Tag: Politik

Att gripa dagen

Den danska författaren Jette Drewsens 1970-talsförfattarskap har blivit en bild av det uppbrott inom litteratur, politik och privatliv som den nya kvinnorörelsen satte i gång. Hennes romaner berättar om och för den nya medvetandegjorda mellanskiktskvinnan, de gav upphov till diskussioner om den nya kvinnolitteraturens form och budskap – och de blev så småningom i sig reflexioner över en kvinnlig estetik som är under ständig förvandling.Medan Jette Drewsens kvinnor i 1970-talsromanerna finner en strategi för överlevnad, börjar Anne Marie Ejrnæs (född 1946) författarskap med två romaner om kvinnor vilkas liv bryter samman av klyftan mellan ideal och social verklighet. Krisen är ett centralt och efter hand inte odelat negativt begrepp i hennes författarskap. Ett författarskap som senare framför allt präglas av intresset för det historiska.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.

Buren av indignation

Martha Christensen utvecklade under sitt långa och populära författarskap en socialrealism och ett kritiskt engagemang i samhällets behandling av de svaga. I hennes berättelser blir det sociala systemet i sig en mäktig gestalt, som vinner över de individuella viljorna.Christensens kritiska socialpsykologi är inte direkt politisk, som den i Dea Trier Mørchs berättelser om förhållandet mellan individ och samhälle. Här blir systemet den nödvändiga organisation och helhet, som skapar sammanhang i den enskildes liv och tar hand om det. Hennes hållning, hela författarskapets tendens, samlas till en kritisk bild av det moderna välfärdssamhället och dess människosyn.Hon stannar i sina texter i den sociala struktur som hon kritiserar, medan modernitetskritikern Anne Marie Løn efter sin storstadsroman om Veras vrede, 1982, ger sig ut på en resa i tiden, landet och andra samvaroformer för att finna en positiv motbild till den destruktiva staden.

Starka röster

Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur

Ett nytt kvinnligt universum

Med bakgrund i den nya kvinnoforskningen på universiteten uppstod kvinnliga kritikergrupper som skrev om nya – och gamla – kvinnoböcker och således både fungerade som de som offentliggjorde läsarens erfarenheter och som nya normsättare i förhållande till tolkning av kvinnors litteratur.Det var i synnerhet föreställningen om den kvinnliga erfarenhetens betydelse som blev en konstnärlig drivkraft. Den ledde till bekännelsegenren, där den subjektiva erfarenheten både för den skrivande och den läsande fungerade som en väg till en erövring av identitet och jagstyrka, och till emancipationslitteraturen, där erfarenheten paradigmatiskt leder till medvetandegörande, motstånd och frigörelse, från ett äktenskap eller från ett psykiskt självförtryck.