honom kalendern med hennes dikter: “Då fick jag åter se ett sådant uttryck i hans ansikte som jag kunde glädja mig åt länge”, skriver hon. Runeberg tog boken och bad leende om “extra påfyllning” till sig själv och de gäster, han hade på besök i sin privata del av bostaden, för att kunna fira händelsen med honom. Och “glad satte jag mig också medan jag vaggade mitt barn”.
Redan då äktenskapet ingicks 1831, var mannen känd som författare, och då Fredrikas alla tre verk – de historiska romanerna Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858) och Sigrid Liljeholm (1862) samt hennes samling berättelser Teckningar och drömmar (1861) – utkom, var Runebergs ställning som Finlands nationalpoet redan säkrad. Hans inställning till litteratur, skriven av kvinnor, var välvillig men nedlåtande. Samma inställning delade två andra opinionsbildare vid mitten av 1800-talet, Z. Topelius och J.V. Snellman. Båda stödde Fredrika Runeberg i hennes skrivande, eftersom hon inte framförde några emancipatoriska tankar. Särskilt Snellman lovprisade henne i sin recension för att hon – såsom det anstod hennes kön – var tillbakadragen och anspråkslös. Fredrika Bremers Hertha fick däremot nedslående kritik av Snellman år 1856, med argumentet att en man inte kan älska en så självtillräcklig kvinna som bokens huvudperson.
Fredrika Runeberg drömde å ena sidan om att skriva kvinnornas historia, men å andra sidan underkastade hon sig Runebergs, Snellmans och Topelius förväntningar. Sina skrivelser i kvinnosaken lät hon bli att publicera och väntade 15 år innan hon lät publicera sin debutroman. I sina köksbordslådealster och dagböcker jämförde Fredrika Runeberg kvinnans läge med slaveri, och hon var av den åsikten, att underkastelse föder falskhet. På 1840-talet, då man började grunda statliga flickskolor i Finland, och på 1860-talet, då en ogift kvinna beviljades rätten att själv härska över sina inkomster, följde Fredrika Runeberg i sina dagboksanteckningar noggrant med vad som hände. Men officiellt deltog hon endast i sådana föreningars verksamhet, vilka idkade traditionell välgörenhet samt i uppehållandet av skolor för fattiga flickor. I samlingen Teckningar och drömmar ingår endast en berättelse, nämligen cykeln “Facetter av qvinnans lif”, som behandlar kvinnans situation, framför allt ur aspekten att hon inte har rätt till eget yrke. En grupp kvinnor berättar om sina svårigheter: en kvinna kan spela orgel, göra en vetenskaplig upptäckt eller leda en rörelse, men endast under förutsättning att det sker i en manlig beskyddares namn.
Om Fru Catharina Boije och hennes döttrar hade kommit ut då den blev färdig, hade den blivit Finlands första historiska roman. Men Fredrika Runeberg publicerade sin roman först efter att Z. Topelius hade gjort den nya genren populär på 1840-talet. Den historiska romanen väckte vid denna tid inga förväntningar: romanen var ung som genre och hade ännu dåligt rykte på grund av sin underhållande karaktär.
Många ansåg att romanläsning hade ett fördärvligt inflytande på unga flickor. Fredrika Runeberg fick dock lov att läsa: “Kanske just emedan sådan läsning alldrig förbjöds mig, att de (romanerna) derföre alldrig fìngo någon hemlighetsfull retelse för mig. Det tvetydiga som väl torde funnits i mången bok, förstod jag ej. Den rena är allting rent. Romaner läste jag som sagor, som inbillningsfoster med lika litet anspråk på fotfäste i verkligheten som sagorna. Ännu som fullvuxen blef jag skrämd när någon herre visade mig artighet eller sade mig en compliment, fullt öfvertygad om att jag måtta hafva i något afseende betedt mig opassande, efter sådant kunde komma i fråga.”
J.L. Runeberg provade endast en gång som ett infall på romanen, och publicerade själv epos. Förutom ett par små dikter befattade Fredrika Runeberg sig inte med de former som maken valt. Berättelserna i Teckningar och drömmar är i allmänhet sagoparabler, en genre som även andra tidiga kvinnliga skribenter sysslade med. Sin roman kallade Fredrika Runeberg själv för “berättelse”, och hon var ledsen över att förläggaren tillfogade genrebestämningen “roman” på omslaget till Sigrid Liljeholm.
Inte ett enda av sina alster publicerade hon under eget namn, alla försågs med signaturen -a-g. Som motvikt till denna anspråkslöshet var hon dock noggrann med att inte låta tendensen förflacka texten, och hon sörjde över, att många tankar på grund av tidsbrist hann falna. Då Topelius föreslog, att hon skulle publicera en samling berättelser för att befrämja kvinnosaken, vägrade hon acceptera beställningsjobbet. När Murgrönan (1840) av Wilhelmina Carstens, den första finska romanen skriven av en kvinna, utkom skrev Fredrika Runeberg till en av sina väninnor, att det finns kvinnliga skribenter som liknar sångerskor: de som kan någonting tiger, medan de uslaste galer utan att ha blivit ombedda.
Sina första berättelser hade Fredrika Runeberg skrivit på 1830-talet, då mannen hade blivit förälskad i en annan, och den första romanen föddes i början av 1840-talet, då förhållandet mellan Runeberg och Emelie Björkstén började utvecklas. I berättelserna är det i allmänhet en åldrande kvinna som har huvudrollen; denna bevarar mannens intresse genom att hjälpa, då mannen blir förälskad i en yngre, och sedan genom att acceptera den nya kvinnan som sin syster. I berättelsen “Salik Sardar Khans maka” bortrövas Alhejdi, den unga och oskyldiga, av fursten Salik, som innebär något farligt och därför fascinerande för henne men också möjligheten att frigöra sig från faderns hem. Efter en kort tid hämtar dock Salik hem en ung flicka, som Alhejdi beskyddar (“icke kan jag vredgas på dig, du dufva”). Salik hävdar sin rätt att ha fler kvinnor som hustrur: “Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsammans med liljan. ‘Alhejdi, mannens hjerta är en rosengård, har rum för många blommor. Huru skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Äfven kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som stenen, hon vore ej skön så. Men äfven Alhejdi är kär för Salik.”
Mannen skickar ut Alhejdi på allt svårare uppgifter, till sist för att dö för älsklingshundens skull. Trots de patriarkala förödmjukelserna älskar Alhejdi sin man – “Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet af sitt bröst” – och hon var även solidarisk mot dennes nya kvinna.
I den korta berättelsen “En saga om vreden” blir den galna stoltheten hos en kvinna hennes olycka. Mannen får ge utlopp för sin vrede, kvinnan har inte rätt till det: “Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jemka sig in i sina bestämda rum och klämman griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.”
Kvinnornas historia är, skriver Fredrika Runeberg, framförallt lidandets historia, inte gärningens eller handlingens, eftersom mannen har blivit lärd att härska och kvinnan att underkasta sig och behärska sig. Men förknippat med lidandet är i Fredrika Runebergs verk den bittra njutning som föds, då man vet att man underkastat sig, ofta ironiskt skildrat: “åtminstone åter känner sig vara qvinna”.
I båda Fredrika Runebergs romaner förekommer utopin om en kvinna, som själv tar hand om sitt liv och därmed på sätt och vis handlar som en man. I debutromanen tar Margareta Boije mot sin mors vilja en oadlig man till sig och de vigs på nattlig sjöis under en flyktresa. Hon blir lycklig, i motsats till sin syster Cecilia, som stannar hemma och uppslukas av det traditionella kvinnolivet och till slut dör. Huvudrollsinnehavaren i Sigrid Liljeholm klär ut sig till pojke och räddar sedan sin far ur fångenskapen hos fienden. Då fästmannen sedan lämnar henne för att han tycker att krigsäventyr inte passar en ordentlig flicka – skapar hon ett tillfredsställande liv på landsbygden åt sig: hon undervisar och hjälper traktens folk. Då den ångerköpte fästmannen kommer tillbaka, vägrar Sigrid att ta honom tillbaka: “Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde lefva för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge sig sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag fordom, och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete blifvit mig gifna av Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför honom. Aldrig har jag trott, att någon annan skulle svara för mig, lika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon annans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att handla på egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra göra och våga. Nu har jag redan länge varit en sjelfständig menniska, utan någon annan än Gud och mitt samvete att ansvara inför, och jag har lefvat så godt jag förstått. För länge har jag lefvat sjelfviskt, för att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru. För länge har jag lefvat ensam, för länge ansett min ära och min heder tillhöra mig sjelf, för att numera kunna lära mig att de icke äro mina, utan en annans.”
Delvis är Sigrids lösning på kvinnans konflikt densamma som Herthas hos Fredrika Bremer, nämligen att arbeta för andras väl, delvis är den helt annorlunda: Hertha väljer både arbetet och kärleken, Sigrid endast arbetet. Det platonska kamratäktenskapet mellan Hertha och Yngve förstod Fredrika Runeberg inte; alla hennes kvinnor lever av lidelse. Om Fredrika Bremer hade Fredrika Runeberg skrivit uppskattande år 1859 i sin berättelse “Tre som flyttade till Sverige”, men hon deltog inte officiellt i den diskussion som fördes om Hertha. I det brev som hon skickade till sin syster ställer hon sig på Bremers sida, men hon hävdar att det i romanen är fråga om den ogifta kvinnans knappa möjligheter att ordna sitt eget liv. Enligt Fredrika Runeberg avbryts Herthas utveckling, då hon blir förälskad och därmed bunden vid de gamla mönstren.
Drömmen om kvinnans fria uppväxt och om ny gemenskap med mannen förenas i berättelsen “Rankvexten”, i Teckningar och drömmar, med slingerväxtmotivet, som användes i kvinnolitteraturen på 1800-talet. I Fredrika Runebergs berättelse framställs hur det går, då slingerväxten får ljus, kunskap och frihet och växten blir allt frodigare och vackrare. Provet lyckas, fast omgivningen ställer sig tvivlande och hånar företaget. “Men dessa drag av ett den förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra ranken så ofta framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.”
I ett av sina brev skrev Fredrika Runeberg, att kvinnan bör få kunskap och civilisation för att kunna friare bestämma över sitt förhållande till mannen, och att mannen bör lära sig uppskatta kvinnans frivilliga underkastelse. Idén om en mer harmonisk symbios bygger således på den grundläggande förmågan och viljan hos mannen att förbättra kvinnans ställning.
“En gång då vi stodo i ett rum med gula väggar, sade han (Runeberg) t. ex. : ‘Att en hustru jakar och medger hvad mannen säger, det är en obetydlighet, men hon skall tycka som han. Säger han att den der gula väggen är svart, så vill det säga intet, om hon blott medger, att den så är, utan hon skall sjelf tycka att den verkligen är svart.’
Besynnerligt nog blir ock småningom förhållandet nästan sådant, alt mer ju längre man lefver tillsammans, ehuru jag då ännu icke förstod att så kunde ske.”
(Anteckningar om Runeberg.)
Samma perspektiv på förhållandet mellan man och kvinna hade även de andra kvinnliga författarna i J.L. Runebergs krets. Som Fredrika Runeberg var de språkkunniga och belästa. Åtminstone några av dem skrev av samma anledning som Fredrika, för att få erkännande av J.L. Runeberg, och alla lät de först denne och sedan Fredrika läsa sina texter. Endast Fredrika publicerade så omfattande verk som romaner, och redan namnen på de andras samlingar med dikter och berättelser är amatörmässiga. J.L. Runebergs syster Carolina Runeberg (1808– 1891) gav sitt verk namnet Små diktförsök (1855) och J.L. Runebergs tidiga kärlek Fredrika Venman (1803–1873) gav ut Bleka blommor (1871). Emelie Björkstén (1823–1896) publicerade med hjälp av J.L. Runeberg samlingen Sandperlor af e*** (1864) och senare den lilla boken Några Minnen af e*** (1871), där hon – då Runeberg ännu levde – bland annat drog sig till minnes hur hon blev bekant med honom.
Emelie Björkstén hade ursprungligen tänkt sig att hennes andra diktsamling, Drottningar, som innehöll 24 dikter om högättade damer skulle tillägnas Fredrika Runeberg, berättar Åsa Stenwall i sin bok, Den frivilligt ödmjuka kvinnan (1979): “… men hennes ‘cousin’ Richard Björkstén, slottsfogde på Stockholms slott och tydligen en inte så litet äregirig herre, övertalade henne att i stället dedicera boken till ‘Hennes majestät Sveriges och Norges änkedrottning Josefina’. På det sättet skulle hon lättare vinna förläggare och fler läsare, resonerade han, och säkert hade han rätt…”
Skrivandet ansågs i J.L. Runebergs krets passande endast för en ogift kvinna, och detta torde vara en av orsakerna till att Fredrika Runeberg skydde publicering. Carolina Runeberg och Wilhelmina Nordström (1815–1902) publicerade båda endast en samling och upphörde med detta, då de blev lärarinnor. J.L. Runeberg lät 1864 ge ut en ny upplaga av Wilhelmina Nordströms samling Dikter från 1861. Nordström var vid tidpunkten upptagen av att leda den privata flickskola som hon grundat. Augusta Lundahl, som kallades “lärd” och “genial” på grund av sin beläsenhet, publicerade endast i tidningar och album och upphörde även med detta, då hon gifte sig.
De kvinnliga författarna fann ämnen i Runebergs naturlyrik och hans folksångsmässiga små dikter. De mer omfattande berättande dikterna var däremot främmande för de kvinnliga författarna. Ett drag som de delade sinsemellan, men inte med Runeberg, var den rika blomstersymboliken. Kvinnan jämfördes vid en blomma också i Fredrika Runebergs berättelser och i Emelie Björksténs samling Sandperlor af e*** ingår exempelvis en serie blomdikter som skildrar kvinnans liv. Dessutom upprepas liknelsen med den fångade vågen och burfågeln. I Wilhelmina Nordströms och Emelie Björksténs dikter syftar den fångade vågen och burfågeln å ena sidan på kvinnans underkastelse generellt och å andra sidan på hennes egna hämningar.
I Wilhelmina Nordströms dikter står mjuk och hård, den fastbundna och den oberoende samt den fria och den fängslade ofta i motsats till varandra. Mannen är fri som i “Vildmarkens son” och “Sjömansgossen”, kvinnan är fången som i “Fogeln i bur”:
Skaptes af naturen
Jag för trånga buren,
Jag, som vingar har?
Gif, o gif mig svar!
Skall en prydnad bara
Lätta vingen vara,
Säg att det är så!
Jag blir tålig då.
I dikten “Mossväxten” lutar mossan mot berget, smyger smekande längs dess sidor och mjukar upp och värmer den allvarsamma stenen: “mildrar med ett lätt och lent behag / Den stela klippans allvarsamma drag.” För mossan är denna lott “så skön, så ljuf och herrlig”, inte utan ironi. I Wilhelmina Nordströms version av tidens slingerväxtmotiv i dikten “Lifvets stöd”, trivs slingerväxten likaså och sitter högt upp utan möda: “Höjer sig med lätt behag / Högre för hvart trofast slag.”
I Wilhelmina Nordströms generellt konventionella och harmoniskt religiösa poesi upprepas ofta en hänvisning till det obekanta i det egna sinnet och till något våldsamt. I dikten “En vind” rör vinden vid insjöns stilla yta så att det lyriska jaget inte längre känner igen sin sjö, “så lugn och sval”. Vågorna förstör strandblommorna och den “blomsterverld”, som den nyss kysste. I dikten “Vid musslans hjerta” tar vågen med våld pärlan ur musslan, eftersom han anser den tillhöra honom: “Och hafvets våg, den ljufva blå./ Tog hastigt ut sin rätt/ Uppå sitt vilda sätt.”
I dikten “Hon trängde sig till mitt hjerta” vill den älskande finna skydd i det lyriska jagets hjärta: “Der ville hon hvila ut;/ Hon trodde, att lifvets smärta/ Der skulle taga ett slut.” Detta, “mitt hjerta, det vilda” krossar emellertid allting som är mjukt, “med häftiga, hårda slag”. Som motvikt till allt detta tycks det finnas något immateriellt, som i dikten “Utan ljud och ton”, en drömlik kärlek, där den älskade (i Wilhelmina Nordströms dikter alltid hon), blir lik en ängel:
Fina handen i min hand hon lade,
Böjde hufu’t lätt
Mot min skuldra, intet ord hon sade; –
På sitt stumma sätt
Hviskade då känslor ljufva, ömma
Till mitt hjerta, hon,
Ljuft, som englar hviska, då vi drömma,
utan ljud och ton.
Luft, som englar hwiska, då vi drömma,
utan ljud och ton.
Även i Emelie Björksténs dikter förenas det konventionella, patriotiska stoffet med en starkt emotionell konflikt. Förhållandet med J.L. Runeberg var känt och accepterades endast på grund av att Fredrika Runeberg tycktes godkänna det. Fredrika och Emelie var väninnor under årtionden, och de skrev brev till varandra där Emelie försökte frigöra sig från Runeberg. Ett av sina verk, Ännu en gång (1877), tillägnade Emelie Fredrika. Skrivandet förenade dem, och båda beundrade de J.L. Runeberg framförallt som författare. Emelie ber om skaparkraft: “Ljus, toner, kärlek, allt jag vill försaka/ I Gudar! kraft att skapa ger mig blott”, “Om outtömlig skaparkraft jag beder.” Förhållandet till kärleken är dock splittrat. Å ena sidan är den älskade allt:
Blott Du! Blott Du! allena Du bland alla!
Dig vill jag älska, Dig, blott Dig!
O! må mig verlden än en dåre kalla,
Förstår väl den mitt väsens väl och ve,
Kan den väl djupet af mitt hjerta se?
Å andra sidan är kärleken en boja, som hindrar henne från att förverkliga sin egen kallelse, “Om fri jag vore!” Då det lyriska jaget i dikten “Hvad jag älskar” räknar upp det hon älskar, nämner hon poesin sist och som det viktigaste. “Det bästa himlen här oss gifvet/ Till hjertats fröjd – blir poesi!” Emelie Björkstén levde hela sitt liv för J.L. Runeberg – från 15 års ålder till ålderdomen – och denne var även hennes idol i författarskapet men hon besatt även längtan och ambitionen till något eget.