Print artikeln

I alltets modersfamn

Written by: root |

Kriget kastade en lång skugga över den norska litteraturen efter 1945, och Gunvor Hofmos (född 1921) texter bör läsas som uttryck för en verklighet som brutit samman. Men samtidigt kan en sådan läsart förbise viktiga aspekter i författarskapet, aspekter som framkommer tydligare när man en generation senare kan läsa hennes 20 diktsamlingar i ett sammanhang. Gunvor Hofmos författarskap är inte bara en tematisering av krigs- och efterkrigserfarenheter. Författarskapet behandlar i lika hög grad en rad mänskliga konflikter som är knutna till kropp och kön.

Barnet och barndomen är ett huvudmotiv i Jeg vil hjem til menneskene, 1946. “I tomme gater vandrer et barn som er blitt blindt, /og rører ved ditt vindu (fönster) / så sakte og så lindt.” Näst sista strofen lyder: “Dypet bakom bilder / og ømhet uten bunn (botten) / ensomhet som flammer / uten mæle (tal), uten munn.” Barnet skildras som en liten människa, som inte kan se, inte kan tala och inte har någon mun.

Halvorsen, Johnny (no.): Illustration till Gunvor Hofmos diktsamling Testamente til en evighet, 1955

Barndomen i Jeg vil hjem til menneskene förknippas med rött blod och sår som aldrig kan läkas. Barnet har blivit blint, bittert, stumt och ensamt. Det hjälplösa och svikna barnet är ett motiv som ofta återkommer i författarskapet. Scenen med barnet som står utanför en dörr och knackar på, barnet som står ute i den kalla vintern och tittar upp mot ett fönster, och det hemlösa barnet som vandrar omkring på tomma gator, finns i olika varianter.

Barndomsupplevelserna, som Gunvor Hofmos efterkrigsdikter ständigt kretsar kring, har alltid tolkats som en allmän bearbetning av krigets våld mot människan. Det finns emellertid ett så starkt inslag av sårmetaforer och ord som skam, orenhet och förnedring, att en sådan läsning förbiser en lika grundläggande aspekt hos texterna, nämligen det misshandlade barnet. I de fem första diktsamlingarna – före en paus på 16 år i författarskapet – uttrycks en djup disharmoni som har med både krig och kropp att göra.

Gunvor Hofmos debut 1946 med Jeg vil hjem til menneskene och hennes följande diktsamlingar Fra en annen virkelighet, 1948, Blinde nattergaler, 1951, I en våkenatt, 1954, och Testamente til en evighet, 1955, har tolkats som en reaktion mot andra världskrigets fasor. Hennes nära förhållande till en judisk kvinna, som dödades i ett koncentrationsläger, brukar framhävas som den personliga bakgrunden till krigstemat.

Kniven: Mannens närhet

Ett återkommande motiv hos Gunvor Hofmo är det blinda barnet. Det fördjupas i diktsamlingen Blinde nattergaler (Blinda näktergalar), 1951. Öppnings- och titeldikten är en klagosång över näktergalarna, som har fått sina ögon utstuckna och därför för evigt måste sjunga om smärtan. Motivet “att bli bländad” varieras på följande sätt: “ögats skrik / mot knivens egg”, “något flammar genom mörkrets vägg”, “den onda råa blixten”, “stack ut de djupa drömmarögonen”, “Du, Gud, är den som har / stuckit ut vårt öga”.

Det är män som bländar, och män som är krigets aktörer, men vilket krig är det fråga om? I Jeg vil hjem til menneskene finner man bara några få konkreta krigsdikter. Det maskulina framträder först och främst som kalla abstraktioner. I senare dikter gestaltas den aggressive mannen i en rad figurer, som kan tyda på att kriget i denna verklighetsbild lika mycket handlar om den vuxnes övergrepp mot ett barn, eller det ena könets mot ett annat. Här är en strof från dikten “Jeg har våket” ur I en våkenatt, (I en vaknatt) 1954:

Jeg så min far i rommet,
vis, men også hård.
Og bakenfor ham
en dønning (dyning, muller)
av menn med våpnene løftet,
mordere, selv fylt av sår.

I “Et drømt brev” ur I en våkenatt heter det:
“Hur länge är man ett barn som väntar i skymningsgatan på att ett fönster skall öppnas? Hur länge kan man stå och stirra på ett sådant lysande fönster? Till slut går man bort i hörnet, bort i mörkret, där giriga händer väntar, där slippriga läppar ler i mätt trygghet, och när man kommer därifrån igen, vill man tvätta sig, men i vad?”

Frosten: Den avlägsne mannen

Den första dikten i Gunvor Hofmos första diktsamling heter “Vinterkveld” och är en kylig portal in i hennes författarskap. Första strofen lyder:

De høye, kuldeklare vinterkvelder
de kryster (kramar krampaktigt) hjertet som en farlig venn
som suger siste trevlen (tråden) av ens varme
og selv gir kjølig (kylig) uvisshet igjen.

Diktens motiv är vinterkvällen, som liknas vid en “farlig vän” – tilldragande, men också skrämmande. Texten fortsätter därefter med en beskrivning av denna farliga vinter, som språkligt markeras med pronomenen han och hans: “frosten stiger i hans øynes rum”.

Som kontrast till “han” finner man ett lyriskt du, som i begynnelsen är varmt men som blir kallare allteftersom försöken till närhet och kontakt avvisas. Duets tillstånd karakteriseras med ord som “smärta”, “ovisshet”, “vilt du söker”, “stum”, “hjälplös”. I de sista två stroferna vänds vinterkvällsmotivet till en spegelbild av duets sinnesstämning, och avståndet, kylan, de oförlösta drömmarna och den resultatlösa kommunikationen blir till bilder av människans bottenlösa ensamhet.

Dikten är karakteristisk för den modernistiska främlingskänslan och avgrunden mellan individen och verkligheten. Här uttrycks splittringen i det oöverstigliga avståndet mellan ett “du” och en “han”. “Han” är en “farlig vän”, en maskulin princip som väcker såväl lust som smärta, men mest kyla och en känsla av ensamhet.

Men lokket av dybere øyne
du gav deg sorgen i vold.
For sent forstod du hans mening,
for sent ble din lengsel kold (kall).

I Gunvor Hofmos tidiga dikter framstår det maskulina som antingen aggressivt och ångestskapande i sin närvaro, eller som en abstrakt frånvaro som framkallar känslor av tomhet och saknad.

Begärets krigsmetaforer

Det sexuella begäret är ett huvudtema i det tidiga författarskapet. Innanför inledningsdiktens kallfront i Jeg vil hjem til menneskene lever ett sinnligt och lidelsefullt begär, men det vänds i lika hög grad inåt i självdestruktion som utåt mot en annan människa. Dikten “Forventning” är kanske det bästa exemplet på en text, som tematiserar ambivalensen i det sexuella begäret:

Ditt bilde gnistrer heftig
og ømt bak alt jeg ser,
et vanvidd av forventning
som truer (hotar) meg og ber!

Å dype dype trygghet:
var du engang til?
Allting er begravet
i denne hungers ild (eld).

Ja, mellom meg og verden
ligger en avsvidd (eldskadad) bro
fordi min sjel er brent ned
av ilden i mitt blod!

Metaforiken i denna dikt har hämtats från krigets härjningar och fasa: gnistrar, hotar, svedd bro, hunger, eld, nedbränd. Men diktens tema är inte krig. Det är häftig lidelse.

I sista strofen blir begäret upphov både till jagets avsöndring från världen och en splittring i och destruktion av jaget självt: Själen förstörs av “blodet”. Skall man förstå det som att känslan tar överhand över förnuftet? Eller är det också en skräck för ett destruktivt begär, som här kommer till uttryck? Det expressionistiska bildspråket kan peka i den riktningen. Krigets fasor blir en bild av jagets inre upplösning. Läst så blir krigsmetaforiken ett språk. Ett språk som är tillräckligt patetiskt att spegla ångest, lidelse och desperation.

Det erotiska begäret kan också verka helt ödelagt, kvar blir bara saknad och tomhet och en självdestruktiv önskan om att kroppen skall försvinna. När begäret inte tillfredsställs och individen i stället känner saknad och tomhet, försvinner också en del av livets mening. Så kan dikten “I en mørk natt” tolkas. Den börjar så här: “Jeg elsker ingen, / stjernetomme natt, / jag elsker ingen!” I diktens sista strof uttrycker jaget inte bara sin dödslängtan, utan ber också om ett plågsamt slut på livet:

Så kom da gribber! (gamar)
Sus med ville (vilda) skrik
igjennom regn og storm
og hakk meg opp, ett lik,
og sleng meg så for orm (mask)
og la meg ligge der:
Ynkelig, som ikke
er livet nær!

I Gunvor Hofmos första fem diktsamlingar utspelas en dramatisk kamp mellan barn och vuxen, kvinna och man, livstro och dödslängtan. Medan “barndikterna” och “kölddikterna” uttryckte en stark ångest, som var knuten till det manliga, rymmer “begärsdikterna” en ångest för att begäret skall ödelägga identiteten och att kroppen skall förtära tanken, samtidigt som där finns en önskan om att kroppen skall försvinna.

Ett våldsamt språk

Hofmos bildspråk är ibland mycket expressivt och lämnar efter sig ett intryck av att endast de allra starkaste orden kan täcka den känsla, som ligger till grund för texterna. Kontrasten mellan barnets tragiska tystnad och diktarens högljudda språk är oerhörd.

I det norska sammanhanget återfinns samma fenomen t ex hos Inger Hagerup, och även om det kan kallas en expressionistisk konvention, kan det våldsamma språket också tolkas som ett svar på det våld, som diktarna iakttar i samhället omkring sig. Polariseringen och smärtan de känner kan inte få ett uttryck som är starkt nog. Samtidigt kan det våldsamma språket vara en strategi för att över huvud taget höras.

Barnperspektivet

Pojkklippdocka, antagligen från 1930talet

Barnet som offer för meningslöst våld är ett grundtema hos Gunvor Hofmo. I de senare diktsamlingarna tonas våldsaspekten ned, men barnets perspektiv hålls desto mer fast. Det poetiska subjektet identifierar sig gärna med ett oskyldigt och sårbart barn som söker omsorg.

Fostret i moderlivet och det diande spädbarnet vid moderns bröst förekommer ofta som poetiska bilder och används för att karakterisera naturen och universum som i “Jeg ligger” ur Nabot, 1987:

I alltets morsarmer (modersfamn)
vugger jeg
og dier fjell og vann

Orala bilder – att dricka, att dia – förekommer mycket ofta i de senare samlingarna och blir till ett bildligt språk för behov och saknad. Det sexuella begäret tycks således gradvis ha förflyttats från ett vuxet och kvinnligt perspektiv till ett infantilt. Samtidigt kan man lägga märke till nya drag i Gudsbilden: Den allsmäktige, skrämmande, maskuline fadern har nu också blivit en vårdande mor.

Vugg meg, å Gud, med din
varlige
hånd
til angstens skranker faller
og jeg blir en nyfødt
i din ånd …
(“Vuggesang” ur Nabot, 1987.)

Även texternas dimensioner förändras. De blir mer extrema. Barnet blir mindre och mindre: fostret i magen och ett diande spädbarn ersätter barnet som går omkring på gatorna. Rummet blir större: universum och alltet i stället för vinterkvällen och slagfältet. Våldet, anklagelsen och polariseringen från de första diktsamlingarna dämpas under författarskapets gång och avlöses av en mer passiv sorg, av lidande och vanmakt. Det poetiska jaget är mer hjälplöst och maktlöst än någonsin.

Gunvor Hofmos första dikter håller sig inom en någorlunda fast metrisk komposition. Men förhållandet till metern är tämligen fritt och den bryts på flera ställen, företrädesvis genom att ord med tryckstark stavelse framhävs, där det skulle ha varit en trycksvag. Detta bidrar till diktens markanta prägel, och de många utropstecknen förstärker intrycket.

Ett ofruktbart universum

Gunvor Hofmos bildspråk är ofta knutet till fortplantning och födande: ord som befrukta, mogna, frukter, skapelse, sädeskorn, föda. Men det är inte kvinnan som föder, och avkomman är ande, tanke eller ensamhet: “Dagen synker / fødende i / nattens jordmorarmer (barnmorskearmar)” (ur Stjernerne og barndommen, 1986). Bildspråket anknyter till en kvinnlig identitet och kropp, men är underställd en viktigare instans och uppgift, nämligen poesins sökande efter kunskap och mening – eller Gud. Det är en poesi där kroppen offras på andlighetens altare.

I Gunvor Hofmos författarskap träder en polariserad och disharmonisk världsbild fram, där barnet och kvinnan är underställda mannen, liksom diktaren Gud. “Det finnes en skygge / I Verden / Veldig, som fra / Guds træ”, säger Gunvor Hofmo. Ja, och denna skugga fanns före kriget, den fanns redan i barndomen, och den har funnits där sedan dess.

Världen är inte det enda som ligger i grus i Gunvor Hofmos författarskap – även kroppen gör det. De första fem samlingarna framställde inte bara lidandet, utan också lidelsen. De följande femton, visar inte bara fram kroppens offer, utan också andens triumf. Kroppens smärta förvandlas till poesi. Denna dialektiska spänning mellan ande och kropp är kärnan i Gunvor Hofmos poesi.

Det finnes en skygge
I Verden
Veldig, som fra
Guds tre
der stjernene er blader
som skjelver gjennomrislet
(genomströmmade)
av lys
og svalt er mørket
der tankene modnes
som frukter
på stjernetreet.
(“Det finnes (Natt)” ur Stjernene og barndommen, 1986)