De kvinnliga författarna skrev med och mot kvinnorörelsen, men de flesta var alltför känsliga för att låta sig snärjas, vare sig av kyskhetsbälten eller av samhällsteorier. Erna Juel-Hansens demonstrativa uttåg ur Dansk Kvindesamfund 1887 illustrerar en vägran typisk för dem. Liksom Erna Juel-Hansen, kunde de självsäkraste av dem utåt organisera sig omkring väldefinierade sakfrågor som kvinnorösträtten och inåt bilda inofficiella nätverk med andra kvinnor. Henriette Steen, som var Viggo Hørups älskade och likasinnade, höll således salong en gång i veckan, där Erna Juel-Hansen och andra kvinnor av radikalt snitt – som läkarna Nielsine Nielsen och Emmy Lange och författarna Therese Brummer, Mathilda Malling (eller Stella Kleve), Amalie Skram – kunde träffas med tvivlet som gemensam nämnare.
Det var kvinnor som undlät att sätta sedligheten på formel, just för att de var öppna och därför djupt berörda av den mentalitetsförändring som utlöste sedlighetsfejden: sexualiseringen av könet.
Mycket få av dem yttrade sig därför i den ideologiska striden. I stället använde de fiktionen till att orientera sig i kvinnligheten. Och här tecknade de en annan och farligare bild av den kvinnliga erotiken än de klichéer som kom och gick i den offentliga debatten.
Det kvinnliga avantgardet tog klart avstånd ifrån sedlighetsbråket. Här exploderar Erna Juel-Hansen i ett brev från 1887 till vänninan Agnes Rambusch:
“Tänk, vilka fruntimmer som dominerar! Jag kallar dem fruntimmer, för jag sätter dessa grundtvigska ‘änglar’ i klass med det lägsta. Det, som de har gjort, är att av fulla händer kasta smuts på det vi andra tillber som heligt och okränkbart. Det är så bakvänt, så upprörande fel, att de skall vara i högsätet och vi andra på sophögen, att det är som att ränna pannan mot den tyngsta orättvisa, varje gång man tänker på det. Det är nykterhetens och könlöshetens triumf – som serveras oss av flertalet – både i tal och skrift.”
Fantiserad eros
Vilhelmine Zahle (1868–1940) utgav bara två noveller, samlade i Vildsomme Veje (1890). Som titeln låter ana är det irrgångarna i den nya sexuella labyrinten som skildras. De två kvinnliga huvudpersonerna är i giftasmogen ålder och bägge gör upptäckter i sin egen erotik innan de gifter sig. Och i båda fallen slutar de i ett förnuftigt och traditionellt äktenskap – utan någon som helst förbindelse med de erotiska krafter som huserade i dem innan. I novellen “I Sommerferien” vänder Valborg tillbaka till sin solide grosshandlare efter en passionerad förälskelse under ett sommaruppehåll i en lantlig prästgårdsidyll. I “Ogsaa en Kærlighedshistorie” mister Martha varje gnista av sin annars så frodiga, men vildvuxna, förmåga till kärlek, då väninnan, föremålet för Marthas förälskelse, gifter sig. Den sistnämnda novellen är anmärkningsvärd. Dels genom sitt motiv som kan ses som ett uttryck för att den nya fokuseringen på könet samtidigt har förorsakat en sexuell norm för kvinnlig sexualitet. Detta framgår av väninnans fråga: “… om det verkligen kunde existera så märkligt utrustade kvinnor, som bara förmår känna kärlek till en av sitt eget kön.” Dels är texten fylld av påfallande många och ständigt återkommande frågor kring naturbegreppet. Utifrån en ironisk berättarposition, där utsagan skenbart utmanas – “Ett underligt, planlöst, onaturligt svärmeri!” – och utifrån en medkännande lågmäld stil, där Marthas egen röst gör sig hörd.
Naturbegreppet diskuteras överallt under det moderna genombrottet. Här har Illa Christensens unga kvinna i romanen “Et ubetydeligt menneske” (1885) tröttnat på fenomenet: “Denna roman, där hjältinnan skaffar den ene älskaren efter den andre; där det talas mindre om kärlek än om naturnödvändighet … där man måste vada genom långa kapitels oländigheter, medan ens tankar, ja mun och näsa till på köpet plågas av långtråkighet, råhet och stinkande gyttja, utan att man förstår, varför denna mödosamma vandring är nödvändig.”
Martha har under sin barndom lämnats åt sig själv – och åt böckerna. En planlös läsning av allsköns litteratur står därför som ett slags förklaring på hennes benägenhet för “svärmeri”. Men “det onaturliga” kan inte direkt hänföras till den myckna läsningen. Tvärtom försöker Martha “att svärma för en eller annan herre och skruva upp sig till de stämningar hon hade läst om, att unga flickor genomgår i sin förälskelsetid, men det blev aldrig till annat än tillgjordhet …”.
Frågan om natur/onatur och normalt/onormalt skapar oro bland Marthas och textens begrepp: “Att detta skulle vara naturens gång! Och att denna natur skulle vara henne så förfärligt svår att fatta!” När Martha är “botad” sägs det att hon också är “berövad sin egenart”, vilket egentligen understryker ironin i den utsaga, som bedömde svärmeriet för väninnan som “onaturligt”. Nu karakteriseras denna kärlek tvärtom som hennes “andra natur”, medan det “naturliga” framträder som en maskerad: “– men när hon lade våld och band på sig, gjorde förfärliga ansträngningar, spelade komedi och gick på och gjorde sig till för att likna ‘andra unga flickor’, ja, då hette det: ‘Ja, där ser du Martha, – Du är i grund och botten en så söt och naturlig liten flicka, varför då – …
Vildsomme Veje kan läsas som ett inlägg i tidens diskussioner om kvinnans “natur”. Novellerna är naturalistiska i den meningen att de är skrivna i en analytisk, orsakssökande stil, men de dementerar samtidigt föreställningen om naturen som den yttersta sanningen. Här finns inga kyska änglar, men heller inga kvinnor med ett driftsliv som kräver att tillfredsställas på “naturligt”, okomplicerat vis. Det finns däremot ett överflöd av erotisk känsla som inte alls kan förklaras biologiskt.
Novellerna är sökande i tonen, fyllda av frågor, som avlar nya frågor – de äger faktiskt något av den oskyldighet som annars var handskekvinnornas egendom. De föll i god jord bland de radikala, men blev nedsablade i arbetarrörelsens press – vilket säger något om varför de kvinnliga författarna inte kunde vara med i Kvindelig Fremskridtsforening.
Trots bråket om kvinnosakens paroller hade Vilhelmine Zahle uppenbarligen kunnat använda sig av sedlighetsfejdens klimat för att skriva. I varje fall var författarskapet slut med denna lovande debut; endast några dikter i Kvinden og Samfundet bar sedan hennes namn.
Christine Mønster (1855–1913) uppsökte under pseudonymen “Aage Vang” andra ‘förvillande vägar’. Romanen Agnete. Interiør fra et Pigehjærte (1885) är en studie i kvinnlig erotik, som kanske är mindre “onaturlig” än den Vilhelmine Zahle beskriver, men absolut inte mer ändamålsenlig eller möjlig att leva ut.
Liksom huvudpersonen i “Ogsaa en Kærlighedshistorie” är Agnete ett relativt oformat och öppet barn, utan inre riktningslinjer för hur man bör leva som vuxen kvinna. Därför vet hon faktiskt inte vad hon gör, varken när hon av sympati för sin kusin förlovar sig med honom, eller när hon senare förälskar sig i en absolut förbjuden man, nämligen sin svåger. Hon har bara sina egna känslor att lita till. Genom den avsmak, som kusinens självgoda kyss väcker i henne, erfar hon den bundna och sig ålagda sexualiteten som “denna ohyggliga punkt”, något som gör henne rastlös och främmande inför sig själv. Det är ett främlingskap som hon övervinner först genom förälskelsen i svågern. Den är hennes, helt en produkt av hennes eget fantasiliv – och därför givetvis omöjlig att förverkliga.
Det erotiska uppvaknandet för Agnete in i fantasins helvete. I en andtruten stil, där den medlidsamma, men också torrt allvetande berättaren hela tiden ligger lite före Agnete i insikt, kastas hon fram och tillbaka i sin egen tankekvarn. Från hopp till reträtt av rädsla för avvisande, från svart skuldkänsla till livskraftig känsla av rätt därför att – hon älskar. Svågern vet ingenting!
Romanen slutar med ett brak. Driven till det yttersta friar Agnete, och då svågern är både “god”, “skarpsynt”, “praktisk” och “hederlig”, avvisar han henne på fläcken.
Christine Mønster var en av de få kvinnor från genombrottet, som fick ett positivt omnämnande i Vilhelm Andersens Dansk Litteraturhistorie (1929– 35):
“I Aage Vangs ‘Agnete’ (1885) liksom fortsättningsvis i några andra av åttiotalets berättelser, täcker den preciösa undertiteln ‘Interiörer från ett flickhjärta’ med verklig precision vad det handlar om.”
Ytligt sett är det således samma känsloenergier, samma förhinder i den erotiska rörelsen som Vilhelmine Zahle beskriver. Kollisionen mellan en spontan, anarkistisk erotik och dess tämligen fantasilösa, men realitetsanpassade objekt. Också “lösningarna” påminner om varandra. Både Martha och Agnete drivs mot självmord, men räddas. Martha av en riktig sjukdom och ett prosaiskt äktenskap, Agnete av samma fantasiliv som skapade hennes erotiska drömmerier: “Hennes fasa för tanken på vanvett var stark nog att väcka den slumrande energi som pliktkänslan förgäves hade sökt kalla till kamp mot hennes kärlek.” Hon ger upp självmordet, och bryter i stället upp från barndomshemmet för att, berövad allt, dra ut i världen: “Och livet låg framför henne – så långt och platt.”
Christine Mønsters roman griper in i sedlighetsfejden från flera håll. Dels genom att liksom Mænd af Ære åskådliggöra ett psykiskt tillstånd, där detta “att älska och älskas” framträder som livets enda mål. Dels genom att visa att denna “livsåskådning”, som Louise Nørlund kallade det, inte håller. Då Agnete drar ut i världen, har den blivit “platt”; hon har inte utbildat sig till något, hon har inte något att leva av, hon är hänvisad till sig själv. Så långt är romanen på samma våglängd som framstegskvinnorna. Dessutom harmonierar den med “kvinnofrågan” genom att å ena sidan framställa äktenskapet som psykologiskt oöverstigligt, om det inte innehåller ömsesidig erotisk attraktion, och å andra sidan visa hur omöjligt det kvalificerade valet var, om den unga flickans enda andliga barlast utgörs av läsning av romantisk litteratur.
Men den konstnärliga tolkningen infogar dessa förhållanden i en helt annan dimension. Oavsett konsekvenserna av handlingarna, framträder det erotiska uppvaknandet inte som en slump, utan som en inre nödvändighet. Jaget formas i begärets smältdegel. Trots plattheten räddar Agnete nämligen undan ett jag, som förstklassig utbildning eller rika arbetstillfällen inte hade kunnat leda henne fram till. Utläggningen av kvinnligheten går således stick i stäv mot kulturdebattens. Den moderna kvinnligheten är varken drift eller dygd, utan springer fram ur en ändrad föreställningsvärld, där lusten formas inifrån, och där fantasierna i all sin galenskap måste tas på allvar. Erotiken har blivit en dimension i den individuella identiteten, även om den varken kan verbaliseras eller praktiseras i sociala former.
Året efter utgivningen av Agnete hade Christine Mønster åter en roman på marknaden, I Brændingen (1886). Tematiskt kan den läsas som både en variation och en fortsättning på debutromanen. Här lyckas det de älskande att förklara sin kärlek till varandra, men först då börjar huvudpersonen Esthers verkliga motgångar. Hennes erotiska fantasier är inte så lätta att styra, och de kan endast lösligt bindas till det köttsliga kärleksobjektet. På mardrömsaktigt vis går de samman med religiösa skrupler, med våldtäkts- och mordscener, och Esther flyr slutligen från sin trolovade till ett förvärvsarbete i Köpenhamn. Men liksom Vilhelmine Zahle lät den unga flickan förlora sin “egenart”, då erotiken blev dödad, tappar Christine Mønsters Esther sin individualitet i det könlösa arbetet. Apatisk och otillfredsställd släpar hon sig fram, tills hon dör av hjärtslag, natten innan hon tänker återuppta förhållandet med mannen. Erotiken låter sig inte så lätt luras i väntan på bättre tider.
Christine Mønster skrev ännu ett par romaner, men här har fantasin inte bara tagit makten över huvudpersonerna, utan också över berättaren. Tre Sind (1888) och Elisif (1911) har dramatiska intriger och groteska öden, men saknar den stramhet och konstnärliga disciplin som utmärker Agnete. I sitt eget liv gjorde Christine Mønster som sin Esther: hon följde sina religiösa impulser och anslöt sig till diakonistiftelsen i Köpenhamn.
Idealiserad eros
Medan vågorna gick som högst under sedlighetsfejden, och Elisabeth Grundtvig hävdade “kulturkvinnans” rätt att försaka en sexualitet som inte kunde motsvara kravet på helhet i tillvaron, skrev Erna Juel-Hansen på det verk, som kanske är den av alla sedlighetssakens akter som går djupast i sin analys av den unga kvinnans erotiska register: romanen En ung Dames Historie (1888).
Redan i samlingen Sex Noveller (1885) hade hon i novellen “En Konfirmand” skisserat huvudpersonen Margrethe Holm genom hennes reaktioner på konfirmationsdagen. Denna inträdesceremoni till det vuxna kvinnolivet upplever Margrethe först som förvirring – som en scen, där hon är satt utanför händelserna – men sedan, då hon bokstavligen blir smyckad med gåvor, som ett nästan erotiskt rus: “I ett nu var alla händer i rörelse, och alla hade samma tanke: på Margrethe skulle alltsammans anbringas, kedjor, broscher, armband, ringar, allt måste få plats. Hon darrade av otålighet och glädje. Det hade hon haft lust till hela tiden, men skämts.”
Denna lilla skiss fokuserar de drag, som i det långa romanförloppet blir bestämmande för Margrethes öde. Hon vet så väl vad en anständig ung flicka inte får ha: kroppsliga förnimmelser, hon får inte darra av otålighet och glädje – men hon vet det på ett utvändigt sätt; hennes förbindelse med kroppen är så levande, hon är så öppen och “hungrig” att lusten lätt får övertag över skammen.
Konfirmationen i Erna Juel-Hansens “En Konfirmand” (Sex noveller, 1885) är en härva av ord och kropp, skam och vällust:
“Så började Pastor Skou sitt tal. Men för tillfället drunknade hans ord i silkesklänningens frasande. Vad roligt det lät – krik, krak! Med nedslagna ögon, händerna knäppta över psalmboken smög hon sig till att långsamt vrida på sig för att åter höra silket skratta omkring sig … Hon såg blygt uppåt, rakt in i Pastor Skous mörkt glödande pupiller. Hon blev vit i ansiktet av förfäran – hade han sett något? och i nästa ögonblick purpurröd, då ett uttryck i hans tal fick kyrkan att runga av slutorden i psalmen om ‘Fåfänglighet, fåfänglighet’.”
Romanen tecknar en bild av de borgerliga könsrollernas inre upplösningsprocess. Fadern är frisinnad och utåtriktad och ingår i all oskyldighet allianser med dottern bakom moderns rygg. Modern är en inskränkt missionsvän och alltför upptagen med att försvara sitt innehållslösa liv för att komma i kontakt med vad som försiggår i dottern. I detta vacuum mellan moderns föråldrade könsroll och faderns välmenande, men i praktiken frånvarande figur är Margrethe alltså lämnad åt sig själv. Faderns frisinne sträcker sig nämligen inte in i moderns domäner. I vardagen är Margrethe underkastad hennes normer, och det betyder att hon inte har fått lov att utbilda sig. Utbildning och självförsörjning är i moderns ögon en vederstygglighet för en kvinna, så Margrethe kommer att tillbringa sin ungdom, som generationer av borgardöttrar före henne har gjort; med att vänta. Vänta på en passande friares namn bland visitkorten, på att någon ska komma och göra henne till sin.
En hustrus reaktion i Erna Juel-Hansens En ung Dames Historie (1888) när husfadern till sist insisterar på att dottern skall lära sig något: “Men då hade statsrådinnan närapå svimmat och svor att kämpa till sin sista blodsdroppe för att det aldrig skulle ske: En lärare och fysiologi! Att han inte rodnade av skam över att ta de två orden i mun på samma gång, när talet gällde en ung flicka!”
Väntar gör Margrethe – men hon gör också något annat. Just för att väntetiden i den moderna köpmannaklassen har tömts på nyttiga kvinnliga sysslor, dem köper man, öppnar sysslolösheten för en fantasiaktivitet, som står i gräll motsättning till det förtigande av kroppens mysterier, som miljön så självfallet praktiserar. Tiden går med dunkla drömmar: “En hisnande lek, som ökade den pyrande längtan i hennes blod, och från vilken hon reste sig med en liknande förnimmelse som när hon hade förätit sig på konditoriet.”
Bildspråket är karakteristiskt för Erna Juel-Hansens naturalistiska penna. Den erotiska driften åskådliggörs som en glupskhet, som på grund av brist på riktig mat måste mätta sig med ersättningar – fantasier eller gräddbakelser.
Under tiden förälskar sig Margrethe grundligt i de män som hamnar inom hennes snäva synkrets, och de kommer alla att ingå i den skog av drömmar, som växer upp omkring henne. I kusinen Christian, en lätt skandalomsusad konstnär, möter hon det moderna, men Christian är, som de flesta av genombrottets män, fjättrad i en dubbelföreställning om kvinnan. Han uppfångar, med konstnärens argusöga, den spänning mellan oskuld och icke erkänd lidelse, som “pyr” i den unga kvinnan, men hyser ingen längtan att upphäva den genom att stilla hennes kunskapsbegär och, för att använda romanens bildspråk, ge henne något rejält att smälta.
Det gör dock till övermått hans dubbelgångare, en annan konstnär, som får Margrethe att åter darra av otålighet – och erotisk lust. De inleder ett verkligt, köttsligt älskogsförhållande, som på samma gång infriar hans vildaste drömmar om “att en älsklig, varmhjärtad kvinna skulle komma, som hon hade kommit i dag ‘därför att hon inte kunde annat!'” – och stillar hennes saknad:
“Sedan den dagen fanns det ingen tomhet och ingen leda mer, all sysslolöshetens oro var borta … och ingen dröm var ofruktbar längre, längtan kände ingen brist, för hon visste, kände varje gång de sågs av kyssarnas värme, hans omfamnings glöd, att han älskade som hon, längtade som hon.”
I motsats till de flesta andra kvinnolitterära texter från denna tid beskriver Erna Juel-Hansen således en kvinnlig erotik, som genomlevs som en sexuell identitet. Den själsliga och kroppsliga “fröjden” är en samstämmig helhet i Margrethes självupplevelse. Men romanens insiktsfulla poäng är att den praktiserade erotiken under moralens tryck likafullt måste anta samma karaktär som fantasin. Förhållandet är – självfallet – hemligt, men det skall det vara för att tända Margrethe. Ett äktenskap skulle således förstöra det hela: “Detta var deras eget och bara som sådant helt och fullt lyckligt.” I denna tolkning sluter sig den kvinnliga erotiken således omkring sig själv – borta är tiden, samhället och varje form för personlig utveckling.
Därför blir det inte fördomarna, utan isoleringen, som tar kål på förhållandet. De älskande hämtar kraft i sin gemensamma lidelse, men endast till samvaron. För Margrethe är det rikligt med näring i den, men för den radikale mannen slocknar lågan i brist på intellektuellt “syre”.
Mellan de två konstnärerna finns i romanen en tredje man inskjuten, som Margrethe förlovar sig med. Och han är på alla sätt tecknad i kontrast till de moderna konstnärerna. Han är en återhållsam och målinriktad vetenskapsman, och han är sexuellt “ren”. Han anförtror sin kommande svärfar att handvikterna kommer fram, varje gång lusten tränger sig på. Beskrivningen rymmer ett illa dolt förlöjligande av denna “handskementalitet” – bildligt uttryckt i att hans kropp är utomordentligt vältränad på grund av all hans sexualhygieniska gymnastik.
Det är just denna kropp den fantiserande Margrethe först fascineras av, därför att hon föreställer sig att i en så stor kropp måste det finnas en verklig förmåga till kärlek. För sent går det upp för henne att så inte är fallet, för sent och för oartikulerat lär hon känna sitt eget begär, och därför ingår hon till slut äktenskap med en man hon inte kan älska.
Denna analys av den kvinnliga sexualitetens betingelser och möjligheter är unik i samtiden. Den visar i all sin nykterhet att både frisinne och “handskar” går på tok i staden. Med de borgerliga könsrollernas sönderfall kan erotiken inte längre snöras in bakom en ärbar kvinnlighet, men samtidigt kan frisinnet inte levas ut alls, med mindre än att kvinnorna – i mer radikal mening än Elisabeth Grundtvig kunde föreställa sig det – uppfostras till “kulturkvinnor”. Margrethes älskare sviker ju inte av cynisk beräkning, som den älskare som uppträder i Mænd af Ære. Han sviker därför att han blir kvävd av kärlek, därför att Margrethe på alla andra områden än just det sexuella är outvecklad, för att inte säga tom.
Den nyktra analysen till trots bärs romanen av en friskhet och omedelbar språklig spänst. Man känner att författaren är optimist – hon har upplevt den sexuella glädjen och ser den som något gott. Att det i Margrethes fall inte lyckas att integrera erotiken i det kvinnliga livsödet är inte liktydigt med att det aldrig kommer att bli möjligt.
Edvard Brandes var det moderna genombrottets smakdomare i Politiken. Den 30 april 1888 löd domen över Erna Juel-Hansens Margrethe: “Man kunde önska att En ung Dames Historie var rikare i idén och djupare i stilen – det är ju alltid mindre lyckligt att bara syssla med en obetydlig och andefattig människa. Men fru Erna Juel-Hansen har med mycken skicklighet hållit liv i läsarnas intresse för sin unga dam.”
I novellen “Enlig” från Sex noveller visar Erna Juel-Hansen på en framkomlig väg. Här framställer hon en kvinna, som både är ett arbetande och ett sexuellt väsen: “… hon var arbeterska, rätt och slätt, ville inte till något pris vara något annat – jo, ett alltjämt, och detta hellre än något annat!” Hon lever i utmärkt jämvikt mellan att försörja sig själv som bokhållare och att leva i ett förhållande med en man, som av ekonomiska skäl tills vidare inte kan gifta sig. Hon har personlig tyngd, har för länge sedan gjort sig fri från “skammen”, och det finns i texten inte skuggan av tvivel – älskogsförhållandet är naturligt och “rent”:
“… deras unga kärleks friska, frodiga sinnlighet hade givit efter för de krav, det är varje kroppsligt och andligt sund människas rätt att få tillfredsställda i älskog.”
Inte heller då mannen bryter med henne till förmån för ett förnuftsäktenskap, och hon samtidigt upptäcker att hon är gravid, vacklar hon i sin tro på rätten till fysisk kärlek. Det är nämligen inte en novell som är realistisk i den meningen att den skildrar den ensamstående moderns sociala utsatthet. Det täcks behändigt över genom att hennes arbetsgivare tecknas som både fördomsfri och intresserad av hennes person. I novellen står han för en outvecklad möjlighet för ett senare äktenskap.
Erna Juel-Hansens mod kom bland annat från den inspiration hon fick av fadern, A. G. Drachmann. Då han hade läst “Enlig” skrev han till henne. “Har en självständig, oavhängig kvinna inte naturlig rätt att bli moder utan att inlåta sig i äktenskap? … Det förefaller mig som i hög grad upprörande för en kvinna, som har alla förutsättningar för att kunna sörja för sig själv och sin avkomma, att vara piskad att binda sig vid en man.”
Däremot problematiserar novellen den ensamma kvinnans möjlighet att leva ett helt liv. Det är inte alls så att hon förlorar sig själv då mannen går ifrån henne, även om hon för ögonblicket blir lamslagen. Hon är en av de kvinnor som Louise Nørlund efterlyste i litteraturen, för vilka “livet har andra mål än att älska och älskas. Livet har ett arbete …”. Först arbetet och sedan barnet “läker” också hennes sår. Men den botar inte den sexuella saknaden: “Och det kom tider, då hon förstod att män kan köpa sig till ett famntags lycka … Långa timmar när hon vred sina händer och gav upp kampen och i heta drömmar sökte döva sin saknad.”
Denna frimodiga och 1885 mycket modiga beskrivning av sexualiseringens kval underbygger beskrivningen av det fria sexuella förhållandets förutsättningar: “… deras lyckas djupaste grund var och skulle förbli att vara den personlighetens okränkta frihet, som var som hörnstenen för deras förhållandes moraliska värde.”
Novellen är alltså idealistisk i den meningen att den idealiserar sexualiteten. Men samtidigt realistisk i sin historisering av sexualiteten. Förutsättningen för det sexualiserade förhållandets fruktbarhet är att den älskande kvinnan – i motsats till Margrethe – har något att grunda sin personlighet på. Och det har hon i arbetet. Erna Juel-Hansens lilla novell har således litteraturhistorisk betydelse genom att som en av de första – kanske den första – skissera konturerna i ett modernt förlopp av att bli kvinna. Där kvinnan både blir till som en samhällelig individ, och samtidigt – ja, i samma slag – gör sitt erotiska begär personligt.