Sigrid Undsets författarskap sträcker sig över fyrtio år och omfattar mer än trettio titlar, huvudsakligen noveller, romaner, biografier och essäer. Kronan på författarskapet är de stora medeltidsromanerna om Kristin Lavransdatter och Olav Audunssøn, som gav henne Nobelpriset 1928. Under hela mellankrigstiden var Sigrid Undset en dominerande gestalt i den norska litterära miljön. Hennes romaner toppade tidens bestsellerlistor, och 1935 blev hon ordförande i Den norske forfatterforening.I en lång rad tidningsartiklar och essäer pekade hon också på faran från den växande fascismen. När Tyskland ockuperade Norge 1940 måste hon fly till USA. I sitt författarskap utforskar hon kvinnlighetens villkor, i synnerhet den moderna kvinnans livsvillkor och möjligheter att skapa mening och innehåll i livet. Författarskapet bärs av tron på människans förmåga att förbättra och förnya grundläggande levnadsvillkor. Samtidigt präglas det av behovet att se den enskilda människans liv i ett större sammanhang. Ett sammanhang som Sigrid Undset själv fann när hon konverterade till katolicismen år 1924.Sigrid Undsets texter är aldrig endimensionella. Ibland kunde hon vara förmanande i sin skrivkonst men fördömande var hon bara där hon såg sina fundamentala humanistiska värden trampade på.
Tag: Kärlek
Súsanna Helena Patursson var en i lång rad kvinnliga färöiska författare i den nationella rörelsen. Hon skrev den första färöiska teaterpjäsen Veðurføst, som uppfördes 1899. Dessutom uppmanade hon kvinnor att delta i den offentliga diskussionen och att utbilda sig och hon undervisade dem i hur hus och hem borde inredas. Hon gjorde hushållsarbete, inredning och matrecept till en nationell och politisk sak och var utgivare av och redaktör för den första färöiska kvinnotidningen, Oyggjarnar (Öarna) 1905–08. Paturssons kvinnliga efterträdare är bland annat Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria Mikkelsen. Medan dessa reste ut i världen för att lära, få idéer och inte minst lärpengar, återvände Johanna Maria Skylv Hansen i sitt författarskap till det gamla bondesamhället.
Under åren 1910–22 var Gyrithe Lemche en huvudperson i dansk kvinnorörelse. Som Dansk Kvindesamfunds ordförande (1921-22) och som redaktör för Kvinden og Samfundet (1913-1919) blev hon strateg och ledande ideolog under de år, när rösträttskampen nådde sin kulmen. Den brett upplagda självbiografiska romanserien Tempeltjenere, I–III, 1926–28, innehåller i fiktiv form Gyrithe Lemches tolkning av motsättningarna inom dansk kvinnorörelse. Verket är inte författarskapets viktigaste, men det är en huvudnyckel för förståelse av den konstnärliga omvälvning som äger rum när Gyrithe Lemche under åren 1910–22 lämnar studerkammaren och ställer sina talanger till kvinnosakens förfogande.Det är splittringen mellan diktaren och realisten som präglar Gyrithe Lemches författarskap. Att vara realist betyder för henne att gå in i sin tid och ta dess problem och uppgifter på sig. Att vara diktare däremot är att ge sig fantasin i våld och med sin visionära bildskapande kraft blåsa liv, rörelse och tolkning i det förgångna. Hon vill båda delarna, men upplever ständigt att det ena står i vägen för det andra.
Som förespråkare för familjeplanering och preventivmedelsanvändning var danska Thit Jensen en både älskad och kontroversiell debattör i sin samtid. Drivkraft i hela hennes författarskap är personlighetsprojektet – att bli en karaktärsfast person som står på egna ben, driver igenom sin vilja och har mod att stå för sina åsikter. Drömmen om helhet styr personlighetsprojektet: att kunna älska och arbeta, odla sig själv och tjäna andra, förena det privata och det samhälleliga, bli konstnär, inte bara till namnet utan också till gagnet.Det är en kvinnlig omsorgsstruktur som förenar Thit Jensens personliga och konstnärliga visioner. Thit Jensen vill mer än de gängse romanformerna förmår. Hon kombinerar utvecklingsroman och bildningsroman med socialt reportage och kommer nära en kollektivform. Resultatet blir en formsprängning som inte leder till den nya form som skulle kunna omfatta och befordra hennes erövringslust.
Hulda Garborgs stora produktion var ett växelbruk av tidskriftsartiklar och romaner, men hon satsade särskilt på dramatiken. En stor del av hennes författarskap skrevs i samband med “nynorsk-rörelsen”, som under 1880- och 90-talen på allvar fick vind i seglen och Hulda Garborg blev en av dess förgrundsfigurer. Från 1910 till 1912 ledde Hulda Garborg en turnerande teater, Det Norske Spellaget, som reste längs den norska kusten. Efter turnén ville hon etablera en fast nynorsk scen i Kristiania. Redan året därpå, 1913, blev Det Norske Teatret en realitet. Hulda Garborg satt i teaterns styrelse i många år, och hon åtog sig också då och då regiuppdrag. Men det var författare hon helst ville vara. Hon använder stoff från nationallitteraturen och det nordiska arvet, men var också inspirerad av mysticism och österländsk religionsfilosofi.
Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.
Den döva arbeterskan Maria Sandel var feminist och organiserad socialdemokrat, uppmärksammad och gynnad av kvinnokretsen omkring Ellen Key. Hon har kallats proletariatets Fredrika Bremer. Hon var också en stolt enstöring, “en av de egendomligaste människor, som ägnat sig åt författarskap “. I 25 år bodde och verkade hon i ett litet rum med kakelugnsspis i Skogshyddan. Stedet gav henne mycket stoff till sina berättelser. När hon med sitt inifrånperspektiv skriver om trångboddheten, slitet för brödfödan, kvinnornas dubbel- och trippelarbete är hon pionjär i svensk litteratur; men texterna syftar betydligt högre än enbart till att vara historiska vittnesmål. Hon arbetar med att ge sitt moraliska engagemang litterär form. Feminismen är en del av projektet; hon vill “reformera männens uppfattning om kvinnan”. Som många andra läste och inspirerades hon till exempel av Charles Dickens romaner. Men framför allt präglades hennes idévärld liksom andra samtida arbetarförfattares av arbetarrörelsens strävan att “lyfta klassen”.
Efter ett kort äktenskap med Jeppe Aakjær klarade författaren Marie Bregendahl tillvaron som ensamstående mor genom att hushålla åt en bror i Köpenhamn. Hon kunde inte återvända, eftersom hon hade fått uppbrottet och staden i blodet för alltid. Spänningen mellan barndomens bondekultur och stadens anonyma livsform, där man själv måste skapa sig en identitet, blev den upplevelsemässiga klangbottnen för hela hennes författarskap. Hon förde det moderna genombrottets naturalistiska verklighetsskildring vidare, men på ett alldeles eget sätt, där både de folkliga berättarformerna och den moderna kvinnans kaos av motstridiga erfarenheter kunde uttryckas.
Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.
Ragnhild Jølsens liv och diktning präglas av spänningen mellan hembygden och huvudstadens bohemkrets, mellan det robust folkliga och det estetiskt förfinade. Redan vid debuten 1903 hälsades hon välkommen som uppseendeväckande mogen, märkvärdigt begåvad och speciell. Men hennes “brutala, råa kraft” och “oslipade, våldsamma erotiska scener” fick många att tro att författaren måste vara en man. Hennes böcker kretsar kring en kvinnotyp som är vacker, sårbar och sinnlig, med ett medvetande som pendlar mellan dröm och verklighet. Hon struntade i erotiska tabun och visade modigt att hon såg kropp och själ som en helhet. Ragnhild Jølsens litteratur är fjärran från det borgerliga, vardagliga och allvarsamma som kännetecknade den norska litteraturen under det tjugonde århundradets första decennium. Det känsliga, insiktsfulla och sagoaktigt överdrivna var en huvudlinje i alla hennes böcker.