Print artikeln

Motståndets utopi

Skriven av: Ebba Witt-Brattström |

“Det var krigsvintern 1939. Ens arbete stod stilla; det kändes totalt onödigt att försöka göra bilder. Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med ‘Det var en gång'”, skriver Tove Jansson (1914-2001) i inledningen till nyutgåvan 1991 av sin debutbok, Småtrollen och den stora översvämningen, 1945.

Jansson, Tove (1914-2001) (sv.): Hitlers evakuering av Lappland. GARM 10.10.1944. Teckning s/h. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-Hansen

Den skrevs klar vårvintern 1944 då kriget rasade som värst i Finland. Ryska bomber föll över Helsingfors och den redan uppmärksammade unga bildkonstnären Tove Jansson anförtrodde sin dagbok att hon längtade bort så hon “kunde gå sönder”. Ur denna dystra värld av “ruiner, is och strålkastare” växer den pacifistiska utopin om familjen som samhällsform fram. Men dess fredliga yta bedrar.

“Som politisk tecknare”, skriver Boel Westin i sin grundläggande och ambitiösa avhandling Familjen i dalen, 1988, “rörde sig Tove Jansson mellan det inrikespolitiska och det utrikespolitiska: krigstidens ransoneringar, evakueringen av finska barn till Sverige …”

“I en barnbok borde det finnas en väg där författaren stannar och barnet går vidare. Ett hot eller en härlighet som aldrig förklaras. Ett ansikte som aldrig visar sig helt”, skriver Tove Jansson 1961 i uppsatsen “Den lömska barnboksförfattaren”. I bilderboken Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My, 1952, irrar det modersbundna mumintrollet bort sig på vägen hem till mamma. Hur gick det sen? refererar indirekt till Elsa Beskows bilderbok Tomtebobarnen, 1910, om den slutna familjen, med underdånig tomtemamma, söta döttrar, kavata söner och enväldig tomtepatriark. När Tove Janssons mamma läste Tomtebobarnen som godnattsaga skrek lilla Tove högt av skräck varje gång bilden med det fula bergatrollet som kikar fram bakom stenbumlingarna och skrämmer vettet ut tomtebobarnen kom upp. Hennes mamma klistrade över det ondsinta trollet, men dottern slet bort lappen för att hon ville låta sig förskräckas, om och om igen. I Hur gick det sen? har muminmamman fått inta samma position som Beskows vidrigt grinande troll. Muminmamman är den trygga fond mot vilken hela äventyret utspelar sig, där hon sitter i slutscenens soliga mumindal och rensar vinbär i pappans hatt.

Beskow, Elsa (1874-1953) (sv.): Trollet. Ur illustration i Tomtebobarnen, ca 1910. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-Hansen

Tekniken är typisk för Tove Jansson. En trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld, en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Som muminmamman säger så naivt i Farlig Midsommar, 1954: “Hur kan de vara så arga på varandra när de är släkt?”

I Tove Janssons senare bilderbok Vem ska trösta Knyttet?, 1958, intar den grinande mårran det beskowska trollets – och muminmammans – position. Av mamman återstår nu bara enstaka färginslag från slutscenen i Hur gick det sen?.
Vem ska trösta Knyttet? handlar om hur det lilla rädda knyttet räddar det ännu räddare skruttet och genom sin goda handling förändrar världen omkring dem. Slutorden parafraserar Edith Södergrans berömda dikt “Ingenting”. Där Södergran skaldar: “Var inte rädd mitt barn, det finnes ingenting / och allt är som du ser” skriver Jansson “nu gungar glädjelampor över havet var man ser, / nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.”

Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.

Fredens dal i krigets skugga

Mumingestalten uppstår ur Tove Janssons politiska signatur, en snipig och argsint liten figur kallad “Snork”, som hon använder första gången i april 1943. Med den signerar hon sina skarpa parodier på Hitler, Stalin och världskriget i den högerliberala finlandssvenska skämttidningen Garm. Men redan 1941 illustrerade Tove Jansson en artikel om det omedvetna i tidningen Julen med en muminprototyp, ett mellanting mellan hattifnatt, mårra och avmagrat mumintroll. I Kometjakten, 1946, omarbetad 1967 till Kometen kommer, får mumingestalten sin runda “havande” form, samtidigt som texten laddas med en underliggande, infantilt fantiserad sexualitet. Ursprunget till mumingestalten kan sålunda både knytas till krigsprotesten och till det Freud kallat “en annan scen” där det bortträngdas logik härskar. Om denna andra scen handlar undertexten i Tove Janssons författarskap.

Utopin om det fredliga samhället där de goda moderliga värderingarna råder bygger på den maskulina civilisationens bankrutt. Som en mollton i muminböckerna går konsekvenserna av världskrigets övergrepp mot civilbefolkningen, de kapade familjebanden. Förintelsestrategierna skrivs om till livshotande naturkatastrofer; översvämningar, kometer, vulkanutbrott.

Jansson, Tove ( 1914-2001) (sv.): Detalj, satir i GARM 10.10.1944. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-Hansen

När den argsinta och smalnästa krigssignaturen Snorken blir prototyp för mumingalleriet i Småtrollen och den stora översvämningen är det i linje med bokens tidsallegoriska tendens. Muminmamman liknar en krigsänka som på vinst och förlust flyr för att med sin lille son vid handen söka efter en fredad plats. Pappan har givit sig av med hattifnattarna, ett slags hemlösa desertörer som inte “har några känslor alls”. I storskogen tar mumintrollet och hans mamma hand om ett övergivet barn, “det mycket lilla djuret”, som i nästa bok får namnet Sniff. Tillsammans går flyktingarna in i en kristidens hungerhallucination, en konstgjord värld med bäckar av mjölk och lemonad och buskar med karameller och choklad. De spolas sedan iland på en flyktingmottagning där “folk från alla världens hörn” strandat. En av dessa displaced persons är muminpappan, som de återfinner, men först efter att ha demonstrerat de goda gärningarnas makt och räddat en krigsmoder, en katta och hennes fem ungar. Trots att kattpappan fattas utropar Mumin tidstypiskt: “En hel familj! Mamma, vi måste rädda dem!” Strax börjar solen skina igen, översvämningen torkar upp, och alla flyttar in i muminhuset.

Till denna fredens dal kommer under de följande böckerna i muminserien ett oräkneligt antal flyktingar och föräldralösa att ta sin tillflykt; Sniff, Bisamråttan, Hemulen, Snorkfröken, Snorken, Snusmumriken, lilla My, Mymlan, Tofslan och Vifslan med sin kappsäck och sin utrikiska jargong, Too-Ticki, Filifjonkan, Onkelskruttet med flera ensamma småkryp.

“Det var roligt att det blev en flicka”, skrev modern, illustratören Signe Hammarsten-Jansson när det äldsta barnet, Tove, föddes 1914. Hon karakteriserade sig själv som “suffragett” och var en av grundarna av flickornas scoutrörelse. I Bildhuggarens dotter, 1968, talar ett litet barn och boken består av episodiska minnesbilder, satiriska genom sin låtsade oskuldsfullhet framför allt inför den melankoliske pappan som älskade djur “för de säger inte emot honom”. “Med fruar är allting annorlunda. Om man gör skulpturer av dem blir de kvinnor men så länge de är fruar är det svårt. De kan inte ens stå modell och de pratar för mycket.”

I nästa bok, Kometjakten, handlar det om ett förintelsehot av hiroshimakaraktär. Och liksom i den första boken så är det genom omsorgen om andra som katastrofen avvärjs.

Det apokalyptiska draget i Tove Janssons muminböcker härstammar från moderns – prästdotterns – bibliska sagor. De började alltid med orden “det var en gång en liten flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne”. Men sedan handlade de om människor som “har hemlängtan till sitt eget land eller som går vilse och hittar rätt” eller “om stora stormar som äntligen lugnar sig” som det står i Bildhuggarens dotter. “Mamma befolkade min barndom, gjorde den till ett enda ymnighetshorn av berättelser”, säger Tove Jansson i en intervju 1952.

Den hotande könsskillnaden

I Trollkarlens hatt, 1948, kompliceras moderligheten psykologiskt när dess svarta sida förkroppsligas av Mårran, samtidigt som ett annat viktigt tema introduceras. Det är skillnadens tema. Här möter vi den första nigande hemulen av manskön iförd sin mosters spetsklänning. Tekniken går ut på att frysa det magiska ögonblick då det neutrala övergår i särskiljandet kvinnligt/manligt, hon eller han och då det ödesdigra valet skall göras mellan knixa eller bocka, kjol eller byxa. Trollkarlens hatt sätter oss på ett viktigt spår i författarskapet, en underliggande vägran att acceptera de vuxnas könsstereotypi och ett försök att ersätta denna med en infantil fantiserad sexualitet som ger eko i de kommande böckernas uppfattning av manlig respektive kvinnlig drift. Men framför allt handlar det om barnets önskan att stanna kvar på den tröskel i människans liv då sexualiteten tar sin början i infantila fantasier om hur barn blir till och i spekulationerna kring vad som skiljer pappa från mamma. Mumintrollens likartade anatomi bekräftar tryggt att det inte finns någon skillnad. Den förläggs utanför kroppen, till trollkarlens förtrollade hatt som förvandlar allt till dess motsats. Redan i inledningen förvandlas mumintrollet till spökdjur efter att ha gömt sig i hatten, som är det manliga emblemet i muminböckerna. Sålunda blir den runda mumin smal, hans korta svans lång, hans små ögon och öron groteskt uppförstorade och så vidare. Ingen annan än mamman känner igen honom.

Denna bild av det förvända barnet, som endast genom mammans ömma blick bekräftas som normalt (och då genast förvandlas till hennes runda avbild igen) är en urscen. Den farliga skillnaden som hotade skjuts upp av en benådad moderlig blick. Men priset är högt för denna eviga, till synes så harmoniska symbios, visar Tove Janssons vuxenförfattarskap.

Jansson, Per Olov (f. 1920) (sv.): Tove Jansson i sin fars atelier, u.å. Fotografi s/h. Okänd placering

Tove Jansson är också en skarpsynt men förbisedd kritiker av maskulin formalism, fackidioti samt manlig självöverskattning, den senare representerad av muminpappan i Muminpappans bravader skrivna av honom själv, 1950, samt Pappan och havet, 1965, men också av Tove Janssons egen pappa, skulptören Viktor Jansson i den självbiografiska Bildhuggarens dotter, 1968. Titeln till trots är självbiografin en hyllning till modern som med sitt flitiga illustrerande hade hand om huvudförsörjningen, samtidigt som det var pappans arbete som räknades. När Muminpappans bravader skrevs om efter Viktor Janssons död och utgavs som Muminpappans memoarer 1967, skärptes manschauvinismen hos den bohemiske och melankoliske fadersgestalten.

Muminfigurgalleriet återkommer också i serieform: den första gjordes i folkdemokratiska Ny Tid, 1947–48, och hette Mumintrollet och jordens undergång. 1954 fick Tove Jansson uppdraget att rita muminserier för Evening News, vilket slukade hennes tid några år framåt tills brodern Lars Jansson kunde ta över. Under en mellanperiod samarbetade de såtillvida att han stod för idéerna medan Tove tecknade, vilket var svårt eftersom han införde vad TJ kallade “maskulina” föremål som “maskiner och vapen och sciencefictionapparater.” Hon fick också order av Evening News att inte kritisera regeringen eller beskriva sex! (“vad sex beträffar skulle jag i varje fall ha haft svårt att få in det med tanke på mumintrollens anatomi”).

Muminpappans bravader är en blodig parodi över den manliga självbiografigenren. “Familjefader och husägare ser jag med vemod tillbaka på den stormiga ungdom jag nu går att beskriva och memoarpennan darrar tveksamt i min tass.” Den ohöljda maskulina självhävdelsen är framträdande: “Genier anses ju i allmänhet vara otrevliga, men själv har jag åtminstone aldrig känt mig störd av det.” Detta är pappornas bok och både Sniff och Snusmumriken begåvas under handlingens gång med fäder men endast i förbifarten med mödrar. I denna maskulina genealogi kommer muminmamman inrullande från havet som en trollifierad Afrodite, utan egen historia. Som motvikt till den massiva manliga dominansen av handjur i den koloni muminpappan inrättar, framträder den självgenererande Mymlan, som det oreflekterade moderskapets reklampelare.

Hattifnattarna, ett slags infantila vitalister som lever när de blir elektriska, representerar muminpappans dålighetsliv som i Muminpappans bravader censureras av mamman: “Streck, streck, streck, sa hans pappa. (Men roligt hade jag)”. Den kvinnliga motsvarigheten till narcissistisk promiskuitet är Mymlan, med sina oräkneliga ungar (mymla betyder på finlandssvensk slang att para sig). Mymlans dotter blir i Sent i november elektrisk. “Mymlor vill alltid vara med om allting” suckar pappan i Muminpappans bravader, och varnar för att mymlor vägrar förstå att man inte är intresserad av dem.

I Farlig midsommar, 1954, blir en bortfluten teaterscen muminfamiljens tillflykt undan ännu en översvämning. När huset ligger under vatten antyds att det är dags för muminmammans frigörelse: “Jag diskar inte idag’, sa muminmamman upprymd. ‘Vem vet, kanske jag aldrig mera diskar?'”

Uppgörelsen med den stora modern

Trollvinter, 1957, brukar tolkas som vändpunkten i Tove Janssons författarskap mot vuxenböcker. Den har drag av djuppsykologisk utvecklingsroman. Mumin erövrar vintern ensam, utan sin familj som obekymrad sover vidare i idet. Också illustrationerna som i de första böckerna skildrade konkreta handlingssituationer förändras mot att återge stämningar och känslor, något som kulminerar i den sista muminbokens melankoliska avskedsstämning. Mumin möter Too-ticki, en amper dam i olle och byxa och lär sig att snön fungerar ungefär som trollkarlens hatt: “Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.” Den kan också bli Isfrun, som dödar.

I nästa bok, Pappan och havet, 1965, går mumins utveckling vidare mot tonåringens. Han etablerar ett samförstånd med Mårran som till skillnad från muminmamman inte älskar någon och därför är alldeles kall, vilket passar mumins alltmer skeptiska hållning till sin familj som i denna bok liknar en vanlig, komplicerad kärnfamilj. Muminpappan som långleds bestämmer sig för att leka patriark och tvingar mamman, som går omkring i sin älskade dal och “känner sig levande” att gå i exil på en kal ö. Pappan och havet lämnar därmed muminidyllen fri för att den skall kunna utveckla den andra scenen, vilket också sker i Sent i november, 1970, som hade arbetstiteln “Det övergivna paradiset”.

Sent i november skrevs strax efter Tove Janssons mammas död och är en utpräglad meta-roman om den idealiserade och idealiserande muminmytologin. Här tar författaren ett definitivt avsked av den samhällsutopi som familjen stått för i de tidigare muminböckerna. Huvudperson är den lilla skygga homsan Toft som, driven av sin stora längtan efter en mamma “som bryr sig om en”, försöker återskapa muminidyllen som godnattsaga. Men en dag är det stopp: “alltihop går baklänges” och Toft vallfärdar till mumindalen, som dock befinns vara tom på familjen. Muminhuset fylls av andra hjälpsökande, Filifjonkan, Hemulen, Snusmumriken, Mymlan och Onkelskruttet, och börjar likna ett terapicenter där de flesta efter hand gör upp med sitt behov av muminfamiljen och lär sig att ta ansvar för sina egna liv.

Berättelsen går tillbaka ända till sin ur-atom, nummuliten (anagram för mumin) som visar sig vara ett tecken som pekar mot, förminskar och därigenom tömmer den starkt laddade bilden av muminmamman. Nyckelfiguren Toft, som för övrigt är slående lik författarinnan själv på illustrationerna, iscensätter en veritabel exorcism. Han får tag på en bok som muminfamiljen gömt undan på vinden. Den handlar om en liten nummulit på havets botten som i tidens begynnelse utvecklades till “en avart”, blev “alltmer olik sina släktingar” och till slut liknade “ingenting annat än sig själv”. Ur familjens sköte föds här sålunda historien om någon som är annorlunda och som därför måste gå sin egen väg.

Denna underliga hybrid av mumintroll och hattifnatt för vilken “elektrisk uppladdning” är ett livsvillkor, invaderar Tofts fantasi och övertar gradvis muminidyllens funktion i hans medvetande. Avvikarens kontakt med underströmmarna ger honom magisk skaparkraft, och inte minst, ett hemligt liv, en berättelse att gömma sig i. “Det är mitt åskväder, tänkte Toft. Jag har gjort det. Jag kan äntligen berätta så att det syns. Jag berättar för den sista nummuliten … Jag är en som rullar fram åska och kastar blixtar, jag är en homsa som ingen vet någonting om.”

Elektricitet liksom åskväder förknippas med erotiska spänningstillstånd även i Tove Janssons vuxenböcker påpekar Barbro K. Gustafsson i sin avhandling Stenåker och ängsmark – Erotiska och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur, 1993.

Konstens sanning är dödande

Jansson, Tove (1914-2001) (sv.): Interiööri. 1945. Olja på duk. Ateneum, Helsingfors

Genom Tove Janssons vuxenböcker går som en röd tråd en etisk konflikt som uppstår när driften att i “moderlig ömhet” skapa konst kanske skadar andra. I titelnovellen i samlingen Lyssnerskan, 1971, Tove Janssons första vuxenbok skapar den ogifta moster Gerda otillåten konst när hon äntligen beslutar sig för att använda den explosiva kunskap hon förvärvat som släktens klagomur i decennier. Hon ritar ett slags släktträd med olikfärgade kritor och får alla hemliga, perversa förbindelser att lysa som “stora skära strålknippen”. För första gången i sitt liv upplever hon “den ljuva och bittra känslan av makt” när hon får kontakt med “sin egen hemliga kommentar som inte var helt och hållet vänlig”. Och den synska brodösen Manda från Österbotten i “Grå duchesse” i samma samling kan inte längre skapa när hon tystar sin inre röst som manar henne att säga vilka som snart skall dö. Att säga sanningen i konsten är att döda, motsatsen till det muminmamman ägnar sig åt när hon försöker skapa ett samhälle där alla är som en enda stor lycklig familj. Att vara konstnär är att vara en ensam avvikare, som nomaden Snusmumriken i de tidigare muminböckerna, eller som homsan Toft i den sista.

För att den moderliga ömheten skall förlora sin maktfulla, hotfulla sida krävs att det biologiska moderskapet hålls borta. Som i den mästerliga romanen Sommarboken, 1972, som beskriver gemenskapen mellan en hjärtsjuk farmor och en sondotter som förlorat sin mor. Här varieras temat med driften efter ensamhet och ansvaret för andra. Farmodern är egentligen för gammal och krasslig för att orka ta sig an det krisande barnbarnet, men de finner varandra ändå, på sina egna villkor på den primitiva sommarön. Sommarboken kan läsas som en reparation av angreppet på den goda moderligheten som Tove Jansson utförde två år tidigare i Sent i november.

Tove Janssons alldeles egna koncept i den kvinnolitterära traditionen av mer eller mindre väl dolda sexuella erfarenheter är en driftssublimering som föder en berättelse. Metoden diskuteras i vuxenböckerna. Det finns i Tove Janssons vuxenförfattarskap en central koppling mellan moderlig ömhet och erotiska spänningar. Urscenen i Trollkarlens hatt, då spökdjuret Mumin blir förvandlad tillbaka genom moderns blick, återfinns problematiserad i novellen “Den stora resan” i Dockskåpet och andra berättelser, 1978. Symbiosens pris är högt. Den vuxna dottern som lever med sin mor, som hon kallar “sin älskade”, vågar inte satsa på sin lesbiska kärlek av skräck för att vara modern otrogen. De två brukar leka en gammal lek som de kallar “Är du övergiven i skogen?” och som går ut på att modern tröstar dottern genom att smeka hennes nacke medan den vuxna dottern pressar “ansiktet mot mammas hals, så nära hon kan komma” och upprepar: “Ja, jag är övergiven i skogen.”

“Somliga drottningar regerar mycket länge” står det som sammanfattande slutord i “Den stora resan”. 1970 dog Tove Janssons mamma och i Sent i november, skriven samma år får homsan Toft göra slut på muminmammans regentskap i hans inre, begå snittet, etablera skillnaden och driva ut drömmen om symbiosen. “Varje gång han tänkte på mamman fick han ont i huvudet. Hon hade vuxit sig så fullkomlig och mild och tröstande att det var olidligt, en stor rund slät ballong utan ansikte. Hela Mumindalen hade blivit overklig, huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor och homsan visste inte vad som var riktigt och vad han bara hade tänkt. Han hade fått vänta för länge och nu var han arg.”

I sin ilska far han iväg ensam, ut i skogen, och befinner sig plötsligt på muminhusets baksida, dit Mymlan sagt att muminfamiljen gick när de var arga och trötta på varandra, knappast ett tillstånd som existerat före Pappan och havet. Här finns den fula och förkastade “vredens skog” där alla gått omkring med “mörka tankar”. “Han blev alldeles lugn och mycket uppmärksam. Med oerhörd lättnad kände den bekymrade homsan hur alla hans bilder försvann. Hans berättelse om dalen och den lyckliga familjen bleknade och gled undan, mamman gled undan och blev avlägsen, en opersonlig bild, han visste inte ens hur hon såg ut.” Den smärtsamma separationsprocessen vars uppskjutande gått som en röd tråd genom muminböckerna sedan urscenen inledde Trollkarlens hatt är nu inne i sin slutfas. Den moderliga ömheten byter plats, intar homsan och får honom att föda en ny berättelse om en, som det står, “ny mamma”, en alldeles vanlig människa som kan vara både ledsen och glad och som man kan hjälpa. Toft är inte övergiven i skogen längre.