Handlingen i Ingeborg Refling Hagens (1895–1989) roman Valvarsel från 1924 har förlagts till 1400-talets Hedmark. Här skildras folkets nöd och elände: fogdarnas utsugning av fattigfolket, rädslan för omkringstrykande rövare, hat och galenskap. De djupa skogarna är tidlösa, kusliga, och vår och vinter fulla av skräck, och människorna är i naturens våld. Bara på sommaren lever natur och människor upp: “Det var fladdrande bål. Det var lek och dans. Det var spel och sång och skratt och låt. Det var huj och hej och ystra skutt. Det var Jonsoknatt (midsommar) …” heter det i debutsamlingen Naar elv skifter leie (När älv byter läge), 1920.
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms (1878–1949) och Magnhild Haalkes (1885– 1983) romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar. De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Naturmystik och fattigdom
Ingeborg Refling Hagen håller sig till sin hemtrakt, Hedmark. Detta stolta län (fylke) rymmer landets största skogar och kanske också de största klasskillnaderna.
När berättelser och korta romaner från 1920-talet skildrar fattigdom och elände, befinner de sig ofta mellan myt och realism. Naturens starka krafter inverkar på människorna, och bygdeskvallret, som aldrig glömmer gamla oförrätter eller gammalt hat, präglar släkt efter släkt. Född fattig förblir fattig – och till och med storfolk riskerar att behöva lämna jord och gård.
I Loke saar havre (Loke sår havre), 1922, bortauktioneras de fattiga som tjänstefolk till lägsta pris. “Oäkta” barn får socknen ta hand om och de sänds ut på gårdarna – ett öde värre än döden, menar Elsbet, som föder sitt barn i fattigstugan, och väljer att låta den bottenlösa sjön uppsluka både henne och den nyfödda. Kärasten, prästsonen, vet inte ens att han har blivit far. Han är ändå ouppnåelig som fast förbindelse. Bygdens fattigstuga var en gång en storgård, som hade tillhört Elsbets släkt ett par generationer bakåt.
Temat upprepas i följande roman, Ugild (Ohämnad) från 1923. Här befinner vi oss mitt i forna tiders bygdetragedi. Gården går ur släktens händer, gammalt agg häftar fast som evig hämndbesatthet, och dryckenskap och knivslagsmål får ödesdigra konsekvenser. Berättelsen utspelar sig i ett obestämt förflutet, men den kan i mycket hög grad läsas som en samtidsroman. Även Ingeborg Refling Hagens romaner från 1930-talet skildrar ekonomiska förluster, orätt och klasskillnader, och det är först när den unga huvudpersonen kastas i bygdens fängelsehåla och slutligen i lagens namn halshuggs, som vi definitivt förstår att det är tal om en historisk roman. Men det är just det tidlösa med romanen som är det verkligt obehagliga. Skvaller och hämnd ligger djupt i små landsbygdsmiljöer där alla vet allt om alla. Övertygelsen om orätt följer generationerna som ren arvsynd.
På 1930-talet gav Ingeborg Refling Hagen ut några diktsamlingar, också de med en dov klang av orätt och sorg. Hon sjöng både om fattig-Norge och om den spanska tragedin. Utvandrarna fick sitt monument i diktsamlingen Jeg vil hem att, 1932: “Jag vill hem igen, syster Anne! / Jag vill hem till fosterlandet för att dö.” Arbetshästen i sjuksängen i Chicago minns bara de ljusa sidorna: “Det är dagg och ljus och blomsterdoft i mitt lands sommarmorgon. / Och björken glittrar, och hägg och rönn står snövit om våren.”
Med trilogin Tre døgn på Storskogen (Tre dygn på storskogen), 1937–39, befinner vi oss definitivt mitt i mellankrigstidens hårda år. Den unge läraren har sökt sig bort från småstadens trygghet och hamnat i Hedmarks djupa skogar. Här är det tungt och mörkt, här finns mossar och bottenlösa skogssjöar, och här står fallfärdiga gamla träd, som när som helst kan krossa en man.
Ingeborg Refling Hagen solidariserar sig genom hela sitt författarskap med samhällets svagaste; med de fattigaste, med dem som sliter i skogen, med änkorna i de små husen, med flickorna som dansade och sjöng en sommar, och som sedan blev sittande med “skammen” – ungen – när vintern kom. Och utsugarna är påfallande lika, vare sig det gäller den gamla tidens fogde, storbonden, skogsägaren eller den nya tidens kapitalist. Svält, nöd och skräck är lika tidlösa element som naturens brutalitet, och naturens korta skönhet ger kroppen krafter bara för ett kort tag. Författarens språk är fyllt av färger och bilder. Det är både poetiskt och jordnära och använder sig genomgående av dialekt.
Ingeborg Refling Hagen är en av de märkligaste personligheterna i den norska litteraturen. Många av hennes fiktiva personer håller eländet borta genom drömmar och berättelser. Det är det intellekutella arbetet som gör det möjligt att stå ut med slitet. För hennes eget vidkommande blev sagor, den fornnordiska diktningen och annan stor litteratur räddningen. Hon var aktiv i motståndsrörelsen under kriget, och det var inte minst hennes “själsfränder”, världslitteraturens stora gestalter, som höll henne uppe. Efter kriget fortsatte hon sin omfattande litterära produktion med barnböcker, litterära studier och självbiografiska romaner.
“När jag började skriva, var kravet på mig själv att jag skulle lära mig teckna människan så skarpt, att individen framstod klart. Däri har de fornnordiska sagorna ju sin styrka. Dem hade jag läst som liten, och de blev måttet. Men så tillkom det sociala. Jag såg hur människor behandlades. De svaga dukade överallt under i kampen. Det som upptog mig från det jag var liten, det var de gamla, och barnen. Ja, och barnamörderskorna. Jag bodde i en skogsbygd. I skogsbygderna gömde man undan vraken …
Kinck, Tryggve Andersen, Amalie Skram – de letade efter detsamma: styrkan och särdraget hos vårt eget folk … Vi hörde ju till ett litet och hjälplöst land – den gången.”
(Ingeborg Refling Hagen i en intervju i Bergens Tidende, 1980, med anledning av hennes 85-årsdag.)
I efterkrigstiden förbinds hon särskilt med Suttungrörelsen och den romantiske skalden Henrik Wergeland. Hans arbete för allmogen, för judarnas sak och hans sinne för naturen appellerade till henne och präglade hennes outtröttliga arbete med barn och litteratur och teater. Suttungrörelsen blev en kulturinstitution, som uppsöktes av många unga människor. Flera av dem blev boende och betraktade hennes hus på Tangen som sitt andra hem: Ingeborg Refling Hagen blev för många mer känd som Suttungmor än som författare.
Suttungrörelsen grundades av Ingeborg Refling Hagen 1948. I början bestod den uteslutande av kvinnor, som samlades i mindre grupper för att läsa och diskutera litteraturens klassiker. Rörelsen tog sitt namn efter den fornnordiske jätten Suttung, som förvarade skaldemjödet. Tidigt startade man barngrupper, där Suttungrörelsens pedagogiska idéer praktiserades. Genom kulturen kan individen möta sig själv och utvecklas, menar Suttungrörelsens förespråkare. Varje människa har rätt att få tillgång till de stora konstverken. Suttungrörelsen framstår därför både som en folkrörelse och som en upplysningsrörelse, som ställer krav på individen.
Elisabeth Aasen
Bondkvinnans liv
Gro Holm var 54 år gammal, då hon debuterade med romanen Sut (Jämmer), 1932. För första gången skildras bondemiljön utifrån kvinnoperspektiv i en jag-roman. Huvudpersonen, den åldrande undantagsgumman Brita Løstøl, skriver om sina egna erfarenheter som bondkvinna på en liten gård i Västlandet vid slutet av 1800-talet.
Gro Holm föddes i Odda i Hardanger som den äldsta av fyra döttrar. Eftersom hon var den som skulle ärva gården, fick hon vara med fadern i männens arbete och lade snart märke till, att de egentligen hade stora förmåner framför kvinnorna – sådana som fasta vilostunder och ledigt om söndagarna. Hon fick således tidigt upp ögonen för missförhållanden i sin egen omgivning, och den stora nordiska romanpristävlingen 1931 gav henne impulsen att skriva en bok. Gro Holm fick inte något pris för Sut, men boken kom ut året därpå och blev en av de mest efterfrågade romanerna det året. I rask takt kom sedan Odelsjord (Fädernejord), 1933, och Kår (Omständigheter), 1934, som är direkta fortsättningar på Sut. Senare har dessa romaner kommit ut i en samling med titeln Løstølsfolket. Gro Holm skrev ytterligare fyra romaner, bland dessa Takk så var det ikke mer (Tack så var det inget mer), 1937, om hembiträdenas villkor under mellankrigstiden.
Böckerna blev mycket omtalade då de kom ut, men på 1950- och 1960-talen var det mycket tyst kring författarskapet. Gro Holm hörde emellertid till de många som återupptäcktes i kölvattnet av kvinnorörelsen på 1970-talet.
Författarskapets kärna är beskrivningen av hur kvinnorna nedvärderas i det gamla bondesamhället och i Løstølsfolket finns många skildringar av människovärde som trampas ner. I Odelsjord skildras Anna som är utsliten och sjuk efter ett hårt liv med slit för man och barn: “En morgon kom Nils in till mig. ‘Du får ta hand om korna för henne Anna idag’, sa han. ‘Det är en skral kärring jag har, jag har ingen nytta av henne längre’.”
Gro Holm avslöjar bondesamhället och visar skoningslöst hur trångt det kunde vara såväl materiellt som andligt, men på samma gång ger hon i Løstølsfolket en rik och levande bild av kulturen. Genom Brita Løstøls kloka reflexioner får kvinnorna på småbruken sin rättmätiga plats i bilden, och därmed i vår historia. Det blir till ett äreminne.
I de flesta böckerna skriver Gro Holm självsäkert en okonventionell nynorska, och i replikerna använder både Gro Holm och Magnhild Haalke sin egen dialekt, det är folk från Hardanger och Trøndelag som tar till orda.
Takk så var det ikke mer är också skriven i jag-form, det hela ur hembiträdets synvinkel, realistiskt och utan den traditionella kärleken till och omsorgen om “herrskapet”. Boken var en besk kontrast till den populära “köksvägs”-romantiken i Sigrid Boos bestseller Vi som går kjøkkenveien, som utkom 1930.
Barnens språkrör
1935 debuterade den 50 år gamla Magnhild Haalke med Allis sønn, en bok som genast placerade henne bland de främsta norska författarna. Debutboken trycktes i flera upplagor, blev översatt till många språk och kom ut bl a i Sverige, England, Frankrike och USA. Den var den största succén i Magnhild Haalkes växande författarskap – allt som allt närapå 30 böcker. Självbiografin Mot nytt liv, 1978, skrev hon som 92-åring. Även Akfestet, 1936, Dagblinket (Den korta dagen), 1937, Rød haust?, 1941, i samlad utgåva Grys saga I–III (1950), är centrala verk.
Magnhild Haalke föddes på Vikna, en ö utsatt för väder och vind utanför Namdalskusten, inte så långt från Olav Duuns (1876–1939) barndomsrike. Hon var den näst äldsta av 10 syskon, utbildade sig till lärare och arbetade i skolan i 30 år.
I sina böcker skildrar Magnhild Haalke särskilt den norska landsbygden under mellankrigstiden med hårda livsvillkor, strävan och slit, starka och mindre starka människor, som utlämnas på gott och ont. Särskilt är det skildringarna av Allis son, den lille Elling, och av lillflickan Grys uppväxt läsarna sent glömmer. Gripande barndomsskildringar var inte något okänt i norsk litteratur på 1930-talet. Men för första gången – och långt innan psykologer och annat fackfolk hade givit namn åt problemen – visar Magnhild Haalke oss ett ovanligt barns öde, och pekar på hur oförstånd inom vuxenvärlden kan skada den som är alltför olik de andra. Elling skrämmer för att han lever i sin egen värld, en märklig och främmande, fantasirik och livlig pojke som leker med rimord och ser skönhet och trolldom där andra inte märker någonting.
Även i Grys saga är det Magnhild Haalkes psykologiska insikt och djupa inlevelseförmåga i barnasinnet som skapar stor litteratur. Hon skildrar övertygande den lilla tappra Gry, som utnyttjas av modern redan från sexårsåldern, hela sin barndom och ungdom bunden till stolen vid småsyskonens vagga. Hon glömmer så småningom leken med andra ungar, och hon måste sedan som vuxen ge avkall på den hon tycker om.
Arnbjørg Hageberg