Den danska prästhustrun Eline Boisen (1813–1871) skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva. Hon skrev memoarer, och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet: “Jag är inspärrad mellan fyra väggar”, heter det symboliskt i förordet. Skrivandet blev den skapande kraft som förband henne med världen.
Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor, som hon testamenterade till sin son, den kände vänsterpolitikern Frede Bojsen. Han lät skriva av dem på maskin och deponerade ett exemplar på riksarkivet för att säkra sin mors livsverk åt eftervärlden. Samtidigt satte han munkavle på henne i och med att han i en klausul förbjöd att något som rörde hennes äktenskap offentliggjordes, eftersom memoarerna gav en i “allt väsentligt missvisande bild av våra föräldrars inbördes förhållande”.
De 47 skrivhäftena gömdes, men 1986 dök de upp igen, och då visade det sig att Frede Bojsens avskrift inte var komplett. Häftena är fulla av överstrykningar, framför allt där Eline Boisen beskriver de allra smärtsammaste perioderna under sitt äktenskap.
De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv i ett förklarat ljus, med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet när hon började skriva sina memoarer. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Eline Boisens memoarer kan liksom Sophie Thalbitzers Grandmamas Bekiendelser läsas som en syndafallsberättelse, där barndomen i Norge som faderns kelgris skildras i paradisiska ordalag: “den framstår ju i ett förtrollat skimmer för mig, och detta alltmer efterhand som livet blev bittrare och tungt”. Barndomen är den enda period som skildras i ljusa färger vilket innebär att Eline Boisen ger en idealiserad bild av enväldet. Fadern var en högre ämbetsman i silvergruvstaden Kongsberg, där han sörjde för de fattiga gruvarbetarna, samhällets sämst ställda, som en far sörjer för sina barn. Ståndssamhället skildras som ett harmoniskt och ordnat system, där var och en vet sin plats och känner sig trygg. På pyramidens topp befinner sig konungen, den gode landsfadern, som drar försorg om sina undersåtar.
Eline Boisens livslånga längtan efter “faderns hus” skrivs mot bakgrund av en förlust. Då hon var nio år miste hon plötsligt allt – far, hemland, social ställning – och detta “fall” kom hon aldrig över. Under de följande åren bodde hon tillsammans med modern och småsyskonen i en liten lägenhet i Köpenhamn. Modern kunde aldrig anpassa sig till de förändrade omständigheterna. Hon drabbades av cancer och dessutom av tilltagande förföljelsemani. Eline fick bli mor både för sin egen mor och för småsyskonen. Men hon kände sig alltid otillräcklig. Till följd härav utvecklade hon en starkt självkritisk inställning och plågades under hela sitt liv av en fundamental skuldkänsla. Detta präglar hennes sätt att skildra sin omgivning. De flesta som kommer i hennes väg fångar hon på kornet med några få pennstreck, och som berättare har hon en ironisk och nästan röntgenaktigt avslöjande blick. Hon står i kulissen och registrerar noga vad som händer. Hennes utpräglat personliga skrivsätt får därvid ibland ett modernt, impressionistiskt drag.
Eline Boisen levde i en tid då enväldets samhälle började gå mot sin upplösning. Under hennes år som prästhustru i den lilla byn Skørpinge på Västsjälland (1837–50) gjorde allmogen religiöst och politiskt uppror. Hon ger en bild av en vild och galen rörelse med inslag av syner och uppenbarelser. Den fattiga bondebefolkningen kände att deras tid var inne; himlen själv hade öppnat sig och förkunnat att det nu var dags för samhällets toppar att lämna plats för dem. Själv förblev Eline Boisen anhängare av enväldet under hela sitt liv.
Som prästfru på landet ansvarade hon för ett stort självförsörjande hushåll och var beroende av att tjänstefolket visste sin plats och lydde. I gengäld skulle hon sörja för dem. Om det feodala förhållandet mellan “herre” och “tjänare” inte fungerade skulle hela systemet bryta samman, menade Eline, och detta var just vad som inträffade i Skørpinge, där tjänstefolket tillhörde väckelserörelsen och uppträdde som det passade dem. Eline Boisen såg detta som ett uppenbart bevis på att demokrati var egoismen satt i system och en allas kamp mot alla. Så småningom kom hon på idén att anställa ett “världens barn” för varje anställt “Guds barn”, som väckelserörelsens medlemmar kallade sig, och fick på det sättet arbetet i prästgården utfört.
Eline Boisen berättar om Søren Kierkegaard: “En gång innan jag lämnade staden såg jag honom i våldsam kurtis med en liten flicka som ännu inte var konfirmerad; – senare blev hon hans fästmö. Henne som han behandlade så skändligt under så många år och som han slutligen reste ifrån utan att häva förbindelsen – och utan att säga vart han tog vägen.”
Eline Boisen skrev för att hitta sin identitet i en underlig och främmande värld, där hon tyckte att djävulens makter hade sluppit lösa. Texten är inte organiserad enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär, och när hon väl satte igång vällde texten fram i ett ohämmat flöde. Stilen är ryckig och texten innehåller en mängd tankstreck och den växlar mellan dramatisk, scenisk, relaterande och reflekterande framställning. Väsentligt och oväsentligt, stort och smått blandas om vartannat, och i huvudberättelsen, som utgörs av hennes egen levnadshistoria, är ett otal sidoberättelser invävda.
Om Boisens hjärta bleve mitt …
Kärleken på gott och ont – äktenskapet med F.E. Boisen – är den röda tråden i det fragmentariska memoarverket, som är elementärt dramatiskt uppbyggt kring hennes livslånga önskan att vinna “Boisens hjärta”. Hon skriver hudlöst om sin ambivalenta inställning till sin man, hur hon hela livet igenom älskat honom och längtat efter hans kärlek, samtidigt som hon föraktat honom för hans svek mot henne. Boisen skildras som en djupt passionerad känslomänniska, som pendlar mellan olika sinnesstämningar. Själv framstår hon i jämförelse med honom som en förståndig, nykter och tillknäppt person. “Jag som alltid var så sparsam med smekningar av alla slag, framför allt med kyssar”, som hon klagande skriver när en av fattighuskvinnorna i Skørpinge “inte bara tog mig i hand med sin fattiga näve utan till på köpet gav mig en riktig smällkyss som tack, som en syster, för att jag tog henne i hand”. Efter att Eline Boisen hade förlorat sin far kände hon under hela livet en stark längtan efter kärlek, och hon hade en romantisk dröm om den stora förlösande kärleken. Hon såg äktenskapet som ett symbiotiskt förhållande, “en själ i två kroppar”. I verkligheten kom det i hennes fall att bestå av avgrundsdjupa motsättningar mellan två mycket olika naturer med livslånga stridigheter som följd. Endast vid de tillfällen då Boisen höll på att mista Eline fick hon uppleva hans kärlek. Slutligen sökte hon tröst i religionen: “Jesum, Jesum riktas all mitt hjärtas längtan mot.” Här blottlägger hon hela sitt känsloliv i ett erotiskt färgat, pietistiskt språk: “… söte Jesus, högt välsignade frälsarman, tag mig i din famn”.
Denna värld är inte skapad för kvinnor och barn
Eline Boisen kom från en bildad, borgerlig miljö, och som prästfru befann hon sig på den övre delen av den sociala rangskalan. Under större delen av sitt liv gick hon emellertid klädd som en bondkvinna och delade bondkvinnornas levnadsförhållanden, framför allt i byn Skørpinge. Hon skildrar livet i det stora fuktiga boningshuset med bara en enda kakelugn, där det drog från källaren och ramlade ner ärter från loftet i huvudet på folk, där golven var halvruttna och det blev fukt på insidan av väggarna, som frös till is på vintrarna så att barnens händer var stelfrusna när de vaknade på morgnarna.
Eline Boisen var gravid nästan oavbrutet under 20 år. Mellan 1835 och 1854 födde hon elva barn, varav tre dog när de var små. Memoarerna ger en inblick i en otroligt hård kvinnovärld. Sjukdom och död hörde till vardagen, och de behandlingsmetoder som användes var åderlåtning, iglar, vätskeutdrivande senapsplåster och spansk fluga. Varje förlossning innebar en fara både för Elines och barnets liv, och alla elva barnen var nära att dö inom sitt första levnadsår. Redan vid 43 års ålder kände hon sig gammal och utsliten och räknade med att hon snart skulle dö. År 1846 sitter Eline vid den lille tvåårige Ottos dödsbädd. Hans tillstånd försämras gradvis och när plågorna är som störst skriver hon: “Var det en tröst eller var det med förvåning som jag denna fasansfulla natt insåg att jag fortfarande var mor till en varelse som ställde krav på mig? – Jag vet det inte – men en sak vet jag – att det gav mig en våldsam kraft att avhålla mig från att förtvivla.”
Karakteristiskt för Eline Boisen är att hon skildrar plågor mycket ingående: huden som flås av den födande kvinnans mage, halsen som svullnar på en sjuk så att han dör av svält. Hon gick själv med en böld i bröstet i över ett år, och i skildringen av hur hon blir av med den utelämnar hon inte ett enda led.
“Denna vinter hade vi det rent bedrövligt – Sophie var helt vansinnig. –
Jag fann mig i allt – utan att knota det minsta.
– Sophie gjorde inte mer än hon behagade;
– Barnflickan Mie hämtade mig och lilla Karen – när Sophie rymde – och så kom Sophie och berättade om alla möjliga uppenbarelser:
– Korna vågade hon inte mjölka – för djävulen var efter henne – och så skrämde hon den lilla Sine Jensen, så de stormade genom rummen med en hund efter sig.
– Jag kunde varken se hund eller djävul, men de såg bådadera.
– Sophie flög ut och in genom fönstren och för mig tycktes hon bindgalen. “
Eline Boisen hade haft hysteriska anfall från sitt fjortonde år. Anfallen hade börjat som en reaktion på moderns sjukliga misstänksamhet och kritiska inställning. Hennes allt starkare skuldkänslor yttrade sig fysiskt. Anfallen tilltog allt efter som hennes äktenskap försämrades, och hon led av de märkligaste sjukdomar, som hon själv uppger hade nervösa orsaker. De hysteriska symptomen tycktes upphöra när hon vid 43 års ålder började skriva. I skrivandet fick hon utlopp för det starka inre tryck som hon under så lång tid hade reagerat på med kramper.
Eline Boisen avslöjar nästan medeltida kvinnliga levnadsförhållanden, och hon uppfattar själv livet som en kamp mellan himmel och helvete, lika konkret och dramatiskt som den kommer till uttryck på de medeltida kalkmålningarnas avbildningar av himlaborgar och helvetesgap. Eline Boisens värld var en katastroffylld tillvaro vid livets yttersta gräns, och hon gör ingen skarp åtskillnad mellan synligt och övernaturligt. Hon trodde att särskilt ödesdigra händelser förebådades i drömmar, syner eller genom tecken i naturen. Ett plötsligt blommande äppelträd i oktober varslade exempelvis om död.
Frusna landskap och ett brinnande inre är ofta förekommande bilder för instängdhet och oförlöst längtan hos 1800-talets kvinnliga författare, och Eline Boisen är härvidlag inget undantag. Hennes sjukdoms- och dödsfantasier blir koncentrerade uttryck för hämmade passioner. Efter Ottos död skriver hon: “Min lille pojke hade gått hem dit där han inte längre behövde se genom ett dunkelt glas, utan där han kunde skåda Vår Herre ansikte mot ansikte – och däruppe funnes det nog även plats för hans mor, som också hon var ett Guds barn – fastän ännu kvar i det främmande land, där det fanns så mycket snö och is att tränga igenom.”
Eline Boisens kristna tro är mångbottnad. Medeltida föreställningar kan spåras i hennes sjukdomsfantasier. I syner såg hon skärselden och brinnande sjöar, där de förtappades huvuden sticker upp.
“Efter många dagars hårda och motbjudande ansträngningar fann hon det elaka stället och diade ut allt det onda, som hade suttit där i mer än ett år. – Jag hade svåra smärtor, och jag var tvungen att bita i en handduk för att kunna ligga stilla, men hon, den stillsamma, välsignade Karen, som till och med sög ut detta avskyvärda av medlidande med mig för att lindra min smärta – hon blev min väninna till sin död.”
Samtidigt kände hon en stark dragning till den ortodoxa lutherdomen med dess betonande av synden och syndabekännelsen som en förutsättning för Guds nåd. Hon såg lidandet och döden som en prövning, Guds straff över den syndiga människan. Hon intresserade sig även för Kierkegaards existentialism med dess hävdande av den enskildes ansvar. I memoarerna riktar hon sig direkt till Søren Kierkegaard: “Dina betraktelser över detta, ‘att vara allena med Vår Herre’ – och låta honom döma en enda in till märgen – har varit mig till stor välsignelse och tröst och hjälpt mig att inte förtvivla utan hämta olja från livets egen källa.”
“Bakom oss var en brinnande sjö, där några skrikande huvuden då och då stack upp och ropade på hjälp och förbarmande, och till min skräck upptäckte jag där en mängd bekanta ansikten – ja – några, som stod mig nära – och så greps jag av sådan ångest att jag gled ner tätt invid sjön tills jag hörde röster som sa att jag inte skulle se mig om utan oupphörligt blicka framåt tills Vår Herre kom till vår hjälp.”
Här är Eline Boisen nästan före sin tid; men memoarerna i sin helhet visar att det måste ha rått en stor osamtidighet mellan den manliga och den kvinnliga världen vid mitten av 1800-talet. F.E. Boisen kämpade som barn av sin tid för frihet och jämlikhet, medan Elines värld snarare liknade en medeltidstillvaro med katastrofer, plågor och grym död som dagliga realiteter, och hon kände sig fundamentalt främmande i sin samtid.
Hade jag varit en riktigt blid och from kvinna
Eline beskriver en grundläggande känsla av främlingskap och ensamhet. Ibland kunde hon ändå uppleva gemenskap med kvinnor som hjälpte henne när hon befann sig i nöd eller med kvinnor hon själv kunde hjälpa, en gemenskap tvärs över de sociala skrankorna, som uppstod ur vetskapen om de gemensamma villkoren, och där trohet, offervilja och uthållighet var nödvändiga egenskaper. Hos dessa milda och fromma kvinnor, som hon så gärna ville likna, fann hon ett svar på sina frågor om tillvarons innersta mening, ett svar som upphävde motsättningarna i hennes gudsbild.
Under alla de år som Eline Boisen ägnade åt memoarskrivande kretsade hon kring detta kvinnoideal på samma längtansfulla sätt som hon gjort i sin beskrivning av barndomen före “syndafallet”. Hennes memoarer kan läsas som den bibliska myten paradis – syndafall – återupprättelse genom Kristus och hans representanter: de fromma kvinnor som bistod människor i trångmål.
“Hade jag varit en riktigt blid och from kvinna, hade jag kanske kunnat hjälpa dem bägge två på både det ena och andra sättet – men jag behövde all min kraft för att inte förtäras av bitterhet och vrede – och mina ord hade dessutom så liten betydelse.”
Själv fick hon 1856 hjälp av sin väninna Agnes Helweg, då hennes livslånga ångest för att vara förtappad åter hade blossat upp. Den konkreta anledningen var att grundtvigianerna på 1850-talet hade gjort Grundtvigs “makalösa upptäckt” från 1825 – att trosbekännelsen var kristendomens grund – till ett slags magisk trollformel. Enligt deras sätt att se var det inte givet att en människa blev salig om hon inte var döpt enligt trosbekännelsens fullständiga ordalydelse.
Med sin filologiska utgångspunkt kunde Grundtvig inte avvisa den kritiska historieforskningens bevis för att bibeln inte var Guds ord helt igenom. Därför försökte han ta reda på vad som var kristendomens kärna och gjorde den “makalösa upptäckten” att den sanna kristendomen utövas när den levande menigheten samlas till kulthandlingarna dop och nattvard och livsordet, trosbekännelsen, läses upp.
Eline hade starka anfäktelser och ingen – inte ens Boisen – kom till hennes hjälp:
“Så kom Helwegs vackra Agnes ut till mig, och hon gick mig in på livet och frågade om jag inte bar på en hjärtesorg – så kom det fram. Hon sade så fromt till mig – bry dig bara inte om vad all världens män hittar på att säga – de skulle ändå inte kunna förändra Guds hjärta, och hans hjärta står till att bära oss alla hem. Låt männen strida bara – de måste ha något att göra – vi kvinnor bör förlita oss på att Gud ställer allt till det bästa – när vi inte älskar oss själva över allt annat, så vi kan tro Gud om gott.”
Med tanke på hur from och osjälvisk Agnes skildras är hennes tröstande ord påfallande polemiskt och skarpt formulerade. Hon är övertygad om att Guds innersta väsen är kärlek, inte vrede, och denna insikt bär kvinnorna inom sig, medan männen ägnar sig åt teologiska hårklyverier. Utåt höll Agnes sina åsikter för sig själv. Eline Boisens memoarer antyder dock att en innerlig fromhetstradition bland kvinnorna fortlevde utanför den officiella kyrkan.
Dödens berättelser
I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, från eros till thanatos, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. Här uttrycks i tillspetsad form det som Eline Boisen djupast vill uttrycka med sina memoarer: att människolivet befinner sig mellan himmel och helvete. Två slags dödsscener förekommer: den grymma döden, där vägen tycks leda direkt till helvetet och den vackra, upphöjda döden, där himlens portar står öppna. Eline Boisen förmedlar här en gammal folklig föreställning om att människan när hon ligger för döden är som mest medveten om sig själv och att hennes sanna väsen då uppenbaras. I memoarerna ser man rakt in i himlen, när de milda och fromma kvinnorna dör. På jorden lever de en skuggtillvaro, men i döden slår de ut som rosor; en förtätad, traditionell symbolik för kärlek och kvinnlighet.
Agnes Helweg dog i barnsäng vid 36 års ålder. Eline satt vid hennes sida och blev för övrigt tvungen att skicka ut hennes man, eftersom han oroade den döende. Eline skriver: “Hon låg där skön som en ros i fullaste blom; och jag hade svårt att förstå att döden var så nära.”
På ett paradoxalt sätt framstår den döda kvinnan som mer levande än de levande. Detta går igen i beskrivningen av systern Ida där kistan vid begravningen hålls öppen så länge som möjligt: “En vacker ros låg på henne bröst – och hennes drag var så blida, så lugna och fridfulla att alla hade velat behålla kistan öppen in i det sista. Det var fruktansvärt kallt denna mars – och jag tänkte hela tiden på att hon måste känna kylan där borta i den kalla graven – ja – jag var till och med orolig för att hon skulle vara levande begravd – så vacker var hon in i det sista.”
De anförtrodda punden
Liksom väckelserörelsen ifrågasatte Eline Boisen teologernas monopol på att förklara Bibelns ord. Liksom väckelserörelsens medlemmar läste hon Bibeln och fann själv sina svar. Framför allt hade hon fäst sig vid liknelsen om de anförtrodda punden. Först tvekade hon, “men tanken på att jag kanske var som den tjänare som grävde ner sin Herres pund i jorden av rädsla över att förlora dem – och som därmed förtjänade att kastas ut i djupaste mörker, försatte mig i en sinnesstämning, som inte gjorde mig lycklig – och plågade Boisen – utan att tjäna något till”. Så småningom såg hon det som sin rättighet, rent av som en plikt att säga sin mening. Hennes intellektuella förmåga var en speciell gåva, som Herren hade givit henne, liksom Boisen hade fått förmågan att predika.
Eline Boisen anfäktades emellertid av ständiga tvivel på om det var rätt av henne att kräva att få säga sin mening, när Boisen krävde att hon skulle underordna sig honom: “Ja, här står dessa två förfärliga ting mot varandra – kvinnan bör kalla mannen ‘Herre’ – och så senare ‘Den som älskar en människa högre än Vår Herre är honom inte värd’. Det är en gåta som jag har funderat på allt sedan dess – men som säkert inte blir löst förrän Vår Herre löser mig ur denna värld.”
Eline Boisen nöjde sig inte som Agnes Helweg med att vara tyst och inordna sig i en inofficiell tradition. Hon drevs av ett inre tvång att formulera sina insikter och kämpade hårt för att få Boisen att lyssna. Paradoxalt nog var hennes ideal ändå den patriarkaliska familjen med mannen som familjens överhuvud, och hon var djupt olycklig över att hon var oense med sin man. Det var mot naturens ordning. Hon kände sig utstött ur en gudaskapad ordning, eftersom mannen snarast gick djävulens ärenden genom sitt religiösa och politiska engagemang.
I hemmet var det Eline och inte Boisen som var familjens överhuvud och som efter bästa förmåga försökte hålla familjen samman, medan Boisen hade “huvudet i det blå”. Hon hade under olika perioder skött driften på gården, anställt kaplan, delat ut fattighjälp, organiserat många flyttningar och övertagit det ekonomiska ansvaret när ekonomin var körd i botten. Med andra ord var det av nödtvång som hon tvingats fundera på sin ställning som hustru och slåss för sin rätt att vara en självständigt tänkande människa.
Den svenska författarinnan Sophie Sager, som var tolv år yngre än Eline Boisen, gick ett steg vidare och engagerade sig i kvinnosakskampen; men först efter att hon själv hamnat i rättsmaskineriet. Eline Boisen kämpade så hårt för rätten att få säga sin mening att hon inte ens kunde räcka mannen ett lillfinger. Hon hävdade envist sin ståndpunkt. Han å sin sida kämpade för allmogens frihet och jämlikhet men krävde total underkastelse av hustrun, som till sist var nära att mista förståndet av bitterhet. Men hur pressad hon än kände sig från alla håll skrev hon oförtrutet in i det allra sista på sina memoarer – som var tänkta som en inlaga inför Guds domstol – om djävulens stora makt i världen.