Även om Victoria Benedictsson är kompromisslös i sitt avståndstagande från företrädarna för den “fria kärleken”, är hon själv en äkta genombrottsförfattare. Hon skyggar inte för att ge sig in i det mest förbjudna. Det är inte idéerna i tiden, utan kroppens villkor i den nya moralen, som alltmer blir hennes stora tema. Kroppen blir hennes instrument och konstnärliga barometer, och hon avlyssnar i detalj dess signaler. Experimentet är vågat och kräver att hon ger sig in i lejonets kula. Med stålpennan i högsta hugg tar hon kurs på företrädaren för det moderna genombrottet, Georg Brandes. Vartenda ord som sägs dem emellan, antecknar hon, och mer därtill.Victoria Benedictsson går steget längre än sina kvinnliga kolleger när hon visar på priset för tidens “fria kärlek”, som är det kvinnliga begärets utplåning och kvinnokroppens förstörelse. I sin sanningsiver som “modern” författare som inte skyggar för tabun förbiser hon det patriarkala motståndet. Stora boken är ett unikt dokument om det historiska ögonblick då det kvinnliga objektet blir subjekt och under hotet om utplåning börjar tala. För denna insikt och för detta konstverk pliktade Victoria Benedictsson med sitt liv.
Tag: Erotik
Under pseudonymen “Stella Kleve” dolde sig den unga skånskan Mathilda Kruse, som senare blev känd som författarinnan Mathilda Malling. Hon var välutbildad och berest, och hon ville skriva i de allra nyaste riktningarna – hennes pseudonym kom att stå för osedlighet. Hennes kvinnoporträtt förargade offentligheten. Ett förhållande hon var mycket medveten om; hon ville skildra den nya tidens kvinna, som känner sig själv och sin erotiska lust och som rentav är i stånd att kyligt beräknande manövrera spelet mellan könen.Hennes kvinnoporträtt rörde sig på gränsen till det förbjudna. Därför kan det ligga nära till hands att läsa hennes porträtt som ett slags kvinnliga motsvarigheter till manliga dekadenta hjältar i den samtida litteraturen i bland annat England, Frankrike och naturligtvis Norden. Eller varför inte: som en kvinnlig utmaning till den övervägande manligt dominerade moderna litteraturen.
Henrik Ibsen fick inte alltid stå oemotsagd. Tvärtom provocerades flera av genombrottets kvinnor att korrigera eller revidera den ibsenska förlagan. Gång på gång dyker hans kvinnobilder upp i deras dramer och noveller, men omskrivna utifrån en annan förståelsehorisont. Två tydliga exempel från 1882 på en sådan kvinnlig, delvis subversiv, dialog med Ibsen är Anne Charlotte Edgren Lefflers novell “Tvifvel” (1866) och Alfhild Agrells drama Räddad (1879).Explicit visar dessa texter hur Ibsens kvinnobild har fungerat som en utmaning, en kuliss som måste prövas och delvis förstöras för att komma åt en trovärdigare historia.
“När kvinnan väl har rest sig”, skrev den norska författaren Amalie Skram 1880 entusiastiskt om Ibsens Et Dukkehjem, “låter hon sig inte längre hejdas.” Och Amalie Müller, som hon hette då, lät sig inte hejdas.Hon gifte sig 1884 med den danske författaren Erik Skram och då började på allvar hennes författarskap. Men hon blev aldrig riktigt lik de danska genombrottskvinnorna. Skillnaden var lidelsefullheten. Där de ställde sig utanför, blev Amalie Skram ett med sitt ämne, i hänsynslös förbrukning och självförbrukning. Mot den gängse, blaserade attityden ställde hon den passionerade. Som konstnär och kvinna befann hon sig i en outsider-position. Hon ansågs vara för våldsam för sina danska kollegor, som hon annars delade tro och hopp med och hon var avgjort svartlistad i Norge.Hennes verk är samma lidelsefullt vetenskapliga studier av sinnets djup som Freuds, och författarskapet överskrider således det moderna genombrottet och sträcker sig mot 1900-talets galenskaper och kunskaper.
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Adda Ravnkildes späda författarskap skjuter fram i det kvinnolitterära landskapet som ett varsel om “något gott och stort”, men också som påminnelse om det fiktiva och slumpmässiga. I hennes liv och verk koncentreras den optimistiska driften att bryta igenom, nå fram till det egentliga, det egentliga talet, den sanna personligheten.Att Adda Ravnkilde var utrustad med antenner, som var i stånd att uppfatta dessa signaler i tiden, beror nog till stor del på att hon kom utifrån och var oförberedd på det moderna storstadslivet. Moderniteten träffade henne som en erotisk desorientering. Motsättningarna drabbade samman i hennes kropp och i hennes skrift: landsbygd kontra storstad, målinriktning kontra slumpmässighet, realism kontra romantik.Hon tog sitt liv som 21-åring, men hade dessförinnan hunnit genomleva både ett erotiskt nederlag, ett uppbrott från fadershuset och ett konstnärligt genombrott. Det sista fick hon dock aldrig bekräftat, då hennes verk utkom först året efter hennes död.
Storstad och text
I slutat av 1800-talet skrev de kvinnliga författarna med och mot kvinnorörelsen. De självsäkraste av dem kunde utåt organisera sig omkring väldefinierade sakfrågor som kvinnorösträtten och inåt bilda inofficiella nätverk med andra kvinnor i salonger, där de kunde träffas med tvivlet som gemensam nämnare.Det var kvinnor som undlät att sätta sedligheten på formel, just för att de var öppna och därför djupt berörda av den mentalitetsförändring som utlöste sedlighetsfejden: sexualiseringen av könet. Mycket få av dem yttrade sig därför i den ideologiska striden. I stället använde de fiktionen till att orientera sig i kvinnligheten. Och här tecknade de en annan och farligare bild av den kvinnliga erotiken än de klichéer som kom och gick i den offentliga debatten.
Det var den förändrade samhällsekonomin som gjorde att Nathalie Zahle fick gehör för sina utbildningstankar, och genom att grunda skolor uträttade hon ett banbrytande arbete för att kvalificera kvinnor för de nya krav som omställningen medförde. Det krävde att kvinnorna kunde försörja sig själva, att de hade kunskaper och utbildning.I överensstämmelse med detta utformade också genombrottskvinnorna sina romaner som bildningsförlopp. Att det sällan lyckades, att deras bildningsromaner blev sammanbrottsromaner, beror inte på att de var dåliga författare, tvärtom, utan på att romanerna reflekterar modernitetens dubbelhet: att frigörelsen till personlig myndighet samtidigt är ett lösrivande, en förlust av kontrollen.Karakteristiskt nog kom Erna Juel-Hansen närmast att uppfylla genrekravet. Av samtliga kvinnliga genombrottsförfattare hade hon störst tillit till framsteget. Hennes bildningsromaner bärs av en optimistisk tro på frigörelsens möjlighet och en vilja att – trots allt – skriva fram en hel kvinnoidentitet.
Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.