Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm (f. 1961) har på ett ovanligt sätt i bok efter bok kombinerat den läsarvänliga realismens karakteristika – spänning, stark lokalfärg, intressanta gestalter – med djärv förnyelse av prosans berättarkonventioner. Hon kan både underhålla och experimentera, äta kakan och ha den kvar. Hon kan med andra ord vinna såväl den vanliga läsarens hjärta och samtidigt framstå som mångskiktat intressant för litteraturforskningen, queer och subversiv och formförnyande. Eller som en av bipersonerna, Lila Andersen i Fagerholms roman från 2012, Lola uppochner, tänker om sig själv, småstadens litterära celebritet: ”hon är ju så rolig och uttrycksfull och snygg och väldigt karismatisk (och sen förstås då, en objektivt sett väldigt god författare också, en såndärn med både säljpotential och djup) –”
Man kan instämma, men utan den ironi som Lila färgar sin karakteristik med.
Flickor, flickor – de tidiga novellerna
Debuten skedde 1987 med novellsamlingen Sham, berättelser om unga kvinnor som lånat drag av både svenska Mare Kandres och Inger Edelfeldts, eller amerikanska Joyce Carol Oates komplexa postmoderna flickgestalter. De fastar, frossar, älskar, hatar, flickvänslas och reser. Ibland ter de sig besatta, ibland förslagna. Tre år senare kom samlingen Patricia, i samma anda. Men tonen är mera sinister, det lätta handlaget med tidsmarkörer och varumärken övergår i allvarliga frågor om djup, ärlighet, allvar. Redan här är Fagerholm skenbart lösgjord från en sociologiskt fjättrad realism eller feminism – hennes huvudpersoner rör sig i en frizon där kön och klass vid första påseende kan te sig som mindre viktiga teman än karnevalistiskt gränsöverskridande metamorfoser och identitet i existentiell bemärkelse.
Genombrott med brott i Sommarparadiset
Med sina två första böcker vann hon kritikernas respekt men kanske inte ännu ett stormande läsarintresse. Dags för också det senare var det när hon romandebuterade fyra år senare med Underbara kvinnor vid vatten. En berättelse om syskon.
Tiden är 1960-talet, platsen är skärgården där några familjer träffas i sommarnöjets tecken under en rad somrar; den nordiska litteraturens typiska ”sommarparadis”. Här är den psykologiskt träffsäkra barn- och kvinnoskildringen underordnade ett ambitiöst upplagt, originellt och mycket skickligt realiserat romanprojekt som inbjuder till läsning på flera olika nivåer.
En nivå handlar om Thomas och Renée, övergivna barn till glamorösa och markerat omoderliga mammor, Isabella och Rosa. En annan läsning fokuserar, med bokens titel som vägledning, på de underbara kvinnorna; deras trevande och förfelade emancipationsprojekt när de försöker skapa en kvinnoidentitet som överskrider den borgerliga familjens regler, men utan att riktigt veta namnet på vare sig sitt problem eller dess lösning. Det enda normbrott de förmår begå är till sist helt snöpligt ett äktenskapsbrott. De försöker fly men trasslar in sig i banaliteter. Renée tar över sin mor Rosas raseri, hon blir den öppet aggressiva avvikaren och hennes straff blir döden.
Genom hela romanen ger Fagerholm subtila läsanvisningar som får oss att se dimensioner utöver den realistiska och kronologiskt intrigstryrda läsarten. De underbara kvinnornas replikföring, det tidiga 60-talets glamourrekvisita med regnbågsdrinkar och illuminerade barskåp, den ena familjens stora amerikanska bil, maneren som upphöjs till ett slags ritual både förvirrar och förtjusar. Genom att konsekvent betona (och överbetona) ytligheten – Rosas och Bellas ständiga pyssel med sitt utseende, solbad, kosmetika och soldresser, deras klichéartade repliker som yttras om och om igen, liksom en smalfilmssnutt med Rosa och drinkarna vevas på nytt och på nytt – gör Fagerholm läsaren nyfiken och osäker på vad det egentligen handlar om.
Finns det en autentisk utsaga bakom klichéerna? Vad skulle Rosa och Isabella säga om de skulle tala ur hjärtat, och inte bara drömma sig bort med repliker formade som vaga slogans: ”Det finns också en annan möjlighet. Att vi kunde fara. Rakt ut i det blå.” Eller: ”Vi är en rastlös sort, Bella. […] Ibland måste man iväg. Dit näsan pekar.”
Vi påminns hela tiden om att detta, förutom en sällsynt skickligt framsuggererad ”påhittad verklighet”, är en litterär artefakt, en uppvisning av konster med språket.
Superhjältinnan Diva, skolans återkommande Lucia
I nästa roman, Diva. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden) (1998) möter vi en hjältinna som inger större optimism. Här skriver sig Fagerholm suveränt fri från alla flickskildringens kända begränsningar och sociologiska problemställningar. Diva är tretton år, går i skola, älskar mat och matematik, lever ut sin skönhet och tidiga sexualitet över både könets och ålderns gränser. Hon är osårbar, hungrig och strålande och väljs till skolans Lucia år efter år.
”Jag är Diva, allt jag berättar är sant. Slut ögonen, dröm det vackraste som finns. Öppna ögonen igen. Se mig. Flickkvinnan. DivaLucia. Tretton år, strax fjorton. BabyWonder. Hon man trodde inte fanns,” instruerar berättaren/huvudpersonen sina läsare.
I Diva passar Fagerholm på att skriva in den dittills karaktärslösa östhelsingforsiska förorten i litteraturen som en intensivt betydelsemättad plats. I Divas hemtrakt ”Värtbyhamn med omnejd” känner helsingforsaren igen förorten Botby med omnejd, men vem som helst kan se för sig ”ökenfälten omkring marketbyggnaden”, den glesa bebyggelsen och karakteristiska 70-talsmodernistiska arkitekturen. Här är världen ny och traditionen varken hjälper eller tynger. ”DU ska vara för mig, Diva. Ny. Fantastisk. Annorlunda” lyder uppdraget som Divas mor, poeten, ger sin dotter. Och väninnan Franses tecknar henne: ”Splittermosaik och Diva mitt i alltsammans och emellan.” Många forskare har omtalat Divas postmodernitet – den är mättad med intertextuella syftningar till högt och lågt kulturgods, den reflekterar sitt eget berättande i fler kaleidoskopiska speglar, bilder av sin egen berättelse under konstruktion.
Diva har språket och gör med det vad hon vill, blandar högt och lågt, intimt och abstrakt i en lekfull påhittig svada där nya ord –”pussochkramfåglar” för en viss typs pubertetsflickor, ”muffla” för älska – föds och samsas med ironiska citat ur allehanda källor. Hennes hemlighetsfulla motpol är flickan bakom väggen, Kari som på grund av en mystisk sjukdom förlorat sitt språk och måste erövra det bit för bit, fras för fras med hjälp av mödosamma övningar vid en bandspelare.
Här finns svarta stråk av äckel och förstörelse. Diva bär sin brinnande krona, men Kari förtärs av eld. Divas kalejdoskopiska splittermosaik-strategi, språket där hon själv befinner sig triumferande ”mitt i alltsammans och emellan”, tycks ändå bära henne genom farorna och ambivalenserna till ett slags öppen framtidsutsikt mot uppväxten. ”Frågorna om de unga kvinnornas rätt att tala och ta plats förblir öppna men oavvisliga, romanen slutar i en anda av samtidigt triumf och tragedi”, skriver Michel Ekman som ger Fagerholm en betydande plats i den allra senaste versionen av den finlandssvenska litteraturens historia, Finlands svenska litteratur 1900-2012.
Den amerikanska flickan och Glitterscenen – döden i trakten
Monika Fagerholms egentliga internationella genombrott kom med Den amerikanska flickan (2004), som förlänade henne först Augustpriset i Sverige och sedan en rad översättningar, till bland annat engelska och franska. I det här skedet blev hon också stjärna på bägge språken i Finland och översattes till finskan direkt från manus.
Den amerikanska flickan är både thriller och melodram, den utspelar sig i trakten (med litet t), en plats som har yttre likheter med Porkala, den del av Finlands västra sydkust som efter kriget (1944 till 1956) ockuperades av segermakten Sovjetunionen. Vi befinner oss alltså på skådeplatsen för en viss historisk dramatik – evakueringen och 12 år senare återkomsten av den lokala befolkningen – men romanens huvudpersoner är mestadels barn och tonåringar, helt upptagna av sina egna dramatiska och dödsallvarliga lekar. Och tidsramen anges i en av de första kapitelrubrikerna: ”Det hände sig vid Buleträsket 1969-2008”. Fagerholm har i en intervju beskrivit tonläget i Den amerikanska flickan: ”Livet är två dagar långt när man är ung. ‘Jag tar livet av mig’ säger man. Man leker men allvaret är fruktansvärt”.
Bland de viktigaste personerna i romanen finns flickorna Sandra och Doris – harmynta Sandra vars mamma försvunnit, och Doris från de bortre träsken som sökt sig en ny familj efter att hennes biologiska visat sig bokstavligen livsfarlig. Flickorna blir vänner på det symbiotiska, fysiska sätt som flickor kan bli på tröskeln till puberteten.
Deras viktigaste lek handlar om traktens stora mordgåta, den amerikanska flickan Eddie de Wire som dykt upp i trakten några år tidigare en sommar, och som sedan mystiskt försvunnit, kanske i Bule träskets djup. I hennes försvinnande ekar ett annat mysterium. Vad hände med Sandras mor när hon inte längre stod ut med att vara gift med Sandras far? Kvar efter henne finns bara metervis med sidentyger från den tygaffär, Lilla Bombay, som var hennes misslyckade projekt.
Romanen sliter sig från den konventionella thrillerns genrebojor genom att tydligt signalera att någon katharsisartad lösning på gåtan inte kommer att erbjudas läsaren.
När den amerikanska flickan flyter upp och en förklaring till hennes försvinnande serveras, djupnar mysteriet. Någon annan dör, men varför? Och vilket pris betalar de som klarar sig?
Rent tekniskt får vi svaret också på den frågan på de sista sidorna i Glitterscenen (2009), som tillsammans med Den amerikanska flickan bildar en märklig dubbelroman. Glitterscenen lånar sin underrubrik av en folkvisa, ”och flickan hon går i dansen med röda gullband”.
Den amerikanska flickan har ännu ett slags thrillerryggrad med ett mysterium som går mot sin lösning som en berättelse om trakten och dess mörka saga. Husen är hus fast med drag av fantasi och inre bild. Tidsnivåerna skiftar och hoppar, men inte vilt utan de kronologiska kasten kan uppfattas som normal ”foreshadowing” och läsaren kan luta sig mot en känsla av lineärt tidsförlopp. Psykologiskt kan den uttydas som en berättelse om barndom och ungdom, bokstavligen om det förträngdas återkomst, när Eddie flyter upp till slut och den försvunna mammans gåta får sin lösning.
I Glitterscenen anslås den metafiktiva, allt-ifrågasättande tonen från början starkare genom skolflickan Ulla Bäckströms glittrande gestalt, en tragisk kaméroll. Hon är posören, uppvisaren, multitalangen – och hennes njutningsfulla teatrala iscensättning av traktens gamla mordgåta är en farlig lek, ska det visa sig.
Husen är både reella arkitektoniska skapelser i trakten där den socioekonomiska utvecklingen gått fram än en gång och förskjutit centrum och periferi, fint och fult, lokalt och nyinflyttat.
Vinterträdgården, i Den amerikanska flickan först en fantasilek för tre föräldralösa barn, sedan en arkitektonisk realitet, antar i Glitterscenen mera fantasins än verklighetens drag – ett slags super-spa eller lyxkryssare på land som lyser i mörkret, bakom låsta portar.
Om relationen mellan Doris och Sandra var den emotionella energikällan i Den amerikanska flickan, är det mellan Maj-Gun Maalamaa och Suzette Packlén Glitterscenens nervsystem elektrifieras. Deras verkligt avgörande möte och kamp utspelar sig när de båda redan är vuxna, kvinnor som borde lämna ungdomen bakom sig och gå in i vuxenhet men inte riktigt tycks veta hur, innan de bekämpat varandra till ett slags avgörande. En viktig skådeplats för deras relation är torget i kommuncentrum, där raggarna kör runt, runt, och Maj-Gun säljer cigaretter och tidningar i kiosken. Den vardagligaste av miljöer upplyft till språklig skärskådning på typiskt fagerholm-manér, så att den till slut ter sig för läsarens inre blick som en stor operascenografi i väntan på mäktiga arior.
Maj-Gun och Suzette leker dödens änglar var på sitt sätt. Men den ena av dem är en intensivt mörk och destruktiv kraft också på riktigt, fångad i ett slags gåtfullt rituellt upprepningstvång liksom i folkvisan, som ”har många verser. Händer samma sak, i varje, om och om igen”. Till slut har vi så många döda i trakten och bekantskapskretsen att den amerikanska flickan Eddie de Wires död på 1960-talet börjar förlora sin sensationsglans och sitt mytiska djup.
Också den gåtans slutliga lösning, i själva verket en annan än den version som avslutar Den amerikanska flickan, serveras på de sista sidorna, när läsaren egentligen redan slutat bry sig om den. Den stora frågan blir i stället kanske: Varför denna besatthet av död? Eller: Hur ska vi leva för att våra sensationer skall bli känslor, våra upplevelser ska bli erfarenheter?
Lola uppochner – en annan trakt, mera död
Nästa roman, Lola uppochner, är skenbart mera regelrätt en småstadsthriller. Vi befinner oss i den lilla staden Flatnäs. Den företer, som hon själv påpekar i efterordet, vissa likheter med staden Ekenäs i Västnyland där författaren bott sedan 1998. Boken inleds med en personförteckning av det slag som detektivromaner ofta försetts med för att underlätta läsarens orientering i myllret av misstänkta och för att snabbt skissera upp personernas sociala kontext: ”Ronald Rouhe, lokal gangster. Bor i skogarna bortom Blanksjön” eller ”Galna Kvinnan, Minnies och Mitjas faster, berömd poet, i femtioårsåldern”.
En septembernatt 1994 festar stadens gyllene ungdom i en av de finare villorna. Tidigt nästa morgon hittar 15-åriga Jana Marton, på väg till sommarjobbet i Gusse Marins supermarket, en av de unga männen, Flemming Pettersson, blodig och död i en sandgrop. Händelserna hösten 1994 är inramade i en berättelse om Jana Martons återkomst till staden 17 år senare. Hon är bjuden på dammiddag hos samma person som var värdinna för den tragiskt urspårade festen för många år sedan.
Falska och sanna ledtrådar läggs ut i ett intrikat mönster, medan brottet får hela det lilla samhället att krackelera och många flera än den skyldiga och offret att avslöja sina hemligheter.
Ändå är författarens avsikter mera komplicerade än att underhålla och roa. Snabbt ter sig personförteckningens korta karakteristiker plågsamt missvisande, personernas inre liv och konflikter blir alltmer komplexa, det språkliga uttrycket kompliceras och läsarens tillit till berättelsens förutsebarhet, dess genretrohet, får många törnar.
Också här berörs man av Fagerholms passion för att skapa unga gestalter med komplicerade inre liv, på lek och dödligt allvar, både fjättrade av sina sociologiska särdrag och på samma gång fria från dem, i envig med tidlösa existentiella fenomen som kärlek, lust, trohet och frihet.
Förnyare av den finlandssvenska romanen
Betraktar man hela författarskapet, ser det ut som om Diva var det radikalaste formella experimentet, som sedan följdes av en större kompromissvilja mellan å ena sidan kronologiskt berättande, intresse för intrigen och för personernas psykologi, å andra sidan den språkliga utformningen. Men Diva kan också uppfattas som ett slags mästarprov som gjorde författaren förmögen att hädanefter handskas djärvt och fritt med sitt stoff, att leva rövare med tidsföljder och förvecklingar, och samtidigt behålla kontakten med den genre som lite förklenande kallas ”läsroman”, och som förväntas erbjuda både en intressant berättelse och engagerande personer.
Diva lägger visserligen i ironiska ordalag ut texten om de böcker hon definitivt inte kommer att skriva, fulla av ”sann KvinnoEnergi och KvinnoMålmedvetenhet”, med ”Sympatiska och positiva hjältinnor för envar att identifiera sig med, starka och levande kvinnoporträtt.” Men frågan är om inte de märkliga unga kvinnorna i Fagerholms romaner trots allt nästan är något ditåt, fast med många komplicerade facetter.
Självklart har Fagerholm med Diva och de andra banat väg också för en ny generation av unga kvinnor i den finlandssvenska litteraturen. Mobbade rebeller och envisa romantiker, vampyrer och fantasyhjältinnor intar den litterära scenen, i böcker av Sanna Tahvanainen, Malin Kivelä, Hannele Mikaela Taivassalo och Maria Turtschaninoff – i Divas anda av att allt är möjligt, inget förbjudet.
Kristina Malmio har i en uppsats om det populärkulturella inslaget i Diva – hänvisningarna till den tecknade seriefiguren Phoenix-Marvel Girl – kallat romanen för en vändpunkt i den finlandssvenska litteraturen:
”Diva har hyllats som den nya flickboken, men i lika hög grad förnyar den den finlandssvenska romanen, genom att på ett grundläggande sätt gå emot dess tradition. Romanen iscensätter kampen mellan modernism och postmodernism, och genom sitt bruk av populärkulturen spränger den ‘det trånga rummets tradition’ inom finlandssvensk litteratur på ett nästan grandiost sätt. Med hjälp av Phoenix-Marvel Girls övernaturliga krafter träder den finlandssvenska litteraturen in i en värld av masskommunikation, globalisering och Internet. ”
I själva verket fanns det här draget redan i Underbara kvinnor vid vatten, genom författarens envisa vägran att se ned på sina hjältinnors besatthet av utseende, moderna småprylar och klichémässiga frihetsretorik.
I Den amerikanska flickan är det populärmusiken som ger resonans åt de unga protagonisternas existentiella uppvaknande. En ung man drar omkring i skogarna med en skrällig transistorradio, en liten flicka sjunger dansbandsschlager i köket tillsammans med en snäll fostermamma, en äldre flicka växer upp och gör sig ett namn som Träskdrottningen ute i populärmusikens – ”skräpmusikens” – värld, och så vidare.
Och i Lola uppochner tar sig Fagerholm an småstadsdeckaren, en populärlitterär genre, för att fylla den med sitt eget slags innehåll och töja och förvränga dess förväntade gränser tills den nästan brister och övergår i något annat.
Gurlesken, leken och gyttret i romanerna
Ett annat användbart begrepp för att diskutera många av flickorna och kvinnorna i Fagerholms romaner är gurlesken. Den är, skriver Maria Margareta Österholm, ”en estetik som vilt blandar feministisk och queerteori med gullighet och äckel”. Den lämnar spår i form och innehåll och färgar av sig på språket och blandar queera och subversiva ideer om femininitet med ”slamperier och våldsamma läppstift”.
Österholm undersöker de gurleska flickrummen i Diva, där Diva själv, hennes väninna Franses och den stumma Kari vistas i sitt gytter av dockor, underbyxor och annan rekvisita från gränslandet mellan barndom och vuxenhet.
Lika väl kan man söka gurleskens flickrum och skruvade prinsesslekar i Rosas och Bellas samvaro på strandklipporna i Underbara kvinnor vid vatten, i Sandras och Doris lekar med tyger och true crime-fetischer i den tömda simbassängen i Den amerikanska flickan. Maj-Gun Maalamaa i Glitterscenen dansar som ”den glada skökan” i barnkammaren för sin bror, och leker ”Dödens Ängel Liz Maalamaa” på begravningsplatsen med en Ava Gardner-mask på ansiktet, för att något senare ha sex med en rad pojkar/män bland gravarna. På tröskeln till medelåldern har hon sedan inrättat åt sig ett nytt flickrum, i kiosken vid torget i kommuncentrum, där hon sitter fet och yppig bakom disken, samlar på repliker i Replikboken och smetar på sig kosmetikaprover som hon noggrant sprättar loss från de veckotidningar hon säljer.
I Lola uppochner dirigerar den obotligt sjuka Anita en barnaskara som kallas Skelettfåglarna och intresserar sig för anorexi och död. Ungdomarna på tröskeln till vuxenhet leker ”sanning eller konsekvens” (”sanning eller göra” säger de på talspråklig finlandssvenska) med allt farligare insatser, eller dansar på lina i ett båtskjul.
Genom hela Fagerholms produktion leks det intensivt på gränsen till tragik eller raseri, det travesteras, trallas och rabblas vid sidan av de innerligare samtalen. Leken möjliggör också en mängd queera, eller skeva, infallsvinklar på kärlek, samhörighet, attraktion, trohet, och därmed en frigörelse, om ock tillfällig, från familistiska och heteronormativa konventioner. Leken som motiv och metod frigör författarens språk, men möjliggör också en ständigt pågående (vuxet metalitterär) reflektion kring sanning, sannfärdighet och fabulering.
Språket – replikerna, omtagningarna, besvärjelserna, klichéerna?
Romanen Diva och dess huvudperson och berättare Diva är helt och hållet sitt språk, sensuellt och äckligt, ironiskt och innerligt, babblande och korthugget i en kaskad som får läsaren att hela tiden drivas vidare i häpnad. I något modifierad form gäller det här också de senare romanerna, där syntaxen präglas av omtagningar av nyckelfraser och plötsliga när-avlyssningar av än den ena, än den andra gestaltens inre språk.
Samtidigt växer också en lekfull, men i grunden bister, nivå av metalitterär reflektion fram genom textila motiv. Helt konkret handlar det om de dyrbara sidentygerna som Sandra och Doris leker med i den tömda simbassängen i Den amerikanska flickan. Tygerna kommer från den försvunna mammans tygbutik, det är siden med underbara exotiska namn som dupioni och habotai. Men leken, som handlar om kvinnor som dör och försvinner, blir farlig och sidenlystern slocknar till trasor.
I Glitterscenen har de underbara tygerna förbytts i hinkar med vävlängder, gamla kläder klippta till remsor att väva trasmattor av. Trasorna klipps av en åldrande depressiv kvinna, fru Packlén, och hennes inneboende Maj-Gun Maalamaa, en kvinna som närmar sig trettio men verkar ha stannat upp på tröskeln till vuxenliv och studier.
I Maj-Gun smyger Fagerholm också in bilden av författaren intrasslad i sina texter/vävlängder/manus – hon har ett ändlöst romanprojekt på gång, och en omfångsrik brevväxling med en förlagsredaktör. Ett slags hopplöst substitut för verkliga livsbeslut, leds vi att tänka.
Genus-, region- och familjepolitik – decentrering och re-centrering
Paulina Haasjoki har undersökt omnipotensen, sexualiteten och ambivalensen på olika plan som explicita motiv och som funktioner av den självsvåldiga berättartekniken i Diva. Hon beskriver den som ett försök att skriva om sexualitet ”genom att skriva sig förbi den naturaliserade heterosexualiteten” och ”ställa frågan ‘vem är jag’ som en fråga om den egna lusten, genom att tematisera sambandet mellan att veta och begära”. I hennes historieskrivning, liksom i Malmios, är Diva en milstolpe. För Haasjoki är det queeraspekten, ett nytt sätt att se på genus och sexualitet, som är det centrala:
”Diva utkom vid en tidpunkt då frågan om och ifrågasättandet av sexualiteten erbjöds som en möjlighet men också som ett antagande, också åt Diva som berättar, klär av sig och visar upp sig på ett sätt som emellanåt är nästan tvångsmässigt.” Diva prövar ständigt sin omnipotens, sitt påstådda oberoende av gränser och heteronormer, mot en hierarkisk struktur som fortfarande finns. Också berättandet spjärnar mot en konvention, lyfter fritt och tar mark om vartannat.
Ifrågasättandet av entydiga heteronormativa strukturer – relationer, romanser, allianser – är ett genomgående drag i Fagerholms författarskap.
I förlängningen ägnar hon sig också åt ett slags genomgående antifamilistiskt arbete, ett ifrågasättande eller detroniserande av kärnfamiljens band. Underbara kvinnor vid vatten har undertiteln En berättelse om syskon, men biologiska syskonrelationer spelar ingen roll i berättelsen, som snarare utforskar relationen mellan Bella och Rosa, och mellan deras respektive barn, Thomas och Renée.
I Diva är, paradoxalt nog, relationen till den biologiska modern och bröderna, viktigare än i någon annan av Fagerholms romaner. I Den amerikanska flickan, Glitterscenen och Lola uppochner är de livsavgörande banden oftare vänskapens, kärlekens eller nyfamiljens än den biologiska familjens.
Också när det gäller den konkreta geografin har Fagerholm ägnat sig åt en lekfull men bestämd de- och recentralisering. I Diva är det ”ökenslätterna” i en ny förort som fylls med komplexitet och mening. I de tre senaste romanerna är det orter utanför huvudstadens kulturella epicentrum som med kraft skrivs in i vår litterära kanon. Den märkliga ”trakten” och den lilla staden Flatnäs, med sina kustremsor, mörka träsk och hemligheter, blir täta och underbara platser i den Fagerholmska fiktionen.
Där lever klassamhällets skikt av herrskap, halvherrskap, lägre medelklass och ospecifika fixare som ägnar sig åt suspekta näringar i spänningsfyllda förhållanden till varandra. Men de livsavgörande händelserna i Fagerholms romaner inträffar nästan alltid mellan unga protagonister, åtminstone tillfälligt frigjorda från sina respektive bakgrunder genom ungdomskulturens och skolans gemenskap.
Någonstans utanför dem finns ”staden vid havet” och andra stora platser, som man kan resa vidare till, för att till slut ändå återkomma till den formativa platsen, urkonfliktens och den primära gåtans plats.
– – –
Publicerad december 2014