Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och det fantastiska, mellan barn- och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.I det samhälle som hon bygger upp i bok efter bok är huvudpersonerna grändernas fattigfolk. Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva. I sin senare produktion stiger hon allt oftare in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker går hon tillbaka till sin barn- och ungdom.
Tag: Historia
Med sin märkvärdiga debutroman Tjärdalen, 1953, skapade den svenska författaren Sara Lidman grundritningen till en storslagen litterär värld, som hon genom hela sitt författarskap skulle förbli trogen. Hennes romaner är uppbyggda av tal och handlingstrådar mellan en mångfald av människor, förenade i byn. Denna by ligger oftast i Norrland, i en utkant av civilisationen, men den har avläggare också i Afrika och i Vietnam. Den präglas av fattigdom och utsugning – men samtidigt framträder den, i det mångskiftande samspelet mellan sina inbyggare, som ett sällsamt rikt kollektiv.Tematist väcks stränga frågor om skuld och svek och ansvar, samtidigt innefattade i en kärleksfullt förlåtande skildring, i en ständig balansakt mellan Lag och Nåd. I perioder är Sara Lidmans stora insats ändå bara till en del författarens. Lika viktig är tidningsdebattören, dramatikern och framför allt den politiska talaren Sara Lidman. Hon som framträder i en för svensk offentlighet sällsam blandning av faktauppräknande och känslospråk, av frontrapporten och Höga visan. Förebildlig, älskad och avskydd.
Den isländska författaren Svava Jakobsdóttirs fantastiska berättelser är kvicka och deras humor och ironi vilar inte minst på dialogerna med andra texter i texten. Bibeln utgör närmast en inre text i hela hennes författarskap, men därutöver hänvisar hon till texter ur världslitteraturen, myter, sagor och damtidningar. Epiken blir allra grymmast och mest grotesk när hon går till angrepp på traditionella klichéer och fasta uttryck som folk använder utan att tänka sig för: “att offra sig”, “att ge någon sin hand”.Hennes författarskap har ofta delats upp i en realistisk och en fantastisk del, och det är de fantastiska berättelserna som har väckt störst uppmärksamhet. Detta är emellertid en förenkling av hennes radikala projekt. Hon har faktiskt aldrig förkastat den realistiska berättarkonsten eller dess sociala och politiska referenser.
Ett flertal kvinnliga författare som vid 1900-talets mitt skriver i skuggan av andra världskriget ställer frågan: Hur är det att leva i en tid som dramatiskt förändrats genom ett krig? Några av dem tar direkt upp kriget i sina verk medan andra bearbetar själsliga kriser som följt i krigets spår. Det gäller bland andra Solveig Christov, Aslaug Groven Michaelsen och Bergljot Hobæk Haff.
Anna Bondestam kom till skönlitteraturen efter en nordisk romanpristävling, där hennes debutroman Panik i Rölleby vann andrapris år 1936. I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud om den öppnare syn som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverkligheten, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling.
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Den socialt medvetna författaren Moa Martinson, folkhemmets enfant terrible, var i två decennier “goa Moa” med svenska folket. I hennes författarskap vävs tre projekt samman: ett sexuellt, ett historiskt och ett psykologiskt. Stora delar av författarskapet kan läsas som ett dokument om det kvinnliga medvetandet i arbetarklassen under en period av stor social oro, då arbetarrörelsen växte sig stark – och om arbetarrörelsens svek gentemot sina egna kvinnor.Hos Moa Martinson blir moderskroppen det centrum kring vilket stoffet organiseras, vilket är en nyhet i den svenska litteraturen. De flesta av hennes kvinnogestalter är starka men kluvna. De är bundna vid sitt biologiska öde men strävar ofta efter att överskrida det. Hon mötte motstånd hos kritikerna för sina opolerade beskrivningar av kvinnors kroppar och sexualitet. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Mellankrigstidens kvinnolitteratur
Sigrid Undsets författarskap sträcker sig över fyrtio år och omfattar mer än trettio titlar, huvudsakligen noveller, romaner, biografier och essäer. Kronan på författarskapet är de stora medeltidsromanerna om Kristin Lavransdatter och Olav Audunssøn, som gav henne Nobelpriset 1928. Under hela mellankrigstiden var Sigrid Undset en dominerande gestalt i den norska litterära miljön. Hennes romaner toppade tidens bestsellerlistor, och 1935 blev hon ordförande i Den norske forfatterforening.I en lång rad tidningsartiklar och essäer pekade hon också på faran från den växande fascismen. När Tyskland ockuperade Norge 1940 måste hon fly till USA. I sitt författarskap utforskar hon kvinnlighetens villkor, i synnerhet den moderna kvinnans livsvillkor och möjligheter att skapa mening och innehåll i livet. Författarskapet bärs av tron på människans förmåga att förbättra och förnya grundläggande levnadsvillkor. Samtidigt präglas det av behovet att se den enskilda människans liv i ett större sammanhang. Ett sammanhang som Sigrid Undset själv fann när hon konverterade till katolicismen år 1924.Sigrid Undsets texter är aldrig endimensionella. Ibland kunde hon vara förmanande i sin skrivkonst men fördömande var hon bara där hon såg sina fundamentala humanistiska värden trampade på.