I 1810-talet havde den talangfulla friherrinnan Sophie von Knorring utgivit sex romaner. I litteraturhistorien är numera en fotnot. Kanske för att hon är en paradox?Aristokrat av närmast gustavianskt snitt men samtidigt en skoningslös kritiker av bördsstoltheten, hör hon hemma i de mest förfinade miljöer, som hon obarmhärtigt avslöjar. Kritiken talar om hennes föråldrade kvinnosyn och menar att hennes centrala ämne är äktenskapets oupplöslighet. För en modern läsare är det verkliga syftet med Knorrings romankonst att skildra den kvinnliga erotikens problematik och passionens idealiserande makt.Dubbelmoralens bud och de hårfina nyanser som skiljer “rena” och “dåliga” kvinnor åt analyserar Knorring outtröttligt. När hon i sina romaner undersöker hur kvinnornas passioner blir “brottsliga” i förhållande till männens dubbelmoral, är hon i gott sällskap med världslitteraturens stora: Germaine de Staël, Rousseau och Johanna von Schopenhauer.
Tag: Erotik
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.
När den danska författaren Magdalene Thoresen lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Hennes författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Både hos kritiker och läsare hade hon störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.
Det kvinnliga mönstret i folkdiktning och folkminnesinsamling
Det sagomaterial som kallas “Narrationes Lubricae”, slippriga historier, berättades förr i tiden av vuxna informanter runtom på den norska landsbygden. Många kvinnor har registrerats bland de vuxna källorna, de grova historierna var/är ingalunda förbehållna herrsällskap.Man känner till namngivna personer bakom ca två tredjedelar av det erotiska skämtmaterialet, och av dessa är exakt hälften kvinnor. Detta är kanske överraskande. Många räknar sagan, och man skulle då förvänta sig speciellt av det grövre slaget, som en mer manligt präglad form. Kvinnliga informanter knyts i folks medvetande i första hand till folkvisorna, där musiken och det estetiskt bundna står i förgrunden.
I 1600- och 1700-talets Danmark och Sverige kom psalmer och andliga sånger att förmedlas av kvinnor med samlariver eller för den egna andakten, ibland kanske enbart som ämne för en översättnings- eller skrivövning. Framemot sekelskiftet 1700 finner vi ett ökande antal kvinnor, framför allt i Danmark, som inte bara nedtecknade andras utan även författade egna psalmer.Det finns en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige. I Danmark återfinns namn på författare med stor produktion och flera sångsamlingar utgivna under eget namn. De blev föremål för samtidens intresse i form av hyllningsdikter och krav på omtryck, och ibland omnämns de i förteckningar över bemärkta och lärda danska kvinnor. I Sverige däremot skrevs enstaka psalmer av kvinnor i framför allt pietistiska och herrnhutiska kretsar. Psalmerna togs med i de psalmböcker som började utges omkring 1730.
Ingen kvinna har under medeltiden inspirerat diktarna så som Maria, Jesu moder. Mariadiktningen utvecklades först på latin, som var det internationella religiösa språket, och översattes senare. Marialyrik diktades även i många genrer på de så kallade folkspråken.Lyrisk, episk och dramatisk Mariadiktning förekommer över hela Norden. På fornvästnordiskt språk finns ca 50 Mariatexter bevarade. En del av den fornvästnordiska Marialyriken kan ha tillkommit i norska kloster. I Sverige skrevs dikter till Marias ära på både latin och svenska. Den svenskspråkiga Marialyriken fick, i synnerhet genom Birgittinklostren, betydelse för den danska Marialyriken. Marialyriken i Danmark omfattar dels latinska dikter skrivna av danska författare, dels originaldikter och översättningar till danska.