I mitten av 1990-talet stod Kerstin Ekman (född 1933) överst på bestsellerlistorna i Sverige och i flera andra europeiska länder med Händelser vid vatten, 1993, en roman om ett bestialiskt dubbelmord i ett glest befolkat Jämtland. Med denna roman utför den före detta deckarförfattaren ett bravurnummer i sin gamla genre. Samtidigt är Händelser vid vatten en roman om Sverige i dess storhet och ynkedom, om livet i en avfolkningsbygd och om ett samhälles långsamma och djupast sett kriminella mord på en landsända. Till trakten där mordet äger rum dras några aparta ekologer som lever tillsammans i något man kan likna vid en sexsekt, och Kerstin Ekman beskriver i romanen en sexualitet i släktskap med intimskildringarna i Agnes von Krusenstjernas skandalomsusade romaner från 1930-talet.
Kerstin Ekmans författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick framför allt med Pukehornet, 1967, en utveckling bort från kriminalgenren. Samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen. Kerstin Ekman inbjuder till ett pusslande från läsarens sida, en jakt efter ledtrådar, ledmotiv och konkreta detaljer, som tillsammans föder nya oväntade sammanhang. Hon kan göra en stämning kuslig, skapa en atmosfär av obestämd fara och, som i Händelser vid vatten, låta handlingen spinna kring ett mord och den mäktiga svarta energi som det kan alstra.
Förvriden kvinnlighet finns som ansats redan i Katrineholms-serien (1974–83), som är Kerstin Ekmans stora kulturkritiska Sverigehistoria från industrialiseringens början till idag. I romanerna Häxringarna, 1974, Springkällan, 1976, Änglahuset, 1979, och En stad av ljus, 1983, ställer Kerstin Ekman de grundläggande frågorna till urbanisering, kapitalism, arbetarrörelse och socialism. Romanens stad är frukten av en kontakt mellan industrialiseringen och järnvägen, som liksom en navelsträng pumpar in näring till det lilla embryot. Där utvecklas byggnader, fabriker, affärer och människorna sugs in till denna växande punkt. De får nya uppgifter, nya yrken, nya bostäder och de lär sig ett nytt sätt att tänka. Det sker en ståndscirkulation. Nya herrar får makten och under tiden förvandlas allt; natur, ekonomi, ideologi, levnadsmönster och moral.
Kerstin Ekman utforskar på sätt och vis historien genom att berätta den om igen, med egna ord och bedömningar, utifrån en position där de kvinnliga perspektiven är självklara utgångspunkter. Hon följer den dramatiska förändringen av samhället genom kvinnorna och barnen, via deras iakttagelser och öden. Följden blir en skildring som är en stark provokation mot det patriarkala samhället, det samhälle som finns i Katrineholm och på de flesta andra håll. För vad blev det av de drömmar som fästes vid staden, och hur uttrycker sig moderna människors längtan efter skönhet och mening, undrar hon. Vad var det för samhälle vi byggde? Var blev drömmen om staden av?
Berättelsen om Katrineholm blev en väsentlig del av den gemensamma läsningen av nordiska kvinnliga författare under 1970-talet. De tre första banden stod som en hoppfull skildring av kvinnornas socialhistoria. De “representerade en möjlighet för mänsklighet och kontinuitet – trots allt”, menade Jette Lundby Levy (Information 14.11.1984) i sin anmälan av den sista volymen i vilken tron på den kollektiva utvecklingen gått förlorad. “Nutiden är en förlust av de löften, som var infällda i berättelserna om underklassens utveckling.” Hoppet finns nu i det individuella motståndet – och i konsten.
Katrineholm
I början av Häxringarna berättas det om en kvinna, som historien redan från början avsåg att glömma. Hennes namn står inte ens på gravstenen, inte levnadsåren heller. Hon står nämnd efter maken, vars namn, födelse- och dödsdag är inristade, med presentationen “och hans maka”. Kerstin Ekman presenterar henne tydligare: “Detta var Sara Sabina Lans: grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren … Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att inte hon åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan.” Sara Sabina Lans som liknas vid de lägst stående djuren och växterna i naturen bildar länken tillbaka till det gamla Sverige före industrialiseringen, till ett annat och hårdare liv, till ett annat sätt att tänka.
Hos Kerstin Ekman blir det tydligt hur industrialiseringen, staden, konkurrensen, produktionen, pengarna, den linjära utvecklingen, det nya tidsbegreppet förbinds med något manligt. Det kvinnliga däremot förbinds med naturen, livet på landet, reproduktionen, omsorgen om det levande och med ett gammalt tidsbegrepp där tid inte är pengar, knappt ens minuter och sekunder. Tiden uppfattas snarare som det som måste göras. Som när en försening på 40 minuter diskuteras i Springkällan: “… de hade blivit fyrtio minuter försenade. Fyrtio minuter! Förstod hon vad det innebar? … Nej, det förstod hon väl inte egentligen. Gods och människor, långa vagnsätt, viktiga resande, kanske kungliga personer. Himlar och jord välvde sig och här gick hon till torget och köpte strömming!” Kerstin Ekmans bildspråk hämtas ofta från kök och ur skafferier. Bröst kan vara “små och ljusa som mandelkubb”, en karl kan vara “mager som en torkad lutfisk” och himlen kan få “en färg som kålspad”. Tiden kan stå still som “vatten i en tillproppad vask”. Och mannen, maken, husbonden, kan uppfattas ur ett husmorsperspektiv: “den för vars skull sill blötläggs och kål förvälls, härskare över rummet, köket och hallen och över hennes sköte dolt av ribbade bomullstrikåbyxor med halvlånga ben. Vad däri ska instoppas har bestämts av honom. Vad därur ska utgå har berott på honom”.
Historien och händelserna drivs från Häxringarna över 100 års romantid fram till En stad av ljus, som på de flesta sätt skiljer sig från de andra tre böckerna. En medelålders kvinna Ann-Marie Johannesson, tvingas ner i själens mörka djup, där hon möter förträngda minnen och bilder från det förflutna. Berättarperspektivet har nu förändrats dramatiskt, från distans till närhet och läsaren utlämnas åt ett subjekt, en psykologiskt sammansatt personlighet i ett komplicerat nu. Det är ett splittrat jag som berättar, allt är splittrat, provisoriskt och ogripbart, för i nuflödet finns allt på en gång med stark intensitet. Det är svårt att omedelbart urskilja vad som är friskt och vad som är sjukt? Är hon psykotisk där hon ligger med sina extaser?
Mitt i allt detta pågår det ett experiment, ett litterärt livsexperiment. Det mänskliga psyket som bubblar och sjuder och reagerar, befinner sig i ett slags litteraturens laboratorium. Allt ska testas på Ann-Marie; modermyterna, kristendomen, Swedenborg, mystikerna, gnostikerna, kvantfysiken, Jung. Vad händer när man ställer de stora livsfrågorna? Och vad gör en individ med sina mystiska erfarenheter i ett sekulariserat samhälle där de andliga och religiösa strukturerna vittrar bort? En stad av ljus visar sig vara en roman som med en raffinerat uppbyggd struktur innehåller tolkningslager på tolkningslager som en tusenbladstårta. Dessa samverkar dock till att gemensamt ställa frågan: Vad är det att vara kvinna?
En stad av ljus går att läsa som en realistisk skildring om en kvinna, som är bosatt utomlands, och kommer till sin svenska hemstad för att röja ur barndomshemmet, sälja lösöret på auktion och låta fastigheten rivas. Fadern har dött och hon betraktar livet i det hus där hon föddes som ett avslutat kapitel, men det visar sig att hon har fel. Hennes städnings- och uppröjningsarbete måste ske, och ske i huset, med husets hjälp, men gäller henne själv, hennes psyke, och är ingenting hon kan framskynda.
I huset bor det några personer, som tillhör den mindre glansfulla sidan av hennes förflutna. Ann-Sofie, Ann-Maries fulare dubbelgångare och skolkamrat, är en ganska alkoholiserad fotvårdsspecialist. Egon Holmlund, resande trollkarl och illusionist, är Ann-Maries hemliga och skamliga dröm om det farligt manliga. Dessa båda skuggestalter ur det förflutna tränger sig nu på henne och hon måste möta dem på allvar hos sig själv, i sitt eget hem.
Men det bor ytterligare två personer i huset, två män; Vitmålarn och Gabriel, som är udda och otidsenliga, men som verkar till hennes hjälp och skydd. Vitmålarn heter egentligen Mikael Palmgren, och de båda männen som bär skyddsänglarnas namn är helt igenom goda och stöttande. Ann-Marie har en fostermor och en fosterdotter, som försvinner på en resa till Sicilien. Precis som mytens Persefone, som Hades förde ner till underjorden när hon plockade en blomma på en äng på Sicilien, så försvinner Elisabeth, som uppslukad av jorden i “ett svart hål”. Det är inte Hades som rövat bort henne, men väl Hardy, en suspekt knarklangare, som uppenbarligen hör hemma i den undre världen. Hela vintern söker Ann-Marie efter sitt barn och när ljuset kommer på våren får hon genom en telefonsignal av en händelse reda på att Elisabeth lever och befinner sig i något som heter Träske. Under den ljusa årstiden får hon bo hos sin mor, medan Hardy befinner sig bakom lås och bom. Den homeriska sången om Demeter och Persefone har fått en motsvarighet i en blandning av solkig kriminalhistoria och svensk realism.
Med namnens och andra ledtrådars hjälp reses det i denna vardagens stiltje något som liknar en hemlig teater. Där framförs i korrespondens med historier som liknar sensationsreportage, gudaspel, himlaspel, jultablåer, helgonberättelser. Allt i nytolkningar som kan uppfattas förvånande och provocerande. Ett mäktigt sceneri framträder. I romanen används en korrespondenslära liknande Swedenborgs: varje jordisk företeelse har sin himmelska motsvarighet. Den moderna kvinnan, om man ser till Kerstin Ekmans skildring, är dömd att leva i ett samhälle som inte är byggt för henne. Hon är språklös, kluven, splittrad och desperat. Hon vantrivs i det moderna, är hårt ansatt och utsatt i en manligt skapad värld, och har svårt att hitta ett sätt att leva på.
Hos Kerstin Ekman är framför allt moderskapet problematiserat. Fortplantning och födande beskrivs mestadels med äckel; “äckel för att det ynglar och kläcker i alla skrevor och hål, även de sjuka och trasiga, för att det försöker överallt och trevar som rovstekeln gör med sitt äggkläckningsrör efter det svaga stället där det kan komma igenom om det så skulle vara i ett varigt sår.” Ingen av de mödrar vi får följa i romanserien är mödrar åt sina egna barn. De är fostermödrar liksom Ann-Marie, som låter en annan kvinna föda hennes barn, laga hennes mat, städa hennes hus, vara älskarinna åt hennes man. Hon avhänder sig moderskap, hustruskap, allt som normalt sett är knutet till kvinnorollen. Men hennes avsmak slår tillbaka och drabbar henne. Långsamt tvingas hon ta till sig de uppgifter hon tidigare skjutit ifrån sig. Efter den helvetesvandring hon tvingas göra återkommer hon till livet och har då blivit en mindre överlägsen, mer ödmjuk och mogen människa.
Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. När Elin Wägner mitt under brinnande krig skriver Väckarklocka, 1941, som en motskrift, en brandskrift i vilken hon gör en inventering av de kvinnliga resurserna genom historien, vågar hon något som blivit till stor inspiration för Kerstin Ekman, som skriver i en presentation av boken: “I Väckarklocka firar Elin Wägner en tankens fest. Hon kommer mitt i gråa kriget på att hon måste få tänka som hon vill. Ingenting ska få hindra henne. Inte ens hänsynen till bundsförvanterna i den feministiska rörelsen. Hon har läst om förhistoriska religioner med den moderliga gudomen i centrum och diktar friskt och kaotiskt kring en tänkt kvinnornas världshistoria. Det tycks inte finnas några hinder eller ängsliga hänsyn när hon sitter på Lilla Björka, trött och besviken, och skriver med sådan glädje – rakt emot allting som på den tiden kallas förnuft. För vem kunde tro att det låg något förnuft i att vara varsam med jordens resurser?”
(Svenska Dagbladet, juni 1994).
I Kerstin Ekmans författarskap finner man kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Ett av de allra äldsta litterära fynden, den assyr-babyloniska myten om Inanna och hennes väg till underjorden, finns som en av de mytologiska texter som hemligt gestaltas i En stad av ljus. Och som en sorts efterbörd till romanen kom ett versepos som Kerstin Ekman förvarade i sin byrålåda till 1990, då den utgavs med titeln Knivkastarens kvinna. Här fanns den gamla myten ännu tydligare än i En stad av ljus, men dock i undertexten till en berättelse om en modern kvinna, som tvingas göra en vandring ner till botten, och sedan finner vägen upp igen. “Till landet utan återväg där mörkret, vämjelsen och döden. De har stigit ner där porten sluter sig; de har gått före oss.”
I en intervju i Expressen 26.3.1993 har Kerstin Ekman uttalat, att “sexualiteten och dess konsekvenser är det som är den verkligt genomgripande erfarenheten i en kvinnas liv”. Och skriver man om kärlek och sexualitet “måste man också kunna närma sig det obehagliga. Det obehagliga hos sig själv och hos mannen, känslor av avståndstagande och hat och leda och allt möjligt skit” och hon avråder kvinnorna från att låta “Strindberg och pojkarna ta över beskrivningen av våra vanskligare sidor. Kvinnorna som avgrunder eller vulvor som de ramlar ner i, suger pengarna och musten ur dem”. Allt för länge har kvinnor funnit sig i männens definitioner, deras läsningar och tolkningar: “Jag har inte förstått hur genomgripande deras definitioner har varit”, säger hon i intervjun.
I Knivkastarens kvinna finns den stympade kvinnokroppen, den läckande, ömmande, värkande kroppen. Den har blivit illa hanterad. “Jag är en av de källor du skämt. Ett myrragömme där spindlar och gråsuggor har börjat bygga sina bon.” Kärlekens Höga visa vrids till klagosång. Läkare har karvat i kroppen och tagit bort de livgivande organen. “Skickliga kirurger har öppnat hennes buk en andra gång. De har rensat och tagit ur henne. Med bindlar om handlederna är hon nu beredd att börja nedstigningen.” Till sist finner hon en plats utanför sin kropp: avdelningens linneförråd på sjukhuset. Här är “lukten tät och ren”. Där kan hon sitta ifred och läka. Hon har blivit “ett trasigt kärl” men det finns läkedom att finna. “Den stora skålen sluter sig om den lilla, rummet sluter sig om din dyrbara tomhet. Det är flod. Den lilla skålen fylls av den storas överflöd. Du har förbindelse.” Behållaren, skålen, kärlet och det tomma rummet, som är de centrala bilderna i En stad av ljus, är grundsymbolerna även i Knivkastarens kvinna.
I En stad av ljus skrev Kerstin Ekman den moderna kvinnans historia med en minutiös respekt för det dokumentära mitt i det svindlande filosofiska. I Rövarna i Skuleskogen, 1988, skriver hon om hela vår historia från medeltid till romantik, diktar den efter eget huvud och sinne. Eller snarare, ser och uppfattar den utifrån, en författares och konstnärs hela inspiration. Den oemotståndliga huvudpersonen i boken om Rövarna är trollet Skord, som slår följe med några människobarn, Erker och Bodel. De är föräldralösa och går på vandring med tiggarstaven. Bodel ser till att Skord blir badad i en bäck, hon klipper hans hår och hans långa naglar och hon tvättar hans fötter och klappar in dem i ett stycke tyg. Denna bibliskt laddade handling har kvinnorna hos Kerstin Ekman utfört i bok efter bok. Tora tvättade FA Otters fötter i Häxringarna, Ann-Sofie var fotvårdsspecialist, även Ann-Marie tar till sist på sig denna uppgift. “Varför gör du det?”, frågade Skord Bodel. Hon svarade: “Det gör jag för Jesu Kristi barmhärtighets skull.”
Skord blir alltmer lik en människa, men han dör inte lika tidigt som människor och därför överlever han generation efter generation. Ibland håller han till bland rövarna i Skuleskogen och är med om saker som Bodel skulle gråta om hon känt till. Han är till och med med och stjäl kyrksilvret i en kyrka. Vistelsen bland rövarna, även den en sorts nedstigning till underjorden, har en ände, han kommer efter en tid tillbaka igen och börjar nytt liv med nytt namn och nya sammanhang.
När Kerstin Ekman 1989 tilldelades Selma Lagerlöf-priset diskuterade hon i sitt tacktal om hennes kvinnliga föregångare visste vad de arbetade med nere på djupen: “Ja, det är jag övertygad om att de visste – medan de arbetade med dessa bilder och föreställningar. De var inga sierskor som diktade i yrsel fast de ofta var tvungna att ställa sig som ovetandes kräk. Jag tror inte heller att de alltid var nöjda med att bli tolkade av ett manlig prästerskap. Men det fanns inget annat då. Sedan är det en annan sak att man inte alltid orkar leva med dessa insikter för ögonen. De har hämtats upp från ett visst djup och där kan man inte ständigt befinna sig.”
(Expressen 12.8.1989).
Skord lever sammanlagt i femhundra år. Han är på sätt och vis amoralisk, tillhör inte, finns vid sidan av tiden. Skord är nyfiken, läraktig, snabbtänkt och blir en förbindelselänk över medeltid, renässans, upplysningstid, romantik. Han är med när folk håller på att göra guld. De stänger in sig, kokar, mässar och läser besvärjelser. Skord förefaller att spela en central roll i den alkemistiska processen. Han liknar psykopompen Mercurius, man kan se det på Skords vingprydda hälar. Polhem, Swedenborg, Rudbeck, Linné, alla de stora svenska vetenskapsmännen skymtar vi. De väger och mäter och sorterar och skriver, i den naturvetenskapligt högaktiva period som Sverige befann sig i på 1600-talet. Så kommer Skord ut i 30-åriga kriget, i ett sargat upplöst Europa.
Det är medeltid och den första kristendomen hade kommit till Norden med skir religiositet och ömtålig Mariadyrkan. Bodel berättar för Skord. “Maria, rosen i himlen, var allt levandes ljuvlighet. Hon var ljummad mjölk och ugnsvarmt bröd. Hon var ostklumparna i världens vassla. Hon var len och varm som en kosida och torr och glatt som halm. Hon var ren som en källa i skogen och mjuk som ett gåsbröst och klar som en droppa dagg på ett blad. Hon var allt levandes liv och sanna lycka och Skord frågade om hon var som pannkaka.”
(Rövarna i Skuleskogen).
När han blir mycket gammal och mycket lärd träffar han en säregen och märkvärdig kvinna, Xenia. Han blir innerligt förälskad. “Xenia och Skord älskar varandra som rosling och björnmossa flätar sig in i varandra – för intet öga, i ingen avsikt och till intet ändamål flätar sig in i varandra.” Först när han mött kärleken får han en själ, en mänsklig själ, och kan så småningom dö.
Det finns bland rövarna en gammal skinntorr gumma, La Guapa (Den sköna), som har en kortlek och hon lägger ibland en stjärna. Tarok-kortleken med alla dess uttrycksfulla bilder; kungen, drottningen, trollkarlen, dåren, den hängde, stjärnan, vagnen etc spelar väsentlig roll i romanen.
I Kerstin Ekmans författarskap finner man en kraftig skepsis mot det samhälle som järnvägen och industrialiseringen förde med sig. Det kan man se även i romanen Gör mig levande igen, 1996, som med en häftigt diskuterande grupp äldre kvinnor i centrum, manar till kunskap och engagemang. Vi fick ett samhälle byggt av män, men knappast för män, och definitivt inte för kvinnor. Några håller emot och kämpar på i tävlan och ambition. Andra orkar inte, blir vrak, fysiskt och psykiskt. Å andra sidan, hur skulle livet se ut om man levde ensam och övergiven i naturen, den grymma och nyckfulla? I Hunden, 1986, en liten bok som blev till under arbetet med Rövarna i Skuleskogen gör Kerstin Ekman det experimentet. En liten gråhund kommer bort från sin husse under en jakt. Ett helt år överlever han i skogen, mest tack vare ett älgkadaver, som han har turen att stöta på. Hans vinter i skogen är en kamp för en liten flämtande livslåga och i Hunden beskriver Kerstin Ekman existensens allra yttersta villkor. Hunden behöver ett hem, en gemenskap, en familj. Han behöver kärlek. Det gör också Skord, Tora och Ann-Marie.
I slutet av boken, det är då tidigt 1800-tal, kommer ett ljushuvud med uppfinningen att det skall dras vägar av järn genom landet. Skord talar med Xenia. “Han bad henne låta tanken löpa efter de vägar hon kände, hundlokeomsusade, dammande i moln av stoft finare än snus och vitare, mycket vitare. Hur skulle man kunna belägga detta krokiga, buktande, guppande nätverk som han försäkrade henne löpte på enahanda sätt, backe upp och backe ner genom hela Sverige med järnskenor? I vilken smedja skulle de krökas och avpassas?” Mannen bakom den vilda tanken på järnskenor i naturen blev gudskelov tokig och allt detta kommer att bli bortglömt, konstaterar Skord. Det var med järnvägen som Kerstin Ekmans romansvit om staden började. Här avfärdas järnvägen som en komplett stollighet, vars upphovsman hamnar på dårhus.
Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.