Med debutsamlingen Indeni – udenfor, 1967, placerade sig danske Kirsten Thorup från början i centrum på den litterära scenen. I denna och i de följande samlingarna är det förfrämligandets, vanmaktens och objektiveringens positioner som granskas i ett hörbart personligt uttryck. Med romanen Baby, 1973, signalerar Kirsten Thorup att något annat och mera är på väg. Med denna roman skapade hon en stiliserad och stram upptakt till ett stort anlagt samtidsförfattarskap, som har gjort henne till en av Danmarks mest lästa författare.Kirsten Thorup tecknar den danska utvecklingen i en obarmhärtig, men ändå paradoxalt kärleksfull friläggning, av de undergångsbilder som samtidskulturen är full av.
Tag: 1980-1990
Den norska författaren Ebba Haslund var först och främst intresserad av medelklasskvinnans sociala situation och livsvillkor i efterkrigstidens Norge. Hon försvarade husmödrarnas funktion i samhället, men hon insåg samtidigt att det ökade välståndet och de nya tekniska möjligheterna minskade husmödrarnas uppgifter. Hon skildrar kvinnors vardag. Men genom det vardagliga speglas också ett samhälles konflikter och motsättningar. Därför har många läsare upplevt hennes böcker som angelägna. Ebba Haslund har heller inte enbart gjort sin stämma hörd genom författarskapet; hon var i många år aktiv i Den Norske Forfatterforening och som morgonkåsör i norsk radio nådde hon många lyssnare.
Efterkrigstiden i Finland skapade en längtan efter konst och litteratur. Det gavs ut mycket lyrik, och ovanligt många av debutanterna var kvinnor, både finlandssvenska och finska. Men kvinnornas diktning kretsade inte kring partipolitik eller patriotism. Det individuella jaget, kvinnans egna erfarenheter, omsorgen om hemmet, barnen, världen och mänskligheten stod i centrum. Man sökte efter en form som skilde sig från det klassicistiska diktspråket, vars ställning hade stärkts under kriget. Snabbast tonade denna röst fram bland de unga kvinnorna, som ofta var mer beredda än männen att finna nya synvinklar och komma ut ur krigets värld.Kvinnornas lyrik kan delvis läsas som ett ställningstagande till en lyrisk kultur i förvandling, men också som en vidareutveckling av skriftliga strategier. Ett bevis på den betydelse och styrka som de kvinnliga lyrikerna i skuggan av kriget har haft är att anmärkningsvärt många av dem har skapat sin egen profil och fortsatt att skriva sin egen typ av moderna dikter ända fram till i dag.
På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.
Anna Bondestam kom till skönlitteraturen efter en nordisk romanpristävling, där hennes debutroman Panik i Rölleby vann andrapris år 1936. I den självbiografiska romanen Klyftan, 1946, kommer Anna Bondestam in på sitt mest angelägna stoff, sina egna barndomsupplevelser av inbördeskrigets händelser i Jakobstad 1918. Som skildring av inbördeskriget är Klyftan ett tidigt förebud om den öppnare syn som slog igenom på 1960- och 70-talet. Lästa som trilogi blir Vägen till staden, Stadens bröd och Klyftan inte bara en upptäcktsresa i finländsk samhällsutveckling utan också i en hittills okänd bit av kvinnoverkligheten, fabriksarbeterskornas liv och politiska utveckling.
Torborg Nedreaas debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus. Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Hon intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.
Efter 1945 kastade kriget en lång skugga över den norska litteraturen, och Gunvor Hofmos texter bör läsas som uttryck för en verklighet som brutit samman. Men författarskapet är inte bara en tematisering av krigs- och efterkrigserfarenheter. Det behandlar i lika hög grad en rad mänskliga konflikter som är knutna till kropp och kön. I hennes författarskap träder en polariserad och disharmonisk världsbild fram, där barnet och kvinnan är underställda mannen, liksom diktaren Gud. Men världen är inte det enda som ligger i grus i författarskapet – även kroppen gör det. De första fem samlingarna framställde inte bara lidandet, utan också lidelsen. De följande femton visar inte bara fram kroppens offer, utan också andens triumf. Kroppens smärta förvandlas till poesi. Denna dialektiska spänning mellan ande och kropp är kärnan i Gunvor Hofmos poesi.
En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps författarskap. Släktskapen med den svenske poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius har påpekats, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Hon har ochså jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet.
I Tove Janssons författarskap ses en trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld.Det är en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.