Torborg Nedreaas (1906–87) debuterade sent. Först vid 39 års ålder kom hon ut med två novellsamlingar, Før det ringer for tredje gang (Innan det ringer för tredje gången) och Bak skapet står øksen (Bakom skåpet står yxan), och hon utmärkte sig genast som en betydande författare. Från krigsslutet fram till 1971 kom sedan ytterligare tre novellsamlingar och fyra romaner, en bok med radiodramatik och en dramatisering för TV, samt ett urval kåserier.
Enligt Torborg Nedreaas själv var det varken könet eller moderskapet som stod i vägen för en tidigare debut. I en intervju 1981 säger hon att den sena debuten berodde på rädslan att inte skriva bra nog. Hon hade fått ett råd av en äldre författarkollega: Lämna aldrig ifrån dig något dåligt!
Men vi skall inte glömma bort penningbekymren och Torborg Nedreaas många uttalanden om den första skrivperiodens totala avsaknad av litterära ambitioner. Då red hon enligt utsago på det närmast lekfulla förhållande till skrivande hon som ung flicka skaffat sig under en treårig vistelse i Köpenhamn. Härifrån skrev hon fantasifulla och sprudlande brev hem till sina väninnor i Bergen. Herdisfiguren har dragit nytta av dessa erfarenheter.
Torborg Nedreaas huvudverk om flickan Herdis från Bergen har en brett anlagd miljöskildring. Vi möter Herdis i flera noveller samt i de två romanerna Musikk fra en blå brønn (Musik från en blå brunn), 1960, och Ved neste nymåne, 1971.
Novellgenren är som gjord för hennes stilsäkra utmejslande av en central händelse i en avgränsad text. Konsekvent följer hon sina utvalda personer, bevarar hela tiden kronologin och sätter sällan igång parallella handlingsförlopp. Enligt författarinnan skulle läsaren inte förvirras och läsningen inte vara som att lösa en rebus.
Modernistiskt experimentell är hon alltså inte, även om det ibland kan vara diffusa gränser mellan dröm och verklighet. Novellen “Men Gerundium ler” i samlingen Bak skapet står øksen utforskar förbindelsen mellan språk och verklighet. Dessa flyter samman för författarjaget i ett slags drömlandskap, där hon sjunker ihop över skrivmaskinen efter ett långt arbetspass i potatisåkern: “… vad nu kära Tob. Novell? … det är något eget hos detta språk som har fångat mig … Det är ett språk av kött och blod … Grammatiken är djävulsk och eggande som stormaktspolitik, som musik i femtedelstakter”. Maktlös inför språkets absurditet i spänningsfältet mellan “livet utanför” och själva skrivsituationen, vänder sig Torborg här till Tob, Nedreaas första signatur.
Men det var inte det litterära språket som provocerade samtiden, utan de teman hon tog upp och de synpunkter hon artikulerade.
Offren för krigets meningslöshet
Författarskapet behandlar utifrån olika positioner outsiders och vardagsmänniskor under krigets och kapitalismens ok. Torborg Nedreaas intresserar sig för de små i samhället, och det är ofta kvinnor och barn som utgör den svagaste gruppen. Hon rör sig mellan arbetarklassen och borgerskapet, och låter världshändelser som de två stora krigen samt spekulationstiden mellan dem ge underlag för personernas utveckling och för de mellanmänskliga relationerna. Kärlekens betydelse för den enskilda människans möjligheter att handla, att göra något av sin egen och andras situation, står hela tiden i fokus.
Kvinnornas roll som offer för krigets meningslöshet kommer särskilt tydligt fram i de noveller, som behandlar “tysketösernas” situation. Utan att fördöma eller anklaga visar den ena av debutsamlingarna, Bak skapet står øksen, hur nöd, svält och maktmissbruk kan förklara de mest förnedrande handlingar. Varför straffa de mest utsatta?
Före sin egentliga debut 1945, hade Torborg Nedreaas publicerat en del noveller i veckopressen. Strax före andra världskriget befann hon sig vid en skiljeväg och var i starkt behov av pengar. 1939 skilde hon sig från sin man, som tillhörde den bergenska medelklassen, bröt upp från ett tryggt och tämligen konservativt, oproblematiskt liv och stod ensam med två små söner.
Det var krig. De måste ha mat. Potatis! Behovet av potatis växte till ett alltuppslukande begär, som varken kunde dämpas med kålrabbi, spannmål eller den fisk hon egenhändigt drog upp ur havet utanför Stord. Här levde hon och pojkarna isolerade tillsammans med hennes halvjudiska mor. Hon hade bytt till sig en roddbåt mot en symaskin, och på detta sätt räddade de livhanken.
Men det gnagande suget efter potatis, som skildras så levande i flera av de tidigaste novellerna, blev tillsammans med tysketösmotivet stående som något av det mest centrala från dessa hårda år. Till stor förargelse för en del av dagspressens kritiker, för på den tiden förväntade man sig heroiska berättelser om nationens hjältar och deras bragder.
Torborg Nedreaas skrev redan i början av sin författarbana bra, om än inte så genomborrande och stilsäkert som i senare texter. Før det ringer for tredje gang är en samling tidigare publicerade veckotidningsnoveller från krigsåren, vilka kom ut under namnet Tob Kieding, som hon hade från sitt första äktenskap.
Den andra samlingen från 1945, Bak skapet står øksen, innehåller mer “speciella” texter som räknades som olämpliga för veckopressen. I båda böckerna handlar det emellertid om kontaktlöshet, om att inte nå fram till sina medmänniskor – och delvis om destruktiv dödslängtan. En dödslängtan som senare utvecklar sig till en mer livsbejakande hållning.
Romanen Av måneskinn gror det ingenting (Månen ger icke liv, 1948) väckte starka reaktioner då den kom ut 1947. För några av kritikerna var texten för skarp, det påstods att Torborg Nedreaas svartmålade verkligheten. Men överlag mottogs boken med engagemang och hänförelse. Vi möter i romanen två jagberättare; en manlig som en natt lyssnar på en okänd kvinnas tragiska historia, och det kvinnliga jaget, som berättar om sitt liv för främlingen. Temat är den förödande kärleken som resulterar i flera illegala aborter och prostitution.
“Jag har alltid haft en känsla av att den boken kommer att överleva mig”, sade Torborg Nedreaas när Av måneskinn gror det ingenting utgavs på nytt av Den Norske Bokklubben 1981. Orden skulle bli sannspådda. Romanen filmatiserades för TV, men författarinnan hann aldrig se den färdiga produkten. Hon dog innan den tredje episoden sändes 1987. Hon fick heller inte uppleva det glädjande faktum, att filmen tilldelades två av Amandapriserna vid Filmfestivalen i Haugesund 1988.
Flicksocialisering: Herdisböckerna
Torborg Nedreaas hävdar att hon egentligen aldrig sett sig själv som kvinnlig författare. Lika fullt avslöjar författarskapet ett starkt engagemang i kvinnors liv. Särskilt Herdisböckerna, som skildrar en flickas utveckling från förskoleåldern till cirka 16-årsåldern, visar hur kvinnans kropp, sensualitet och sinnen har stor betydelse för tillvarons alla sidor.
I likhet med författarinnan är Herdis skilsmässobarn. Men hon kommer igenom den svåra perioden, som sammanfaller med hennes egen pubertet, bland annat för att styvfadern visar sig vara en varm människa, som trots sitt periodiska alkoholmissbruk visar barnet en omsorg som den biologiske fadern aldrig var i stånd till.
I övrigt står Herdis ständiga konflikter med modern i fokus. Vi kan se hennes något lättsinniga förhållande till sanningen i ljuset av dessa: Herdis diktar – eller helt enkelt ljuger – eller murar in sig i tystnad. När spänningen mellan lögn och verklighet blir för stor, räcker språket inte till. Reaktioner och känslor blir då rent fysiska, eller kanaliseras genom musikupplevelser. Kvinnokropp och språk är tätt förbundna.
Torborg Nedreaas skriver om menstruation och knoppande bröst, och om avsky och begär i den unga flickans upplevelse av manlig sexualitet. En scen där fadern slår Herdis till blods, så att hon får fläckar i byxorna, verkar som en förelöpare till hennes skuldtyngda upplevelse av att få “de här kvinnosakerna”. Och hon upplever en intensiv lustkänsla när hon i hemlighet är vittne till en mans brutalitet mot sin hustru.
Herdis dyker upp för första gången i Torborg Nedreaas tredje novellsamling, Trylleglasset (Trollglaset) från 1950. Samlingen fick många lovord då den kom ut, och tilldelades Kritikerpriset samma år. I böckerna skildras med stor träffsäkerhet Bergen, under namnet Sølverstad, från åren före, under och strax efter första världskriget.
Nästa gång vi möter Herdis, är i tre av novellerna i Stoppested (Hållplats), 1953. Efter flera års tystnad byggs så Herdismotivet ut till Torborg Nedreaas bästa bok, romanen Musikk fra en blå brønn, med fortsättningen Ved neste nymåne.
Egentligen var det bäddat för en tredje roman om Herdis, men den fullföljdes aldrig. Torborg Nedreaas fick stora skrivproblem efter att hennes familj drabbats av olyckor. 1963 blev sonen Kåre förlamad i en bilolycka och han dog 1967. Den andra sonen, Jørgen, blev handikappad efter en motorcykelolycka 1965. Den femte och sista novellsamlingen, Den siste polka från 1965, bär spår av dessa tragiska händelser. Författarinnan har här hämtat fram ett par av novellerna från krigsåren, bland andra “Mainatt”, som skildrar två hungriga småpojkar som nattetid smyger sig ut för att stjäla nysatt potatis. Hennes egna pojkar. Både gamla och nyskrivna texter är långt mer pessimistiska och mollstämda än den mellersta delen av författarskapet.
Böckerna om den musikaliska och brevskrivande Herdis har tolkats som framställningar av en gryende konstnärssjäl. Torborg Nedreaas har emellertid själv strukit under att de handlar om Bergen under spekulationstiden. Hon ville visa vad aktiespekulationer med påföljande ekonomiska och psykologiska konkurser kunde föra med sig. Pengar spelar en väsentlig roll i handlingen. Några av dem är till och med “onda” och bränns i ugnen. Demonstrativt visas hur kärlek och lycka inte kan köpas, men lika fullt är pengar en nödvändig del av livet.
Älskad och utesluten
Torborg Nedreaas var otvivelaktigt en osedvanligt varm och konstnärligt rikt begåvad människa, som hela sitt liv hävdade sina ståndpunkter med klarhet och konsekvens. Inte minst var hennes och Aksel Bull Njås hem i Blylaget utanför Oslo en levande miljö för otaliga gäster och besökande. Där var det öppet hus varje söndag i många, många år.
Till författarinnans 70-årsdag gjordes en festskrift, en osedvanlig ära för en kvinnlig, norsk författare. Många engagerade personer visar här sin tacksamhet till “The Grand Old Lady”.
Flera av Torborg Nedreaas böcker har tryckts i nya upplagor under 1970- och 1980-talet bl a till Den Norske Bokklubben. Dessutom är hon översatt till flera andra språk.
Men Torborg Nedreaas och Aksel Bull Njå, som hon hade varit gift med sedan 1947, kunde aldrig förlika sig med att båda tillsammans med resten av den så kallade Furubotnflygeln 1949 blev uteslutna ur Norges Kommunistiske Parti. Det var ett slag att inre stridigheter skulle splittra en politisk gruppering just i en tid, då den skandinaviska socialdemokratin, som Nedreaas menade, klädd i McCarthyismens spökdräkt angrep många av sina kritiker.
Detta var temat i De varme hendene, 1952, en politisk tendensroman, som riktar en bitande kritik mot införandet av beredskapslagarna och Norges inträde i NATO. Kommunismen ses som enda möjliga, människovärdiga alternativ till en politik, som i fredens namn öppnar armarna för uniformerade amerikaner och tyskar på norsk jord.
Romanen skapade en upphetsad och känsloladdad debatt. Kritikerna ställde sig för eller emot de kommunistiska sympatierna, och somliga hävdade att romanens politiska tendens försvagade dess konstnärliga kvaliteter. Bara svensken Stig Carlson i Morgontidningen tog fasta på textens litterära styrka: “Konstnärligt är den en triumf för sin författarinna”, skrev han. Torborg Nedreaas räknade själv De varme hendene som sin bästa roman. Sanningen är alltid tendentiös, hävdade hon.
Både som författare och populär radiokåsör fick Torborg Nedreaas erfara att man i Norge inte ostraffat kan föra fram en uttalat kritisk politisk mening. Så sent som 1975 var hon faktiskt med om att ett lördagskåseri, som var beställt av norsk radio, inte fick sändas inom radiomonopolet. Kåseriet var en kommentar till Stortingets uttryckta missnöje med en påstådd “politisk missionering” i radion.