När Magdalene Thoresen (1819–1903) vid 41 års ålder lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första, för övrigt anonyma bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Thoresens författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.
Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Man kan med fog påstå att Thoresen var “naturalist” i den bemärkelse av ordet som Georg Brandes senare använde om de engelska romantikerna. Brandes menar att den engelska romantikens “naturalism” är en variant av den kontinentala romantikens nationalism; engelsmännens fosterlandskärlek tog sig uttryck i en stark naturkänsla. På motsvarande sätt kan man om Magdalene Thoresen säga att hon odlade Norges natur och folkliv i sitt författarskap, eftersom landet hade givit henne stoff till de myter som bildar ett resonansrum kring hennes kvinnlighetsuppfattning. Från sin uppväxttid på den jylländska sidan av Lilla Bält var hon bekant med fiskarnas och böndernas hårda liv. Hon kände sig hemma vid havet och skildrade i sitt författarskap människans samliv med naturen på ett både verklighetsorienterat och sensuellt sätt.
Thoresen vävde på sitt eget vis in en ny naturalism i romantikens välbekanta köns- och kulturmyter. Som kvinnlig författare kunde hon inte som de manliga romantikerna projicera närheten till naturen på det motsatta könet. Tvärtom, hon löpte ständigt risken att hennes kvinnlighet skulle uppslukas av naturen och dess kulturella identitet utplånas. Därför accepterar hon romantikens patriarkala hierarki, som låter kulturen och mannen/Gud sätta gränser för naturen och kvinnan. Thoresens syn på naturen och kvinnan uttrycker både beundran för naturkrafternas styrka och ångest inför deras identitetsupplösande gränslöshet. Det var ur hennes beundran som författarskapets många kraftfulla kvinnotyper utgick och ur ångesten som den starka bekännelsen till patriarkatet uppstod.
På resa i mytens landskap
Anknytningen till norsk natur och norskt folkliv framgår ofta direkt i titlarna på Thoresens historier. I det första bandet Fortællinger (1863) innehåller fyra av fem titlar norska ortnamn. “En Aften i Bergen” är Thoresens debutnovell; den hade tidigare tryckts i Illustreret Nyhedsblad (Kristiania 1858). Därefter följer “Vørringen”, “Fra Hardanger” och “Fra Sognefjorden”. År 1872 gav hon ut sin första reseskildring, Billeder fra Vestkysten af Norge, som skildrar fjord- och kustområdet Sunnmøre söder om Ålesund. Magdalenes man var vid giftermålet 1843 prost på Herøy, en av Sunnmøres många öar, så bygden var henne välbekant. Ett tiotal år senare tillbringade hon en vinter hos sin yngsta dotter, vars man var kommendant på Vardø, vilket resulterade i Billeder fra Midnatsolens Land, ett ambitiöst projekt som kartlägger den långa ångbåtsfärden från Polarhavets nedre gräns upp till Varangerfjorden, Vardø, Finnmarken och tillbaka över Lofoten.
Reseskildringen var en omtyckt romantisk genre. Goethes Italienische Reise (1816–17) hade fått många efterföljare. H.C. Andersen och Fredrika Bremer vann europeisk berömmelse med sina reseskildringar från Sydeuropa och Orienten, och Bremer skrev senare sex band om sin Amerikaresa. Magdalene Thoresen valde i klar opposition mot tidens Italienentusiasm att resa åt motsatt håll. Hon ville visa att Norden har ett lika måleriskt folkliv och nog så fantastiska vyer att bjuda på. Jämförelser med kända turistorter söderöver utfaller alltid till Nordens fördel: Norra ishavet beskriver hon som “långt skönare i sin kalla styrka än Neapels leende havsbukt”, och “de schweiziska alptopparna” bleknar vid sidan av Lofotens klipprad. Thoresen skapade med dessa reseskildringar en fascination för “midnattssolens land”, som bland andra Hamsun senare skrev vidare på i romanen Pan (1894).
Ett av Thoresens syften med sina reseskildringar var att uppteckna norska folksägner. Möjligen kan hon ha inspirerats av J. M. Thiele, som från 1818 hade utgivit samlingar med danska folksägner, den sista Den danske Almues overtroiske Meninger (1860).
Thoresens senare reseskildringar är en blandning av tre genrer. Ytterst ligger den estetiska naturbeskrivningen; ur turistens synvinkel återges upplevelsen av naturens skulpturella och måleriska kvaliteter, klippornas formationer, havets rörelser, kustlinjens buktningar, ljusets skiftningar. Dessutom finns det kultursociologiska inslag som beskriver hur lokalbefolkningen lever och förklarar moraliska normer, religiösa seder och kulturella vanor utifrån den fundamentala kampen för att från naturen tilltvinga sig de nödvändiga resurserna för livets uppehälle; här finner man många konkreta upplysningar om fiskarter, fångstmetoder, handel, rennäring och gruvdrift. Slutligen infogar Thoresen här och var längre eller kortare historier; det kan vara folksägner eller anekdoter om ursprungsbefolkningen, t.ex. om tidigare kommendanter på Vardø, eller berättelser om enskilda människoöden avsedda att exemplifiera de olika lokaliteternas livsformer.
De romantiska myterna binder samman de tre genrerna till en estetisk helhet. Naturbeskrivningarna får mänskliga drag och sociologin psykologiseras, så att de kan bilda en bakgrund till hur berättelsen använder sig av myten. Thoresens berättare, vår vägvisare, dras ständigt mot det mytiska, som benämns “ödesstoffet”: “Det är en gripande syn att ha kämpen (Nordkap) framför sig med snökappan svept om de breda skuldrorna och den hotfulla pannan vänd mot havet. Man ser att han inte ger vika. Havet kan ligga på med sin vildaste kraft, det rubbar honom inte; det kan lägga sitt ljusa anlete smekande mot hans bröst, det rör honom inte. Han äger årtusendens kunskap om havets trolösa mildhet och om dess sjöjungfruhjärta, och han låter sig inte lockas! Mötet mellan honom och havet är kampen mellan tvenne stormakter; de kan sluta fred för en stund, men aldrig bli vänner.”
Nordkap blir en bild av mannen och hans andliga styrka (de breda skuldrorna, den hotfulla pannan) som härskande höjer sig över havet, som är en bild av kvinnan och hennes flyktiga, driftsstyrda sinnesstämningar (den trolösa mildheten). De båda stormakterna i Thoresens universum, fader-guden – “Jordens sista hörnsten”, som Nordkap även kallas – och sjöjungfrun, kulturen och naturen; mannen och kvinnan, möts i ett evigt dramatiskt famntag.
I de kultursociologiska avsnitten framställs en liknande maktkamp mellan kustlandets två grundtyper, handelsmannen och fiskaren. Den med naturen förbundne fiskaren har hamnat i ekonomisk beroendeställning till den beräknande handelsmannen. Fiskaren sätter sitt liv på spel när han tilltvingar sig fisken ur havet och levererar den till handelsmannen till det pris som denne bestämmer. Om fiskaren rovfiskar och tömmer havet, om handelsmannen suger ut fiskaren eller mannen där hemma förtrycker kvinnan, så vänds maktförhållandet mellan natur och kultur, och naturen hämnas. Thoresen gör många ekologiska betraktelser över människans rovdrift på naturen, bland annat genom en kritisk analys av den mekaniserade valfångsten, där de stora lekfulla havsdjuren inte har någon chans.
Billeder fra Midnatsolens Land avslutas med den 100 sidor långa berättelsen om Thames, som när han kommer på en metod att lägga ut sina garn på rätt djup får större fångster än de andra fiskarna. På förtjänsten gifter han sig till ett handelshus, men sedan vänds hans giriga begär efter kultur i form av social ställning och makt mot honom själv. Hustrun och barnen dör eller lämnar honom, och först när han av ett sjukligt litet sladdbarn får lära sig att dela med sig av sitt överflöd till andra människor, kan han återta sin kulturskapande fadersroll.
Till Thoresens 80-årsdag gav hennes förlag Gyldendal ut hennes första reseskildring i nyutgåva försedd med ett nytt förord. Thoresen ger här en kort och direkt beskrivning av sin kulturmyt och dess personliga bakgrund. Hon berättar att när hon som ung kom till Norge, ingav henne fjällen och havet en väldig skräck samtidigt som de väckte hennes kamplust och bidrog till att hon växte som människa. Här mötte hon för första gången i sitt liv en kultur och en natur som bjöd motstånd: “Civilisationens storverk hade aldrig förmått befrukta min ande till den grad, som när jag satt på en kal sten vid stranden och såg ut över havet … Hittills hade jag i naturen sett min jämlike, nu hade jag för första gången träffat på min överman, och det fordrade kamp … genom denna kamp växte min ande och höjde sig mot nya mål.”
Jag fick här en ledtråd, skriver hon, som “under en tidsrymd av 57 år har burit upp den raka linjen i min författarverksamhet, genom att den band min själ till kustlivets mäktiga saga”.
Känslornas överflöd
Magdalene Thoresen blev på det hela taget vederbörligen firad när hon kort före sekelskiftet fyllde 80 år. Av Danmarks och Norge-Sveriges kungar fick hon förtjänstmedaljer. “Dansk Kvindesamfund” gav ut ett extranummer av medlemstidningen Kvinden og Samfundet och “Kvindelig Læseforening” utnämnde henne till hedersmedlem vid en fest. Illustreret Tidende, det köpenhamnska borgerskapets tidskrift, tryckte den 4 juni 1899, nästan på dagen, om hennes debutnovell från 1858 tillsammans med en självbiografisk skiss. Thoresen skriver i inledningen av skissen om sin levnadsbana att den var “skevt sammanfogad”, onekligen ett svagt uttryck för ett synnerligen brokigt öde.
Magdalene var dotter till ångbåtsskepparen Thomas Nielsen Kragh i Fredericia. För att dryga ut hans små inkomster bedrev modern utskänkningsverksamhet i hemmets största rum. Det fanns varken tid över för de fem barnen eller medel till deras försörjning, så Magdalene fick växa upp hos sin farmor, som bodde i närheten, och fick till livets nödtorft genom att bereda och sälja fisk. Den gamla berättade folksagor och alla slags fantastiska berättelser för henne och skämde dessutom bort henne.
“Jag skulle konfirmeras före mitt fjortonde år. Ofta talade min farmor om det underbara som då skulle hända, i synnerhet när vi två satt ensamma i den långa skymningsstunden: då skulle det vara grönt och sandat framför varje hus på gatan, när hon och jag gick till kyrkan tillsammans; och alla lyfte de på hatten och bugade så djupt för oss. – Ack vi två stackars fantaster!”
(Illustreret Tidende 4 juni 1899.)
Magdalene läste ivrigt allt hon kunde komma över, hon skrev dikter och hade tidigt planer på att “byta stånd”, men i hennes barndomsmiljö fanns det ingen som kunde leda hennes begåvning i någon förnuftig riktning. Hon skriver i den självbiografiska skissen: “Jag tvingades ju dölja mina fantasier, och eftersom de var alltför levande för att låta sig kvävas, växte de i det fördolda och tog efterhand allt fastare former. Men min natur var ändå så överflödande att den trots all god vägledning i fråga om ordning och plikt tog sig utlopp i många vilda och helgalna infall.”
Som 20-åring fick hon hjälp av en fabriksägare att utbilda sig till lärarinna i Köpenhamn. Här slet hon hårt i drygt två år för att tillägna sig den bildning hon gått miste om under sin uppväxt. Samtidigt kastade hon sig in i ett för periodens medelklasskvinnor och kvinnliga författare makalöst erotiskt äventyr. Hon inlät sig i ett långvarigt kärleksförhållande med islänningen Grímur Thomsen, en student som bodde granne med henne och vars utsikter att kunna etablera sig för tillfället var obefintliga. Eftersom hans känslor inte heller på långt när var lika starka som hennes, lämnade hon i besvikelsen Köpenhamn och blev guvernant hos den norske prosten och stortingsmannen Hans Thoresen på Herøy. Thoresen var efter två äktenskap ensam med fem barn. Han behövde en hustru och hans barn behövde en mor, så inom ett år hade han gift sig med den unga guvernanten, och 1844 flyttade familjen till Bergen. Dessförinnan hade Magdalene gjort ett kort besök i Köpenhamn och fött en son på “Fødselstiftelsen”. Barnet, vars far antingen var Grímur Thomsen eller Hans Thoresen, utackorderades i Danmark.
Magdalene Thoresen har förutom de omnämnda självbiografiska skisserna efterlämnat ett stort antal brev. Flertalet härrör från tiden efter makens död 1858, då hon försökte slå igenom som författare och skaffa sig nya vänner bland danska och norska kulturpersonligheter. De människor hon stod i brevkontakt med var i regel kvinnor i ungefär samma situation som hon själv, änkor eller ogifta medelålders damer med kulturella intressen: skådespelerskan Johanne Luise Heiberg, professorsdottern Mathilde Reinhardt och Hanne Wiehe, skådespelaren Mikael Wiehes syster.
Magdalene Thoresen och Johanne Luise Heiberg förstod varandra, även om deras vänskap inte alltid var lika innerlig; gemensamt för dem var den fattiga barndomen, konstnärslivet och kärlekslängtan. “Åt ingen har jag sagt det som jag har sagt till Er”, skrev Johanne Luise Heiberg den 14 september 1866 till Magdalene Thoresen, som svarade: “Eros – han är icke blott min Gud, han är även Er.”
Dem anförtrodde hon, så öppenhjärtigt hon vågade, sina upplevelser under sin kaotiska barndom och vilda ungdom. Till Hanne Wiehe skrev hon 1856:
“Jag hade alltsedan min tidigaste barndom varit alltför stor för min omgivning, jag växte dem över huvudet… Kan Ni tänka Er vad det vill säga att ha en starkt – i alla avseenden – begåvad natur … och så ingen som helst uppfostran, intet som kan dra åt tyglarna i rättan tid … vild som skogens djur, fri som det, följande Guds lag och glömmande världen.”
Som synes hade Thoresen mycket tidigt den tolkning av sin “skevt sammanfogade levnadsbana” färdig, som hon senare byggde sin köns- och kulturmyt på. Orsaken till vad hon uppfattade som sitt livs olycka var inte hennes “överflödande” natur utan avsaknaden av någon som kunde “dra åt tyglarna i rättan tid”.
För att använda Thoresens eget bildspråk kan man säga att hon hade havet inom sig men saknade klippan att brytas emot; hon var en stark natur men måste i brist på manligt motspel själv lära sig tygla den. Först fick hon hjälp av sin man, som var 17 år äldre än hon själv och snarare var som en far för henne än en äkta man. Magdalene tog väl hand om styvbarnen och senare även om parets fyra gemensamma barn, och prosten sörjde för hennes litterära fortbildning. Han uppmuntrade henne att ta del av Bergens kulturella liv. Magdalene Thoresen deltog således 1850 i grundandet av Det norske Teater i Bergen, dit hon själv, givetvis anonymt, lämnade fyra (otryckta) stycken, historiska dramer och moderna vaudeviller. Dessutom skrev hon teaterkritik i stadens tidning. År 1855 skickades hon av sin äkta man på en bildningsresa till Paris och London.
Under sin tid i Bergen lärde Magdalene Thoresen känna både Ibsen och Bjørnson. Ibsen var den nyinrättade teaterns förste regissör, fram till 1857, då han lämnade Bergen för en liknande anställning i Kristiania. Magdalene fick anledning att hålla kontakten med honom, eftersom han 1858 gifte sig med Susanna Thoresen, en av styvdöttrarna. Ibsens efterträdare vid teatern blev Bjørnson. Förhållandet till honom kom på ett djupgående sätt att påverka både hennes liv och författarskap. I det ovan nämnda brevet till fru Heiberg berättar hon att Bjørnson efter Grímur Thomsen var hennes andra stora kärlek: “Då träffade jag för tio år sedan åter på en naturkraft, för vilken jag gott kan säga att jag böjde mig i stoftet – men detta stoft var diamantstoft – älskade väninna! och jag höjde mig i diktningen. Jag hade funnit min like.”
Eftersom Thoresen dog, just som Magdalene hade träffat Bjørnson, hade hon kanske hoppats på en varaktig förbindelse. Hon var emellertid tretton år äldre än han och med sina många barn och styvbarn inte den hustru Bjørnson hade tänkt sig. Tre månader efter prostens död gifte han sig med Karoline Reimers. Han behöll dock en starkt känslobetonad relation till Magdalene, ända tills hon i novellen “Min Bedstemoders Fortælling eller De to Aftener” (1867) ingående skildrade deras “andliga äktenskap”. Detta blev för mycket för Karoline, och Bjørnson tvingades bryta med sin väninna.
Thoresen hade ingen större framgång med sina bondeberättelser: “… råd henne att sluta med bondeberättelserna. Både Bjørnson och jag kan använda ord och vändningar ur allmogespråket, eftersom vi vet och känner vad som har sitt berättigande, vad som utgått från fornspråket och vad som är förvanskning och ouppfostrat vardagsspråk; men häremellan förmår Thoresen inte att skilja, och därför har hennes språk nu blivit ett sammelsurium, som varken har varit, är eller någonsin kan bli norska”, skrev Ibsen 1869 till deras gemensamme förläggare hos Gyldendals, direktör Hegel.
Dessförinnan hade han försökt hjälpa henne på traven med den författarkarriär som i ekonomiskt avseende skulle förstärka hennes lilla änkepension och i psykologiskt avseende tygla och avleda hennes för en kvinna så problematiska intellektuella och erotiska läggning. Han gav ut Digte af en Dame, öppnade publikationskanaler i tidskrifter och antologier och skaffade henne översättningsarbete när avsättningen för hennes böcker dröjde.
I förhoppning om att det skulle befrämja författarkarriären hade Magdalene Thoresen 1861 flyttat till Köpenhamn med de fyra egna barnen. Härigenom blev den litterära offentligheten den kulturens “hörnsten” som hennes natur kom att brytas mot. Kvinnans möte med mannen och hennes självförverkligande i kärleksförhållandet transformerades till författarens möte med läsare och kritiker och hennes helhjärtade engagemang i den litterära professionen. Men också för författaren blev det något “till övers”, det ger både breven och texterna en tydlig fingervisning om. Thoresen anförtrodde Hanne Wiehe att hon under sin studietid hade “lärt sig allt utantill för att säkrast och på snabbast möjliga sätt lyckas”. Bildningen var till viss del bara ytlig, något av flicke- och bondebarnet förblev dolt och stumt, och den isolering från omvärlden som en sådan oformulerbar kärna i subjektet innebär är just temat i två av Thoresens viktigaste prosaberättelser.
I “Studenten”, den sista och längsta berättelsen i Fortællinger, knyts isoleringstemat till kulturmyten. Berättelsen handlar om svårigheten att omsätta en intuitiv känsla för naturen i abstrakta kunskaper. Bondpojken Brune vandrar under sin uppväxttid ensam omkring i naturen uppfylld av dunkla framtidsvisioner. Han har gåvan att hitta läkeörter och bota sjuka, men eftersom kvacksalveri är förbjudet skickas han till staden för att studera medicin, för att sedan kunna återvända som en riktig läkare. Men Brune klarar inte övergången från den sinnliga erfarenheten av naturen “som viskar förtroligt med barnet” till dess symboliska, språkliga uttryck i böckerna; läsningen river “tanken ur dess vagga”. Brunes natur låter sig inte civiliseras, och den fattige pojken saknar dessutom medel att kämpa sig fram i samhället: “Och dock bar Brune på en stor tanke; men den låg som ett embryo i hans väsen, höljd i formens tunga dimmantel, och man kunde nästan säga att han var det varur en annan eller tredje skulle utveckla sig. Han var som en av dessa insekter av växlande generation, först den fjärde eller femte av släktet får vingar.”
Brune är en tidig företrädare för den bondestudent som skulle bli en av det moderna genombrottets mest karakteristiska litterära gestalter.
I romanen Herluf Nordal (1879) knyts isoleringstemat till könsmyten. Benedikte är en föräldralös guvernant som så att säga inte har råd att göra sin röst hörd i samhället: “Hennes själ var passionerad som ett böljande hav; men hon förstod att det måste döljas som en farlig drift.”
När hon tror sig vara ensam uttrycker hon sin starka lidelse i en sång som är “som en skatt hon hemligen ruvade på”. Sången öppnar vägen till Herlufs hjärta: “… långt efter att sången hade tystnat fortsatte han att lyssna … (den sjöng) honom in i en ny värld med nya tankar, nya mål och förhoppningar … som en magisk nyckel hade (sången) öppnat undrets värld”. I gengäld väcker hans kunskaper hennes intellekt: “Varje ord han sa var ett uttryck för hennes starka känsla, som hon aldrig hade kunnat tolka annat än i sång.”
Liksom kvinnans sång förlöser mannens känslor, omsätter mannens ord kvinnans sång (känslor) i tankar. Romanen slutar tragiskt, eftersom Herluf glömmer Benediktes förtrollande sång och väljer fel brud. På en annan nivå förblir han emellertid Benediktes “brudgum”: “han som var hennes hjärtas tanke, hennes själs make – utkorad för tid och evighet”. Denna nivå är på samma gång mystiskt religiös och sinnligt erotisk. Ett överflöd av känslor var ett konstituerande drag i romantikens kvinnlighet och ett vanligt tema i den romantiska kvinnolitteraturen. Få har dock beskrivit dessa känslors intensitet och krav på medborgerliga rättigheter som Magdalene Thoresen. I jämförelse med en 1830-talsförfattare som Thomasine Gyllembourg är Thoresens skildring av den kvinnliga känslosamheten tydligare erotiserad, och det kulturella målet är i lägre grad äktenskapet och livet i intimsfären än den erotiska föreningen i kärleksförhållandet.
Tankens embryo i formens dimmantel
Både hos kritiker och läsare hade Magdalene Thoresen störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
“Jag ville skildra undret”, skrev Thoresen om kärleksförhållandet i “Min Bedstemoders Fortælling” till Mathilde Reinhardt. Idén om sexualitetens religiösa dimension återfinns hos Ibsens Nora, som förgäves väntar sig “det vidunderliga” av sin man.
“Bondeberättelsen” karakteriseras som genre av att den handlar om bönder och deras lantbruksbaserade kultur. Synvinkeln ur vilken dessa för den bildade publiken så främmande varelser dittills hade skildrats har i litteraturhistorien skiftat från satir till romantisering. Danska läsare hade med Steen Steensen Blichers noveller presenterats för en realistisk version av genren, och Bjørnson hade med Synnøve Solbakken (1857) och flera efterföljande historier precis introducerat den i norsk litteratur. Eftersom Thoresen kände den norska landsortsbefolkningen från sina år på Herøy och genren dessutom lämpade sig som form för det mytiska ödesstoff som hon arbetade med, blev det naturligt för henne att låta sig inspireras av Bjørnson. I det första bandet berättelser faller tre av berättelserna inom genren (“Vørringen”, “Fra Sognefjorden” och delvis även “Studenten”). Därefter följde romanerna Signes Historie (1864) och Solen i Siljedalen (1868) samt en lång rad kortare berättelser som först publicerats i tidskrifter och magasin innan de kom ut i novellsamlingarna Nyere Fortællinger (1873), Livsbilleder (1877), Mindre Fortællinger (1891), Elvedrag og andre Fortællinger (1893), Livsluft (1895), Udenom Afgrunden (1897) och Skjæbner og Viljer (1899).
I Signes Historie äger konfrontationen mellan natur och kultur, kvinnlighet och manlighet rum i det sociala spänningsfältet mellan den mäktige storbonden och den lärde prästen. De båda männen styr med patriarkalisk järnhand sina respektive familjer. Medan de är fullt upptagna av en inbördes maktkamp, finner emellertid bondens dotter Signe och prästens son Gudmund varandra som “makar” i Thoresens mytiska, erotiska mening.
De unga tu träffas av en händelse och ser på varandra “med den underliga förvirring som uppstår ur igenkännandet utan kännedom”. De båda ungdomarna är inte bekanta men känner ändå igen varandra “naturligt”, eftersom de samtidigt upplever sin egen kärleksdrift i den andra.
Fädernas försök att använda barnen i sin maktkamp leder till vansinne och död. Trots att Signe väntar barn med Gudmund får de inte gifta sig. Hon tvingas ut på en botgörarfärd till kyrkan, iklädd vit huvudduk som tecken på sin skam, men åsynen av henne bryter både faderns och prästens makt. Fadern dör under ett försök att rädda Gudmunds liv, och prästen förmår inte fullborda sin gärning och blir sinnessjuk. Naturen och kvinnligheten undandrar sig kulturens och patriarkatets makt, när denna leder till fördärv i stället för till förlösning.
Romanen går sedan vidare i två konkurrerande spår. Det ena är kvinnoemancipationens, som annars är sällsynt hos Thoresen och som inte heller i Signes Historie visar sig vara framkomligt. Prästens syster Rebekka övertalar Signe att inrätta en skola för socknens hemlösa barn, ett typiskt projekt för den romantiska kvinnoemancipationen. Det lyckade projektet dementeras likväl av texten genom att blixten slår ner i prästgården och Rebekka blir innebränd i studerkammaren.
“Rebekka, så hette prästens syster, var kanske ämnad till något stort, ty starka anlag vilade i hennes själ, egenskaper som krävde ett verksamhetsområde, dit hennes stränga, manliga, nästan osköna ansiktsdrag nekade henne tillträde. Hon fick gå ogift, det fanns ingen annan råd, och de rika anlagen och den friska dådkraften vyssjades till sömns som stygga barn, som bryter sina leksaker i stycken, därför att de har behov av de stora utbrotten på frihetens fält” (Signes Historie).
Rebekkagestalten kan ha inspirerats av huvudpersonen i Bremers Hertha, där en beskrivning av en eldsvåda likaledes intar en framträdande plats och där hjältinnan också inrättar en skola.
Det är det andra spåret, försoningens, som är romanens budskap. Prästen och hans son dör i kyrkan, efter att Gudmund har befriat Signe från skammens huvudbonad. Hon lever vidare, försonad med fäderna, och hennes son, en ny liten patriark, blir nu det viktigaste i hennes liv. Kvinnoemancipationen, med de uttryck den tog sig på 1860-talet med sexuell avhållsamhet, studier och filantropisk verksamhet, var ingenting för Thoresen. Hon föredrog lusten och lidandet i den mytiska kampen mellan natur, kön och kultur.
Den snabbaste vägen till berömmelse och ekonomisk utdelning för dåtidens författare var att skriva för teatern. Den banan hade Magdalene Thoresen redan slagit in på i Bergen. Två månader efter att Ibsens första samtidskomedi De unges Forbund med stor framgång hade uppförts i Kristiania 1869 och i februari 1870 hade satts upp på Det kongelige Teater i Köpenhamn, var Thoresens första stycke samtidsdramatik, Et rigt Parti, klart för premiär.
“… lyckades fru Thoresen i många av sina verk fånga även detta nationella – och med det skapade hon sig ett namn i Norge, så var hon återigen just på det fältet ofta så innerligt bara utanpå – original och härmande rariteterna i en genialare mans stil, att det igen upplevdes som stötande, och desto mer, ju mer man sökte införa detta som äkta hos oss”, skriver Jonas Lie till Edvard Brandes.
Innan hennes nästa stycke, Inden Døre (1877) var färdigskrivet hade dessutom Bjørnson gjort sitt genombrott som samtidsdramatiker med En fallit och Redaktøren (båda 1875).
Knappt hade bläcket torkat på Thoresens manuskript till Et rigt Parti, förrän fru Heiberg mottog det tillsammans med ett brev: “På scenen, liksom överallt, där inspirationen förkunnar sina lagar – skall även kvinnan tala! … vi skulle dock hellre riva oss blodiga i striden än vi, på vanligt kvinnovis skulle sitta stilla i en vrå och vissna bort” (den 10 nov. 1869).
Thoresens samtidsdramer har givetvis en annan karaktär än bondeberättelserna. Dialogen och miljön är moderna, anpassade till storstadspublikens snabba konversation och umgängesformer. Men till sitt tema avviker de inte så mycket, vilket säkert var en av orsakerna till styckenas begränsade framgång. Thoresen förmådde inte helt att dramatisera sina mytiska grundkonflikter, inte heller lyckades hon nyansera de psykologiska porträtten eller utveckla ett brett och individualiserat persongalleri. Konkurrensen från svärsonen och älskaren var dessutom förödande. På 1870- och 80-talen erövrade Ibsen och Bjørnson, och därefter Strindberg, den skandinaviska scenen med sådan framgång att de kvinnliga författarna hade svårare än vanligt att få ett ord med i laget.
Efter uppförandet av Et Dukkehjem 1879, som övertygade Thoresen om Ibsens geni, resignerade hon inför möjligheterna att själv få någon framgång som dramatiker.
Thoresen skrev ytterligare tre dramer: det historiska dramat Kristoffer Valkendorf og Hanseaterne (1878), En opgaaende Sol (1881) och En Udflytning (1897). Till hennes stora sorg uppfördes inte det historiska dramat på scenen. Däremot uppfördes En opgaaende Sol två gånger på Det kongelige Teater.
Den kvinnliga fordran
Eftersom Magdalene Thoresen hade fyra barn och dessutom sin gamla mor att försörja, var hon tvingad att fortsätta sin författargärning.
“… skulle det verkligen komma därhän, att även våra nordiska författare öppnar butik och själva ställa sig bakom disken?” Denna retoriska fråga ställde Erik Bøgh i sin anmälan av Thoresens uppläsningar (Folkets Avis 20 okt 1868) och svarade själv genom att understryka det förnuftiga i att författarna på detta sätt försökte skaffa sig intäkter; han berömmer Thoresen för att hon vågar gå i spetsen.
Vid sidan av prosan och dramatiken utgav hon 1887 ytterligare ett band Digte. Denna samling är ojämnare än debutboken. Bland personliga, nästan intima dikter finns här ren tillfällespoesi, bland annat två dikter till Johanne Luise Heiberg. Lyriken var inte i någon utpräglad grad Thoresens genre, även om hon också på detta område nådde längre än tidens övriga kvinnliga författare. Som första kvinna arrangerade hon offentliga uppläsningar ur egna verk mot entré, 1867 i Kristiania och året därpå i Köpenhamn.
Magdalene Thoresen har på intet sätt varit underskattad. Som helt ung skrev Brandes den 22 april 1866 en vördnadsfull hyllning till henne i Illustreret Tìdende, och Vilhelm Andersen kallar henne “Sextiotalets diktare liksom Amalie Skram är åttiotalets”.
Thoresens personlighet ansågs troligen alltför kontroversiell för hon skulle kunna inta den ställning i offentligheten som hennes talang, flit och insatser i många genrer egentligen berättigade henne till. Hennes dubbla nationalitet, dansk och norsk, hennes dubbla klasstillhörighet, bonddotter och professionell skribent, samt inte minst hennes dubbeltydiga kvinnlighet, den gränslösa, lystna naturligheten i den romantiska känslosamhetens former, gjorde henne svår att placera. Intressant nog kulminerade kritiken mot hennes författarskap efter publiceringen av “Min Bedstemoders Fortælling”, den berättelse som är hennes mest öppna text och mest ohöljda beskrivning av den ställning som kvinnligt subjekt och jag som hon skrev utifrån. Bjørnson ansåg att texten var krystad: “Så hennes diktning, som bara i sin tanke är sann, men i sitt uttryck oftast är alldeles åt helvete”, skrev han 1867. Fru Heiberg hade en rakt motsatt uppfattning: “Världen tål inte så mycken uppriktighet.”
År 1869 ansökte Thoresen med hänvisning till sitt litterära arbete om att få behålla den tilläggspension som Stortinget 1859 hade beviljat henne tills hennes yngsta barn fyllde 18 år, men ansökan avslogs. Samma år sökte hon ett stipendium hos “Videnskabernes Selskab”; ansökan avslogs med 12 röster mot 11.
“Min Bedstemoders Fortælling eller De to Aftener” trycktes i antologin Ved Løvfaldstid (Kristiania 1867), som även innehöll bidrag av Bjørnson och andra kända norska författare. Den är uppbyggd som en ramberättelse som omsluter farmoderns levnadshistoria. Medan ramberättelsen har sonsonen som berättare, berättar farmodern själv sin historia. Hon är Thoresens enda kvinnliga jagberättare och bara det ger historien en särställning i hennes författarskap.
Kärnan i farmoderns levnadshistoria är ett dramatiskt kärleksförhållande. Agathe, som farmodern heter, har efter ett antal år i ett konventionellt äktenskap vid 35 års ålder blivit änka. För att återhämta sig reser hon till en badort och möter där en man, som utövar en mystisk dragningskraft på henne. Det visar sig emellertid att mannen är gift, så de skils åt. Åtta år senare läser Agathe i en tidning att mannens hustru har dött, och eftersom hennes kärlek fortfarande är lika stark beslutar hon sig efter ett års tvekan för att söka upp mannen i avsikt att fullborda förhållandet. De gifter sig och får en son, men efter tio år inträffar katastrofen. Mannen har vid sidan av sin nya hustru haft en bondflicka som älskarinna. Flickan söker upp Agathe, lämnar över sin och mannens son till henne och förorsakar därefter mannens och sin egen död.
Berättelsen innehåller starkt sinnliga och erotiska inslag: “Vad var det för en mäktig naturkraft, som hade vaknat i mitt väsen? Hade inte på en gång hela min förmåga och alla mina sinnen ställts i dess tjänst?”; “Allt gott strömmade så rikligt från hans väsen och utgöts över mig som en varm källa”; “Jag kände mig som i ett himmelskt bad av tusenfaldig väldoft och berusning.”
Enligt kritikern Clemens Petersens anmälan i Fædrelandet den 9 november 1867 var det inte de erotiska inslagen i sig som ansågs så stötande. Det som upprörde och chockerade var att erotiken utgick som en aktiv kraft från en kvinna: “En man som på detta sätt betages av älskog kan vara skön, eftersom mannens hela väsen är åtrå, begär och vilja, men en kvinna, vars hela väsen är hängivelse, och som därför inte förmår röra sig ur fläcken, utan att först vara åtrådd blir, då hon själv åtrår, anskrämlig och kan endast bli föremål för konsten under förutsättning att hon görs komisk.”
Genom att låta Agathe använda maktspråk när hon talar om sin kärlek: “Jag kände i denna stund min obestridliga rätt till honom … jag ville visa honom min fordran” hade Thoresen vänt på det traditionella förhållandet, där mannen är aktiv och kvinnan passiv.
Tio år senare publicerade Thoresen i Livsbilleder en reviderad version. Farmoderns historia är där betydligt längre och de erotiska inslagen har samma intensitet. Däremot har Agathes erotiska makt och aktivitet tonats ner exempelvis i följande passager, när de tu möts igen: “Ack, vad jag älskade honom” blir “Ack, vad mitt hjärta slog”; “Jag kände i denna stund min obestridliga rätt till honom” blir “Jag kände en djup och helig glädje”; “jag … lutade mig tryggt mot hans bröst” blir “Då öppnade han sin famn”.
Thoresen hade en tvetydig hållning till förhållandet mellan aktivitet och kvinnlighet. Å ena sidan skrev hon till Mathilde Reinhardt om Agathe: “Det är i kraft av den högsta kvinnligheten som hon begär mannen.” Å den andra sidan skrev hon om sin “rovfågelsnatur” till fru Heiberg: “Hur har jag inte med glupsk åtrå slagit ner på allt – modernt och omodernt!” Hon trodde på de kvinnliga känslornas rätt, men fruktade dem samtidigt, om de tog överhanden. Det moderna genombrottets män, som snart skulle komma att visa kvinnosaken så mycket välvilligt intresse, såg entydigare på saken. De var chockerade och tog anstöt av detta porträtt av en erotiskt aktiv och krävande kvinna.
Från Rom skrev Brandes den 3 feb. 1871 till sin mor om ett möte med Thoresen ett par år tidigare: “Slutligen måste du veta att hon en kväll, medan hon bodde på Klampenborg, på det plumpaste sätt försökte förföra mig, först genom att be mig stanna där över natten, sedan på ett mer handgripligt sätt; jag fick då en sådan avsmak för den tjocka matronan att jag slet mig loss från henne.”