De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Tag: Samhällsutveckling
Ragnhild Jølsens liv och diktning präglas av spänningen mellan hembygden och huvudstadens bohemkrets, mellan det robust folkliga och det estetiskt förfinade. Redan vid debuten 1903 hälsades hon välkommen som uppseendeväckande mogen, märkvärdigt begåvad och speciell. Men hennes “brutala, råa kraft” och “oslipade, våldsamma erotiska scener” fick många att tro att författaren måste vara en man. Hennes böcker kretsar kring en kvinnotyp som är vacker, sårbar och sinnlig, med ett medvetande som pendlar mellan dröm och verklighet. Hon struntade i erotiska tabun och visade modigt att hon såg kropp och själ som en helhet. Ragnhild Jølsens litteratur är fjärran från det borgerliga, vardagliga och allvarsamma som kännetecknade den norska litteraturen under det tjugonde århundradets första decennium. Det känsliga, insiktsfulla och sagoaktigt överdrivna var en huvudlinje i alla hennes böcker.
På tröskeln till 1900-talet stod dörrarna till världen öppna. Äntligen såg det ut som om den enskilde skulle kunna frigöra sig från de bindningar som hade varit ett hinder: religionen, klassen, könet. Med den nya världsbilden som mental klangbotten skapade det nya århundradet alltså möjlighet för en framåtskridande integrationsprocess. Kvinnorna och folket vann insteg i den borgerliga skriftliga kulturen och naturligtvis satte de då sin prägel på kulturen. Medan de manliga författarna och vetenskapsmännen stärkte sin hotade maskulinitet med att hänvisa “Kvinnan” till “Urnaturen”, närmade sig kvinnorna sakta men säkert männens maktpositioner.
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Storstad och text
Det moderna genombrottets i Norden i 1880-talet präglades i sin helhet av en febril kvinnlig aktivitet. Kvinnorna slöt sig samman i nationella kvinnoförbund, där de oupphörligt och ihärdigt arbetade på att få upp kvinnosaken i de lagstiftande församlingarna. Det var borgerskapets unga kvinnor som var väl bevandrade i språk, konversation och gott uppförande, som i tidningar, tidskrifter och skönlitteratur skrev om kvinnofrågan som en samhällsfråga.För många av det moderna genombrottets kvinnliga författare ledde uppbrottet därför till personliga och konstnärliga nederlag. De bröt nacken eller pennan på den moderna paradoxen. Men emancipationsprojektet övergavs inte. Hos de kvinnor som fortsatte skriva århundradet ut, och hos dem som debuterade omkring sekelskiftet, fick spänningen mellan ideal och desillusion, mellan rörelse och ögonblick bara en annan form.
Atmosfären i Danmark var långt in på 1880-talet ansträngd – och fruktbar! Den fick kvinnor att skriva som aldrig förr. Under perioden mellan 1870 och 1890 debuterade över 70 kvinnliga författare i Danmark – nästan tre gånger så många som under de två föregående decennierna. De flesta kan varken ur tematisk eller stilistisk synvinkel utpekas som moderna, men mångfalden är ett vittnesbörd om att kvinnorna var med. Det stora antalet utgjorde växtmån för ett fåtal, som skrev in den nya tiden i språk och föreställningar. Detta krävde kraft – dessa kvinnor blev författare på grund av tvivel inför könet. De många manliga pseudonymerna är talande. Men som författare fick de det svårt och kom i kläm på många sätt. Dels från männens sida. Dels kunde kvinnorna inte leva på författandet. Det typiska blev därför att kvinnorna använde författarskapet som ett inslag i en bredare kvinnokulturell verksamhet. Skönlitteraturen var tillsammans med journalistik, föredrag och organisationsarbete olika sätt att yttra sig på.
Med sina 24 berättelser i En Hverdags-Historie från 1828 befäster Thomasine Gyllembourg en ny litterär tradition – den realistiska prosaberättelsen. Hon får läsaren att röra sig i vardagens yttre handlingsrum, utsmyckade med detaljer som kan tyckas som rena prydnader, men vars funktion är att göra oss hemmastadda i hennes universum. Medan En Hverdags-Historie visar familjelivet i en skrattspegel, innehåller Gyllembourgs författarskap även en rad noveller som återger familjens bild i en trollspegel. När Thomasine Gyllembourg skrev sina vardagshistorier var kärnfamiljen ännu ny, och hon hade själv en väsentlig del i dess tillblivelsehistoria.Med En Hverdags-Historie ställer hon sig mitt emellan den släktmedvetna gamla familjen och den nya individorienterade familjen, och därifrån iakttar hon familjens utveckling, väger vinster och förluster och blottlägger sprickorna i den grund som kärnfamiljen vilar på. Hon registrerar således de tendenser som under 1840-talet pekar fram mot den moderna livsform som några decennier senare sattes under debatt i genombrottslitteraturen.
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Det kvinnliga mönstret i folkdiktning och folkminnesinsamling