I Ansikten, 1932, en antologi med 16 manliga självlärda författare, får Maj Hirdman (1888–1976) äran att representera kvinnorna. Med sitt rättframma tilltal hör Maj Hirdmans bidrag till de mest personliga i antologin. Samtidigt ber hon om ursäkt för just detta personliga. “En sparv i tranedansen”, kallar hon sig, dålig på att “bjuda ut sig själv”. Ironiskt jämför hon sig med “de moderna diktarna och författarna”, och finner att till dem hör inte hon. “Var äro de övriga kvinnliga proletärdiktarna?”, frågar hon, och svarar: “Jag tror jag vet det. De äro kvävda liksom den lärda kvinna jag bar i mitt bröst. Där femton karlar slogo sig fram, där stöpo femton kvinnor.”
Maj Hirdmans far var gruvarbetare och modern hemmakvinna med sex barn. Dottern drar tidigt ut som piga i gårdar, och blir kunnig i allt kvinnfolksgöra. I I törn och i blomma, 1944, liksom i Maja i Dalarna, 1930, och Alla mina gårdar, 1958, skildras denna agrara kvinnokultur och därmed också den värld där Maj Hirdman fick sin skolning fram till de sena tonåren. Då inträffade något som fick hennes liv att ta en ny riktning. Hon lämnar pigsysslorna för fabriksorten. Där möter hon Gunnar Gustavsson, senare Hirdman, industriarbetare och blivande studierektor för det 1912 bildade Arbetarnas bildningsförbund, ABF. De gifter sig så småningom och får tre barn, födda 1914, 1916 och 1922.
Inflyttningen till staden innebär ett häftigt brott med det gamla livsmönstret, ett väldigt steg från en företrädesvis muntlig kvinnokultur över till arbetarrörelsens “stadskultur” och “skriftkultur”. 1911–13 går Maj Hirdman på lärarinneseminarium i Göteborg, umgås i kretsar med anarkosyndikalistiska sympatier, hyllar handlingens filosofi. Bevarade dagböcker vittnar om hur hon formligen kastar sig in i ett intellektuellt liv. Hon citerar och diskuterar Strindberg, Nietzsche, Spinoza, Platon, Oscar Wilde. Hon gör upp planer för sitt författarskap: ett verk om arbetarkvinnorna, en självbiografi, en folkets historia – för att finna “de vägar, som leda det ur förnedringen”. Hon skisserar också en “svensk sedeskildring” – “om en gruvarbetaredotters dystra kamp mot okunnigheten”.
Glad och tacksam är Maj, liksom senare Arvida från I törn och i blomma, över att få skåda in i de stora idéernas himmel. Arvida får berätta om hur väl hon behövde den bokliga bildning hon fick genom fästmannen: “Jag var så avgrundsdjupt bakom i allt. Hade suttit på mjölkpallen till mitt nittonde år, kunde inte stava riktigt fast jag var bäst i skolan.”
Arvida från I törn och i blomma, 1944, hamnar i sitt nittonde år på ett socialistmöte. Där möter hon en vältalig agitator, som blir hennes tillkommande. Genom denne Erik som “hörde stadskulturen till”, får Arvida tillgång till något så märkligt som ett inre liv: “Det var första gången som jag träffat någon som jag på detta sätt delat mitt inre med, någon som förmått mig att tala om allt jag tänkte och tyckte. Allt sådant hade jag dittills stöttat upp i en vrå i mitt dunkla inre, och där skulle det ligga tills livet tog slut i arbete och vardagens möda. Så hade min mor levat och alla mostrar och fastrar och kvinnor jag sett och hört talas om.”
Samtidigt är här bäddat för konflikt. I det svindlande mötet mellan flickan på mjölkpallen och de stora tankemästarna kan man finna rötterna till den disharmoni som skall sätta sin prägel på stora delar av Maj Hirdmans verk. En disharmoni som kommer till uttryck i konflikter mellan det höga och det låga, mellan “mannens arbete och kvinnans kärlek”. Och i den osäkerhet om författaridentiteten som talar ur uppsatsen i Ansikten.
Vägen från dagboksskrivandet fram till inträdet på den litterära marknaden blev lång och knagglig. Maj Hirdman försöker skriva samtidigt som hon sköter hem och barn, lever fattigt, ofta är sjuk.
En av Maj Hirdmans tidiga litterära brevkontakter var Anna Lenah Elgström. För henne berättar hon om ett missfall, och formulerar sin önskan att en gång bli “värdig att träda nära det tempel där Ni vistas, litteraturen o konsten, som jag skådat i mina drömmar sedan j. var barn”. I sitt första brev 1915 skriver hon:
“‘En gravid kvinnas hunger’ har länge legat på ‘Socialens’ (dvs Social-Demokratens) red. Man läser naturligtvis inte sådant där, o läser man det förstår man det ej. Nu ber j. Eder läsa den, o, om den ej fordrar alltför mycket ändringar, med ett par ord sända den till Socialen. /… / Början kan utan vidare strykas, men skildringen av den havande kvinnans hunger är så sann. J. skulle kasta den på sophögen om det inte vore så.”
Dikter och noveller lyckas hon få publicerade, framför allt i Brand, Social-Demokraten och Idun, men avslagen är många. 1921, vid 33 års ålder, är hon framme vid romandebuten Anna Holberg. Det är en roman som ligger bra i tiden. Flera manliga författare gav nu ut s k avfällingsromaner, där de gjorde upp med socialismens alltför våldsamma eller ogudaktiga läror till förmån för en mer eller mindre religiöst präglad humanism. I Maj Hirdmans roman drabbas den energiska ungsocialistiska agitatorn Anna Holberg efter hand av allt större tvivel på ungsocialisternas praktik. Boken mynnar ut i ett alternativ till livet som agitator: moderskapet.
Men den politiska tendensen spelar en underordnad roll i denna roman som framför allt är ett levande porträtt av en oppositionell och tänkande ung kvinna. Vi följer hennes vandring genom olika miljöer i klassamhället, bland annat en mödraasyl, på jakt efter ett sätt att leva sitt liv, och ett mål att sträva mot. Stilen är strindbergskt rapp, ofta lätt ironisk. Romanens bärande konflikt är motsättningen mellan lära och liv. Det som får Annas grundfasta övertygelser att vackla är upptäckten att agitatorerna inte tillämpar lärorna i sina egna liv. Det gäller prästerna som “bo i så fina rum med all möjlig komfort och samtidigt predika Kristi försakelseevangelium”. Det gäller också det anarkosyndikalistiska geniet som i sitt förakt för “trälarbetet” tar sig rätten att stjäla från en arbetare ur “den stora hopen”.
Annas upptäckt av klyftan mellan liv och lära hos ideologerna sker med hjälp av hennes “kvinnliga instinkt”. Så blir det dominerande problemet i romanen att Anna Holberg, denna intellektuellt nyfikna kvinna, rättframt arg på skevheter i samhället och i rörelsen, ingenstans hittar ett politiskt eller intellektuellt sammanhang där hon kan utveckla sin samhällskritik – sin blandning av kritiskt intellekt, praktiskt bondförnuft och “kvinnlig instinkt”.
Omvändelsen till moderskapet framstår i detta perspektiv snarare som ett nederlag än som ett lyckligt slut: nu suddas allt det som gav ett sådant liv åt Annagestalten – sökandet, kritiken, kampen – ut i mor-barnidyllen. Kvar är en kvinna som i “stilla och resignerad glädje” sköter den egna lilla “guldlockiga älsklingen” i sin egen lilla stuga.
Drömmar i stängda rum
Efter debuten arbetar Maj Hirdman hårt på att bli yrkesförfattare. Genom de tre novellsamlingar hon publicerar under det närmaste decenniet, Människoträsket, 1922, Kamp, 1928, och De förlorade barnen …, 1934, löper en konflikt mellan det kvinnligt vårdande och männens hårda värld. Det är idyllen från Anna Holbergs slutrader, nu problematiserad.
I Människoträsket, som delvis är skriven före Anna Holberg, dominerar det patetiska. Där finns en inriktning på fattigdomens moraliska följder, som är typisk för tiotalets arbetarlitteratur. Novellernas patos gäller barnen, mödrarna, det levande livet. Tydligast kanske i den novell, där en “dålig” mor skildras inifrån: en hjärtskärande berättelse om en barnamörderska. Hon är en fattig arbetarhustru med tre små barn, hon har inte sovit en hel natt på fem år. Nätter kommer då djävulen materialiserar sig för henne och förebrår henne att hon inte har levt upp till sitt beslut att skapa ett epos över den brutala fattigdomen. Varför skriver hon inte?
En dag mobiliserar hon varje uns av styrka, stökar undan förmiddagssysslorna i högsta fart, skickar ut de äldsta barnen att leka, placerar den lilla på golvet med nya leksaker. Och börjar skriva. Blodet rinner hett genom ådrorna, hjärnan är “sällsamt kall”. Hon finner det rätta uttrycket, skall just fästa det på papperet. Då vill barnet ha uppmärksamhet. Mamman ordnar till en ny lek och lyckas tvinga tillbaka den bortflugna formuleringen, då barnet åter kräver sitt. Dramat, återberättat av modern, går mot sin kulmen. Barnet misshandlas till döds, modern förs till häktet och nedtecknar där sin berättelse om dråpet, “Det enda som blev skrivet”, som novellen heter.
“Jag for upp som stungen av ett bi och grep henne samt slog henne i golvet, upprepade gånger slog jag henne i golvet. Jag var så ond att hela min kropp skakade. Just då öppnades dörren av en grannkvinna. Jag ser så tydligt hur hennes blick stelnade till i fasa, och hur jag samtidigt fick syn på lillans stela, blåvita ansikte på golvet. Ur hennes näsa rann blod som flöt ned på golvet och blandade sig med de ljusa lockarna. Jag kan icke beskriva vad jag kände då, jag tror jag kände ingenting.”
(“Det enda som blev skrivet”, Människoträsket, 1922.)
I novellsamlingarna Kamp och De förlorade barnen … har Maj Hirdman lämnat den häftiga patetiken. Hon skriver nu i en dämpad och litet sluten stil, som ibland rymmer en sagoton och en stilla och liksom barnslig närhet till det alldeles oförnuftiga. Det hänger nära ihop med tematiken. Den labila situationen från “Det enda som blev skrivet”, då moderligheten frambringade inre klyvnad och kamp, är nu ett passerat stadium. Nu är moderligheten en självklarhet, och det enda som riktigt gäller är hemmets verklighet – och dagdrömmarna. Det sagoaktiga berättandet skapar en frihet åt kvinnogestalterna. Inte till att lösa konflikten mellan kvinnovärld och mansvärld, men till att drömma fram en utopi om lycka och njutning.
Det praktiska förnuftet
Berättelsen i I törn och i blomma mobiliserar det jordbundet husmoderliga som en väg ut ur konflikten mellan ideal och verklighet: Här måste skuras och fejas, ärmar kavlas upp! Med I törn och i blomma träder i den drömmande hemmafruns ställe den livskloka, poetiska, temperamentsfulla Arvida, skildrad i en dramatisk och målande talspråksmässig stil.
Arvidas skildring av sin barndom, ungdom och sitt äktenskap i I törn och i blomma, 1944, under seklets första decennier, genomförs med andra världskrigets plågoår som fond. Härigenom får boken drag som förenar den med Elin Wägners Väckarklocka, 1941, med dess plädering för fred på jorden. Det är en berättelse om fattigdom och svårigheter, ändå med betoningen på det lustfyllda: lyckan över ting gjorda för någon, in i ett sammanhang.
Något verkligt genombrott får Maj Hirdman aldrig. Tidningen Vi:s romanpris för Uppror i Järnbäraland, 1945, är det närmsta hon kommer den stora uppskattningen. I sina sista böcker tycks hon på sätt och vis ha accepterat, att hon hör till en annan kultur än den dominerande elitens. Hon tar sig nu rollen av traditionsförmedlerska, av en som berättar för nuets människor om hur det såg ut i den förra världen.
I den sista boken, Alla mina gårdar från 1958, skriver Maj Hirdman för första gången i deklarerat självbiografisk jag-form. Men det “jag” som talar är ett annat än den moderna litteraturens. Det är inte en individ som pejlar sin själs djup och sin kamp med tid och miljö. Utan en berätterska med rötter och förutsättningar i bondesamhällets muntliga berättande. Men det var i det moderna hon började bli författare. Sedan gick kanske något under, försvann med trångboddhet och barn, något intellektuellt och självsvåldigt. I stället kom den stora kampen mellan moderlighetsdrömmen och männens värld. I den kampen – i blottläggandet av konflikterna och i sökandet efter en identitet – skapade Maj Hirdman ett språk åt sin kluvna kvinnogeneration, en levande röst.