“Det var oktober och dimmigt väder. Skogen kring Stenborgen syntes mera grå än grön, otydlig och droppande, alldeles stilla. Bara Hannafia Alle hukade och kröp omkring. Hon plockade lingon, hon snörvlade då och då.”
Så inleds historien om den tolvåriga Hannafia i Irmelin Sandman Lilius’ sagoroman Korpfolksungen från 1994. Epoken är sent 1800-tal, miljön är den fiktiva finlandssvenska småstaden Tulavall, där Hannafia och hennes stora syskonskara hör till de fattigaste bland de fattiga. Hannafia, liksom flera andra av Irmelin Sandman Lilius’ huvudpersoner, är en flicka på väg in i kvinnolivet. I hennes sociala miljö är arbete en naturlig del av tillvaron: bärplockning, passning av de otaliga småsyskonen, hjälp i hushållet åt den utslitna, förgrämda modern.
I den realistiskt beskrivna bärskogen stöter Hannafia på fantastiska varelser. Hon träffar sin vän sjömannen Tuspuru Schando från det magiska segelskeppet Sydväst och tillsammans hittar de en ännu märkligare uppenbarelse, en övergiven unge från det vilda, bevingade korpfolket. Hannafia med sitt hittebarn blir utslängd från föräldrahemmet och tar städsla som sjöpiga på Sydväst under dess vådliga färd till den grekiska arkipelagen. Berättelsen om Hannafia utvecklar sig till en äventyrsberättelse, en kärlekshistoria och till ett inlägg i dagens debatt om främlingshat och miljöförstörelse.
Petra Wrede har i sin bok Fru Sola-trilogin. En studie i Irmelin Sandman Lilius’ berättarkonst, 1986, analyserat Irmelin Sandman Lilius’ sätt att arbeta med flera tidsplan och flera verklighetsplan. Dels pekar Petra Wrede på förebilder som Selma Lagerlöf och Zacharias Topelius, vilkas idealistiska, antimateriella livsåskådning Irmelin Sandman Lilius tydligt delar, fast utan religiösa förtecken. Dels rör det sig om en litterär konvention inom den s k fantasylitteraturen, som Irmelin Sandman Lilius både skrivit om som kritiker och inspirerats av som författare. Fantasyförfattarna opererar ofta med tidsförskjutningar och låter övernaturliga element infiltrera vardagen.
Ett tredje bidragande element är Irmelin Sandman Lilius’ starka, nästan panteistiska naturkänsla och hennes intuitiva övertygelse om det övernaturligas existens.
Ett mångbottnat författarskap
Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius’ (född 1936) fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 med diktsamlingen Trollsång, och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och fantastiska, mellan barn och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.
Till hennes första böcker hör de fyra s k “Muddleböckerna” (Enhörningen, 1962, Silverhästskon, 1964, Maharadjan av Schascha-scha-slé, 1954, Om härligas hus, 1966), där hon låter sin lilla dotter Muddle konfronteras med sagoelement som så småningom blir delar av hennes sagouniversum, staden Tulavall.
Tulavall har drag av vissa små finlandssvenska kuststäder, Nykarleby och Borgå, där Irmelins morföräldrar bodde, och inte minst av Hangö där hon lever med sin man, konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius. Tulavall visualiserades för första gången som händelsernas centrum i boken Bonadea, 1967.
“Jag började skriva historier om en flicka som hette Bonadea och bodde i staden Tulavall. Då kändes det som om jag hade kommit hem. Det var som att bygga ett bo – man släpar hem allt möjligt från alla håll. Först var Tulavall en tillflyktsort, så blev det en utgångspunkt”, har Irmelin Sandman Lilius förklarat i en intervju i Hufvudstadsbladet 12.8.1990.
Den föräldralösa Bonadea är den lilla stadens rebell. Hon lever fri som fågeln, utanför det strängt hierarkiska 1800-talssamhällets skrankor.
I det samhälle som Irmelin Sandman Lilius bygger upp i bok efter bok finns överheten och det rika borgerskapet som en bakgrund, men huvudpersonerna är grändernas fattigfolk. Familjen Halter i trilogin om fru Sola (Gullkrona gränd, 1969, Gripanderska gården, 1970, Gångande grå, 1971), Familjen Apelman i Kapten Grunnstedt, 1974, Mattan från Kars, 1989, och Hästen hemma, 1991, Hannafias familj i Korpfolksungen – alla lever de i en vardagsverklighet som präglas av djupa sociala klyftor.
“Jag tänker allt att ni sitta i köket alla tre och det är nog ett grått och slitet kök, men alla ställen duga till att börja ifrån. Och tiden är en lång väg, en underlig väg som börjar vid kökstrappan och leder in i Framtiden. Jag vet väl huru ni tänka er Framtiden. Jag har hört er tala om den ibland … Men tänk nu, tanken er, att ni hava gått den långa Tidens väg, att ni hava kommit till Framtidens port. Ni bulta därpå, och Porten öppnas och ni stiga in, och där stå ni och se att Framtiden är också den bara ett kök, gruveligen skamfilat och golvet så slitet att ni får stickor i fingrarna när det skall skuras. Och ni vilja då åtminstone sitta ner ett slag för att vila, men ha inte tid, för det är bara att hugga i och glömma vad hågen är full utav.”
(Halterskans brev till döttrarna i Gångande grå).
Kvinnors arbete och kärlek
Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva.
Berättarperspektivet är övervägande den unga flickans. Dennas relation till systrar, väninnor, modern och andra äldre kvinnor beskrivs med psykologisk skärpa. Böckernas män är bröder, fäder, potentiella älskare och äkta män, som kräver kärlek, omvårdnad och uppmärksamhet. Det rör sig dock inte om berättelser om kvinnligt martyrium, tvärtom går det ett stråk av varm sensualism genom Irmelin Sandman Lilius’ böcker.
En av de starkaste beskrivningarna av ung kärlek ger hon i vuxenboken Främlingsstjärnan, 1980, som handlar om konstnärinnan Ellen Skärvmark och poeten Rudolf Aronius. De fyra “främlingsböckerna” handlar också om konstnärlig frigörelse och konstnärligt skapande. Ellen Skärvmarks gestalt är vad Irmelin Sandman Lilius karaktäriserat som “en bugning eller en nigning mot tre stora finlandssvenska målarinnor: Helene Schjerfbeck, Ellen Thesleff och Helena Westermarck”.
Hos Irmelin Sandman Lilius själv löper det bildkonstnärliga skapandet av allt att döma parallellt med det verbala. Hon har illustrerat de flesta av sina böcker.
Utanför tiden och rummet
Tulavall är inte bara det sena 1800-talets småstad utan också den grå forntidens sagovärld, där Kung Tulle upprättar riket Tuntula och gifter sig med den vackra Libite, till hälften människa, till hälften räv. Också i det realistiska 1800-talssamhället härskar sagans drottning, fru Sola. Bonadea, den uråldriga gumman Fia, sjömannen Tuspuru och en del av Tulavalls hästbestånd är i grunden eviga andeväsen.
Utanför Tulavall svallar havet och för Valle Väderhatt och hans besättning på skeppet Sydväst till existerande och fiktiva platser världen runt.
Irmelin Sandman Lilius reser till och från Tulavall i tiden och rummet. Tiden är för henne inte kronologisk, rummet är heller inte statiskt. I Mattan från Kars färdas Anna-Lina Apelman mellan hemmets sysslor i Tulavall och äventyr i de Kaukasiska bergen. I Främlingsbilden, 1990, stiger Ellen Skärvmark och Rudolf Aronius ner från en trottoarkant i sekelskiftets Paris och in på en livligt trafikerad gata i dagens Paris. I Korpfolksungen fungerar det flygande hittebarnet Telit som budbärare mellan Tulavall och skeppet Sydväst. I Gripanderska gården är alkemisten Turiam nära att nå de vises sten och den eviga sanningen.
“Gubben ropade: Libite, Vidiranga, Hässa-Unn! Då prasslade det mellan lövskärmarna, två händer kom fram och ett ansikte och så hela flickan. Hon liknade ingen av tullefolksdöttrarna, hon var mycket smal och mörk. Hennes ögon var långsmala, mörkbruna, och näsan var lång, den kom henne nästan att likna en räv. Håret räckte ner till knäna, och klänningen av tunt läder dolde hennes fötter. När hon gick mot Kung Tulle, såg han att hon haltade.”
(Kung Tulle, 1972).
Ut ur Tulavall och in igen
I sin senare produktion stiger Irmelin Sandman Lilius allt oftare ut ur Tulavalls fiktiva värld och in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker som Observatoriet, 1985, och Förvandlingstrappan, 1987, går hon tillbaka till sin barn- och ungdom, som präglades av tiden som krigsbarn i Sverige, av föräldrarnas skilsmässa och hennes styvmors tragiska död. 1996 gav hon ut barndomsskildringen Hand i hand tillsammans med sin syster, författaren Heddi Böckman.
Den självbiografiska delen av författarskapet ger nya dimensioner åt Tulavall. Irmelin Sandman Lilius har gång på gång överfört erfarenheterna av svåra, slitande barndomsupplevelser, av död, försvinnande och kontaktlöshet, men också av sammanhållande gemenskap och systerskap till sin fiktion.
Den obegränsade fantasin och det övernaturligas naturliga närvaro representerades i barndomen främst av modern Tutu, barnboksförfattarinnan Rut Forsblom. Vid skilsmässan lämnade Tutu sina barn, precis som Halterskan i fru Sola-trilogin. Liksom Haltersflickorna måste döttrarna Sandman bearbeta sorgen över en förlust. De måste lära sig leva styrkta av att det bästa hos den de förlorat fanns kvar i dem själva.
“Heddi och jag tittade på Tutu.
Det var så med henne att hon för det mesta kunde få folk att göra vad hon ville. Hon var inte vacker egentligen, men hon tog sig förtjusande ut. Hon hade brunt och lockigt hår, och gråbruna ögon, strålande ögon – det var kanske ögonen som gjorde att folk så gärna gjorde vad hon bad dem om. Hon hade en så rolig röst också, den var låg och varm, och litet hes ibland. Och hon var kvick och livlig som en fågel.
– Ja, sa hon till professorn. Ni lever i gränslöshetens alltid. Men ni lever inte. Hon tittade på hans tomma kaffemugg och frågade: Vad ger ni era väktare till mat? Vad får de att dricka?
Han svarade: – Ljus. Och mörker.”
(Observatoriet).