Tag: Politik

En annan tid, en annan plats

Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.

Buren av indignation

Martha Christensen utvecklade under sitt långa och populära författarskap en socialrealism och ett kritiskt engagemang i samhällets behandling av de svaga. I hennes berättelser blir det sociala systemet i sig en mäktig gestalt, som vinner över de individuella viljorna.Christensens kritiska socialpsykologi är inte direkt politisk, som den i Dea Trier Mørchs berättelser om förhållandet mellan individ och samhälle. Här blir systemet den nödvändiga organisation och helhet, som skapar sammanhang i den enskildes liv och tar hand om det. Hennes hållning, hela författarskapets tendens, samlas till en kritisk bild av det moderna välfärdssamhället och dess människosyn.Hon stannar i sina texter i den sociala struktur som hon kritiserar, medan modernitetskritikern Anne Marie Løn efter sin storstadsroman om Veras vrede, 1982, ger sig ut på en resa i tiden, landet och andra samvaroformer för att finna en positiv motbild till den destruktiva staden.

Starka röster

Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur

Könets, språkets viskning

Genom hela sitt författarskap kretsar Inger Christensen kring samma grundläggande förhållanden: existensens, könets, kroppens och medvetandets organiska samband med natur och kosmos – och, i kraft av språket, människans särskilda status i förhållande till detta.Konsten är inte bara den plats där dessa förhållanden omtalas och beskrivs – som i den tidiga modernismen. Konsten är hos Inger Christensen samtidigt också den plats där existensen, könet, kroppen och medvetandet kan sättas i spel, undersökas och prövas, därför att de är grundvalen för poetisk artikulation. 

Ett nytt kvinnligt universum

Med bakgrund i den nya kvinnoforskningen på universiteten uppstod kvinnliga kritikergrupper som skrev om nya – och gamla – kvinnoböcker och således både fungerade som de som offentliggjorde läsarens erfarenheter och som nya normsättare i förhållande till tolkning av kvinnors litteratur.Det var i synnerhet föreställningen om den kvinnliga erfarenhetens betydelse som blev en konstnärlig drivkraft. Den ledde till bekännelsegenren, där den subjektiva erfarenheten både för den skrivande och den läsande fungerade som en väg till en erövring av identitet och jagstyrka, och till emancipationslitteraturen, där erfarenheten paradigmatiskt leder till medvetandegörande, motstånd och frigörelse, från ett äktenskap eller från ett psykiskt självförtryck.