“Jag är själv till hela min person ‘ett för mycket och för litet'”.
Wendela Hebbe (1808–1899), under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hon föddes in i romantikens tidsålder och kom att leva det moderna genombrottet ut. Som typ är Wendela Hebbe en betagande blandning av Bettina von Arnim och George Sand, men tyvärr utan deras litterära betydenhet.
“Jag hatar det triviala hos mannen, men ännu mer hos kvinnan, ty hon är icke född dertill”, skrev biskop Esaias Tegnér i brev till Wendela Hebbe 1834. Då var hon en ung och vacker maka och mor på en stor egendom, hett uppvaktad av den 26 år äldre nationalskalden. Så länge som Wendela Hebbe var beroende av hans bibliotek för sin litterära utbildning lät hon honom hållas. Men när livet några år senare ställde henne på bar backe med tre små barn och beundraren gav henne rådet att bli symamsell, tog hon istället klivet från musa till skribent.
Brevväxlingen med Esaias Tegnér är från hans sida en grundkurs i sexuell utpressningstaktik. Så sänder han exempelvis henne sitt poem “Varningen”, skrivet i syfte att bryta ner motståndet hos de damer han för tillfället uppvaktade (med smärre justeringar, exempelvis blev “ditt blåa ögonpar” i svartögda Wendelas fall “ditt mörka ögas brand”). När ingenting bet på den styvsinta la han ett sista triumfkort, sin odödliga diktning, i den litterärt passionerade lilla fruns händer: “Ack Wendela, hur skall jag, den försmådde, kunna ha någon levnads- eller sångarlust då du icke kan älska mig? Mitt hjärtas, kanske till någon del svenska sångens öde vilar numera i dina händer; skall det förvissna där?”
Hon erbjöd sina tjänster åt den liberale och stridbare Lars Johan Hierta, ett av Tegnérs hatobjekt, och blev 1841 anställd som journalist på Aftonbladet. Hebbes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män, Carl Jonas Love Almqvist, Hierta, Onkel Adam, pseudonym för C.A. Wetterbergh, Herman Sätherberg m.fl. Denna krets innebär något nytt, nämligen en politiserad litterär kultur som bars upp av fria litteratörer. Den romantiska skolan med P.D.A. Atterbom, Erik Gustaf Geijer, Adolf Fredrik Lindblad och andra, som samlats i Malla Silfverstolpes respektive Alida och Thekla Knös salonger i Uppsala, hade sin glansepok under framför allt 1820-talet. Under nästa decennium försköts rikets litterära centrum från universitetsstäderna tillbaka till Stockholm. Under 1800-talet uppstår vad vi kallar en bildad allmänhet, och därmed också förutsättningarna för en litterär marknad som kräver mindre av oden, episk dikt och centrallyrik och mer noveller, följetonger, romaner, reportage. Därtill kommer liberala krafter som verkar för en politisering av litteraturen. Ståndssamhället skall i graven och Karl XIV Johans konservativa politik bekämpas med alla medel. Wendela Hebbes vänner och bekanta, Onkel Adam, August Blanche, Almqvist, Fredrika Bremer, skrev alla i tidens anda.
Almqvist slår an tonen 1839 med Det går an, som förutom en ny köns- och samlevnadsmoral också förespråkar den ogifta kvinnans myndighet och ensamrätt till sin arbetsinkomst. 1840-talet vimlar av mer eller mindre Eugène Sue-inspirerade sociala romaner med titlar som Jernbäraren (1845) av Blanche eller Penningar och arbete (1847) av Onkel Adam. I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar.
Dokumentär journalist
Wendela Hebbe uppfann i Aftonbladet socialreportaget. Hennes föregångerska Anna Maria Lenngren hade i Stockholms Posten drygt ett halvsekel tidigare slagit an tonen i prosaskisserna “Ett Ord för den Fattiga” (1795) och “Det blef ingen Julgröt men ändå en glad Julafton” (1800). Wendela Hebbe publicerade under perioden januari 1846 till mars 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. I artiklarna som har en stark aktualitetsprägel beskriver Hebbe besöken i de fattiga miljöerna och skildrar ända in i fattigsoppans smak och lukt, hur det är att leva där.
1810–1850 ökade befolkningen i Sverige från 2,4 till 3,5 miljoner, främst på landsbygden. Under 1830- och 40-talen drabbades Sverige av missväxt och hungersnöd. 1850 var 75% av alla kvinnor i Stockholm ogifta. Många av dessa var oförsörjda och levde i halvmisär eller som prostituerade. 45% av registrerade barn var födda utom äktenskapet. Barnadödligheten var hög.
Missförhållandena debatterades i press och litteratur. 1844 tvingades församlingarna genom Fattigvårdsförordningen att dra bättre försorg om sina fattiga.
Det omedelbara botemedlet är enligt Hebbe välgörenhet och artiklarna innehåller inga krav på reformer. “De som godhetsfullt vilja bidraga till den fattiga familjens räddning, men finna vägen till dess aflägsna boning alltför lång, kunna inlemna sina gåfvor på Aftonbladskontoret vid Stadssmedjegatan, der de mottagas och redovisas.”
Framför allt artikeln “Arbetskarlens hustru” introducerar genom sättet att subjektivt och inlevelsefullt skildra en arbetarkvinna något absolut nytt, som vi får vänta in på 1900-talet för att se fulländas hos Maria Sandel och Moa Martinson.
“Hon var, såsom en viss stor man sade om en viss qvinna, ‘den enda karlen i familjen’. Hon var det, som på starka skuldror bar alla de andras väl och ve. Hon var det, som tidigt om morgonen borgade brödet och drickat, hvilket vid uppvaknandet skulle stilla de andras hunger, och derefter gick att med osparda krafter tillkämpa sig sin ’24 skilling och maten’ hvilken senare hon dock till stor del gömde med sig hem, till barnen, ty, sade hon, ‘man behöfver icke äta sig proppmätt, för att kunna lefva’.”
Liberalismens musa
Almqvist ersatte 1842 Tegnér som Hebbes käraste brevvän, och det är inte svårt att se varför. Den intelligenta och genommusikaliska Wendela var med sina mörka lockar och gåtfulla bruna ögon en syster till Almqvists mest kända kvinnogestalter, en Amorina eller Tintomara. Samtidigt var hon med sitt beslutsamma och konstlösa väsen lika självständig som den emanciperade hjältinnan Sara Videbeck i Det går an. Liksom denna tar hon helt sonika sitt öde i egna händer när hon 1841 kliver på båten från Jönköping till Stockholm, fast besluten att göra audiens hos Hierta, och hon lyckas med konststycket att förvandla sig från obemedlad och övergiven hustru till självförsörjande pennskaft.
Wendela Hebbe, signaturen W. eller Liana, var förutom flitig recensent, följetongsförfattare och artikelskribent också översättare från franska, tyska och engelska. Hiertas 1833 startade “Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen” behövde ständig påfyllning. Wendela förkroppsligar denna utveckling mot en romanmarknad och en läsande, alltmer kvinnlig, publik. I brev till Geijer beklagar hon sig över att hon för det mesta tvingas dväljas på “litteraturens allmänning, nämligen på den sterilaste och dock starkast befolkade delen därav, där översättningsfabrikerna äro anlagda”.
Hiertas “Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen” gav på svenska ut Scott, Dickens, Fenimore Cooper, Marryat, George Sand m. fl. Man nådde en växande publik genom de nya paketpostlinjerna, som gjorde det möjligt att praktiskt taget gratis skicka 25-öreshäften på 96–144 sidor åt gången ut över hela landet. Upplagorna låg på 4 000 exemplar, eftersom det var böcker som var åtkomliga i pris.
Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta. Hebbes mångsidighet var en styrka, när det gällde att försörja de tre faderlösa döttrarna – men en svaghet när det gällde att satsa på författarskapet och den egna litterära talangen.
Kvinnlig romantiker
Om vi prövar att se Wendela Hebbe som romantiker, så kan vi på samma gång få en illustration av hur illa kvinnor passar in i litteraturhistoriens tolkning av en litterär period. Enligt denna är den romantiska så kallade nya skolan redan avsomnad, när Wendela Hebbe och hennes mer inflytelserika kolleger i samtiden, som Fredrika Bremer, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, börjar att skriva romaner.
Den klassiska skolningen som kvinnorna var uteslutna från, med latin, grekiska, grammatik, retorik och logik som huvudmoment var på väg att ersättas med moderna språk och naturvetenskap. Den gamla andans man, Tegnér, motsatte sig i Stora uppfostringskommittén 1826–28 minsta förändring. Den nya tiden närmade sig dock med stormsteg. Ett exempel är den revolutionerande folkskolestadgan 1842 som inte gjorde någon skillnad på grundläggande undervisning för flickor och pojkar.
Efter genombrottet med antologin Svenska skaldestycken för ungdom (1845), kom romanen Brudarne (1846) som kanske är det mest intressanta av Wendela Hebbes verk. Det är en romantisk text med realistiska inslag som utspelar sig på en prästgård, och vars resonansbotten är en lätt idealiserad skildring av forna dagars bonde- och prästgårdskultur. Brudarne har en sida som vetter åt 1840-talets tendensroman, genom att den talar i kvinnans sak, men dess språkdräkt är lånad från romantikerna. Det dramatiska slutet artikulerar den ödesdigra, erotiska skillnaden mellan könen, vilket uttryckligen beskrivs som ett val mellan vers-romantisk poesi, tron på ideal och prosa-vardagens krassa, banala kommunikationsmedel.
Handlingen är till synes enkel. Den altruistiskt lagda prästdottern Nanna älskar och dör av sorg över fästmannen Edvards förvandling från naiv ung man till erotiskt förfaren, urban gentleman.
De enda män som duger i Wendela Hebbes romanvärld är ädlingen eller bondpojken. I den “realistiska” romanen existerar inte manlig trohet. Häri liknar hon sin samtida, Sophie von Knorring.
I en av de många berömmande recensionerna beskrivs Nanna som “en typisk kvinna”. För henne är mannen ett överjag och ideal: “Såg jag icke upp till dig, såsom barnet till sin mor … var icke du min ledare, mitt bättre jag”, klagar den döende Nanna i slutscenen inför Edvard. Genom framställningen av den renhjärtade Nannas envisa fasthållande av tron på den obesudlade kärleken lyckas romanen på en och samma gång hålla den romantiska utopin levande och ifrågasätta den. Nanna utvecklar en verklighetsfrämmande och narcissistisk egocentricitet och mäter allt och alla med sin starka känsla. Häri ligger en begränsning som Hebbe fortlöpande antyder och som på slutet blir explicit.
Nanna blir av sin resignerade, gifta faster invigd i att kärlek och äktenskap har mycket lite med varandra att göra, till följd av att mannens känsla är en annan än kvinnans. Det sker i en förtjusande metapoetisk dialog, där fastern framhåller faran med Nannas “högstämda inbillningskraft” som rimmar illa med “lifvets platta hvardagsprosa”. Faster Maria berättar om sitt eget öde för att Nanna i tid ska besinna sig. Men Nanna vägrar.
Den kvinnliga skrift som uppträder i Nannas brev, tycks Hebbe säga, väjer för en text som bygger på polariteterna fantasiverklighet, manligt-kvinnligt, subjekt-objekt. Den dras istället till motsatsen, till symbiosen: “min engel är du icke mera … Jag ser icke upp till dig, såsom barnet till sin mor.” Nanna söker likheten, det spänningslösa förälder-barn förhållandet, den ordlösa kommunikationen öga mot öga.
Nanna är innesluten i sin upplevelse av att vara sviken och kallar typiskt nog Edvard, av Hebbe tecknad som en sympatisk ung man, för Edouard; i hennes fantasi är han en fransk romanhjälte. Hon förmår inte sammansmälta poesi och prosa och dör som en kameliadam i hans armar.
Dubbelmoralen, gestaltad i motsättningen stad-land, man-kvinna, var romanförfattaren Wendela Hebbes favorittema. Föreställningen att mannens otrohet var direkt dödande har sin krassa förklaring i könssjukdomarnas (framför allt syfìlisens) utbredning. Uppfattningen att erotiken var livsfarlig har ytterligare förklaringar i barnsängsfebern, oönskade graviditer, den höga spädbarnsdödligheten m. m.
Känslans etik förespråkas på ett uttalat sätt i Hebbes romaner. I Lycksökarne (1851) möter vi “majoren”, som gör om ett förfallet gods till ett mönsterjordbruk med hemtrevliga drag. Denna goda patriark som med “milda blickar” håller sitt arbetsfolk i tukt och förmaning visar sig vara – en kvinna.
Den kvinnliga känslan kan alltså diktera världen i Hebbes romanuniversum, men då måste den avstå från erotiken.
Det är en insikt som kommer fram i de senare verken. Debutromanen Arabella (1841), som är en melodram, styrs ännu av den orealistiska förhoppningen om ett fullt möte mellan man och kvinna, på hennes villkor. Efter idel förvecklingar kan baron Edvard (!) trycka den undersköna Arabella till sitt breda bröst. Arabella utbrister i en hyllningsdikt till kärleken, en dikt som tydligt visar att synonymen till kärlek, medvetet eller ej, är barnets behov av tröst vid modersbarmen, där vill hon vila, där vill hon gråta, där vill hon somna och där vill hon vakna!
Man kan fråga sig vad det är som gör att den kvinnliga romantiska texten i vissa fall väljer denna regressiva utväg, flykten in i moderfamnen. När den manliga romantiska texten väljer (faders)blicken. Enligt Horace Engdahl i Romantikens text (1986), är denna text ett personligt universum, det ensamma jagets scen. Där hotar tomhet, inre förlamning och blickens utslocknande. Men där finns alltid den poetiska entusiasmens pånyttfödelse. Det är ett starkt jag som även då det hotas kan hålla skräckscenariot i schack genom att ge det plats som en pol inom jaget (“kaos är granne med Gud”). Det triviala genomsyras av det sublima.
Intressant nog är detta jämställande av erotik och symbios något av ett genomgående tema i den kvinnliga svenska romantiken. Thekla Knös första offentliga framträdande tar även det sin utgångspunkt i en symbiotisk närhet till modern. Hon dedicerar sina dikter, skrivna tidigare men utgivna först 1853, “Till min Mor”.
Den kvinnliga romantiska texten har inget starkt jag, den har svårt att integrera polariteter och den invaderas, i likhet med Nannas psyke när hon upplever sig sviken i Brudarne, av det omedvetna. Så kan man kanske förklara att melodramen och den skräckromantiska romanen blir viktiga genrer för kvinnorna under den här perioden. Fantastiska händelser, öde slott, passion som synonym till kriminalitet, så ser det kvinnliga medvetande ut där sexualitet associeras med ond, bråd död. Skräckromantiska element dyker upp lite varstans; hos Hebbe i exempelvis Arabella, hos Euphrosyne, dvs. Julia Christina Nyberg, i riddarsagan Den sköna Cunigunda, hos Sophie von Knorring i hennes adelsmiljöer på förfallna slott, hos Aurora Ljungstedt i hennes kriminalromaner, där kvinnlig attraktionskraft direkt skildras som brottslig. Hos Emilie Flygare-Carlén når skräckromantiken full litterär bärkraft i Rosen på Tistelön.
Det finns författarinnor under perioden som väjer för problematiken så gott det går, men hos vilka den ändå visar sig genom skildringen av erotiken som ett syskonförhållande eller som en längtan efter modersbröstet.
Den belästa, intelligenta och flyhänta stilisten Wendela Hebbe blev aldrig en seriös rival till Sophie von Knorring, Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén. Hennes livsöde förblev ett outnyttjat material till en stor roman.
Efter brevromansen med Tegnér – som skulle ha kunnat bli en svensk motsvarighet till Bettina von Arnims berömda brevroman Goethes Briefwechsel mit einem Kinde (1835) – och makens flykt undan fordringsägarna följde inte bara år av tungt försörjningsarbete. Hennes tillvaro rymde förutom den intellektuella vänskapsrelationen till Almqvist en stor, mångårig passion. 1852, vid 44 års ålder, födde hon i lönndom en son åt sin älskare och arbetsgivare Hierta, som var en gift man med sex döttrar. Därmed var hon fast i dubbelmoralens garn. Gossen fick kalla henne tant.
Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, kämpade tidigt för kvinnornas rättigheter i Sveriges riksdag. Oförtröttlig motionerade han i riksdagen om lika arvsrätt för döttrar som för söner. När detta 1845 gick igenom övergick han till att motionera om “ogift kvinnas myndighet”. 1863 förklarades ogift kvinna automatiskt myndig vid 25 års ålder. Två år efter hans död, 1874, ändrades giftermålsbalken så att gift kvinna fick rätt att förvalta sina pengar. Då hade kvinnorna ägt rättighet att avlägga studentexamen sedan 1870. Myndighet uppnådde den gifta kvinnan först 1920 i Sverige.
Wendela Hebbes storhetstid var kort och infaller i stort sett under 1840-talet. Då flankeras en novell av hennes penna i kalendern På divanbordet av Almqvists och Blanches alster, då översätts en av hennes romaner till engelska och tyska. Under påföljande decennier skriver hon visserligen även teaterstycken och ger ut sagosamlingarna I skogen (1871) och Bland trollen (1877). Hon fortsätter att översätta, och hon är, huvudsakligen anonymt, en flitig och betydande komponist. 91 år gammal går hon ur tiden, 1899.