Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.
Tag: Danmark
Mot slutet av 1800-talet gjorde folkets söner gemensam front mot den borgerliga kulturen och “dekadansen” och skapade en ny folklig realism i dansk litteratur – ochså kallad bondeförfattarna. Detta gällde också folkets döttrar, varav några enstaka vågade sig fram som författare. De var inte en grupp av samma betydelse som de manliga bondeförfattarna. De satt isolerade på olika håll i Danmark, och för de flesta var skriveriet en bisyssla till det arbete som gav dem bröd på bordet. Däremot hade de i kraft av sitt lantliga ursprung en viss ämnesmässig gemenskap. Och tillägnelsen av skriftspråket blev en personlig befrielse, en väg ut ur det snärjande klasstvånget och det anonyma könet.
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?
För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.
På tröskeln till 1900-talet stod dörrarna till världen öppna. Äntligen såg det ut som om den enskilde skulle kunna frigöra sig från de bindningar som hade varit ett hinder: religionen, klassen, könet. Med den nya världsbilden som mental klangbotten skapade det nya århundradet alltså möjlighet för en framåtskridande integrationsprocess. Kvinnorna och folket vann insteg i den borgerliga skriftliga kulturen och naturligtvis satte de då sin prägel på kulturen. Medan de manliga författarna och vetenskapsmännen stärkte sin hotade maskulinitet med att hänvisa “Kvinnan” till “Urnaturen”, närmade sig kvinnorna sakta men säkert männens maktpositioner.
Under pseudonymen “Stella Kleve” dolde sig den unga skånskan Mathilda Kruse, som senare blev känd som författarinnan Mathilda Malling. Hon var välutbildad och berest, och hon ville skriva i de allra nyaste riktningarna – hennes pseudonym kom att stå för osedlighet. Hennes kvinnoporträtt förargade offentligheten. Ett förhållande hon var mycket medveten om; hon ville skildra den nya tidens kvinna, som känner sig själv och sin erotiska lust och som rentav är i stånd att kyligt beräknande manövrera spelet mellan könen.Hennes kvinnoporträtt rörde sig på gränsen till det förbjudna. Därför kan det ligga nära till hands att läsa hennes porträtt som ett slags kvinnliga motsvarigheter till manliga dekadenta hjältar i den samtida litteraturen i bland annat England, Frankrike och naturligtvis Norden. Eller varför inte: som en kvinnlig utmaning till den övervägande manligt dominerade moderna litteraturen.
“När kvinnan väl har rest sig”, skrev den norska författaren Amalie Skram 1880 entusiastiskt om Ibsens Et Dukkehjem, “låter hon sig inte längre hejdas.” Och Amalie Müller, som hon hette då, lät sig inte hejdas.Hon gifte sig 1884 med den danske författaren Erik Skram och då började på allvar hennes författarskap. Men hon blev aldrig riktigt lik de danska genombrottskvinnorna. Skillnaden var lidelsefullheten. Där de ställde sig utanför, blev Amalie Skram ett med sitt ämne, i hänsynslös förbrukning och självförbrukning. Mot den gängse, blaserade attityden ställde hon den passionerade. Som konstnär och kvinna befann hon sig i en outsider-position. Hon ansågs vara för våldsam för sina danska kollegor, som hon annars delade tro och hopp med och hon var avgjort svartlistad i Norge.Hennes verk är samma lidelsefullt vetenskapliga studier av sinnets djup som Freuds, och författarskapet överskrider således det moderna genombrottet och sträcker sig mot 1900-talets galenskaper och kunskaper.
Storstad och text
Adda Ravnkildes späda författarskap skjuter fram i det kvinnolitterära landskapet som ett varsel om “något gott och stort”, men också som påminnelse om det fiktiva och slumpmässiga. I hennes liv och verk koncentreras den optimistiska driften att bryta igenom, nå fram till det egentliga, det egentliga talet, den sanna personligheten.Att Adda Ravnkilde var utrustad med antenner, som var i stånd att uppfatta dessa signaler i tiden, beror nog till stor del på att hon kom utifrån och var oförberedd på det moderna storstadslivet. Moderniteten träffade henne som en erotisk desorientering. Motsättningarna drabbade samman i hennes kropp och i hennes skrift: landsbygd kontra storstad, målinriktning kontra slumpmässighet, realism kontra romantik.Hon tog sitt liv som 21-åring, men hade dessförinnan hunnit genomleva både ett erotiskt nederlag, ett uppbrott från fadershuset och ett konstnärligt genombrott. Det sista fick hon dock aldrig bekräftat, då hennes verk utkom först året efter hennes död.
I slutat av 1800-talet skrev de kvinnliga författarna med och mot kvinnorörelsen. De självsäkraste av dem kunde utåt organisera sig omkring väldefinierade sakfrågor som kvinnorösträtten och inåt bilda inofficiella nätverk med andra kvinnor i salonger, där de kunde träffas med tvivlet som gemensam nämnare.Det var kvinnor som undlät att sätta sedligheten på formel, just för att de var öppna och därför djupt berörda av den mentalitetsförändring som utlöste sedlighetsfejden: sexualiseringen av könet. Mycket få av dem yttrade sig därför i den ideologiska striden. I stället använde de fiktionen till att orientera sig i kvinnligheten. Och här tecknade de en annan och farligare bild av den kvinnliga erotiken än de klichéer som kom och gick i den offentliga debatten.