Atmosfären i Danmark var långt in på 1880-talet ansträngd – och fruktbar! Den fick kvinnor att skriva som aldrig förr. Under perioden mellan 1870 och 1890 debuterade över 70 kvinnliga författare i Danmark – nästan tre gånger så många som under de två föregående decennierna. De flesta kan varken ur tematisk eller stilistisk synvinkel utpekas som moderna, men mångfalden är ett vittnesbörd om att kvinnorna var med. Det stora antalet utgjorde växtmån för ett fåtal, som skrev in den nya tiden i språk och föreställningar. Detta krävde kraft – dessa kvinnor blev författare på grund av tvivel inför könet. De många manliga pseudonymerna är talande. Men som författare fick de det svårt och kom i kläm på många sätt. Dels från männens sida. Dels kunde kvinnorna inte leva på författandet. Det typiska blev därför att kvinnorna använde författarskapet som ett inslag i en bredare kvinnokulturell verksamhet. Skönlitteraturen var tillsammans med journalistik, föredrag och organisationsarbete olika sätt att yttra sig på.
Tag: Kvinnouppfattning
I slutat av 1800-talet skrev de kvinnliga författarna med och mot kvinnorörelsen. De självsäkraste av dem kunde utåt organisera sig omkring väldefinierade sakfrågor som kvinnorösträtten och inåt bilda inofficiella nätverk med andra kvinnor i salonger, där de kunde träffas med tvivlet som gemensam nämnare.Det var kvinnor som undlät att sätta sedligheten på formel, just för att de var öppna och därför djupt berörda av den mentalitetsförändring som utlöste sedlighetsfejden: sexualiseringen av könet. Mycket få av dem yttrade sig därför i den ideologiska striden. I stället använde de fiktionen till att orientera sig i kvinnligheten. Och här tecknade de en annan och farligare bild av den kvinnliga erotiken än de klichéer som kom och gick i den offentliga debatten.
Det moderna genombrottets i Norden i 1880-talet präglades i sin helhet av en febril kvinnlig aktivitet. Kvinnorna slöt sig samman i nationella kvinnoförbund, där de oupphörligt och ihärdigt arbetade på att få upp kvinnosaken i de lagstiftande församlingarna. Det var borgerskapets unga kvinnor som var väl bevandrade i språk, konversation och gott uppförande, som i tidningar, tidskrifter och skönlitteratur skrev om kvinnofrågan som en samhällsfråga.För många av det moderna genombrottets kvinnliga författare ledde uppbrottet därför till personliga och konstnärliga nederlag. De bröt nacken eller pennan på den moderna paradoxen. Men emancipationsprojektet övergavs inte. Hos de kvinnor som fortsatte skriva århundradet ut, och hos dem som debuterade omkring sekelskiftet, fick spänningen mellan ideal och desillusion, mellan rörelse och ögonblick bara en annan form.
Den borgerliga romanen växer under 1700- och 1800-talen fram i ett intensivt växelspel med den läsande kvinnan. Tidens nya litterära genre kommer till stor del att både rikta sig till och handla om henne. Läsningen kom att bli både en förströelse för borgerlighetens på allehanda sätt kringgärdade kvinna och en skolning in i den nya kvinnorollen. Den blev också en mycket diskuterad och kritiserad syssla.Kvinnan har alltsedan 1700-talet varit bokhandelns bästa kund, bibliotekens flitigaste låntagare och läseklubbarnas mest pålitliga medlem, men hennes läsning har ständigt utsatts för kritik. Och när romanlitteraturen under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet vinner insteg i Sverige, är det till ackompanjemang av hetsiga diskussioner om genrens skadliga inverkan på sina kvinnliga läsare. Att läsa romaner var osunt och passiviserande, menade man. Det gjorde kvinnan orealistisk, drömsk och inkapabel att leva.
“En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje”, skrev den finska författaren Fredrika Runeberg i sitt memoarverk Min pennas saga, som kom ut först år 1942.Då Fredrikas alla tre verk – de historiska romanerna Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858) och Sigrid Liljeholm (1862) samt hennes samling berättelser Teckningar och drömmar (1861) – utkom, var Runebergs ställning som Finlands nationalpoet redan säkrad. Hans inställning till litteratur, skriven av kvinnor, var välvillig men nedlåtande. Samma inställning delade två andra opinionsbildare vid mitten av 1800-talet, Z. Topelius och J.V. Snellman. Båda stödde Fredrika Runeberg i hennes skrivande, eftersom hon inte framförde några emancipatoriska tankar.Hon drömde å ena sidan om att skriva kvinnornas historia, men å andra sidan underkastade hon sig de tongivande manliga opinionsbildarnas förväntningar. Sina skrivelser i kvinnosaken lät hon bli att publicera och väntade 15 år innan hon lät publicera sin debutroman. I sina köksbordslådealster och dagböcker jämförde hon kvinnans läge med slaveri.
När den danska författaren Magdalene Thoresen lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Hennes författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Både hos kritiker och läsare hade hon störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Elisabeth Hansen ville göra allt – upplysa mänskligheten, skriva uppbyggliga och underhållande romaner, skildra främmande länder samt debattera ekonomi, samhällsfrågor och konstens roll. Detta gjorde hon också helt oförskräckt. Störst talang visar hon sig dock ha i rollen som journalist, hennes förmåga att beskriva levande och detaljrikt är utpräglad, och i sina bästa stunder visar hon prov på en torr och intelligent humor. Erkännandet uteblev dock vad gällde romanerna, den genre där Elisabeth Hansen helst hade sett den. Hon hävdar att även kvinnor har behov av att lära och av att utveckla sitt intellekt. Detta budskap kan hon inte föra fram direkt i sina romaner – det förbehåller hon den bild av sig själv som hon visar upp för offentligheten. Den envisa styrka och det sannerligen manliga uppträdande hon valde är enastående.
Romantikens kvinnliga prosaister måste i sina vardagshistorier, essäer och romaner formulera sig i förhållande till en manlig romantisk retorik, som hos en rad manliga teologer tjänade till att ge oskuldsmyten innehåll och socialitet i det borgerliga hemmet. Kvinnovärdigheten blir en central tanke för många kvinnliga skribenter och författare under denna tid.Deras värdighetsmyt är ett svar på de föreställningar och idéer om upphöjelse och oskuld som en romantisk tankegång ofta skrev in kvinnor i och beskrev dem utifrån. Men värdighetsmyten färgas i hög grad av att den just är en motsvarighet till det könsliggörande av kvinnan som oskulds- och upphöjelseidealet innebär. Det är ett kvinnligt, romantiskt svar på den manliga romantikens könspolarisering.
Det var en känsla av smärta och hopplöshet som 1855 fick den då endast 42-åriga skådespelerskan Johanne Luise Heiberg att börja skriva sina memoarer Et Liv gjenoplevet i Erindringen. Som romantikens största skådespelerska var hon en myt redan under sin livstid. Men kravet på en större realism på scenen var ett tecken på att en ny tid nalkades. Behovet av klarläggande blir i de fyra memoarvolymerna samtidigt en skriftens iscensättning, där de delar av hennes personliga historia varmed ett bestående monument över hennes liv och konst kan skapas framhävs och belyses. Berättelsen om ett liv sett med en starkt selektiv blick. För att glorifiera och bevara – men också försöka förstå – det som har varit, sin egen förgängliga konst.