Tag: Historia

Legenden som historisk reflexion

De finska författarna Eeva Joenpelto, Anu Kaipainen och Eila Pennanen har alla i sina prosaverk fokuserat på kvinnolivet, patriarkatet och könsrollerna, antingen det har handlat om tidsskildringar i Eeva Joenpeltos Lojo-serie från 1970-talet, Anu Kaipainens historiskt-mytiska romaner eller Eila Pennanens inblick i heliga Birgittas liv, Pyhä Birgitta (Sierskan Birgitta), 1954, eller medelklasslivet i hennes Tammerfors-trilogi, förlagd till seklets början.

Den goda historien

På 1980-talet genomgick den historiska romanen, som också den är en sekelgammal favorit bland kvinnliga läsare, samma process. De kvinnliga hjältarna gjordes up to date. De historiska skildringarna anpassades till samtiden, och tillsammans med den nyromantiska litteraturen övertog den nyfeministiska historiska romanen de kvinnliga läsarnas intresse.Nya kvinnliga författare började i hela Norden skriva om gömda, glömda, förbisedda eller alldeles okända kvinnor från tidigare sekel, och böckerna mottogs av stora läsarskaror (och kritiker) med ett så överväldigande intresse att det kunde verka som om det var just den genre som de hade väntat på i åratal.

Dialog i könsdemokratins tecken

Ungdomsromanen befinner sig våldsam förvandling under 1960-talet och de följande årtiondena. Nya sätt att skildra ungdomars upplevelser och erfarenheter slår igenom i Danmark i 1970-talets socialrealistiska ungdomslitteratur. Till skillnad från den äldre, ofta moraliserande litteraturen är den moderna ungdomsboken både system- och tabubrytande.Inga teman är förbjudna längre och traditionella könsrollsmönster, auktoritetsförhållanden och samhällsformer kritiseras mer eller mindre öppet. I den nya författargenerationen ligger synvinklar och sympatier hos böckernas ungdomar, ofta missanpassade och upproriska huvudpersoner i konflikt med sig själva och det omgivande vuxensamhället.

Ett nytt kvinnligt universum

Med bakgrund i den nya kvinnoforskningen på universiteten uppstod kvinnliga kritikergrupper som skrev om nya – och gamla – kvinnoböcker och således både fungerade som de som offentliggjorde läsarens erfarenheter och som nya normsättare i förhållande till tolkning av kvinnors litteratur.Det var i synnerhet föreställningen om den kvinnliga erfarenhetens betydelse som blev en konstnärlig drivkraft. Den ledde till bekännelsegenren, där den subjektiva erfarenheten både för den skrivande och den läsande fungerade som en väg till en erövring av identitet och jagstyrka, och till emancipationslitteraturen, där erfarenheten paradigmatiskt leder till medvetandegörande, motstånd och frigörelse, från ett äktenskap eller från ett psykiskt självförtryck.

“Plus och minus framkallar stjärnregn”

Den finska författaren Eeva Kilpi debuterade 1959 med novellsamlingen Noidanlukko (Låsbräken) och under 1960-talet skrev hon en rad romaner och novellsamlingar där motsättningen mellan man och kvinna, kropp och intellekt, men ännu mera stad och land, är bärande. Med diktsamlingen Laulu rakkaudesta, 1972 (Sånger om kärlek, 1980) och romanen Tamara, 1972 (på svenska 1974), blir Eeva Kilpi en av de ledande personligheterna på den finska kvinnolitteraturens scen. Hos Eeva Kilpi dödar staden och den moderna teknokratin inte bara växter och djur utan också människan.Hon är en säregen blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist och hennes organiska helhetssyn på livet kommer allt tydligare till uttryck i författarskapet. Med sin självbiografiska trilogi skriver hon andra världskrigets historia från kvinnans och den finländska hemmafrontens perspektiv. Hon aktiverar läsarens eget minnesarbete samtidigt som hon redogör för sitt eget och fullföljer med stor konsekvens det civilisationskritiska perspektiv som varit drivande i hela hennes författarskap.

Livet som ting

Den danska 1960-talsmodernism som Dorrit Willumsen var en del av var kulturkritiskt riktad mot det moderna konsumtions- och massamhället och dess inflytande på den enskildes existens. Moderniteten som varusamhälle fjärmar jaget från sig självt, det blir främmande för sig självt. I Dorrit Willumsens texter skildras kvinnan från början som modernitetens primära offer och föredragna uttrycksform. Det är kvinnobilden som i författarskapet blir bilden framför alla andra av konflikten mellan yttre och inre. 

Allt är rötter

I det tidiga 1950-talet inleds ett av de stora svenska författarskapen med den unga Birgitta Trotzig, som debuterar med Ur de älskandes liv, 1951. I denna bok finns en strävan att nå ut över jagets gräns, att nå fram till det livsväsentliga du-et – detta skall förbli en grundläggande tematisk och stilistisk rörelse i författarskapet.Är inte Birgitta Trotzig egentligen en lyriker? De intensivaste partierna i hennes verk har det prosapoetiskas form. Men berättelsen om “loppet mellan födelse och död” framstår som en nödvändighet. I essän “Hållpunkter, hösten 1975” skriver Birgitta Trotzig: “Det stora problemet är förfärande enkelt. Ett kort lopp mellan födelse och död. Att människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte?” Denna inriktning på livsloppet i dess helhet finns i alla hennes berättelser.