Elisabeth Hansen (1774–1853) fick en gång som mycket ung tillfälle att beskåda ett åskväder över havet genom en stjärnkikare. Hon uppfattade då detta naturens “utomordentliga skådespel” som en kamp mellan eldens och vattnets makter, mellan det manliga och det kvinnliga elementet. Detta “världsdrama” fyller henne först med skräck och sedan med glädje. Skräck inför det övermäktiga och farliga, glädje över den storslagna synen som hon slutligen kan hänge sig åt, eftersom åskvädret i verkligheten är långt borta. Hon vet att det bara är kikaren som skapar en illusion av att hon befinner sig nära och av att hon är i livsfara. Hon upptäcker att hon med förnuftets hjälp kan övervinna det förskräckliga som skapas av hennes inbillningskraft. Och det är en glädjande upptäckt.
När Elisabeth Hansen många år senare återger händelsen i Min Reise i Aaret 1788 til det gode Haabs Forbjerg (1833), låter hon sitt unga jag se åskvädret som en bekräftelse på Guds existens och skaparkraft. Det är en mäktig, kärleksfull och rättfärdig Gud. Han har ju skapat henne och dessutom placerat henne mitt på själva scenen, i händelsernas centrum. Han har också givit henne sinnen och förnuft, förmåga att se, förstå och tänka logiskt. Och uppleva glädje, när dessa sinnen samverkar. “Gudomliga krafter!”, utbrister hon euforiskt.
Sublima upplevelser efterlämnar ofta en känsla av litenhet, inte att förväxla med maktlöshet, hos jaget, men hos Elisabeth Hansen blir den starka upplevelsen en bekräftelse på hennes egen storhet. Hon är “Guds mästerstycke, som intet i hela naturen överträffar”. Livet igenom bevarar och improviserar Elisabeth Hansen över denna självbild. Gudomliggörandet av det egna mänskliga jaget är förbundet med ett lidelsefullt kunskapsbegär, en stor kärlek till hela skapelsen och dessutom en stark önskan att göra sina medmänniskor delaktiga av vad hon har sett och erfarit. För “Guds mästerstycke” känns detta nästan som en skyldighet, eftersom livskraften och meddelelsebehovet finns i hennes blod, som en gudspant, en “lågande eld”. Härmed pekar hon på och legitimerar sin egen roll som förmedlare och författare. Hon gör det med ganska stor osamtidighet, eftersom hon skriver och publicerar sig i 1800-talets borgerliga bildningskultur men har erfarenheter och ett medvetande som anknyter till 1700-talets upplysningsprojekt. Därtill kommer att hon är av bondesläkt.
De oändliga möjligheterna – utopi och helvetesstrategi
Elisabeth Hansen ikläder sig gärna rollen som pedagog vars uppgift det är att bringa ljus i det mörker av vidskepelse och religiös fanatism som enligt hennes mening hindrar bönderna från att bli “fria” och företagsamma. Hon nöjer sig inte med detta utan vädjar till hela mänskligheten och går till storms mot “fördomar”, dvs. vanetänkande och blind auktoritetstro, som hon ser som orsak till krig, revolutioner, maktbegär och ofrihet på jorden.
När hennes upplysningsprojekt inte lyckas – människorna blir inte bättre och uppskattar dessutom inte hennes insatser, utvidgar hon lärotiden till att gälla hela evigheten. I Mine Ungdoms Drømme om Sjælens Udødelighed (1832) utvecklar hon sina idéer om en storstilad vidareutbildning av själen efter döden, så att “det frö som blev nedlagt på jorden till människans förädling här (i evigheten) bär de härligaste frukter”. Frukterna är ett idealsamhälle som finns på solen och som bygger på en kärleksfull gemenskap, där jämlikhet och religionsfrihet råder och människorna ägnar sig såväl åt intellektuellt och konstnärligt arbete som åt jordbruk.
Med denna text, som är utformad som en ögonvittnesskildring – hennes egen – från en resa till landet bortom döden, skriver Elisabeth Hansen in sig i den upptagenhet av det hinsides, som finns hos både teologer som Grundtvig och Martensen och författare som Ingemann.
Dödsriket betraktades av 1800-talets teologer som tudelat. Före den slutliga domen finns ett slags mellantillstånd, där själen ges fortsatt möjlighet till förbättring. Föreställningarna om detta mellantillstånd vinner insteg i den borgerliga bildningskulturen samtidigt som denna kulturs tillväxtfilosofiska utvecklingsbegrepp och personlighetsideal så att säga utvidgas till att gälla även efter döden.
I B. S. Ingemanns versepos Tankebreve fra en Afdød (1855) berättas det om “livet” i mellantillståndet. I Ingemanns epos betyder utveckling religiös innerlighet och omvändelse. Själen måste så att säga dö en gång till. Även rationalistiska teologer (till vilka Ingemann inte hörde) intresserade sig emellertid för mellantillståndet, bland andra Chr. Bastholm i De Dødes Opstandelse (1805). Bokens uttalade syfte är att ge ett “tröstefullt hopp”, och det blir hos Bastholm en, frestas man säga, realistisk beskrivning av den återuppståndna kroppens utseende, värde, behov och möjligheter – hur han nu kan veta det. Också Elisabeth Hansen kretsade i dikterna “Udødelighed”, “Sang til Maanen”, “Ønsket”, alla skrivna 1833, kring mellantillståndet efter döden.
Detta mellantillstånd är också en “helvetesstrategi”, som Elisabeth Hansens skrift knyter an till. Hon vill, som hon uttrycker det, försvaga “övertron” på helvetet. Hon går mycket pedagogiskt till väga och låter sitt jag uppträda, dels som en nyfiken reporter som ställer frågor till sin vägvisare – en ängel av den högre ordningen, dels som ögonvittne; och framstår härmed som en representant för den ovetande eller fördomsfulle läsaren.
Uttrycket “helvetesstrategi” kommer från teologiprofessorn P. G. Lindhardts bok med samma namn (1964). Häri behandlas helvetesföreställningar från forntid till nutid. Utgångspunkten är att helvetet som topos är en fixering av mänskliga behov och projektioner. “Mellantillståndet”, som i synnerhet inspirerats av fornkyrkans apokatastasislära, är enligt Lindhardt 1800-talets försök att av ett psykologiskt behov av religiös tro, göra en dogm. Av denna anledning kom detta mellantillstånd också att utgöra en del av lekmannens religiösa föreställningsvärld.
Berättarjaget frågar, iakttar och berättar, om det dagliga livet på “uppfostringsanstalten”, där det surrar av praktisk aktivitet, och där undervisning bedrivs i matematik, astronomi, om hur månen ser ut på nära håll, om det lyckliga livet i solstaten och om ett besök i den högsta sfären, inför Guds Faders tron. Likaså återges en diskussion med änglaauktoriteten om alltings begynnelse med Guds skapelse, eller möjligen ännu tidigare med “jordskalv och revolutioner” i världsrymden. Elisabeth Hansen tycks själv ansluta sig till revolutionsteorin, men diskussionen avslutas med ängelns konstaterande att just denna antingen/eller-inställning illustrerar den mänskliga fattningförmågans begränsningar.
Elisabeth Hansens avsikt är således inte att oroa läsaren eller utså tvivel om Guds existens. Den lärdom som berättarjaget drar å läsarnas vägnar är att världsrymden är vacker, skapad av Gud och inte minst oändlig, och att också människans möjligheter är oändliga, även efter döden. Ingen behöver pinas eller bli förtappad, “alla skapade väsen går gradvis sin förädlade natur till mötes” – även om somliga behöver längre tid i smältdegeln än andra. Men denna svindlande visshet är sällsynt på jorden, avslutar författaren något bittert, eftersom människorna, “och i synnerhet de kristna ännu inte har uppnått den kultur, som de tros kunna besitta”.
Mine Ungdoms Drømme om Sjælens Udødelighed är således i mindre grad en teologisk skrift än en debattskrift mot egoism, trångsynthet och självgodhet. Det är en utopisk skrift, där författaren med sin skildring av solstaten uttrycker vad som skulle kunna vara hennes egen vision om ett idealt mänskligt samliv. Texten är samtidigt en hel liten encyklopedi över sådana ämnen som Elisabeth Hansen är intresserad av – och det är inte ämnen som man vanligen förknippar med 1830-talets kvinnor eller kvinnliga författare.
Det kan bero på att Elisabeth Hansen är 52 år när hon publicerar sin skrift. Hon har ett långt liv bakom sig och befinner sig liksom sin samtida författarkollega Thomasine Gyllembourg mellan två tidsåldrar. Hon skiljer sig emellertid från Gyllembourg genom sina stora svårigheter att bringa sina erfarenheter och ideal i överensstämmelse med verkligheten.
Livet tycks ha gått hårt fram med människan och kvinnan Elisabeth Hansen, men den författare som hon officiellt önskade framträda som, skulle uppenbarligen inte förlora sin optimism. När hon förflyttar sitt fokus i fråga om var i universum det är mest intressant eller bäst att vara kan det tyckas vara en misantropisk reträtt – men vad gäller författaren och berömdheten bör det ses som ett förnuftigt komplement till den – trots allt – bästa av alla världar, och dessutom en fascination inför “det oändliga”. Elisabeth Hansen ville också helst uppfatta sina egna möjligheter som obegränsade.
Elisabeth Hansen ville göra allt – upplysa mänskligheten, skriva uppbyggliga och underhållande romaner, skildra främmande länder samt debattera ekonomi, samhällsfrågor och konstens roll. Detta gjorde hon också helt oförskräckt. Störst talang visar hon sig dock ha i rollen som journalist, hennes förmåga att beskriva levande och detaljrikt är utpräglad, och i sina bästa stunder visar hon prov på en torr och intelligent humor.
Erkännandet uteblev dock vad gällde romanerna, den genre där Elisabeth Hansen helst hade sett den, även om det i Litteratur- Kunst- og Theater-Blads nedgörande recension ironiskt konstateras att hon är “den första danska romanförfattarinnan”. Detta var 1821. Författaren reagerade våldsamt på den bristande uppskattningen i förordet till roman nummer två 1827. Men varken denna eller den sista, som utkom 1836, fick några lovord utan tegs snarare ihjäl.
“Man vågat göra sig förhoppningar om att bristen på köpare av hennes första alster (betitlat Dido og Don Pedro) skall medföra att detsamma även blir hennes sista, i alla fall skulle vi inte kunna underlåta att i all välvilja råda Elisabeth Hansen att hellre använda sin fritid till att fullända sin sällsynta begåvning för broderi, vari hon besitter en utomordentlig färdighet, som säkert kommer att vinna förtjänt uppskattning hos den konstälskande publiken.” (A. P. Liunge i Litteratur- Kunst- og Theaterblad, nr 1, 1821.)
På detta svarar Elisabeth Hansen i förordet till sin nästa roman: “Att fruntimmer inte ska befatta sig med att skriva romaner, får vi allt som oftast höra av sådana omogna snillen, som själva varken äga förmåga att frambringa något, eller de nödiga kunskaperna att bedöma andras alster; … Ja, förvisso utsätter sig den som skriver något i Danmark för mycket. Den mest eländiga klåpare upphöjer sig till domare, inte endast över boken, utan också över författarens eller författarinnans mest oskyldiga handlingar.” (Thyras Datter Hulda, 1827.)
I händelsernas centrum – världsdam och globetrotter
Elisabeth Hansen trivdes uppenbarligen bäst när hon befann sig “mitt på själva scenen”, dvs. i händelsernas centrum, vilket hon ofta gjorde, om man ska tro hennes självbiografiska skrifter. Dessa är Fragmentet af en Dagbog paa en Reise til Engelland, Frankerige og Italien, i Aarene 1819 og 1820 (1833), Scener af min Barndom, som utkom tillsammans med Mine Ungdoms Drømme … (1832) och resedagboken från Afrika (1833), där hon beskriver upplevelsen av åskvädret.
Samtidens intresse för dessa skrifter var stort. Dagboken från London gick som följetong i Elmquists litterära magasin Sneeliljer, och utdrag ur den sista boken publicerades i Allernyeste Skilderie af Kjøbenhavn innan den kom ut i bokform. Även recensionerna var positiva.
“Denna lilla anspråkslösa skrift innehåller ett brottstycke av författarinnans självbiografi. Med en flytande och livlig stil skildrar hon sin barndoms muntra och sorgliga scener med berömvärd blygsamhet och uppriktighet … I psykologiskt avseende är denna lilla skrift ganska intressant. Vi önska att författarinnan ska delge den läsande världen hela sin självbiografi, samlad i ett verk.”
(H. C. Wosemoses anmälan av Scener af min Barndom och Mine Ungdoms Drømme om Sjælens Udødelighed (båda 1832), i Allernyeste Skilderie af Kjøbenhavn den 2 mars 1832.)
Ingen tvivlade uppenbarligen på sanningshalten i berättelserna, trots att tonen är osedvanligt självhävdande och osannolikheterna flödar. Den Elisabeth Hansen som reser till Godahoppsudden och imponerar på alla med sina kunskaper och sitt förstånd är t.ex. bara 14 år, och reskamraten är en stenrik väninna som förgiftas av en ond präst. Och den Elisabeth Hansen som 1820 briljerar i Londonsocieteten, blir lord Byrons förtrogna och senare även kurir i det grekiska frihetskriget, är tre år för tidigt ute. Barndomsskildringarnas porträtt av det avgudade prinsessklädda underbarnet, som längre fram får lida nöd i en eländig askungetillvaro men slutligen återupprättas, far till Köpenhamn och gör sitt intåg i de förnäma, palatsliknande villorna på Bredgade passar väl in i bilden av det vuxna geniet – men särskilt trovärdigt är det inte.
Elisabeth Hansen härstammade från en nordlolländsk allmogemiljö. Hon var född utom äktenskapet och uppfostrades efter moderns tidiga död 1782 av sin mormor. Troligen skickades hon ut att tjäna i tolv-, trettonårsåldern, vilket var vanligt i denna miljö.
Den köpenhamnska läsekretsen visste inte något om hennes bakgrund. Lolland låg mycket långt borta, och Elisabeth Hansen, som nu var gift i huvudstaden, var inte den som pratade bredvid munnen. Läsarna och recensenterna svalde uppenbarligen alla osannolikheterna och ville bara höra mer, och hennes fantasifulla berättelser måste ha tillfredsställt det behov av exotiska och “intressanta” ämnen som fanns hos 1830-talets nyhetshungriga biedermeierpublik. Dessutom var det “intressant” att det var en kvinna som hade upplevt alltsammans. Inte bara hennes berättelser, utan också Elisabeth Hansen själv var spännande. Hon var nästan en myt i dåtidens köpenhamnska liv, vilket flera kommentarer om hennes göranden och låtanden visar.
Elisabeth Hansen ändrade sitt förnamn från Ane Lisbeth till det “finare” Elisabeth, när hon kom till Köpenhamn.
“Den djupaste smärtan är alltid stum”
Att vara en myt har sitt pris. För Elisabeth Hansen hade överskridit kvinnlighetens snäva gränser på snart sagt alla sätt: som författare utan det skydd som en pseudonym gav, som resande utan manligt sällskap – men framför allt genom utträdet ur det privata och inträdet i offentligheten. Det innebar också förlust av aktning – en kvinna som inte uppförde sig som en kvinna borde göra var inte respektabel. Det är i ljuset av detta man bör se böckernas ständiga försäkran om författarens dygdiga leverne och husliga duglighet. Men bakom alla försäkringar och under självförhärligandet lurar bitterheten. Man uppfattar att “Elisabeth, som besegrade världen” också kände sig som “Ane Lisbeth ensam i verden”. Hur äktenskapet med kofferdikaptenen H.P. Hansen såg ut inifrån vet vi inte. Det varade till kaptenens död 1848, men Elisabeth Hansen skriver bara om honom en gång: i dödsannonsen i Adresseavisen. Borgerligt familjeliv och äktenskapslycka, eller -olycka, för den delen, nämns aldrig, varken i resedagböcker, självbiografier, essäer eller fiktion. Vare sig det är verkliga eller fiktiva personer som beskrivs, är de alltid ensamma i världen och mycket långt hemifrån.
Hela Elisabeth Hansens mycket produktiva författarskap, som inleds då hon är 47 år och varar i 15 år, tycks vara skrivet utifrån upplevelsen av en förlust. Men förlusten tematiseras aldrig. “Den djupaste smärtan är alltid stum”, som hon ofta skriver. Men förlustens konsekvenser, utsattheten, är temat i de två romanerna från 1820-talet, vilka båda har kvinnliga huvudpersoner. Det är debutromanerna Dido og Don Pedro från 1821 och Thyras Dotter Hulda från 1827.
Krig och kaos – dygd och död
Elisabeth Hansen placerar i båda romanerna sina hjältinnor i dramatiska situationer, företrädesvis i Spanien under Napoleonkrigen eller i England under Knut den stores erövring av landet. Författaren ger inte luft vare sig åt nationella sympatier eller antipatier, det är kriget som evigt villkor och dess effekt på människornas tillvaro och själsliv hon vill belysa. Krig förorsakar kaos – obalans, där “tillfälligheterna” råder. Familjer splittras, moralbegrepp upplöses, och människan visar sig i all sin “oförnuftiga” lidelse och djuriskhet.
I Dido og Don Pedro förklaras Didos erotiska fall således både med frånvaron av en föräldraauktoritet och med den spända men exceptionella situation som uppstår, då Dido och Pedro, som i ungdomen varit förälskade i varandra, återfinner varandra och till ackompanjemang av kanondundret förenas i barndomens lusthus. Därefter drabbas emellertid de båda älskande av den ena olyckan efter den andra. Dido blir gravid, Pedro kallas ut i krig och är dessutom otrogen. Romanens andra hälft är en långdragen beskrivning av Didos smärtsamma väg till religiös syndabekännelse som slutar med hennes försoningsdöd och den ångerfulle Pedros självmord vid graven. I en orgiastisk beskrivning där blodet sprutar och ögonen rullar, kan de båda så slutligen förenas på ett sätt som inte rubbar romanens moraliska värdeuniversum.
Även i Thyras Dotter Hulda dör hjältinnan försoningsdöden, men det som skall försonas här är fiendskapen mellan Huldas älskade, engelsmannen Edmund, och hennes far, dansken Knud. Hulda “faller” aldrig, utan skildras som den personifierade dygden, en sann skön själ. Även hon måste emellertid också genomgå en längre religiös kris, innan hon är redo att se sitt öde, försoningsdöden i ansiktet, hon plågas av tankar på arvsynden och dess eventuella följder för henne själv. Hon är nämligen frukten av en utomäktenskaplig förbindelse mellan kung Knud och Thyra, som dött efter dotterns födelse.
Elisabeth Hansen var skicklig på att göra reklam för sig själv, och hon hade också goda förbindelser med boktryckare och tidskriftsredaktörer. Det kan vara detta som A. P. Liunge lite surt anspelar på när han i anmälan av Dido og Don Pedro skriver att “denna produkt har, tack vare dess prålande annonsering, redan omtalats i flera utländska blad”. Men Elisabeth Hansen behövde omnämnandet, eftersom hon gav ut flera av sina böcker på eget förlag. Att hon var mycket marknadsmedveten framgår också av de ord med vilka hon sände ut sin debutbok Dido og Don Pedro i världen: “Gå, min dotter! ut bland dina älskvärda systrar. Varna dem genom ditt exempel, och lär dem att i alla livets lägen och händelser noga akta på sig själva, så att de aldrig i något ögonblick må vika av från dygdens väg, och är det dig möjligt, gör då din moder älskad av dem, i vars händer du överlämnar dig … “
“Människan kan allt vad hon vill”
Elisabeth Hansen hävdar att även kvinnor har behov av att lära och utveckla sitt intellekt. Detta budskap kan hon inte föra fram direkt i sina romaner – det förbehåller hon den bild av sig själv som hon visar upp för offentligheten. Den envisa styrka och det sannerligen manliga uppträdande hon valde är enastående. Anledningen kan vara att hon inte kom från en borgerlig miljö och därför inte hade utsatts för den disciplinering som den borgerliga flickuppfostran innebar.
Elisabeth Hansen tycks omforma sin upplevelse av förlust eller brist – som mycket väl kan bero på hennes sociala handikapp – till vilja, till den kraft som hennes stora uttrycksbehov drivs av, “den eviga eld, som lågar i blodet”. Och som hon ofta skriver: “Människan kan allt vad hon vill.” Härmed skapar hon också en förbindelse mellan de två århundraden hon är knuten till: 1700-talet med dess tro på det mänskliga förnuftet och 1800-talet med dess filosofiska liberalism.