Print artikeln

Ond tid

Skriven av: Janneken Øverland |

Hilke Thorhus heter hjältinnan i Kim Småges roman Nattdykk från 1983 (Nattdykning, 1985). I de dramatiska öppningsscenerna sitter hon i dykardräkt längst ut på en vindpinad ö vid Mørekusten i västligaste Norge. Två av hennes vänner har dödats av okända män på tjugoen meters djup, och hon är själv i livsfara. Av en händelse har hon och de andra dykarna stött på ett parti värdefulla ädelstenar, och Hilke dras in i en internationell kriminalintrig. På de första sidorna smyger hon nedhukad utmed marken för att rädda sig, medan menstruationsblod och svett rinner på dykardräktens insida. Hon är både hård och sårbar, en kvinna som behärskar mäns språk och färdigheter, och samtidigt en kvinna som blöder och är utsatt för extrema påfrestningar. Med denna bok introducerar Kim Småge en ny kvinnlig romanhjälte i Norge: en fräck och modern feminist med central placering i en kriminalintrig. Hilke är mentalt sett dotter till 1970-talets kvinnorörelse, men hon har en aktionsradie som kanske skulle ha verkat onaturlig bara tio år tidigare. Hilde är en frodig, oförvägen, men framför allt realistisk amason. Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare – eller i varje fall ett tidigt bidrag – till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hilke uppträder också i hennes följande bok, Origo, 1984 (på svenska 1986). Hon är en kvinna med hull och hår och känslor, djärv och snarrådig, men också full av kärlekslängtan. Kriminalgåtor kan klaras upp, medan kärlekens gåtor är svårare att lösa, tycks tills vidare vara ett slags slutsats.

Med den prisbelönta Origo slog Kim Småge in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Visserligen hade genren tidigare haft respekterade kvinnliga författare som Gerd Nyquist (1913–84), men från 1970-talet och i takt med att den norska deckaren blev alltmer accepterad som “riktig” litteratur, blev en lång rad mycket genremedvetna yngre manliga författare tongivande. Småge och de kvinnor som i likhet med Anne Holt (född 1958) och Kjersti Scheen (född 1943) har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.

Den lesbiska polisen Hanne Wilhelmsen är huvudperson i Anne Holts två första romaner, Blind gudinne, 1993 (Blind gudinna, 1997), och Salige er de som tørster, 1994 (Saliga äro de som törsta –, 1995), som skildrar ett våldsamt Oslo. Holt skriver med auktoritet i den skandinaviska traditionen från Sjöwall och Wahlöö.
Kjersti Scheen skriver sig med Teppefald, 1994 (Ridåfall, 1996), in i privatdetektivtraditionen. Hennes något oortodoxa hjältinna är Margaret Moss, ensamstående mor till en grönhårig tonårsdotter.

 

Tekniken från de första böckerna, att låta Hilkes medvetande vara en av romanens centrala platser, skapar stort utrymme för handling och framåtrörelse. Å ena sidan rullas kriminalhistorierna upp, där ingredienserna är relativt traditionella – diamantsmuggling, Nato-anläggningar och sovjetiska atomubåtar. Å andra sidan registreras och kommenteras dessa historier av en levande, engagerad och handlingskraftig kvinna. Dessutom är Hilke – och hennes författare – geografiskt på hemmaplan, eftersom båda böckerna utspelar sig i dykaren Kim Småges hemtrakter, och tankar om skydd av folk och landskap i dessa områden är nära knutna till handlingen.

Owens, Marilyn Ann (f 1959) (no): Sheltering Shadows, 1986. Grafik

I romanen Sub rosa, 1993 (på svenska 1995), använder Kim Småge en person från titelnovellen i sin samling Kvinnens lange arm, 1992, polisassistent Anne-kin Halvorsen. Med denna hårdhudade och socialt engagerade spanare går Kim Småge ett steg längre i försöket att placera den kvinnliga deckarhjälten centralt i den nyare norska litteraturen. Anne-kin är urban, professionell, en möjlig seriehjältinna, en klassisk polisassistent i kjol. Romanens gåta anknyter till ett modernt konstverk, sammansatt av lager på lager av gamla tidningar och dokument. Det är huvudpersonens intuition och hennes förmåga att associera som gör gåtans lösning till en motsatt process, där det förflutnas hemligheter avslöjas lager för lager.

Kim Småge har en skarp blick för kvinnors uteslutning från sociala sammanhang och för andra uttryck för social orättvisa. Detta framgår inte minst av de två romaner som ligger längst från den traditionella kriminalberättelsen, Kainan, 1986, och Lex Love, 1991.

Kainan går in i ett nära, nästan enäggstvillingartat förhållande mellan en bror och en syster och utspelar sig i frimurarmiljö i Oslo, på lagens gräns, medan Lex Love inkorporerar den historiska orättvisa som blev följden av att norska män på utrikesfart under andra värdskriget fullt lagligt kunde gifta sig utomlands utan att meddela sina norska fruar, den så kallade “bigamilagen”. Novellerna från 1992 öppnar mot det fantastiska och groteska, ibland i stil med Fay Weldon, och visar bredden i ett författarskap fullt av humor, vrede och socialt engagemang.

Janneken Øverland

Apokalypser

I Elin Brodins roman Bedøvelse, 1991, möter vi två personer som lider av var sin “civilisationssjukdom”: cancer och narkomani. Den lilla flickan Synne får leukemi och genomgår tappert men resultatlöst strålbehandling och cellgiftskurer. Pubertetspojken Thomas, som kommer från ett hem som står under en satanistisk sekts inflytande, lever narkomanens liv på gatan. Mellan dessa två står huvudpersonen Vegard Hansen, Synnes far. Föräldrarna är skilda, men tvingas att samarbeta under dotterns långvariga sjukdom. Modern är den effektiva typen som förhåller sig rationellt till sjukhusets smärtsamma behandlingsprogram. Fader känner sig alltmer förfrämligad och bestämmer sig till slut för att “bortföra” dottern och låta henne dö i sin famn. Parallellt med sjukdomshistorien löper berättelsen om Thomas som kämpar för att överleva det droghelvete som han har hamnat i. Vegard räcker honom en hjälpande hand och upplever att pojken får förtroende för honom och förmår ta sig igenom sin kris.

Romanen kritiserar det samhälle som inte gör mer för att avvärja de “sociala” sjukdomarna, medan det i sin behandling av de “kliniska” sjukdomarna gör människan till ett biologiskt fall som underkastas en instrumentell kur med otillräcklig omsorg.

“Men socialrealismens tid var inte förbi”, skrev en kritiker om den prisbelönta Bedøvelse. Denna etikett passar av två skäl bra på författarskapet: den realistiska, illusionsskapande stilen och det samhällskritiska engagemanget. Men sedan stämmer den inte längre: medan 1970-talets socialrealistiska romaner hämtade material i norsk samtid och nära historia och skrev in det i en viss ideologisk förklaringsmodell, är Elin Brodins ämnesområde hela vår civilisation, inklusive myterna om vårt förflutna och visionerna om vår framtid, och kritiken är fundamentalt humanistisk, inte politisk.

Elin Brodin har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka till användningen av djur i medicinsk och annan forskning. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen, föra upp oron till ytan och visa den rena ondskan som ett reellt existerande hot mot vår framtid.

Också romanen Maskedans, 1987, handlar om föräldrar som kämpar för sina barns liv. Romanen tar läsaren med sig ner i en undre värld, där det råder brutalitet och destruktivitet och “normala” värderingar inte har en chans. Där möter vi tortyr, sadism, lemlästade barn, grymhet och död i många varianter. Huvudpersonen Christa försöker bekämpa ondskan med våld; men hämnden ökar hennes skuld och lidande, och dubbelrollen som offer och bödel för henne in i sammanbrott och vansinne.

“Jag är djurens advokat i denna bok”, skriver Elin Brodin i fliktexten till boken Kan du ikke tale? Menneskeverd og dyreverd, 1991. Det är en debattbok som handlar om misshandel av djur i lantbruk, jakt och forskning.

I romanen Ulvinnen, 1986 (Vargflickan, 1988), stiger hon så nära ett djurliv som människan väl kan komma. Boken handlar om en två år gammal engelsk flicka som kommer bort från sina föräldrar i en indisk djungel och växer upp bland vargarna. Som sextonåring fångas hon av människor och förs till ett laboratorium där läkare och psykologer tar hand om henne. Övergången till ett mänskligt liv kommer att handla om att bemästra språket och de inneboende mänskliga egenskaperna. Det är en smärtsam och svår process som till slut lyckas. Bokens första del är en intensiv berättelse om Julies liv som varg. Andra delen är hennes reflexioner över detta liv, tio år efter det att hon hittades.

Ulvinnen skildrar vargflockens liv, djurens regler och normer, deras jakt efter föda och omsorg om varandra. Bland djuren härskar en överlevnadens etik, rovdjurets lag, som går ut på att döda för att äta. Där finns inte förräderi eller omoral.

Elin Brodins kulturkritik är bredast upplagd i romanen Askefolket, 1988, som är en kritisk framtidsvision, en apokalyps och en profetia om världens undergång. Handlingen utspelar sig mot bakgrund av ett avslutat kärnvapenkrig. De överlevande håller till i Den stora staden, där de har utvecklat ett science fiction-liknande samhälle där makten ligger hos dem som behärskar teknologin. Ute på heden, där kriget har försiggått, är det ofruktbart. Man tror inte att det finns liv därute förrän den blinda flickan Adelheid, som har “övernaturliga” gåvor, berättar om det hon “ser” hända på askheden. En expedition planeras, och romanens huvudperson, parapsykologen Hilary Milholland, kommer med och får ansvaret för Adelheid.

Expeditionen finner liv, askfolket, som består av jättar med ett vanskapt utseende. De har uppstått som mutationer efter kärnvapenkriget och den följande ekologiska katastrofen. Jättarna har stora problem med att fortplanta sig, och de lider av fysiska svagheter och sjukdomar. Romanen slutar med att askfolket dör ut på grund av en pestepidemi, medan Den stora staden upplever nya krigskatastrofer.

Unni Langås

Att placera lidandet

Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen.

Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek. Även om det går riktigt illa, även om våld och cynism kan tyckas vara den enda framkomliga vägen i en skenbart avhumaniserad civilisation, även om det groteska och destruktiva i det västerländska tanke- och levnadssättet tycks vara individens enda möjliga skydd i en värld där cynism och ekonomisk makt har trängt bort mer allmänmänskliga värden, får hopplösheten inte helt och hållet ta överhanden.

I Absolvo te, 1992, planerar Katla och hennes pojkvän ett inbrott för att stjäla en gammal mans miljonvinst på tips. Pengarna skall användas till att lindra en del av lidandet i en krigshärjad och svältande värld. Men inbrottet leder till mord. Romanen är uppbyggd kring den fängslade Katlas brev till en okänd katolsk pater. Hennes djupa behov av att rättfärdiga sina handlingar – som läsaren inte har problem med att förstå och i stor utsträckning också sympatiserar med – leder gradvis och nästan motvilligt till en livsviktig insikt: “Men det var ju inte jag skulle försöka lindra lidandet! Jag har försökt använda onkels pengar till att döva mitt samvete, det är ju helt galet”. Absolvo te slutar med att Katla upplever den frihet som är nödvändig för att kunna “resa” in i framtiden med ett visst hopp.

Tron på den svaga människans insats präglar Mari Osmundsens författarskap redan från början. Debutromanen Vi klarer det!, 1978, och På vei mot himmelen, 1979, riktar in sig på arbetarklasskvinnors kamp för ekonomiska och mänskliga rättigheter. Den socialrealistiska formen och det (kvinno) politiska budskapet har en typisk 1970-talsprägel. Detsamma gäller novellsamlingen Wow, 1982, men här finner man förelöpare till det som efter hand närmast blir Mari Osmundsens kännetecken: hon experimenterar med textens berättarperspektiv på ett sådant sätt att verklighet, fantasi och “galenskap” glider samman. Men först i romanen Gode gjerninger, 1984, kommer stilen på allvar i centrum. Här kopplas ett egendomligt glidande berättarperspektiv samman med användningen av mytiska element. Det kan verka som om den ena huvudpersonen är så galen att hon har förlorat verklighetssinnet. Men denna “galenskap” är inarbetad i själva berättelsen. I stället för att betrakta den utifrån förs läsaren med in i ett medvetandevidgande rum där ingenting är främmande för människan: var upphör verkligheten? Inte vid fantasin och myterna, som är människans positiva och ständigt förnyande krafter.

Mari Osmundsens böcker har i stort sett mötts med positiv kritik, i synnerhet väckte Wow och Gode gjerninger uppseende. Den norska kvinnoforskaren Toril Moi betonar t ex i den norska kvinnotidskriften Kjerringråd att Gode gjerninger “bryter suveränt med både bekännelsegenren och socialrealismen som mönster för kvinnligt skrivande”, och just författarens kvinnonära språk tycks fascinera många – också manliga kritiker.

I romanen Familien, 1985, är det spöken som fritt tumlar om. Men i fabelsamlingen Drageegget, 1986, slår sig Mari Osmundsen på allvar lös med element från myter, gamla sagor och österlandets mystik. Realismen är fullständigt övergiven. Personer försvinner ut ur handlingen och hämtas efter behag in igen, perspektivet förändras hela tiden. Här finns mycket textuell lek och spänning, men i allvarligt syfte. Med sig bär människan alltid vissheten om att det värsta kan hända, och läsaren fruktar att det skall hända.

Romanen Arv, 1988, håller sig på sätt och vis inom ramen för en igenkännlig verklighet. Den handlar om fyra syskon som möts efter moderns död. Jagberättaren står utanför handlingen, men försöker ständigt ingripa. Berättaren får nästan kämpa för att behålla en viss kontroll: “Jag hade aldrig trott att Kyrre skulle reagera så … hur ska den här boken bli om folk börjar göra annat än det jag hade planlagt för dem?” En nästan svidande igenkännlighet finns i Gutten som slog tida ihjel, 1990. Mari Osmundsen har tidigare i sitt författarskap behandlat främlingsskräck och rasism i Norge, men i denna roman kläs det moderna Norge av in på bara skinnet. Invandrarkvinnan Pramsi och den kioskarbetande Dorrie är båda på jakt efter en ny hållpunkt, en ny identitet. Kritiken av det norska samhällets behandling av de sämst ställda är avslöjande och fylld av harm, i slutets försök att trots allt finna ljuspunkter i eländet tillgrips naturfolkets tankar för att bana väg genom civilisationens kalla kaos. Indianhövdingen Sorte Elg citeras: “It may be that some little root of the sacred tree still lives. Nourish it then, that it may leaf and bloom and fill with singing birds”.

Mari Osmundsen kan knappast säga det tydligare: vår västerländska kultur behöver näring utifrån för att kunna överleva. Vi behöver galenskapen och myterna, vi behöver invandring, därför att vi behöver människor, mänsklighet. Vi måste placera lidandet där det egentligen hör hemma. Det är ett konststycke att förmedla så klara politiska budskap genom så språkligt medvetna och gränsöverskridande former. Vår identitet ligger i språket, och där kan nya sidor fortfarande utforskas.

Mari Osmundsen har markerat sig som en produktiv och spännande författare som ofta är närvarande i offentligheten, dock utan att avslöja sin verkliga identitet.

Rakel Christina Granaas