Fyra år efter det att Gyrithe Lemche (1866–1945) hade lämnat posten som Dansk Kvindesamfunds ordförande utkom Tempeltjenere, I–III, 1926–28. En brett upplagd självbiografisk romanserie som i fiktiv form innehåller Gyrithe Lemches tolkning av motsättningarna i dansk kvinnorörelse och de stridigheter som ledde till hennes avsked som redaktör för Kvinden og Samfundet.
Gyrithe Lemche var från 1910 till 1922 en centralfigur i dansk kvinnorörelse. Som Dansk Kvindesamfunds historieskrivare, ordförande för dess verkställande utskott (1913–18), organisatör av nya medlemscirklar i hela landet, som redaktör för föreningens tidskrift Kvinden og Samfundet (1913–19) och ordförande (1921–22) blev hon strateg och ledande ideolog under de stormiga år då kampen för rösträtten stod på dagordningen. När den slutligen var vunnen år 1915 och det omstridda kvinnliga tacktåget genomförts bröt motsättningarna fram.
“För mig”, skriver Gyrithe Lemche i Kvinden og Samfundet, 1919, sedan hon avskedats som redaktör, “har kvinnorörelsen inte som för så många andra betytt bara en utlöpare av den demokratiska rörelsen, den har betytt något alldeles för sig själv med egna mål, långt utöver den formella jämställdheten, och egna förpliktelser. Därför har jag aldrig erkänt dogmen om att kvinnor skall ansluta sig till något av de av män skapade partierna. “
Gyrithe Lemche ville skapa ett kvinnoparti, majoriteten i Dansk Kvindesamfund var av motsatt åsikt och Gyrithe Lemche fick avgå.
Tempeltjenere har väl också betraktats som Gyrithe Lemches förklaring och försvar. Men den är mer än så. Det är en roman om förkunnarens mord på konstnären, om bildningsromanens seger över utvecklingsromanen och om skillnaden mellan den energi som driver konstnärliga kunskapsprocesser och den som driver kampen för en gemensam sak.
Tempeltjenere är inte författarskapets viktigaste verk. Det är romanen Edwardsgave, I–V, 1900–12. Men den är en huvudnyckel för förståelse av den konstnärliga omvälvning som äger rum när Gyrithe Lemche under åren 1910–22 lämnar studerkammaren och ställer sina skrivande, eldande och organisatoriska talanger till kvinnosakens förfogande. “Det är inte romanskrivande damer kvinnosaken behöver. Nej, vad vi behöver är förkunnare, kvinnor med intuition, profeter i kvinnokläder.” Så heter det i Tempeltjenere. Genom romanen löper två mönster som Lemche utan framgång försöker få att löpa samman. Det ena är ett sökande lidelsemönster, ett kvinnligt Faustspår som leder direkt in i de romaner som Gyrithe Lemche skrev innan kvinnosaken kallade: Folkets Synder, 1899, och Edwardsgave. Romaner som i indignation och i blottläggning av drifts- och splittringsmönster framstår som paralleller till Elin Wägners, Sigrid Undsets och Thit Jensens samtidsromaner. Det andra är ett uppenbarelsemönster där en romantisk kristen-idealistisk livstolkning knyts till kallet, som i sig rymmer kravet på att stå tillbaka och marginalisera den personliga lidelsen till förmån för den gemensamma. Ett mönster som skapar siare och förkunnare och som bildar grunden för det litterära och journalistiska författarskap som – i kvinnosakens tjänst – följde efter Edwardsgave. Tillsammans innehåller de Gyrithe Lemches förståelse av förhållandet mellan konst och förkunnelse. Första och andra delen av Tempeltjenere skildrar en kvinnlig konstnärs utveckling. Tredje delen utför den omtolkning av mönstret som utgör ett hot mot konstnären och omskapar henne från en kvinnolitteraturens Faust till en kvinnosakens Moses. Ansatserna till en kritisk realism ger vika för en idealistisk förkunnelse. Det är i korta drag linjen i hela Gyrithe Lemches författarskap.
Driften – den centrala tolkningspunkten
I många av det moderna genombrottets kvinnliga författarskap skildras barndomen som ett paradis. Ett oändligt frihetstillstånd där könet och sexualiteten ännu inte har fått formande och begränsande makt. Där barndomsskildringarna slutar, börjar berättelserna om det chockerande mötet med sexualiteten, om ojämlikhet och förtryck, om kvinnlig splittring mellan ömhet och omsorg, självständighet och drift. I en rad av sekelskiftets författarskap upprepas denna grundstruktur, men nu sedda i ett religiöst tolkningsljus som paradis, syndafall och en dröm om den punkt varifrån en ny försoning, en frihet och jämlikhet mellan könen som inte friställer begäret, kan skapas.
Så är det också i Gyrithe Lemches författarskap och för Tempeltjeneres huvudperson, Karen Sofie. De flesta av sina barndomsår tillbringar hon på farföräldrarnas gård, ett lantligt paradis där hon fritt kan utveckla också sina pojkaktiga sidor. Som tioåring möter hon syndafallet. I nattliga berättelser tecknar en av gårdens gäster konturerna av det berättaren kallar “gårdens roman” och inviger det begärligt lyssnande barnet i det stoff som blev författarskapets grogrund:
“Sedan kom hon ju, den andra, som ägde allt det som din stackars farmor saknade: musikalitet, dramatisk talang, sinne för det högre kort sagt, och hon väckte den lidelse som slumrade under hans till synes så lugna yta … För din farfar har av naturen en mycket lidelsefull karaktär.”
“Gårdens roman” är enkel. Den handlar om hur lidelsen i konstnärligt sinnlig form bryter in i ett praktiskt, jordbundet äktenskap och splittrar det.
Det blir ett menage à trois på gården tills barnen ingriper, lyckas få bort den musiska fröken Barner, som “den andra” heter, och skapa den hatets tysta neutralitet som kan upprätthållas bara därför att dottern Elisif offrar sitt kärleksliv och lever som en förmedlande brevbärare mellan de två före detta äkta makarna. Gården som var ett paradis framstår nu för Karen Sofie som en driftshärjad ödetomt. Med denna insikt i mäns och kvinnors begär slutar barndomens paradistillstånd och en fascination inför lidelsen tar sin början.
Det är kardinalpunkten i Gyrithe Lemches hela författarskap som vi här står inför: en konstnärligt inspirerad sinnlighet som självständiggör driften och låter den följa sina egna lagar – på tvärs emot äktenskap, barn och familj.
Diktare och realist
“Du är inte som andra barn. Det är något av diktare och samtidigt realist över dig.” Så beskrivs barnet Karen Sofie i Tempeltjenere. Det är också splittringen mellan diktaren och realisten som präglar Gyrithe Lemches författarskap. Att vara realist betyder för henne att gå in i sin tid och ta dess problem och uppgifter på sig. Att vara diktare däremot är att ge sig fantasin i våld och med sin visionära bildskapande kraft blåsa liv, rörelse och tolkning i det förgångna. Hon vill båda delarna, men upplever ständigt att det ena står i vägen för det andra. Som barn diktade hon sig en värld under gårdens lind, som ung student sinar hennes fabulerande källor i mötet med universitetets lärdomskrav:
“Jag tror inte alls att männen tycker om kvinnor som jag som alltid vill mäta sig med dem i skicklighet och lärdom. Jag blir nog en gammal lärarinna med magisterexamen och karlmanér och det tråkiga är att jag i grund och botten inte har lust till det … Jag tror att jag har mest lust att fabulera …”
I denna situation möter Gyrithe Lemches alter ego, Karen Sofie, sin Mefisto – den pianospelande medicinaren och litteraten Hans Brock: “Det var scenen mellan Faust och Gretchen han spelade, hon hade själv hört ‘Mefistofele’ i fjol.” Allt i sceneriet och musiken borde ha varnat henne. Bara läsaren vet att här står vi inför frestaren, den maskulina motsvarigheten till den musiska fröken Barner i “gårdens roman”. Karen Sofie är på väg in i sin egen version av farföräldrarnas kärleksdrama. För hennes inre blick framstår Hans Brock som frälsaren. Den som på en gång kan förlösa kvinnan och diktaren i henne, de fruktbara och kreativa källorna. Men – för Hans Brock har kvinnor bara en mission: att vara mäns muser.
Historien om Karen Sofie och Hans Brock rymmer i fiktiv form Gyrithes eget möte med lidelsen. Ur det – ur sveket, smärtan och den oförlösta driften – framspringer den särskilda lidelsefascination som bär det tidiga författarskapet. Som konstnärlig energi är den välkänd. Från Johannes Ewalds Arendse till Sophus Claussens dikter förvandlas den drift som inte omsätts i verklighet till skrift. Så sker också hos Gyrithe Lemche, men i en speciell, kvinnligt organiserad form. Både hon och hennes alter ego, Karen Sofie, gifter sig. Eftersom historien om henne och Hans Brock är en Faust-Mefisto-historia rymmer den naturligtvis också sin Gretchengestalt: Karen Sofies äkta man, Preben Bille.
Hela sin omsorg och ömhet investerar hon i äktenskapet med Preben Bille. Ett förhållande som ger plats för både realisten och diktaren. Den lidelse som inte kan integreras blir till romaner. En författarstrategi som kunde förverkligas därför att Karen Sofie tillhörde en välsituerad högre medelklass som hade tjänstefolk till sitt förfogande, och därför att hennes man stödde henne: “Jag vill se dig glad med ljus i ögonen, och jag vill höra dig berätta för mig på kvällen och morgonen om alla de märkvärdiga saker som försiggår i ditt makalösa hjärnkontor. Därför gifte jag mig med dig, inte med en hushållerska.”
Beskrivningen av fabrikören Preben Bille är ett av de mest kärleksfulla mansporträtten i dansk kvinnolitteratur. Skildringen av hans och Karen Sofies äktenskap är en av de lyckligaste och den håller romanen ut. Men den konstnärliga verksamheten, som är en bärande del av deras förhållande, omtolkas.
Lidelsens romaner
Kan driften bli en av frigörelsens vägar? frågar Gyrithe Lemche i sitt privata lönnrum. Svaret blir ett nej! Begäret är blint, egoistiskt och asocialt. Det söker alltid sin egen tillfredsställelse. Det rymmer ingen hänsyn, ingen omsorg. Det undanröjer alla hinder och söker sig självt – både i konst och i kärlek. Denna insikt skriver hon sig fram till genom romanerna Folkets Synder och Edwardsgave.
Efter en obemärkt debut med skildringen Soedtmanns Jomfruer (Soedtmanns jungfrur), 1898, kastar sig Gyrithe Lemche med Folkets Synder. Roman fra Halvfemsernes Kjøbenhavn (Folkets synder. Roman från nittiotalets Köpenhamn), 1899, ut i ett indignerat angrepp på hemlighetsmakeriet kring könssjukdomar. Medan hennes manliga författarkolleger förskansar sig i Taarnet (Tornet), symbolisternas tidskrift, och utforskar psykologin, religionerna och det inre själslivet återupptar hon linjen från sedlighetsdebatten och tar upp problem till debatt.
Diktaren och realisten har tagit varandra i hand och resultatet blir en agitationsroman. Reaktionen på romanen gör Gyrithe Lemche förskräckt:
“En tendensbok från början till slut, upprunnen i en fanatiskt överhettad hjärna. Hon har velat kasta in en brandfackla mellan man och kvinna. Om denna författarinna får tillträde till den danska parnassen, då kan vi i fortsättningen från samma ärade hand vänta oss nya romaner om hudens vård, korsettens skadlighet, tobaksgiftets skadeverkningar o dyl.”
Så återger hon kritiken i Tempeltjenere. Hon känner sig så träffad att hon här låter den vara skriven av en annan. Det ger henne möjlighet att både försvara romanen som nödvändig och distansera sig från dess form och den särskilda inspiration som gav upphov till den.
Folkets Synder är en bannbulla mot oansvarigheten i mäns driftsliv och ett försvar för moderskapet som centralt kvinnovärde. Temat återkommer i Edwardsgave, men både tid, stoff och form har förändrats. I fem band skildrar Gyrithe Lemche dansk kultur- och samhällsutveckling från den blomstrande perioden i mitten av 1700-talet till sin egen samtid. Stoffet hämtar hon från sin släkt på mödernet. Hon maskerar sitt samtidsintresse, beger sig in i ett kulturhistoriskt och släktcentrerat stoff för att i skydd av det kunna bearbeta en personlig – och tidsaktuell – angelägenhet: begäret. Bortser man från de kulturhistoriska scenerierna, de politiska och handelspolitiska diskussionerna i Edwardsgave, återstår de styrande kärleksförhållandena. Det är varken oförvägen politik eller misslyckade affärer som blir orsaken till köpmanssläkterna Valeurs och Krügers förfall. Det är driften som självständiggörs och kommer på avvägar. I den meningen är Edwardsgave en storslagen kulturhistorisk bearbetning av Tempeltjeneres “gårdroman”. Slottet Edwardsgave, som invigs i romanens början och förfaller under dess gång, blir driftsförfallets symboliska monument.
Liksom i Mathilde Fibigers Clara Raphael. Tolv Breve, 1851, blir det ett platoniskt älskande par som i Edwardsgave får uttrycka helheten och möjligheten att återigen omfatta – inte det blinda begäret – utan den etiskt ansvariga lidelsen.
Med Edwardsgave avslutar Gyrithe Lemche sin tid som sökande konstnär. När kvinnosaken blev styrande idé, ändrar författarskapet karaktär. Efter 1912 blir dess funktion – både i fiktion och i journalistik – att klargöra, illustrera och agitera för idén. En insats som Gyrithe Lemche med självmedveten ödmjukhet ser som tempeltjänst. Som en Moses leder hon fram kvinnorna till den punkt där man kan se det förlovade landet. Som en Moses lämnar hon över ledarstaven till de kommande kvinnogenerationerna. Men inte utan bindande testamente.
Nybyggt står slottet som en symbol för sammanhållning och endräkt – mellan kultur och natur, mellan österlandets mystik, söderns sinnlighet och Nordens svalka – skänkt som kärleksgåva och förpliktelse av Edward Valeur till hans barn och hans folk. Edwardsgave är en besvärjelse, en dikt: “Den gamla och den nya världen möttes här i paradisisk enighet.” En köpmans försök att forma framtiden till sin egen avbild. Det förstår sonen och arvingen Charles Edward när fadern i ett besjälat tal inviger sitt verk:
“Det är en diktare, inte en köpman som talar. Och vad han ser omkring sig, ön och näset, huset och parken med dess myllrande liv, antar i hans fantasi formen av en dikt, ett stort, festklingande epos om köpmansvandel och köpmansheder.”
I äktenskapet mellan Edward Valeur och fru Henriette har allt uppgått i en högre enhet. Kärlek och lidelse, konst och handelspolitik. Hon är för honom, huset och barnen vad han är för henne, verksamheten och sina anställda. Älskande, förtroliga och ömsesidigt rådgivande. Gyrithe Lemches dröm om äktenskap och trohet. Denna äktenskapliga enhet har tryggat släktens välstånd och lycka. Ur den uppstår paradiset Edwardsgave. Men för sonen och paradisarvingen Charles Edward finns ingen högre enhet. Han är splittrad mellan konst och politik, begär och omsorg:
“Charles Edward var mycket ung och mycket känslig, något av en diktare, något av en tonkonstnär, men på detta stadium av sitt liv minst av allt köpman. En Corinna kunde väcka hans sinnen till det vildaste begär, och en Klara vyssja in dem i ett ljuvt herdesvärmeri.”
Utan orm, inget paradis. Corinna, ett västindiskt kärleksbarn, blir Edwardsgaves orm. Charles Edward gifter sig av familjehänsyn med kusinen Klara, men hans begär är för alltid knutet till Corinna. Därmed är Edwardsgaves öde beseglat. Begäret rycks loss från äktenskap och fortplantning och sprider sig förtryckande och olycksbådande genom släkten medan slottet sluter sig kring förvittring och förfall.
För första gången i Gyrithe Lemches författarskap möter vi här dess dominerande konstellation: den splittrade manligheten och den kluvna kvinnligheten. Den musisk-erotiska Corinna som är ett med begäret och den drömmande, omtänksamma och uppoffrande Klara som knappt vet av något begär. Två sidor av en kvinnlighet (och en manlighet) som inte får mötas och därför blir orsaken till Edwardsgaves och släkterna Valeurs och Krügers undergång. Serien igenom utforskar Gyrithe Lemche – i ständigt nya gestalter och konstellationer – det olyckliga med ett isolerat begär. Hon gör det öppet, sökande, djupt fascinerad. Därför lever Edwardsgave som roman. Men resultatet av utforskningen är dock ett nej till begäret. Bara i ett äktenskap som inte bygger på begär kan den kluvna kvinnligheten och den splittrade maskuliniteten försonas och Edwardsgave återuppföras som paradissymbol.
I lagens namn
När Tempeltjenere återupptar Edwardsgaves teman hålls lidelsen på avstånd. Gyrithe Lemche har då motstått sitt livs Mefisto, gift sig med sin Edward Valeur, fött sina barn och skapat sitt eget Edwardsgave där hon som en modern fru Henriette kan stödja och ge råd åt de ungdomar som ger sig lidelsen i våld när de förirrar sig i hennes park. Minnesfiktionens Karen Sofie är en lidelsens voyeur. Hon ser hur den Mefisto som hon själv lyckligt undslapp suger liv och konst ur systern Edith. Hon ser hur Jenny och Morten Fiedler (Ingeborg och Viggo Stuckenberg), konstnärsparet som hyr bostad, kämpar sin kamp som fria bohemer till döds och till slut måste fly. Hon skriver in dem alla – tillsammans med raden av olyckliga öden från Folkets Synder och Edwardsgave, från novellerna och de kulturhistoriska skildringarna – i en kvinnlig nyskrivning av ett gammaltestamentligt tolkningsmönster.
Första Mosebok börjar med skapelsen och fördrivningen ur paradiset. Det är Karen Sofies barndomstid på gården. Först i Andra Mosebok, där Israels folk, som Danmarks kvinnor, har blivit slavar i Egypten, hör vi talas om Moses själv. Han kallas av Gud till att föra folket ut ur Egyptens förtryck till landet som flyter av mjölk och honung. Moses vägrar. Det gör Karen Sofie också, när kvinnorörelsens gamla ledare kallar på henne.
En central punkt i det lagkomplex som Moses tar med sig från mötet med Herren på berget Sinai handlar om könsdriftens reglering och släktets möjlighet till fortbestånd. Du skall icke begå äktenskapsbrott, lyder det sjätte budordet. Men Herren låter det inte stanna vid denna anvisning. I Tredje Mosebok uppräknas de förbud mot driften som skall hållas om pakten mellan Herren och Israels folk skall bestå och landet med mjölk och honung nås. Härifrån hämtar Gyrithe Lemche kärnan i sin kvinnliga förkunnelse. Enligt den världsliga lagen har kvinnor och män blivit lika. Men den inre lagen är fortfarande i oordning. Frigörelsen drabbar moderskapet, och där säger Gyrithe Lemche stopp. Pakten mellan män och kvinnor måste förnyas:
“Nej, de synliga lagarna räckte inte; det fanns en kvinnosak också bakom förhänget. Försoningen mellan man och kvinna, drift och fortplantning skulle fullbordas på den andra sidan. Ännu en kvinna skulle gå dit in (dvs i paktens ark), förkättrad och hånad av sitt eget kön skulle hon lyfta locket och ta fram de gamla tavlorna, och med stadig stämma skulle hon för människorna läsa de eviga buden – till honom: Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, och till henne: Du skall föda dina barn med smärta.”
Som förkunnande konstnär skiljer sig Gyrithe Lemche från merparten av sina kvinnliga författarkolleger. Också de har “saker” att kämpa för. Men medan världen i deras ögon ständigt upplöses i motsättningar som gör det svårt att hävda sanningen, har Gyrithe Lemche skådat ljuset som hon på gott och ont låter sig styras av. Ljuset knyter hon till moderskapet. Inte moderlighet i Ellen Keys överförda betydelse. Nej, biologiskt moderskap uppfattat som gammaltestamentligt kvinnokall och förpliktelse – i nytolkning.
I Tempeltjenere blir denna kvinna Karen Sofies niece, Wanda, dotter till systern Edith och Hans Brock. Hon övertar Mosesstaven från den gamla och leder kvinnorna in i det förlovade landet:
“Jag läser i tidningarna att ni har mycket att göra där hemma liksom i Staterna med att utrota barnen för att befolkningen ska kunna ligga på mjuka dynor och kvinnorna vara frigjorda … Glöm bara inte att berätta för folk där hemma att jag, teol. kand. Wanda Fiedler, född Brock, sitter borta i urskogen med tre oäkta barn, det ena härligare än det andra, och inte går ur vägen för tre till. Här, dit Poul och jag har utvandrat, och i hela urskogslandet kring de stora floderna, skulle miljoner unga par kunna finna arbete och uppehälle och leva ett naturligt samliv som släktets fortplantare. Här har man inte tid med utsvävningar och hustrubyten … vem är drivkraften i denna kamp om inte den livgivande modern? För att gå före och locka fram mannens kraft frigjorde vi kvinnan – inte för att försvaga honom genom att förråda vår egen kvinnonatur.”
Moderskap är heligt. Detta gammaltestamentliga budskap utsänder Gyrithe Lemche som en bannbulla mot tidens “sexuella kurser” och den frigörelse som hävdar lustens rätt oberoende av moderskapet. De primitiva idylldrömmar som Ingeborg Stuckenberg varnade för i sina brev från Nya Zeeland är här genom ödets ironi inskrivna i Gyrithe Lemches återupprättande av paradiset – Poul, Wandas man, är i fiktionen Jenny Fiedlers alias Ingeborg Stuckenbergs son.
Det finns litterära hänvisningar och namnsymbolik på många nivåer både i Gyrithe Lemches minnesroman och i det övriga författarskapet. Hans Brock lystrar till sitt efternamn, kränger ut sitt kväljande inre och skapar – bråck!
Ingeborg Stuckenbergs fiktionsnamn Jenny Fiedler porträtterar henne som etiskt ansvarig bohem, sammansatt som namnet är från Sigrid Undsets konstnärs- och bohemroman Jenny och från Jenny Blicher-Clausens versroman Violin, 1901. Karen Sofies lillasyster Edith har fått sitt namn från Holger Drachmanns Forskrevet (Förskrivet), 1890, och ger som gestalt en annan bild av kvinnan som konstnärens musa.