En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Tag: Dramatik
Storstad och text
Det moderna genombrottets i Norden i 1880-talet präglades i sin helhet av en febril kvinnlig aktivitet. Kvinnorna slöt sig samman i nationella kvinnoförbund, där de oupphörligt och ihärdigt arbetade på att få upp kvinnosaken i de lagstiftande församlingarna. Det var borgerskapets unga kvinnor som var väl bevandrade i språk, konversation och gott uppförande, som i tidningar, tidskrifter och skönlitteratur skrev om kvinnofrågan som en samhällsfråga.För många av det moderna genombrottets kvinnliga författare ledde uppbrottet därför till personliga och konstnärliga nederlag. De bröt nacken eller pennan på den moderna paradoxen. Men emancipationsprojektet övergavs inte. Hos de kvinnor som fortsatte skriva århundradet ut, och hos dem som debuterade omkring sekelskiftet, fick spänningen mellan ideal och desillusion, mellan rörelse och ögonblick bara en annan form.
Atmosfären i Danmark var långt in på 1880-talet ansträngd – och fruktbar! Den fick kvinnor att skriva som aldrig förr. Under perioden mellan 1870 och 1890 debuterade över 70 kvinnliga författare i Danmark – nästan tre gånger så många som under de två föregående decennierna. De flesta kan varken ur tematisk eller stilistisk synvinkel utpekas som moderna, men mångfalden är ett vittnesbörd om att kvinnorna var med. Det stora antalet utgjorde växtmån för ett fåtal, som skrev in den nya tiden i språk och föreställningar. Detta krävde kraft – dessa kvinnor blev författare på grund av tvivel inför könet. De många manliga pseudonymerna är talande. Men som författare fick de det svårt och kom i kläm på många sätt. Dels från männens sida. Dels kunde kvinnorna inte leva på författandet. Det typiska blev därför att kvinnorna använde författarskapet som ett inslag i en bredare kvinnokulturell verksamhet. Skönlitteraturen var tillsammans med journalistik, föredrag och organisationsarbete olika sätt att yttra sig på.
När den danska författaren Magdalene Thoresen lät Bjørnstjerne Bjørnson ge ut hennes första bok, Digte af en Dame (1860), hade “kvinnofrågan” länge debatterats i det politiska livet och blivit ett tema i litteraturen. Hennes författarskap, som snart skulle visa sig bli ett av periodens största och viktigaste, gav den emellertid en speciell utformning, som på ett eget anspänt sätt förenade romantikens mest patriarkaliska idéer med sidor av de kommande tio årens kulturella genombrott.Författarskapets tyngdpunkt ligger i natur- och folklivsskildringar från det Norge som blev Thoresens andra fädernesland. Hennes största publikframgång blev en reseskildring i två band från landets nordligaste trakter, Billeder fra Midnatsolens Land (1884–86). Både hos kritiker och läsare hade hon störst framgång med sina reseskildringar. Dessa utgör dock inte författarskapets huvudgenre. Den största delen av hennes litterära produktion faller inom två andra genrer, nämligen “bondeberättelsen” och det realistiska samtidsdramat.
1800-talet blev läsandets århundrade, och kvinnorna erövrade från början – både som läsare och författare – en stor del av den våldsamt expanderande litterära marknaden. Eftersom just kvinnorna dittills hade varit utestängda från den (latinska) bokliga kulturen var de flesta nya läsarna kvinnor. Läsarna kastade sig framför allt över den underhållande prosafiktionen. Bland de nya genrer som skapades av medierna blev först den fantastiska, gotiska romanen och därefter den realistiska romanen huvudgenren. Kvinnliga skribenter fick tillgång till medierna i den mån de kunde träffa rätt vad gällde publiksmaken, vilket de faktiskt lyckades med. Från slutet av 1700-talet har kvinnliga författare präglat den europeiska litteraturmarknaden på ett sätt som litteraturhistorien långt ifrån har givit en fullständig bild av.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Det var en känsla av smärta och hopplöshet som 1855 fick den då endast 42-åriga skådespelerskan Johanne Luise Heiberg att börja skriva sina memoarer Et Liv gjenoplevet i Erindringen. Som romantikens största skådespelerska var hon en myt redan under sin livstid. Men kravet på en större realism på scenen var ett tecken på att en ny tid nalkades. Behovet av klarläggande blir i de fyra memoarvolymerna samtidigt en skriftens iscensättning, där de delar av hennes personliga historia varmed ett bestående monument över hennes liv och konst kan skapas framhävs och belyses. Berättelsen om ett liv sett med en starkt selektiv blick. För att glorifiera och bevara – men också försöka förstå – det som har varit, sin egen förgängliga konst.
Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.
Den svenska romantikens mest uppskattade kvinnliga författare var Euphrosyne, pseudonym för Julia Christina Nyberg. Hon debuterade 1817 med några dikter i Poetisk kalender, en av den romantiska rörelsens centrala litterära tidskrifter. Kritiker, som bekände sig till romantikens estetiska ideal, kommenterade som regel hennes texter med sympati och uppskattning.Hennes litterära berömmelse tycks ha varit som störst under 1820-talet. Hon hämtade ofta sina motiv från sagor, sägner och legender – helt i tidens smak. Naturen var en annan av hennes inspirationskällor. Blommor, fåglar och årstidernas växlingar blev föremål för flera av hennes vackraste dikter. Det var kärleken hon helst och mest innerligt besjöng, men hon skildrade ochså i flera dikter det samtida litterära etablissemanget, ofta satiriskt.Den enda prosatext Euphrosyne publicerade var “Den sköna Cunigunda”. Den är kanske för en nutida läsare den mest intressanta av hennes texter. Här låter hon en rad kvinnobilder hämtade från Bibeln och den fornegyptiska gudavärlden, den samtida litteraturen och kulturdebatten spegla, fördjupa eller upphäva varandra.