Tag: Psykisk sjukdom

Finlandssvenska krigsmodernister

På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.

Minnets labyrint

1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.

Slaget om driften

Hela Agnes von Krusenstjernas författarskap rör sig kring de känslor av ofrihet, desperation och revolt som denna uppväxtmiljö uppammade. I sitt sökande efter “sanningen om kvinnorna” gick hon från sammanbrottsromanens depressiva text till drömmen om den frälsande kvinnligheten.Hon ställer i sin romantext de för kvinnor i en sexuell brytningstid svåra och angelägna frågorna: Vad betyder sexuallivet för vår kvinnoidentitet? Hur kan vi hitta fram till en positiv kvinnlig sinnlighet, fri från den nedärvda bördan av könsskräck, kvinnoförakt och förnekande av det kvinnliga begäret? I förmågan att uttrycka det bortträngda, förbjudna, ligger styrkan i Agnes von Krusenstjernas skildringskonst, hemligheten med dess starka suggestivitet och dragningskraft – men också dess förmåga att stöta bort, oroa och äckla.

Språkkamp och fredssak på scenen

Hulda Garborgs stora produktion var ett växelbruk av tidskriftsartiklar och romaner, men hon satsade särskilt på dramatiken. En stor del av hennes författarskap skrevs i samband med “nynorsk-rörelsen”, som under 1880- och 90-talen på allvar fick vind i seglen och Hulda Garborg blev en av dess förgrundsfigurer. Från 1910 till 1912 ledde Hulda Garborg en turnerande teater, Det Norske Spellaget, som reste längs den norska kusten. Efter turnén ville hon etablera en fast nynorsk scen i Kristiania. Redan året därpå, 1913, blev Det Norske Teatret en realitet. Hulda Garborg satt i teaterns styrelse i många år, och hon åtog sig också då och då regiuppdrag. Men det var författare hon helst ville vara. Hon använder stoff från nationallitteraturen och det nordiska arvet, men var också inspirerad av mysticism och österländsk religionsfilosofi.

Att bli författare

Efter ett kort äktenskap med Jeppe Aakjær klarade författaren Marie Bregendahl tillvaron som ensamstående mor genom att hushålla åt en bror i Köpenhamn. Hon kunde inte återvända, eftersom hon hade fått uppbrottet och staden i blodet för alltid. Spänningen mellan barndomens bondekultur och stadens anonyma livsform, där man själv måste skapa sig en identitet, blev den upplevelsemässiga klangbottnen för hela hennes författarskap. Hon förde det moderna genombrottets naturalistiska verklighetsskildring vidare, men på ett alldeles eget sätt, där både de folkliga berättarformerna och den moderna kvinnans kaos av motstridiga erfarenheter kunde uttryckas.

Begärets paradoxer

L. Onerva tillhörde den nya generationen akademiskt utbildade kvinnor och skrev själv drygt trettio verk. Hon debuterade med diktsamlingen Sekasointuja 1904, och det är som författare till en lyrik som “förknippar livsnjutning med lidande” som hon har blivit erkänd.Som prosaförfattare däremot, har hon ansetts vara “alltför intelligent, alltför analyserande”. Ändå är det L. Onerva som skriver den första moderna romanen i Finlands historia.

Det stora könskriget

Det viktorianska kvinnoidealet hade bleknat bort. Kvinnornas nya rättigheter som medborgare, liksom deras alltmer framträdande plats i offentligheten och i samhällsnyttiga yrken, fick termen “Ny Kvinna” att uppträda allt oftare redan på 1890-talet. Patriarkatet blev, från att ha varit allmänt misogynt, alltmer uttalat antifeministiskt. Ett krig om hur den “nya kvinnan” skulle definieras utbröt. Var kvinnligheten onaturlig eller sund? Var “Den nya Kvinnan” en nymfoman? Eller en nucka? Hur som helst, en onaturlig kvinna! Det är nu, i detta klimat av allt öppnare könskamp, som maskulinismen firar sina första stora triumfer. Och kvinnorna slog tillbaka.

Världen växer – jaget expanderar

På tröskeln till 1900-talet stod dörrarna till världen öppna. Äntligen såg det ut som om den enskilde skulle kunna frigöra sig från de bindningar som hade varit ett hinder: religionen, klassen, könet. Med den nya världsbilden som mental klangbotten skapade det nya århundradet alltså möjlighet för en framåtskridande integrationsprocess. Kvinnorna och folket vann insteg i den borgerliga skriftliga kulturen och naturligtvis satte de då sin prägel på kulturen. Medan de manliga författarna och vetenskapsmännen stärkte sin hotade maskulinitet med att hänvisa “Kvinnan” till “Urnaturen”, närmade sig kvinnorna sakta men säkert männens maktpositioner.

Lidelsefull naturalism

“När kvinnan väl har rest sig”, skrev den norska författaren Amalie Skram 1880 entusiastiskt om Ibsens Et Dukkehjem, “låter hon sig inte längre hejdas.” Och Amalie Müller, som hon hette då, lät sig inte hejdas.Hon gifte sig 1884 med den danske författaren Erik Skram och då började på allvar hennes författarskap. Men hon blev aldrig riktigt lik de danska genombrottskvinnorna. Skillnaden var lidelsefullheten. Där de ställde sig utanför, blev Amalie Skram ett med sitt ämne, i hänsynslös förbrukning och självförbrukning. Mot den gängse, blaserade attityden ställde hon den passionerade. Som konstnär och kvinna befann hon sig i en outsider-position. Hon ansågs vara för våldsam för sina danska kollegor, som hon annars delade tro och hopp med och hon var avgjort svartlistad i Norge.Hennes verk är samma lidelsefullt vetenskapliga studier av sinnets djup som Freuds, och författarskapet överskrider således det moderna genombrottet och sträcker sig mot 1900-talets galenskaper och kunskaper.