“Skall jag våga det? Skall jag våga skriva en bok efter mitt eget sinne, utan att taga hänsyn till vad familjen skall säga eller andra människors omdömen? Skall jag våga och ha styrka att gjuta in mitt eget jag i en bok, som jag drömt mig det i flera år?”
Så skrev en 25-årig adelsflicka, Agnes von Krusenstjerna (1894–1940), i sin dagbok. Den bok som föresvävade henne var romanen om Tony Hastfehr, som skulle komma att utges i tre delar 1922–26. Första delen hette Tony växer upp, de två följande Tonys läroår och Tonys sista läroår.
Agnes von Krusenstjerna hade debuterat 1917 med en flickroman i lättsamt kåserande stil, Ninas dagbok, följd av den likartade Helenas första kärlek, 1918. Ännu vid 25 års ålder levde hon en beroende hemmadotters kringskurna liv tillsammans med sina pensionerade föräldrar i en lägenhet i Stockholm. I den självbiografiska romansviten med det talande namnet Fattigadel (1935–38) skulle Agnes von Krusenstjerna långt senare ge en avslöjande och målande skildring av sin uppväxtmiljö: den gamla svenska överklassen som sedan sekelskiftet och första världskriget alltmer kommit i skuggan av en uppåtstigande, kapitalstark medelklass.
Hela Agnes von Krusenstjernas författarskap rör sig kring de känslor av ofrihet, desperation och revolt som denna uppväxtmiljö uppammade. Tonyböckerna skiljer sig på ett chockerande sätt från vanliga ungflicksromaner genom att uppmärksamma också det som fanns under den idylliskt glättade ytan – med flickvänskaper, utflykter, julfester och förälskelser.
Till det mest tabubelagda hörde sexualitet och sinnessjukdom. Kring dessa förbjudna teman kretsar Tonyböckerna. Här finns en provkarta på allt det som “en fin flicka” inte skulle veta något om, men naturligtvis i hemlighet grubblade över: erotik, menstruation, homosexualitet, prostitution, sinnligt begär och sexuell frustration. Allt skildrat som en del av en ung överklassflickas erfarenhetsvärld – som smärtsamma och viktiga inslag i hennes “läroår”.
Tony växer upp i skuggan av sin mors sinnessjukdom. Bristen på moderlig bekräftelse framstår som den djupaste grunden till Tonys främlingskap i tillvaron och till den psykiska sjukdom som hon “ärver” från modern. Sinnessjukdomen förklaras på romantextens utsagoplan som en predestinerad släktförbannelse, som speciellt drabbar kvinnor i samband med de första erotiska upplevelserna. Men på symbolplanet kan detta tolkas som en metafor för amputeringen av unga kvinnors känsloliv i ett alltför snålt utmätt utrymme för deras begär.
Tony hamnar slutligen på ett privat mentalsjukhus. I ett desperat förvirringstillstånd, orsakat av hennes konflikt mellan bundenheten vid den strikt korrekte fästmannen och det sinnligt laddade begäret efter en annan man, rasar hon ut i orgier av lössläppta aggressioner, erotiska fantasier och självdestruktivitet. Hennes inlärda kvinnoidentitet vacklar: när hon betraktar sitt ansikte i spegeln känner hon inte längre igen sig själv.
Tony växer upp och lever i sin fars hus. Efter moderns död blir hennes och faderns förhållande innerligt, men aldrig förtroligt. I tredje delen, Tonys sista läroår, gör hon ett radikalt försök att bryta sig ut ur fadershuset. Under sin första utlandsvistelse på egen hand, i England, söker hon upp en handelsresande som kurtiserat henne. Han tar henne till en bordell. “Det finns ingenting i samlivet mellan man och kvinna som längre är heligt för mig”, skrev den 25-åriga Agnes själv i sin dagbok efter ett Englandsbesök.
“Jag kände med ens hur jag växte, blommade. Jag var kvinna och jag hade icke vetat det. Darrande foro mina händer över min kropp. Kvinna! Bröstens fina rundning, höfternas bågar som slöto sig om en skälvande skål vittnade triumferande därom. Min var mottagandets stora, ödmjuka konst, alla mina lemmar öppnade sig ju mot kärleken. Världen vidgade sig. Tankarna slogo hål i väggen och jag såg in i främmande, underbara land. I ett plötsligt nu flammade det upp för mig att mitt liv kunde jag skapa själv.”
(Tonys läroår, 1924.)
En erotisk irrgångssalong
När Tonyböckerna skrevs hade Agnes von Krusenstjerna själv brutit sig ut ur fadershuset. 1921 – samma år som svenska kvinnor fick myndighet och rösträtt – gifte hon sig med skriftställaren David Sprengel. Han ställde helhjärtat upp på hennes författarskap och stärkte henne i beslutet att skriva “verkligt djärva böcker”. Sprengel var beläst i världslitteraturen och hans ideal var fransk naturalism och det moderna genombrottets romaner. Krusenstjernas romantiska stilideal fick genom honom en tillsats av frän realism, något som syns i den målsättning som hon uppgav för sitt författarskap i en tidningsintervju 1933: “… att säga sanningen – sanningen om kvinnorna”.
I sitt sökande efter “sanningen om kvinnorna” gick Agnes von Krusenstjerna från sammanbrottsromanens depressiva text i Tonyböckerna till drömmen om den frälsande kvinnligheten i von Pahlen-serien. I en sådan verklighetsfrämmande utopi slutar nämligen Fröknarna von Pahlen (7 band 1930–35).
von Pahlen-serien består av sju delar:
I: Den blå rullgardinen, 1930
II: Kvinnogatan, 1930
III: Höstens skuggor, 1931
IV: Porten vid Johannes, 1933
V: Älskande par, 1933
VI: Bröllop på Ekered, 1935
VII: Av samma blod, 1935
Men vägen dit är lång. Romanhjältinnorna möter förskräckande erfarenheter under sitt “passerande genom kärlekslivets och sexualitetens alla arter och avarter”, som David Sprengel presenterade hustruns romanprojekt. Det var en målsättning i samklang med tidens intresse för människolivets “nattsida” av outforskade drifter och förträngda begär. 1930, då seriens två första delar kom ut, definierades den också av flertalet recensenter som tillhörande den primitivistiska, Freudinspirerade modernismen.
I litteraturhistoriska handböcker brukar Agnes von Krusenstjerna än i dag placeras inom sexualromantiken och framställas som en förkunnare av den sinnliga kärleken som livets högsta mening. Så enkelt är det emellertid inte. von Krusenstjerna ställer i sin romantext de för kvinnor i en sexuell brytningstid svåra och angelägna frågorna: Vad betyder sexuallivet för vår kvinnoidentitet? Hur kan vi hitta fram till en positiv kvinnlig sinnlighet, fri från den nedärvda bördan av könsskräck, kvinnoförakt och förnekande av det kvinnliga begäret?
Fröknarna von Pahlen är en stort upplagd rundmålning av kvinnors skiftande erfarenheter när de söker svar på dessa frågor. Tony var en jagroman; von Pahlen-serien snarast en kvinnlig kollektivroman. Inte mindre än fjorton kvinnoöden fokuseras, och handlingen filtreras genom olika kvinnors medvetanden, skilda åt av klass, ålder, miljö och livsvillkor. I centrum står de båda “fröknarna von Pahlen”, fostermor och fosterdotter. Petra von Pahlen adopterar som 27-åring sin föräldralösa brorsdotter, den 11-åriga Angela. De båda kvinnornas liv förflyter dels på Petras lantgård Eka i Småland, dels i Stockholm vid tiden för första världskriget.
Agnes von Krusenstjerna har blivit berömd för sina inkännande skildringar av unga flickors erotiska uppvaknande. Detta förkroppsligas i von Pahlen-romanerna i Angelas gestalt. Under romanseriens förlopp utvecklas hon till kvinna: förälskar sig, går in i sitt första sexuella förhållande, blir gravid och sviken av sin älskare, för att slutligen ogift föda sitt barn på Eka med hjälp och stöd av fostermodern.
I porträttet av Petra von Pahlen har von Krusenstjerna undersökt en annan viktig aspekt av kvinnolivet: den ensamstående, vuxna kvinnans problematik. Petra blir vid unga år övergiven av sin trolovade. Hon drar sig tillbaka till den gård hon ärvt efter en barnlös faster och isolerar sig där. När hon tar till sig Angela, bryts hennes ensamhet och melankoli: “Hon älskade för andra gången. Det var den lilla Angela hon älskade.”
“Hon var tom invärtes. Hennes bröst var en ihålig skål som längtade efter att fyllas. Kärlek! Ja, varför ej våga erkänna det? Hon törstade efter kärlek. En kärlek som stack och brände. En kärlek som skulle kasta henne till marken med skilda knän och ett sköte som pulserade och bultade i blodets egen sjudande takt.
Här under huden fanns den verkliga Petra von Pahlen. Icke den tysta, stillsamma, släta, som gick och rörde sig i dagarnas enahanda som en sömngångerska.”
(Höstens skuggor, 1931.)
Det kvinnliga begäret styr under ytan kvinnornas liv i von Pahlen-serien. Aldrig tidigare hade kvinnors sexuella begär skildrats så naket, så öppet som hos von Krusenstjerna, i chockerande motsättning till den kärleksidealism som var nedärvd från romantiken och som fått en ytterligare påspädning av Ellen Keys läror om “den stora kärleken” som kvinnors egentliga livsmål.
Att kortfattat referera handlingen i Fröknarna von Pahlen med alla dess invecklade och symboliska händelseförlopp är en omöjlighet. Ofta tycker man sig gå vilse i texten, som i den “erotiska irrgångssalong” som Petra i romanseriens sista del talar om, och som bokförläggare Bonnier i brev till Agnes von Krusenstjerna förebrådde författarinnan att ha skapat i ett perverterat intresse för “entartet” (urartad) konst. Men von Pahlenseriens “sanningar” ligger inte på intrigplanet. Böckerna förtjänar att läsas som ett komplicerat psykodrama, en slingrande väg in i det kvinnliga begärets innersta labyrinter.
von Pahlen-seriens intrikata komposition bärs upp av en speglings- och dubbelgångartematik. Som en projektion av Petras ångest över att vara en erotiskt otillfredsställd kvinna, upptänd av “orent” begär, står arrendatorshustrun Adéle som textens onda häxa och kvinnomonster. Hon framstår som Petras förvrängda spegelbild. Fångad i ett kärlekslöst och barnlöst äktenskap är Adéle ett rov för sina förträngda lustar. Hon jagar erotik på ett besatt, hysteriskt sätt – en spöklik förvrängning av de sexuellt givmilda älskarinnor som befolkade de manliga sexualromantikernas böcker. Det är en stark och skrämmande skildring av ett förfelat kvinnoliv, präglat av självförakt och maktlöshet. På textens symbolplan blir Adéle allt tydligare framskriven som Petras onda dubbelgångare, inkarnationen av allt det Petra fruktar och föraktar hos sig själv. Också på handlingsplanet sammanfaller Adéles och Petras liv genom att de åtrår samme man, arrendatorn Tord Holmström.
En av många möjliga läsningar av Fröknarna von Pahlen är att se den som en kvinnlig utvecklingsroman med Petra som subjekt-i-utveckling: en kvinna splittrad mellan oförenliga kvinnobilder, sökande helhet och självidentitet. Angela, “ängeln”, kan då tolkas som en projektion av Petras goda sidor – eller snarare de sidor som utmärker den traditionellt “goda kvinnan”. Petras projekt blir att efter hand överskrida dessa kvinnostereotyper för att finna fram till en mer sammansatt och mindre splittrad, individuell “kvinnlighet”.
“Och där, där tätt intill Angelas sköte, där upphörde Petras tankar att dunka och slå mot tinningarna. Hon var icke man, icke kvinna. Hon var ett liv som ännu icke känt den omgivande världens kyla och skuggor svepa omkring sig. Angelas sköte var mjukt och gott att vila vid. Det var hela jordens källa. Det var också roten till allt levande och växande. Nya släkten skulle slå ut i blom. Hela världen skulle blomma ut i vild skönhet från en liten plats i Angelas sköte.
Och då kunde Angela låta sin hand glida över Petras hår som om hon redan blivit mor och Petra nu var hennes barn.”
(Bröllop på Ekered, 1935.)
Petra och Angela beskrivs ofta reflekterade i samma spegelglas, där deras bilder liksom glider samman. De är också uttalat lika – ofta verkar de som projektioner av en och samma kvinna i olika livsskeden. Petra kommer att åtrå samma man som Angela, på samma sätt som hon med Adéle delat åtrån till hennes man Tord. Petras stora kärlek i livet, Thomas Meller, hennes forne trolovade, kommer nämligen (i band IV) tillbaka till Sverige efter fjorton års bortovaro. I den 19-åriga Angela ser han spegelbilden av den Petra han älskat som ung. Den äldre Petra “ser” han inte längre. Det är kvaliteter som ungdom och skönhet som för honom avgör vilken kvinna som är mest värd att älska.
För Petra blir förhållandet mellan Angela och Thomas en svår chock. Fosterdottern blir i denna situation för henne ett slags ställföreträdare, hennes förlängda jag. Åter flyter två kvinnor genom sitt begär samman till ett väsen: “Ibland kände Petra det som om hon på ett mystiskt sätt smält samman med Angela. Angela bodde inom henne. Hon blev en dubbelvarelse, vars ena hälft mottog Thomas Mellers brännande kyssar och brann av dem, medan den andras läppar förblevo iskalla.”
von Krusenstjernas text finner i sina bästa ögonblick ett övertygande språk för sådana underjordiska begärsprocesser. I förmågan att uttrycka det bortträngda, förbjudna, ligger styrkan i Agnes von Krusenstjernas skildringskonst, hemligheten med dess starka suggestivitet och dragningskraft – men också dess förmåga att stöta bort, oroa och äckla. Det är en i bokstavlig mening gränsöverskridande konst. I von Pahlen-serien kan man följa hur personligheter upplöses, dubbleras eller flyter samman. Oförfärat beskriver Agnes von Krusenstjerna hur begäret tycks kunna invadera vem som helst, var som helst: syskon älskar syskon med köttslig passion, män älskar män, kvinnor älskar kvinnor.
Den goda moderns hus
Under första hälften av 1930-talet, då von Pahlen-serien kom till, diskuterades kvinnans sexuella frigörelse i Sverige. “Det frivilliga moderskapet” var ett slagord från radikalt kvinnohåll, t ex Tidevarvsgruppen och Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Ensamma mödrar blir hjältinnor i åtskilliga kvinnoromaner vid denna tid. När Agnes von Krusenstjerna låter den änglalika Angela von Pahlen med glädje föda sitt faderlösa barn, är hon i samklang med en tendens i tiden, både i litteraturen och i verkligheten.
Fattigadel omfattar delarna:
I: Fattigadel, 1935
II: Dunklet mellan träden, 1936
III: Dessa lyckliga år, 1937
IV: I livets vår, 1938
Det var knappast denna tematik som till den grad upprörde allmänheten att det ropades på censur och bokbål för de senare delarna av Fröknarna von Pahlen. Det mest utmanande i von Krusenstjernas romanserie var nog den “lösning” för textens kvinnor hon tecknar i de båda sista romandelarna: att vända sig bort från mannen och ta sina barns liv i egna händer. “Att ensamma äga ett barn, det måste vara lycka för kvinnor”, säger Petra von Pahlen och erbjuder sig att ta hand om Angela och hennes väntade barn på Eka. Hon vill skapa “en liten helig familj av två kvinnor och ett barn” – förebilden är förmodligen arkaiska gudinnekonstellationer.
Detta utvidgas till en hel matrilineär klan, när von Krusenstjerna för in ytterligare två gravida unga kvinnor i bilden. Agda och Frideborg är illegitima avkomlingar – med olika fäder – till Ekas tidigare ägarinna. Petra erkänner dem “med modersblodets rätt” som arvingar och låter dem bosätta sig på Eka och föda sina barn där. En blivande släkt på moderlinjen anas, med det kvinnoägda Eka som stamgods: “Eka skulle bli ett stort och kärleksfullt rike för barn och kvinnor.” Petra blir således, fastän själv barnlös, “stammoder för ett nytt och lyckligt släkte”. Hennes begär riktas nu helt mot Angela och det väntade barnet. Den gravida unga kvinnans sköte blir världens centrum.
Den onda moderns hus
Agnes von Krusenstjernas sista romanserie, Fattigadel, är en bitande och smärtfylld uppgörelse med den konservativa överklassfamilj, i vilken hon vuxit upp. Vi följer Viveka von Lagercronas liv från hennes första barndomsminnen, tills hon i 20-årsåldern är redo att bryta upp från ett brokigt och livligt, men instängt och konfliktfyllt familjeliv, med far, mor och tre äldre bröder.
I en essä om Agnes von Krusenstjernas romankonst skriver Hagar Olsson 1937: “Det andligt betydelsefulla i Agnes von Krusenstjernas produktion är väl just det, att den som helhet är uttryck för en djupt personlig kamp, ett sökande efter den sanning om människan, som ingen konstnär kan finna utan att gå på djupet med sig själv. Den vägen var aldrig lätt, och är kanske med nutidens psykologiska teknik svårare än någonsin. Den starka tro på livet och den intensiva längtan till skönhet och harmoni som bär upp von Krusenstjernas diktning är tragiskt dyrköpt.
Det är blod från ett innersta hemligt väsen på dessa sidor.”
Essän är omtryckt i Hagar Olssons Jag lever!, 1948.
Fattigadel är framför allt en uppgörelse med begreppet “den goda modern”: husets ängel, barnens beskyddare och familjelivets värn. Som liten har Viveka en ohygglig mardröm, där hon ser modern luta sig över hennes säng med ett stort strykjärn i händerna, “för att stryka henne jämn och slät som alla andra”. Vid uppvaknandet ropar den lilla “högt och skärande”: “Mamma är en häxa! Mamma är en häxa!” Detta utrop kunde stå som motto för hela Fattigadelserien.
Ännu som vuxen har Viveka mardrömmar om modern. I en nattlig skräcksyn tycker hon sig jaga efter en flyende kvinnogestalt. Hon tror i drömmen att det är den syster hon aldrig har haft, men alltid längtat efter. Uppe på en hög klippbrant hinner hon upp varelsen, som vänder sig om – och Viveka ser med fasa in i sin mors ansikte. Det är henne hon har jagat hela tiden. Då grips Viveka av raseri och ger modern ett hårt slag för bröstet, så att hon skrikande störtar i avgrunden. Med detta symboliska mord på “den onda modern” slutar mor/dotteruppgörelsen i Fattigadel.
Men romanserien innehåller så mycket annat. Fattigadel är Agnes von Krusenstjernas mest levande verk – en myllrande släkt- och familjekrönika, där varje gestalt träder fram på sitt eget karakteristiska sätt och där den omsorgsfulla miljöteckningen har liv och trovärdighet in i minsta detalj. Den kärleksfulla skildringen av Vivekas far, överste von Lagercrona, är ett av de finaste fadersporträtten i svensk litteratur. Denne saktmodige, tystlåtne, djupt hederlige, gammaldags officer äger de egenskaper som Agnes von Krusenstjerna värdesätter mest hos män: omsorg och hänsynsfullhet, ömsint faderlighet, kärlek till barn, djur och natur.
Fattigadel var planerad att fortsätta med minst ett band till, då Agnes von Krusenstjerna insjuknade i vad som skulle visa sig vara en hjärntumör. Hon dog under operationen i mars 1940, 45 år gammal.
Slaget om driften
“Det är beklämmande att se kvinnor på detta sätt plädera för familjelivets upplösning. Det är naturvidrigt, och det är samhällsvidrigt, så visst som det är sant att samhället icke kan bestå utan den fasta grundval som utgöres av goda hem och familjer, grundade på basis av trohet och ansvar.”
Så stod det på ledarplats i Svenska Morgonbladet den 30 januari 1934. De kvinnor som utpekades av den kristligt sinnade dagstidningen var de svenska författarinnorna Agnes von Krusenstjerna och Karin Boye. Därmed inleddes en hetsig och hätsk debatt om litteratur och moral, som kom att pågå i drygt två år. I centrum stod frågan om kvinnors rätt att artikulera sig fritt kring tidens mest aktuella och brännbara spörsmål: en friare sexualmoral.
De unga radikala författare, som slogs för sin egen rätt till ocensurerad litteratur, försvarade Agnes von Krusenstjernas böcker. Men hon blev hårt angripen från många andra håll. I två år, 1934–35, rasade striden, som förutom massmediedebatter omfattade en petition med 126 000 namnunderskrifter till justitieministern om inrättande av en statlig censurnämnd (vilket dock inte bifölls), riksdagsmotioner, kyrkliga upprop och offentliga möten.
I litteraturhistorien har denna debatt gått under namnet Krusenstjernafejden eller Pahlenfejden, eftersom det var några romaner i Agnes von Krusenstjernas sjubandsverk Fröknarna von Pahlen som utlöste striden. De tre första volymerna i romanserien hade utgivits av det välkända Bonniers förlag (1930–32). Men hösten 1932, när fjärde och femte delarna redan var satta och skulle gå till tryckning, backade plötsligt förlaget ur. Förlagschefen Karl Otto Bonnier skrev till författarinnan: “I det skick Edra båda volymer nu föreligga varken kan eller törs jag utgiva dem – dels därför att jag avskyr osmakligheter och allt vad som emot naturen är – dels därför att mitt förlag skulle skadas i hög grad.”
Uttrycket “som emot naturen är” förefaller direkt hämtat ur den dåvarande Straffbalken, paragraf 18:10, som stadgade två års straffarbete för homosexuellt eller incestuöst könsumgänge. Det var framför allt sådana skildringar som Bonnier ville ha bort ur böckerna.
Agnes von Krusenstjerna vägrade kategoriskt alla strykningar i sin text och under hela 1933 fortsatte diskussionerna mellan henne och förlaget. De båda romandelarna Porten vid Johannes och Älskande par kom slutligen ut på det nystartade Spektrums förlag, knutet till den kulturradikala tidskriften med samma namn.
Böckerna möttes först av en kompakt tystnad. Ingen av de större dagstidningarna recenserade dem. Tystnaden bröts den 28 januari 1934 då Karin Boye i en stort upplagd principartikel i Social-Demokraten, under rubriken “Då vinden vänder sig”, tog upp fallet. “Varför detta förtigande av en tidigare av kritik och publik uppburen författarinnas böcker?” frågar Boye. “Kring de två sista delarna har det varit dödstyst, den dödstystnad välvilliga äldre män sveper kring ett litet felsteg hos en nervös ung kvinna som man förut höjt till skyarna.”
Boye framhöll det utmanande och revolutionerande i von Pahlen-böckernas kvinno- och samhällsskildring. Hon sammanfattade deras tendens: “Sederna äro stadda i upplösning – det är den slutsats man i socialt hänseende kan dra av Fröknarna von Pahlen. Med andra ord: familjeinstitutionen är stadd i upplösning och med den hela det moralsystem som kristalliserats ut kring den.” Förtigandet av Agnes von Krusenstjernas djärva demonstration av den traditionella könsmoralens ihålighet visade, enligt Boye, “att vi kommit in i en period av kulturell reaktion”. Hon drog paralleller till den kulturella repressionen i Nazi-Tyskland, med censur och bokbål.
Två dagar senare, på själva årsdagen av Hitlers maktövertagande, svarade alltså Svenska Morgonbladet på denna utmaning och rekommenderade åtgärder av det slag som redan genomförts i Hitler-Tyskland:
“Man kan förstå den bitterhet som i Tyskland vällt fram mot all denna dekadenta förförelselitteratur med eller utan marxistisk hallstämpel, en bitterhet som kommit folk att samla ihop och offentligen bränna på bål hela högar av detta ruskiga skräp.”
Några viktiga årtal för kvinnor i Sverige:
1921. Allmän och lika rösträtt, också för kvinnor. Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.
1925. Kvinnor får behörighet till statliga ämbeten (utom präst och militär, samt domare)
1937. Behovsprövat barnbidrag, moderskapspenning, fri förlossningsvård. Äktenskapsbrott inte längre juridiskt straffbart. Den yngre parten i ett incestförhållande straffri.
1938. Preventivmedelsförsäljning tillåts. Begränsad rätt till abort på medicinska grunder.
1939. Förbud mot att avskeda kvinnlig arbetskraft på grund av äktenskap eller graviditet.
1944. Homosexuella förhållanden mellan vuxna blir straffria.