Bevarade dagböcker vittnar om hur Maj Hirdman formligen gör upp planer för sitt författarskap: ett verk om arbetarkvinnorna, en självbiografi, en folkets historia – för att finna “de vägar, som leda det ur förnedringen”. Vägen från dagboksskrivandet fram till inträdet på den litterära marknaden blev lång och knagglig. Hon försöker skriva samtidigt som hon sköter hem och barn, lever fattigt, ofta är sjuk. Dikter och noveller lyckas hon få publicerade, men avslagen är många.1921, vid 33 års ålder, är hon framme vid romandebuten Anna Holberg. Något verkligt genombrott får Maj Hirdman aldrig. Det var i det moderna hon började bli författare. Sedan gick kanske något under, försvann med trångboddhet och barn, något intellektuellt och självsvåldigt. I stället kom den stora kampen mellan moderlighetsdrömmen och männens värld.I den kampen – i blottläggandet av konflikterna och i sökandet efter en identitet – skapade Maj Hirdman ett språk åt sin kluvna kvinnogeneration, en levande röst.
Tag: Landsbygd
Ragnhild Jølsens liv och diktning präglas av spänningen mellan hembygden och huvudstadens bohemkrets, mellan det robust folkliga och det estetiskt förfinade. Redan vid debuten 1903 hälsades hon välkommen som uppseendeväckande mogen, märkvärdigt begåvad och speciell. Men hennes “brutala, råa kraft” och “oslipade, våldsamma erotiska scener” fick många att tro att författaren måste vara en man. Hennes böcker kretsar kring en kvinnotyp som är vacker, sårbar och sinnlig, med ett medvetande som pendlar mellan dröm och verklighet. Hon struntade i erotiska tabun och visade modigt att hon såg kropp och själ som en helhet. Ragnhild Jølsens litteratur är fjärran från det borgerliga, vardagliga och allvarsamma som kännetecknade den norska litteraturen under det tjugonde århundradets första decennium. Det känsliga, insiktsfulla och sagoaktigt överdrivna var en huvudlinje i alla hennes böcker.
Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.
De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Mot slutet av 1800-talet gjorde folkets söner gemensam front mot den borgerliga kulturen och “dekadansen” och skapade en ny folklig realism i dansk litteratur – ochså kallad bondeförfattarna. Detta gällde också folkets döttrar, varav några enstaka vågade sig fram som författare. De var inte en grupp av samma betydelse som de manliga bondeförfattarna. De satt isolerade på olika håll i Danmark, och för de flesta var skriveriet en bisyssla till det arbete som gav dem bröd på bordet. Däremot hade de i kraft av sitt lantliga ursprung en viss ämnesmässig gemenskap. Och tillägnelsen av skriftspråket blev en personlig befrielse, en väg ut ur det snärjande klasstvånget och det anonyma könet.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
Adda Ravnkildes späda författarskap skjuter fram i det kvinnolitterära landskapet som ett varsel om “något gott och stort”, men också som påminnelse om det fiktiva och slumpmässiga. I hennes liv och verk koncentreras den optimistiska driften att bryta igenom, nå fram till det egentliga, det egentliga talet, den sanna personligheten.Att Adda Ravnkilde var utrustad med antenner, som var i stånd att uppfatta dessa signaler i tiden, beror nog till stor del på att hon kom utifrån och var oförberedd på det moderna storstadslivet. Moderniteten träffade henne som en erotisk desorientering. Motsättningarna drabbade samman i hennes kropp och i hennes skrift: landsbygd kontra storstad, målinriktning kontra slumpmässighet, realism kontra romantik.Hon tog sitt liv som 21-åring, men hade dessförinnan hunnit genomleva både ett erotiskt nederlag, ett uppbrott från fadershuset och ett konstnärligt genombrott. Det sista fick hon dock aldrig bekräftat, då hennes verk utkom först året efter hennes död.
När den danska författaren Magdalene Thoresen lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Hennes författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Både hos kritiker och läsare hade hon störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Det kvinnliga mönstret i folkdiktning och folkminnesinsamling