Plikten att välja sin väg

Hur är det att leva i en tid som dramatiskt förändrats genom ett krig? Den frågan ställer ett flertal kvinnliga författare som vid 1900-talets mitt skriver i skuggan av andra världskriget. Några av dem tar direkt upp kriget i sina verk, medan andra bearbetar själsliga kriser som följt i krigets spår. Solveig Christov (pseudonym för Solveig Christophersen 1918–84) är en av de författare som söker att utforska möjliga livsalternativ. En av hennes romaner har också den talande titeln Korsvei i jungelen, 1959. Tillvaron beskrivs som oöverskådlig men trots det måste individen medvetet välja en livsväg. Redan i debutromanen Det blomstrer längs blindveien, 1949, skildras emellertid det tvivel som alltid följer med valet. Är det över huvud taget möjligt att välja en hållbar livsväg? Är de alternativ som står till buds giltiga? Denna typ av frågor är genomgående i författarskapet; lösningarna framstår aldrig som lättillgängliga och ibland helt enkelt inte möjliga att finna. Men själva utforskandet av möjligheterna uppges inte. Det betyder i Solveig Christovs författarskap också en prövning av själva uttrycksformen. Hon lämnar den realistiska romanen och vänder sig i stället mot allegorin. Upplevelsen av den realistisk-psykologiska romanens begränsningar delar hon med samtida författare som Aslaug Groven Michaelsen (född 1926) och Bergljot Hobæk Haff (född 1925). De arbetar alla medvetet med symbolistiska och allegoriska framställningssätt.

I romanerna Torso, 1952, och Demningen, 1957, skildrar Solveig Christov i allegorisk form människans situation i ett samhälle som präglas av materialism och konkurrens. I Torso beskrivs människor, som bor på en berghylla, och som förnekar den avgrund som de har under sig. En grupp bryter sig ut och försöker att nå bergets topp, anförda av en diktare som förmedlar visionen om ett nytt sätt att leva och möjligheten att uppnå det fullkomliga livet. Men under färdens gång sviker diktaren gruppen och målet visar sig vara omöjligt att nå. Romanen kan delvis läsas som en debatt om konstnärens roll i samhället, men ytterst handlar både Torso och Demningen om individens plikt att ta ansvar för såväl sitt eget liv som utvecklingen i samhället. I Demningen skildras följderna av att överlåta ansvaret på andra, vilket leder till organisationer som är diktatoriska.

Sympatin ligger i Solveig Christovs romaner hos de människor som inte följer vedertagna normer och som vill förändring. Därmed blir dessa människor också marginaliserade i samhället. De trotsiga individer – oftast är de kvinnor – som inte ger upp sin kamp och sitt sökande, återkommer i Solveig Christovs författarskap. Det innefattar, förutom romaner, också dramatik och noveller, men det är framför allt i sin experimenterande romankonst som Solveig Christov ställer de existentiella frågorna på sin spets.

Att se med själen

Liv Borgersen i Aslaug Groven Michaelsens roman Bryllupet på Arhem, 1955, är en av gestalterna i författarskapet, som vågar att trotsa konventioner, och som står stark i sin tro på livet. När Liv Borgersen för första gången beskrivs i romanen är det vår och den vaknande naturen blir en bild av den unga flickans livslust och längtan. Hon förmår också att göra uppror mot en traditionell kvinnoroll och gå sin egen väg.

Tron på människans möjligheter har hos Aslaug Groven Michaelsen sin förankring i hennes engagemang i Suttungrörelsen. För att bli en helgjuten människa måste man uppge en materialistisk livshållning; det är i mötet med kulturen och naturen som människan kan lära sig “att se med själen”. Tron på människan förenas i Aslaug Groven Michaelsens författarskap med en gudstro. Ögonblick när vardagsmänniskan kommer i kontakt med en mystisk och irrationell sida av tillvaron framstår i hennes romaner som ögonblick då livets verkliga innebörd kan uppenbara sig.

Aslaug Groven Michaelsen skildrar emellertid också människor som är bundna av samhällsnormer och konventioner. I Draugen ler, 1953, konfronteras en nykter och prosaisk man med en präst och dennes dotter. De senare lever i kontakt med sina känslor och står som motpoler till den känslohämmade filologen. Däremot är det i Som rever blant ruiner, 1959, en präst som är beroende av rådande uppfattningar i samhället och som styrs av sin karriärlusta. Han går över sin älskades lik innan han förmås att inse vad som låg bakom hennes krav att han skulle vara sig själv trogen.

De livshållningar, som Aslaug Groven Michaelsen åskådliggör i sitt författarskap, ges ofta symboliska bilder. I sin essäsamling Korsvei, 1964, konstaterar hon att symbolen måste vara organiskt sammanvuxen med verket. Samhällskritiken i hennes romaner uttrycks, som i Som rever blant ruiner, i bilder av staden som andligt uttorkad: över den lyser en brännande sol. Det “solregn” som skulle ha kunnat förlösa livet får kvinnan i romanen stå för, men hon ges aldrig möjlighet att tränga igenom manssamhällets barriärer. Kontakten med naturen och livets ursprungliga krafter går därmed förlorad. 

Det oförenligas förening

Kvinnogestalterna i Bergljot Hobæk Haffs romaner utgår från bilder av kvinnor som skapats i den patriarkala historien. Redan i debutromanen Raset, 1956, möter vi kvinnan som mor, hora och häxa. Här finns också en konstnärsproblematik som återkommer i senare romaner. Den kvinnliga huvudpersonen är en begåvad pianist som trotsar både sin far och sin man när de vill hindra hennes konstnärliga utveckling: “Jag vet att det är musiken, som skall döma mig eller göra mig fri.”

Bergljot Hobæk Haff låter i Raset moderskapet bli den konkreta bilden av motståndet som skall få kvinnan att uppge sina konstnärsplaner. Kroppen motverkar det konstnärliga skapandet och i en tragisk romantisk stil berättas om kvinnans död under debuten som pianist. På sitt livs höjdpunkt blir hon inte någon Aladdin som får glädje av publikens ros. Den äkta mannen intar bödelns roll under konserten; han gläder sig över att ha gjort henne gravid. Den kvinnliga konstnären framstår för honom som hotfull: “Detta var en vild och rent omänsklig skönhet. Hon liknade en häxa som hade stigit upp på bålet för att brännas.”

Debutromanen är skriven i en realistisk-psykologisk stil som Bergljot Hobæk Haff också använder i Liv, 1958, men som hon lämnar för det som blivit författarskapets särmärke: en stil, som är influerad av muntlig berättarkonst med det bibliska språket som viktig referensram. Den stilen kännetecknar romanen Skjøgens bok, 1965, som berättas av en prostituerad som försöker att förstå sin egen situation och kanske främst de män som hon möter. I romanens stil och tema förenas högt och lågt. Kontrasterna blir också tydliga i kvinnans sätt att se på sig själv och vad det innebär för henne att låta männen använda sig av hennes kropp. Hon talar om utnyttjandet, grovheten och våldet, men också om det motsatta: “Men innan dagen ljusnar, är den giriga lusten förvandlad till förtrolighet, och jag känner ett behov av att falla på knä och tacka för denna märkliga förmåga som blivit mig given.”

I romanen Heksen, 1974, är handlingen förlagd till 1600-talet och de då pågående häxförföljelserna. En skriftkunnig kvinna ger här röst åt historiens tysta kvinnor. Den stämma som framträder i dagboksform i Heksen tillhör emellertid inte bara 1600-talskvinnan. Hos den unga skriverskan finner man också en modern medvetenhet. På ett plan är skildringen en historisk roman, och på ett annat handlar den generellt om den kvinnliga kreativitetens möjligheter.

Genom tre kvinnor belyses maktförhållanden i Heksen. En prästfru identifierar sig med hustruns och moderns smärtor och underkastar sig lidandet och dör. Hon saknar ett språk och blir därmed maktlös inför männen. Kvinnan Hanna Man lever som häxa och som sådan uppträder hon som helbrägdagörerska och barnmorska. Hon pendlar mellan att trotsa omvärlden och att leva i rädsla för den. När hon torteras håller hon tillbaka sina skrik och låter dem i stället formas till en smärtfull sång: “… detta omvända skrik, som hölls tillbaka i munhålan så länge, att det till sist tonade fram som en sång”. Av smärtan uppstår “blodblomster”. Prästfrun som underkastar sig kroppen dör och det gör även häxan; hon blir galen av att hon alltför mycket kontrollerar det kroppsliga. Kvar står häxans arvtagare, en ung kvinna, som vuxit upp i prästhemmet. Hon har lärt sig att skriva av prästen och hon blir den som nedtecknar de tre kvinnornas historier. Tillsammans med Hanna Man sitter hon fängslad som häxa men hon överlever och går ut i kriget förklädd till man. Hon avslöjas emellertid och “degraderas” till hora. Med en röst, som till förväxling liknar den i Skjøgens bok förmedlar den unga skriverskan en insikt om att det fysiska mötet mellan man och kvinna öppnar för ett möte där makt och skillnader upphävs. Mannen, maktutövaren, är också formad av kött och blod: “Därför kan själv det grövsta famntag visa sig vara ett av de sällsynta tillfällen, då makten plötsligt lossar på sitt grepp och smälter in i omfamningen.”

Den väg som skriverskan går i Heksen handlar om att integrera tillvarons olika nivåer: den kvinna, som i samhällets ögon döms som häxa eller hora, blir den som från sin skenbart maktlösa position förmår genomskåda gängse föreställningar och makthierarkier. Hon blir en bild av den strävan som finns i Bergljot Hobæk Haffs författarskap att slå en bro över motsättningen mellan kroppen och ordet och därmed också mellan kvinnan och mannen.