De vita och de röda

En ung kvinna, Mia, är den sammanhållande gestalten i Anna Bondestams (1907–95) socialhistoriska romaner Vägen till staden, 1957, och Stadens bröd, 1960, som skildrar uppbrottet från landsbygden på 1890-talet och den tid av sociala förändringar som blev utslagsgivande för kvinnornas möjligheter att delta i samhällsutvecklingen. Mia är en 15-årig bondflicka som har fått nog av faderns husaga. Hon är inte rädd av sig. “Jag klarar mej nog, jag klarar mej säkert“, tänker hon när hon går. Andra är på väg in till staden, Mia slår följe med den övergivna Ida, och de här två kvinnorna som är olika till sin natur och sina sociala förutsättningar blir de kontraster som skildringen bygger på. Mia som blir piga i en rik familj låter sig inte kuvas av den patriarkaliska husagan eller den tjänandets moral som hon drillas i, medan Ida måste ge upp och flytta tillbaka till landet och dör sin ensamma fattigdöd i backstugan.

I följande del, Stadens bröd, skildras Mia i en ny miljö, hon har fått arbete på tobaksfabriken. Kvinnokollektivet på fabriken och tobaksarbeterskornas vardag stiger fram, det centrala blir kvinnornas kamp för att få sina röster hörda i de frågor som angår dem själva, främst betald semester. Mias utveckling som kvinna får en tidstypisk avslutning i att hon står ensam med ett barn, hennes man har gett sig av till Amerika. Men hon hittar sin plats i den oroliga brytningstid då storstrejken 1905 genomförs, det är hon som vet vad kvinnorna borde kräva.

I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Hon var själv tio år gammal när det bröt ut, båda föräldrarna hörde till arbetarföreningen. Den klyfta som inbördeskriget öppnar upp mellan röd och vit skildrar hon från en 10-årig flickas synvinkel, det är hennes upplevelser som följs, men den fullvuxna berätterskan fyller i när perspektivet inte räcker till. Till de inledande krigshändelserna hör ett våldsdåd som skakar den lilla staden: sju röda arkebuseras och får ligga en hel dag “till skräck och varnagel för de röda”. De vita kontrollerar staden, skräcken sprider sig i arbetarstadsdelen. Starkast blir skildringen av hur samhällskonflikten skär rakt in i den lilla flickans verklighet. Mor och dotter lever i skräck för att fadern skall tas av de vita, de mest laddade scenerna vibrerar av återhållen smärta.

Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud för den öppnare synen som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverklighet, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling. Anna Bondestams bild av det samhälle som växer fram kan man följa i Lågt i tak, 1943.

Anna Bondestam var tidigt ute med en kartläggning av den samhällsutveckling som ledde till det röda upproret. Men hennes insats har inte fått samma uppmärksamhet som hennes finskspråkige landsman Väinö Linna, som år 1963 fick Nordiska rådets pris för sin trilogi Högt bland Saarijärvis moar, 1959–62. Själv har hon betonat att bristen på verklig genklang för hennes typ av samhällsskildring har fått henne att övergå till ett historiskt författarskap som hon huvudsakligen har ägnat den finlandssvenska arbetarrörelsen. Hon har också i ett historiskt arbete Jakobstad, vintern 1918, 1990, belyst den tid hon skildrade i Klyftan och de svårläkta minnen som lever kvar efter inbördeskriget vintern 1918.